Day of Infamy

Det är idag årdagen av Pearl Harbor, det japanska angreppet mot den amerikanska flottbasen i Pearl Harbor den 7 december 1941. Angreppet var kulmen på en långvarig utrikespolitisk konflikt rörande bland annat Japans agerande i Kina under 1930-talets andra hälft, men också deras expansion efter Frankrikes fall under sommaren 1940. De politiska spänningarna mellan de båda länderna, som båda hade stora intressen i Stilla Havet, drevs till spets efter att USA hotat med att inleda en handelsblockad av Japan efter dess expansion i Sydostasien.
För Japan var blockaden, som bland annat skulle styrpa den livsviktiga importen av olja, förödande för dess militär. Angreppet mot den amerikanska flottbasen, som var hemvist för den amerikanska flottan i Stilla Havet, var tänkt att ge Japan fritt spelrum i regionen och tillgång till bland annat oljefälten på Indonesien. Ironiskt nog kom inspirationen till detta angrepp från britterna, som den 11 november 1940, angripit den italienska flottbasen vid Taranto med Swordfishflygplan och allvarligt skadat flera italienska krigsfartyg. Angreppet mot den italienska flottbasen, skulle i stora drag innebära att maktbalansen på havet flyttades från de stora slagskeppen till hangarfartygen.

Det fanns dock gott om japanska militärer som såg stora risker med att angripa USA, och ansåg att det var behäftat med stora risker. Många av dessa hade tjänstgjort i USA och var allt för medvetna om landets enorma industriella kapacitet, men var också klart medvetna om Japans stora brister när det gällde såväl industri som tillgången på råvaror. För dessa handlade inte attacken om att slå ut USA, utan att ge landet ett så pass hårt slag att Japan kunde konsolidera sina framtida erövringar och sedan börja förbereda sig på vilka motåtgärder man skulle sätta in när USA hämtat sig.
På ytan verkade angreppet vara en massiv framgång, stora delar av USA:s Stilla Havsflotta hade skadats svårt och japanerna var inte sena med att följa upp bombningen med att invadera Filipinerna, Indonesien och andra delar av Sydostasien. Men när man påbörjat arbetet med att rensa upp efter angreppet, visade det sig att skadorna inte var så allvarliga som man kanske först trott. De flesta av de skadade fartygen kunde relativt omgående sättas i stridbart skick, och eftersom flottans hangarfartyg inte legat inne i hamnen under angreppet, var de oskadade. Detta gällde också basens bränsleförråd, som räddats av det faktum att japanerna valt att ställa in den tredje vågen, eftersom man ansåg riskerna för stora och att man orsakat basen tillräckligt med skador.

Trots detta var förstås angreppet en enorm prestigeförlust, som inte blev bättre av de japanska framgångarna på bland annat Filipinerna och den panikartade flykten från öarna av den amerikanska armén. För även om USA hållit en förhållandevis hög svansföring i det diplomatiska spel som föregått angreppet, hade Washington helt och hållet glömt bort att dess armé var långt ifrån redo för krig, något som skulle bli pinsamt uppenbart under striderna på Filipinerna.

Skolverket har rätt

Drygt ett halvår efter att Skolverket publicerat en vägledning (2012-05-16), och ett juridiskt klargörande i november (2012-11-01), har landets insändarsidor, debattsidor, debattprogram och ledarsidor fyllts av indignerad kritik mot beslutet. Speciellt kontroversiellt är egentligen inte Skolverkets uttalande, som i stora delar utgår från att den kommunala skolan är icke-konfessionell, och att det således inte får bedrivas religiös inverkan eller påverkan på eleverna. Skolverket summerar sin slutsats med att säga:
”Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse.”

I sig inget speciellt kontroversiellt eller underligt, i synnerhet som Sverige är ett sekulärt samhälle där vi skilt på kyrkan och staten. En stor del v befolkningen är inte heller troende, beroende på vilka undersökningar man sätter sin tilltro till, så ser sig mellan 46% och 80% av befolkningen som ”icke-troende”. Men även blev de som betecknar sig som troende, verkar många sakna intresse för en institutionaliserad kristendom, och under flera år har antalet kyrkobesökare stadigt minskat. Denna minskning återfinns inte enbart hos svenska kyrkan, utan kan även ses bland många frikyrkor som på senare tid fått sälja av sitt bestånd av kyrkor på grund av ett vikande medlemsantal.

Det blir därför lite surrealistiskt när tidningarnas insändarsidor och debattsidor fylls av indignerade artiklar, som i kritiserar Skolverkets vägledning, och verkar verkar vilja se sig som någon form av förespråkare för landets befolkning i frågan. Hur det är med den saken avstår jag från att svara på, men jag är faktiskt tveksam till att en majoritet av Sveriges befolkning ser detta som något större problem.

Vad det däremot handlar om, är att finna en gemensam plattform för en allt mer marginaliserad rörelse i Sverige. Som i många andra avseenden när det gäller den kristna rörelsens försök att skapa opinion, hämtas inspirationen från de högerkristna i USA och den så kallade ”War on Christmas”. Lite likt den kvasidebatt som nu förs i svenska medier, handlar debatten ofta om religionens roll i delstaternas skolor och om man ska få ha religiösa inslag i kommunala skolor eller byggnader.

Såväl debattklimatet som retoriken verkar i många fall hämtade från USA, och grundas i många avseenden på att det förs ett krig mot religion i allmänhet, och mot kristendomen i synnerhet. Som bevis anförs ofta det faktum att staten motarbetar religiösa inslag i skolan, och tal om långvariga traditioner av religiösa inslag i skolan. Summan av alla inlägg i tidningar, radio, på internet och i tv, är att julen är en kristen högtid, och genom att ta bort de kristna inslagen så underminerar man julens orsak och budskap.

Problemet med den typen av resonemang är dock att är helt felaktigt, julen är lika kristen som jag är religiös. Det är egentligen en uråldrig tradition, med rötter i stenåldern, där man firat midvintersolståndet och det faktum att man nu går mot ljusare tider. Dessa traditioner återfinns i mängder av kulturer runt om i världen, och var en av de viktigare högtiderna i det antika Rom. När det romerska riket antog kristendomen som statsreligion, inkorporerades helt enkelt den gamla romerska kulten runt Sol Invicius, den oövervinnerliga solen, in i kristendomen som Jesus födelse. Som om detta inte var nog, så var inte den romerska kulten runt Sol Invincius den enda som högtidlighöll den 25 december, utan runt om i Medelhavet firades mängder med gudomligheter som fötts denna dag, och vars roll och uppgifter i vissa fall verkar ha haft en stark påverkan på den framtida bilden av Jesus. En av de kanske mest kända var Mithra, men även Dionysus (vinguden) firades denna dag i det romerska riket, på andra platser i det omfattande riket firades Horus och Attis. Ironiskt nog delar de inte enbart samma födelsedag som Jesus, påfallande många av dem föddes enligt traditionen av en jungfru, omgärdade sig med lärjungar och utförde mirakel. Faktum är att det finns ytterst få bevis för att Jesus, om han nu ens existerat, föddes på julafton. Snarare handlade det om att knyta till sig de gamla romerska traditionerna, vilka haft en näst intill ofattbart inflytande på kristendomen.

Även många av de attiraljer som medföljer ett ”traditionellt” julfirande, har också för-kristna bakgrunder. Såväl julgran som många av de maträtter vi äter, bland annat skinkan, är hämtad från hedniska traditioner, och traditionen att ge varandra presenter på julafton är en gammal romersk tradition.Inte heller firandet av Lucia, som också brukar orsaka vissa bekymmer, är i grund och botten en kristen tradition. Om man går efter den gamla julianska kalendern, inföll nämligen midvintersolståndet den 13 december, och som alla vet bringar Lucia nyheten om ljusets återkomst.

Ergo kan vi dra slutsatsen att julen – vilket i sig är det hedniska namnet på den midvintersolfest man höll i Skandinavien innan området kristnades – inte alls är speciellt kristen. Börjar man skrapa på ytan till den så kallade traditionella kristna julen, så döljer den en mängd illa övermålade hedniska traditioner.

Jag har absolut inga som helst problem med Skolverkets rekommendationer, snarare tvärt om finner jag dem fullt rimliga. Den kommunala skolan är per definition icke-konfessionell, och det finns således ingen som helst anledning varför man ska rucka på det. Jag hoppas faktiskt att skolverket står på sig, och inte faller för att tillgodogöra en liten, men ändock högljudd minoritet. Vill man lyssna på religiösa tal, får man göra det på sin fritid, eller flytta över sina barn till en religiös friskola. 
Vissa kritiker har sagt att de barn som av olika anledningar, deras föräldrar som t.ex. är muslimer eller ateister, inte vill medverka, inte behöver medverka i avslutningen. Men är detta verkligen gångbart med att den kommunala skolan ska vara för alla?
Religionens plats i den kommunala skolan hör hemma i ämnen som religion och historia, inte på skolavslutningen...

Källor:

Skolanoch kyrkan
Skolavslutningi kyrkan

”Vi kan inte tolka lagen annorlunda”
”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan”
”Skolan har försatts i en destruktiv situation"
”Finns inget advent utan kristet innehåll”
”Advent utan innehåll meningslöst.”

 

Kriget mot julkalendern

 

Det lackar mot jul, och med är det dags för SVT:s julkalender. Denna traditionella nedräkning till julafton, som följs av tusentals barnfamiljer, brukar också följas av intensiva debatter om de tjugofyra avsnittens syfte och budskap. Ofta brukar denna debatt påbörjas redan innan kalendern börjat sändas, och kretsar vanligtvis runt att man underlåtit sig att behandla, vad många debattörer anser vara julens mening och syfte, men också på grund av de ofta ockulta fenomen som behandlas. En av de mer kontroversiella julkalendrarna var ”Trolltider” (sändes ursprungligen 1979, men som var så populär att den gick i repris 1985), och kritiserades hårt för att man använde sig av tomtar, troll och andra småfolk i svensk folktro. En annan starkt kritiserad, men också väldigt omtyckt, var ”Stjärnhuset” (1981) som handlade om den grekiska mytologin, och hur dessa var kopplade till stjärnbilderna.

Givetvis har inte heller årets kalender, ”Spökenas återkomst till Greveholm” undkommit detta öde. I dagens Aftonbladet går Zbigniew Golebiewski, kyrkohede vid Sankta Annas katolska församling, till hårt angrepp mot julkalendern. Vad Golebiewski blivit uppretad över är en sekvens där man lekar ”anden i glaset”, något han anser kan vara inkörsporten till spiritism och det ockulta.

Han fortsätter och säger:

”Som troende kristen tycker jag att "anden i glaset" är den dummaste leken barn kan hålla på med. Med tanke på att den kan få mycket allvarliga konsekvenser för människans andliga och psykologiska välbefinnande. Det enda jag vill är att uppmärksamma föräldrar om att vara med när barnen se detta och förklara.”
Att hela idén med anden i glaset, egentligen en förenklad version av en så kallad Ouija-bräda, är i sig rätt skrattretande, och förklaras inte av någon kontakt med andevärlden eller det ockulta. Istället handlar det om att deltagarna antingen medvetet eller omdvetet (så kallade ideomotoriska rörelser), rör glaset fram och tillbaka. Detta avslöjades redan på 1830-talet, och verkar helt undgått Golebiewski. Att det skulle få allvarliga konsekvenser för människans andliga och psykologiska välbefinnande, får förstås stå för honom, personligen tycker jag han kanske borde se över vad den katolska kyrkan förespråkar och de verkliga effekter det faktiskt fått och får över människan.

Man kan förstås också fråga sig vart gränsen för det ockulta går. I synnerhet som bibeln är full av sakar som Golebiwski i andra sammanhang förmodligen skulle beteckna som ockulta i form av talande ormar, brinnande buskar, folk som väcker de döda och så vidare.

För den som är intresserad av ämnet runt Quija-bräden, rekommenderar jag Penn & Teller Bullshit: Quija boards & near death experience. 

Men som om detta inte var nog, så fortsätter Golebiewski med att säga:
”Precis som i paradiset där de första människorna låter sig luras av den onde. Den onde verkar än i dag i världen och använder sig av alla medel för att komma åt eventuella offer.”

Med tanke på de senaste årens debatt om sexuella övergrepp begångna av katolska präster på barn, känns hans uttalande lätt skrattretande. Det hela blir förstås inte bättre av att den katolska kyrkan gjorde allt de kunde för dölja övergreppen, för den som är intresserad i ämnet rekommenderar jag filmen ”Fräls oss ifrån ondo” (Deliver us from evil, 2006)¹. Filmen som behandlar fader Brian O'Grady, som mellan 1970-talet och 1990-talet, förgrep sig sexuellt på minst 25 barn i norra Kalifornien, och hur den katolska kyrkan i USA – med Vatikanens goda minne – inte bara dolde övergreppen, utan tillät också O'Grady fortsätta i sin roll som präst trots vetenskapen om vad han gjort.
För den som är intresserad av att läsa mer om detta rekommenderar jag artikeln ”Catholicsex abuse” cases på Wikipedia.

Det är svårt att inte se det ironiska i hans uttalanden, även om jag är rätt övertygad om att han själv är fullständigt omedveten om det faktumet.

Källa: Katolskakyrkoherden varnar för julkalendern

1 http://www.imdb.com/title/tt0814075/

Alaskamannen

Det var inte enbart i Waffen-SS som svenskar tjänstgjorde, utan många tjänstgjorde också i Wehrmacht. En av dessa var Åke Aspegrén, en välkänd uppfödare av slädhundar, som drev han sin egen kennel i Nackskogarna, och gick under smeknamnet ”Alaskamannen”. Han hade redan i samband med Finska vinterkriget anmält sig som frivillig, men anlände allt för sent till Finland för att delta i några strider. I samband med det så kallade Fortsättningskriget, anmälde han sig återigen som frivillig, men sökte sig inte den till Hangö eller Svir, där större delen av de svenska frivilliga sattes in, utan till Lappland.

     I februari 1942 anlände han till 6. Gebirgs-Division, där han utbildade satte upp en slädhundsenhet under Gebirgsjäger-Regiment 114, och också utbildade slädhundsförare. Dessa tjänstgjorde i så kallade Skijagdverbände, vilka genomförde räder bakom fiendens linjer. Huruvida Aspegrén deltog i dessa räder är oklart, men hans enhet beskrevs som ”värdefull, pålitlig och 'unik inom hela Wehrmacht'”

Aspegrén med slädhundar någonstans i Finland

Källa:Lars Gyllenhaal & Lennart Westberg: Svenskar i krig 1914 – 1945; Historisk Media 2006
Bild kommer från Axis History

Just give me the aspirin. I already got a Purple Heart.

 

"Just give me the aspirin. I already got a Purple Heart."

Striderna i Italien under det andra världskriget nådde efter Mussolinis fall i september 1943, aldrig riktigt första sidorna. Inte ens Roms fall i början av juni 1944 gav de luttrade Västallierade soldaterna något större kändisskap, då landstigningen i Normandie inleddes bara dagar efter att de första amerikanska stridsvagnarna rullade in i den eviga staden. De soldater som mödosamt stretade norrut längs den italienska ”stöveln”, behöver inte enbart bekämpa en välorganiserad fiende som hela tiden drog sig tillbaka till nya försvarslinjer som måste stormas med svåra förluster. Terrängen och klimatet var säkerligen minst lika problematiskt, en mördande sol under sommarhalvåret följdes av regn, snö och bottenlös lera som gjorde all form av framryckning i praktiken omöjlig.

En av de soldater som medverkade i striderna i Italien var Bill Mauldin, som tjänstgjorde i den 45. amerikanska infanteridivisionens presstjänst, och ritade serier till den amerikanska propagandatidningen ”Stars and Stripes”. Hans serier om de två amerikanska soldaterna ”Willie & Joe”, blev ofattbart populära bland de amerikanska soldaterna, förmodligen därför att många av soldaterna kunde känna igen sig i Willie och Joes upplevelser. En annan orsak till seriens popularitet, var förmodligen också att Mauldin inte var främmande för att kritisera den egna sidan, och till skillnad från mycket annat som producerades under det andra världskriget, är udden i ”Willie & Joe” ofta riktade mot oförstående officerare, meningslös pappersexercis eller tristessen i skyttegravarna.

Även om det amerikanska krigsministeriet stödde hans utgivning, var inte alla övertygade om seriens förtjänster. En dag kallades Mauldin till George Patton, som inte uppskattade en av hans teckningar gjorde narr av hans krav på att soldaterna skulle vara renrakade, även i tjänst och hotade att kasta honom i fängelse. Det hela slutade med att General Eisenhower fick gå emellan och förklara för Patton, att serierna var populära bland soldaterna och att de via dessa fick utlopp för sin frustration. Mauldin själv förklarade att han ”always admired Patton. Oh, sure, the stupid bastard was crazy. He was insane. He thought he was living in the Dark Ages. Soldiers were peasants to him. I didn't like that attitude, but I certainly respected his theories and the techniques he used to get his men out of their foxholes”.

Även om Mauldin själv ofta spenderade tid bakom frontlinjerna, var hans tjänstgöring inte utan faror. I samband med att han besökte en amerikansk kulspruteställning runt Monte Cassino, skadades han när ställningen kom under beskjutning från en tysk granatkastare. Den 18 juni 1945 återfanns “Willie & Joe” på omslaget till Time Magazine, och samma år vann han Pulitzerpriset.

Lite ironiskt nog visade det sig att både Mauldin och hans två kompanjoner hade svårt att anpassa sig till ett civilt liv, och hans karriär som politisk tecknare var inte allt för framgångsrik, och det var först under slutet av 1950-talet som karriären tog fart på allvar. 1959 vann han återigen Pultizerpriset för en teckning på Bors Pasternak i sovjetisk fångenskap med undertexten: “Jag vann Nobelpriset i litteratur, vad är du här för?”

Mauldin avled 2003 i sviterna av alzheimers och att ha bränt sig i badkaret.

“I won the Nobel Prize for literature. What was your crime?”

Rememberance day

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields

Idag firas Rememberance day runt om i samväldet (och även i andra länder), eller "Hågkomstens dag" som den kallas på svenska. Dagen som hedras är den dag då vapenstilleståndet 1918 undertecknades, och instiftades den 7 november 1919 på order av kung George V för att minnas alla de som dödats under det stora kriget. Den har senare blivit en dag att hedra alla de som dött i samväldets tjänst under 1900- och 2000-talet, och kallas även "poppy-day", eftersom man dagen till ära bär en vallmoblomma, vilket ska symbolisera de vallmofält som enligt legenden ska ha täckt slagfälten i Flandern efter kriget.
Det är förstås både sorgligt och mäktigt att se uppladdningen och avslutningen av denna dag runt om i Storbritannien och i samväldet, då i praktiken alla bär någon form av "poppy" på sina kläder.

Tankar runt det amerikanska presidentvalet

Då så, nu har jag sovit lite efter nattens valvaka som sig bör när det handlar om val i USA inte är allt för enkel att i praktiken följa. Hur som helst så kan vi bara återigen konstatera att Barak Obama fick fortsatt förtroende, och att han kan rikta in sig på fyra nya år i Washington som USA:s president. Även om det förmodligen drogs både en och annan lättnandes suck från makthavare runt om i världen - dock inte i Israel - över att Obama blev omvald, så kan vi bara konstatera att det inte blev så lätt som man på förhand kanske trott. Samtidigt kan man bara konstatera att valet blev en svidande nederlag för det republikanska partiet, speciellt med tanke på det faktum att landet fortfarande - efter fyra år av Obamastyre - är i en djup ekonomisk kris. Med andra ord fanns det goda förutsättningar för en motkandidat att gå segrande ur striden, men nu blev det inte riktigt så och orsakerna till detta är många.
Dels lyckades Obama peka på de antydningar som finns på att slutet på krisen kan skönjas, han lyckades - även om dess effekt nog inte ska överdrivas - även hantera efterdyningarna till orkanen Sandy förhållandevis framgångsrikt, vilken även gjorde att Romneys kampanj tappade fart. Jag tror dock att Obama ändå vunnit, men nu fick han i slutet av kampanjen ändå agera som en ledare för landet, och kanske även flytta fokus bort från politiska frågor, till att omge sig med offren för orken. Med andra ord flyttades all medial fokus bort från Romney, som dessutom - för att inte framstå som okänslig - tvingades avbryta sin kampanj under några dagar.

Men den främsta faktorn till varför Romney nu misslyckades tror jag hör samman med att han dels aldrig riktigt vann republikanernas hjärta, till skillnad mot Obama som är ohotad inom det demokratiska partiet. Även om kampen mellan Hillary Clinton och Obama var frän under det demokratiska primärvalen, så kunde i slutändan enas och gick förmodligen stärkta ur den valkampanj de förde för fyra år sedan. De republikanska primärvalen var minst lika hetska, men på något sätt har aldrig Romney känts riktigt som den republikanerna verkligen trodde på. Inte nog med att han tillhör en religiös sekt många kristna amerikaner ser på med stor skeptism, det fanns stora frågetecken om vart han egentligen stod i en rad för republikanerna viktiga moraliska ståndpunkter.
Här låg givetvis hans agerande och uttalande som guvernör honom i fatet, men även det faktum att hans far tillhörde partiets liberala falang ska inte underskattas. Detta har lett till att Romney successivt tvingats ut allt mer på högerkanten för att tysta partiets inflytelserika och mäktiga högerfalang, för att visa precis hur konservativ han verkligen är. Detta ledde dock till att han förmodligen haft svårt att attrahera de väljare, som befinner sig i den rätt luddiga gråzonen mellan republikaner och demokrater. Hans senare försök att attrahera dessa väljare, när man insåg att det inte räckte att förlita sig på partiets högerfalang, har dock inte fallit i god jord.
Ett annat problem Romney ställts inför är hur man ska dels nyttja de starka anti-Obama känslorna bland delar av befolkningen, men samtidigt distansiera sig från dessa. Det må låta motsägelsefullt, men delar av den högerkristna rörelsen baseras på åsikter som i många fall kan betecknas som starkt xenofoba och och ibland hamna i en rasistisk gråzon. För Romney har det således varit viktigt att nå till dessa, samtidigt som det gäller att inte ge dem allt för stort inflytande, då de kan sätta rätt rejäla käppr i hjulen för hans kampanj. Det kan väl bara konstateras att den här balanskonsten inte varit allt för framgångsrik, och att det förmodligen legat honom till last att tvingas balansera på den här otvivelaktigt svåra vägen.

Den stora frågan är dock vad republikanerna dragit för slutsats av detta val, och jag håller inte riktigt med analysen i SVT att det här innebär slutet för republikanerna som ett - i stora drag parti för vita medelålders män. Jag tror snarare att utgången av årets val kommer stärka den falangen inom partiet, och att en av slutsatserna man dragit av årets valkampanj är att man inte lyckades nå ut med sitt värdekonserativa budskap. Om man jämför republikanernas primärval, handlade debatten i stora drag om moralfrågor och deras syn på abort, homosexuella o.s.v., frågor som i grund och botten hamnade rejält i skymundan av de ekonomiska frågorna. Även om Romney gärna ville prata ekonomi, och uppenbarligen uppvisade framgångar i det, så innebar det att de värdekonservativa frågorna fick ställas i skymundan. Givetvis berodde detta på den ekonomiska krisen, men frågan är förstås hur det ekonomiska läget ser ut till nästa val.
Jag är nämligen övertygad - och även delvis oroad - över att partiet kommer fortsätta sin vandring ut mot en allt mer högerradikal diskurs, med mer kristendom, mer moral, mer antivetenskapliga åsikter och andra ämnen som ofta plockas fram i en värdekonservativ krets. Orsaken till detta är att jag tror att republikanerna nu kommer att försöka bredda sin väljarbas, och ett rimligt mål är de latinamerikanska väljarna. Detta är en grupp som republikanerna har band till, exilkubanerna i Florida är både politiskt och ekonomiskt viktiga, det är också en grupp som tenderar till att uppskatta värdekonservativa åsikter om familj, gud och fosterland, samt den snabbast växande etniska gruppen (om nu kan kalla dem så) i USA. Jag skulle inte bli förvånad om nästa republikanska presidetkandidat kommer vara katolik, och jag skulle inte heller bli förvånad om det är Rick Santorum som kommer bli deras kandidat.

Från demokratiskt håll så får man väl ändå säga att Obamas vinst i praktiken inte kommer innebära någon större kursändring, det politiska skyttegravskriget i underhuset kommer fortsätta. Mycket kommer nu handla om hur Obama rent praktiskt sett ska försöka genomföra några som helst reformer under sina sista fyra år, och risken finns förstås att han kan förvandlas till en "lame duck" redan innan mandatperioden gått ut. Det ska dock påpekas att Obama inte hade några större framgångar även när demokraterna kontrollerade senaten, och det beror förstås på att partipiskan i USA inte är lika repressiv som i Europa.
Oavsett vad så kommer förmodligen demokraterna att fortsätta försöka rikta in sig på minoriteter, men den riktigt stora frågan i den det här fallet, är vem som ska axla Obamas mantel. Även om han politiskt sett varit en rätt svag president, går det inte att ifrågasätta hans populäritet bland många av partiets väljare. Det kommer inte bli en avundsvärd position att efterträda Obama, och risken är förstås att han kan bli lite av ett problem för demokraterna i framtiden. Vem som än blir partiets näste presidentkandidat, kommer otvivelaktigt jämföras med honom och förvänta gå i hans spår. Rent historiskt sett kan det vara ett tungt ok att bära, och tittar vi på några av de statsledare som redan under sin aktiva karriär, setts som större än livet, som Thatcher, Regan, Kohl, Persson, Mitterand o.s.v., har efterträdarna haft svårt att riktigt fylla luckan.

Vad kan man i övrigt säga om valet, som likt många föregående presidentval varit fullt av smutskastande - och som vanligt får epitet "det smutsigaste valet". Det var väl ett rätt normalt krisårsval, mycket av fokus låg på ekonomiska frågor, och medan den sittande presidenten som alltid hamnar i en defensiv position, så kan hans utmanare ta ut svängarna något. Romney visade sig som sagt bli en svårare nöt att knäcka än vad många trott, men i slutändan tror jag ändå alla interna konflikter inom republikanerna knäckte honom. Det finns förstås ingen som helst intern högljudd opposition till Obama, medan Romney hela tiden tvingades tillgodose en rad olika falanager inom partiet, och det ledde förstås till att mycket energi gick åt till det.
Obama kunde också rida lite på vågen av att han trots allt rädda den amerikanska bilindustrin (åtminstone tillfälligt), avslutade kriget i Irak och är på väg att avsluta konflikten i Afghanistan. Även om han inte varit lika tydlig i de sociala frågorna, där han otvivelaktigt har ett bättre utgångsläge, så har ändå införandet av Obamacare förmodligen vunnit honom en del röster bland de miljontals amerikanska väljare som inte är försäkrade.
Som vanligt omgärdades valet av en rad kontroverser, påståenden om valapparater som inte fungerade, oändliga köer till vallokalerna och andra fadäser som givetvis skänker en viss form av kritik mot det rådande systemet. Riktigt hur problemen ska åtgärdas är svåra att säga, men att valprocessen är komplicerad är förmodligen en starkt bidragande orsak till det valkaos som ofta brukar råda. Man ska inte glömma att det inte enbart är frågan om vem som ska bli president som avgörs, utan samtidigt genomförs lokalval, val av sheriff, folkomröstningar o.s.v. vilket innebär att det kan bli rätt många frågor att avgöra för väljarna. Man är dessutom tvungen på många platser att föranmäla sig för att få rösta, och vissa grupper är dessutom - t.ex. dömda brottslingar - inte tillåtna att rösta. Det går dock trögt att ändra systemet, och även om resten av världen skakar på huvudet och många väljare är upprörda, verkar ingen direkt lösning finnas i sikte.

Att granska en kung, del två.

Den 9 november 2010 skrev jag ett blogginlägg om boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjögren, Danne Rauscher och Tove Meyer, och måste onekligen erkänna att jag hade fel. Trots att det gått nästan två sedan boken kom ut, så har den fortsatt att skapa rubriker och varit fokus för en mängd underliga artiklar och debatter. Mycket av den senare debatten har kretsat runt kungens kopplingar till den organiserade brottsligheten och en förmodad affär med artisten Camilla Hennemark. Riktigt hur det står till med detta är dock svårt att avgöra, och eftersom ämnet i grund inte intresserar mig, har mycket passerat förbi. Av det jag läst, så framgår fortfarande att mycket av uppgifterna är svåra att verifiera, och att många av påståendena förmodligen är fullständigt grundlösa.

I dagarna kommer så en ny bok ut, ”Från en säker källa...Sanningen om kungaskandalen” av Dick Harrison och Desirée Ahokas Schein, som enligt en av författarna kommer göra upp med påståendena i den tidigare nämnda boken. I en debattartikel sågas ”Den motvillige monarken”, och artikelförfattaren pekar på orimligheter och tveksamheter rörande påståendet att kungen besökt en porrklubb i Atlanta, under de olympiska spelen. I detta fallet handlar det om att vittnena är otillförlitliga, och antingen ljugit eller hänger sig med tvivelaktiga bisysslor som ställer grava frågetecken runt deras utsagor.

Den stora frågan är förstås om den nya boken kommer skapa lika mycket intresse från såväl skvallerpressen som dagstidningarna, och redan idag (22 oktober 2012) har Aftonbladet ett par artiklar i ämnet. Den främsta nyheten på Aftonbladets hemsida är dock inte boken i sig, utan det faktum att Harrison inte kommer medverka i några intervjuer rörande boken.

Av kommentarerna att döma handlar dock debatten mer om hur pass tillförlitliga Harrison/Ahokas Schein är, och vad de har för dold dagordning. Givetvis är inte författarna till ”Från en säker källa..” fullständigt objektiva, även om de med hjälp av att hänvisa till tillförlitliga källor, visa på brister i den förra bokens påståenden. I sig är detta inget unikt, utan något något som sker dagligen inom ramarna för vetenskaplig forskning, vare sig det handlar om historia, fysik, kemi eller någon annan vetenskaplig kunskapsgren.

Vad som däremot är tråkigt, och som jag ofta återkommer till, är bristen av källkritik. Förmodligen är ”Den motvillige monarken” ett rätt lysande exempel på det, men begränsas inte enbart till böcker. Förra veckan exploderade Internet över behandlingen av djur på Parken Zoo i Eskilstuna, och även om det förmodligen fanns skäl att kritisera djurparken, så finns det fortfarande gott om frågetecken runt påståendena. Föga förvånande, åker dock de källkritiska glasögonen på när Parken Zoo lämnar ut sitt pressmeddelande, och samma scenario verkar nu vevas upp.

Vem som har rätt i ämnet är för mig i praktiken ointressant, men själva sakfrågan intresserar mig, främst hur enkelt det är att skapa opinion i fråga, och hur svårt det sedan är att ifrågasätta dessa påståenden när de väl fått tid och möjlighet att rota sig.

Källor:
Skandalboken om kungen bygger på falska uppgifter
Bygger på manipulerade bevis

Att komma ut ur garderoben...

Suttit och funderat länge och väl på hur jag ska formulera mig, och på vilket sätt jag ska släppa bomben. Nej, jag är inte homosexuell, blivit kidnappad av rymdvarelser eller gått med i någon underlig sekt där man tillber gudomligheter med fler tentakler än jag har fingrar, utan det faktum att jag är en ATEIST, och en väldigt övertygad och stolt sådan. Så nu var det sagt, och det kändes otroligt bra och tillfredsställande att få ut det. Nu antar jag att de flesta som känner mig, inte blir allt för överraskad och chockerad, utan har redan känt till det. Men varför jag nu väljer att öppet stoltsera med min syn på saken, handlar om att jag i allt högre och högre grad, oroas över den allt mer offensiva och aggressiva religiositet som sköljer över oss.

Det handlar inte enbart om det faktum att det är en praktisk och politisk nödvändighet för en presidentvalskandidat i USA att vara religiös, och då inte enbart att han bara tror på någon högre makt, utan han bör vara aktivt kristen. Eller det faktum att man idag knappt kan köpa kyckling eller lamm, utan att det bär ett märke med att köttet är slaktat enligt muslimsk sed, eller det faktum att barn på min skola uppmanats att klä sig mer muslimskt av andra barn. Eller det faktum att den debatt om intelligent design, som många här i Europa småskrattat åt, nu börjar spridas i Europa tack vare de religiösa friskolor som växer upp som svampar ur jorden.

Jag har absolut inget emot islam, kristendom, judendom, hinduism, asatro, personer som tror på de grekiska gudarna, eller någon annan av de tusentals låtsaskompisar som vuxna människor tror placerat dem här och som styr deras liv med regler och förordningar. På samma sätt som jag har rätt att inte tro, har förstås dessa människor all rätt i världen att tro, men varför ska denna tro inskränka på MIN och andras frihet?

Folk brukar fråga mig varför jag inte tror på Gud, men mitt svar brukar då bli vem? Det finns förmodligen tusentals gudar, varav de flesta idag är förpassade till historiens skräphög och om vilka vi vet ytterst lite om. Bara inom Hinduismen finns det hundratals, vem av alla dessa är den enda, den rätta? Svaret brukar då bli att men det vet jag, och vanligtvis brukar jag låta det få bero eftersom jag anser att alla har rätt att tycka och tro vad de vill, hur orationellt och förvirrat de än må vara. Tänk om alla högerkristna har fel, och vad som väntar dem på andra sidan är Jonas Gardell? Eller att alla radikala muslimer har fel, och vad som väntar på dem på andra sidan är en fjortonårig flicka som vill att alla flickor ska ha rätt att få gå i skolan?
Tyvärr måste jag göra mig själv, och alla andra lika besvikna (även om jag skulle vilja se Jerry Falwells min) att det aldrig kommer ske, och de enda som kommer glädjas är maskarna, men visst är det en vacker tanke...

Bland många religiösa finns vanföreställningen att jag som ateist tror på något annat, vanligtvis på vetenskap. Inget kunde vara mer fel, jag tror inte på vetenskap, jag förlitar mig på vetenskap och dess av evidens bekräftade teorier. Såväl Big bang som evolutionen har utvecklats genom noggranna, och mycket tidskrävande experiment som hela tiden utmanas av nya teorier. Det går att vetenskapligt bevisa dessa, genom att återskapa de förutsättningar under vilka de genomförts. Det är en grundsten i all vetenskaplig forskning, att teorier och slutsatser måste kunna härledas, så att personer som vill utveckla eller ifrågasätta dem, kan återskapa dem. Vår bild av hur universum utformades och utvecklades, ökar dag för dag och ger oss konstant nya teorier att arbeta med.
Detta är en fundamental skillnad mot religiösa, vars skrifter och dogmer är skrivna i sten och vare sig kan ifrågasättas eller ändras. Andemeningen är i praktiken att eftersom dessa heliga skrifter är Guds ord, går de inte att ändra, eftersom Guds ord är ofelbart. Trots detta är det lite si och så med hur Guds ord efterlevs, i synnerhet av kristna, som av någon anledning ofta väljer att inte ta Gamla Testamentet allt för seriöst, och välja och vraka lite bland de delar av Nya Testamentet som passar dem. Hur det ser ut bland judar och muslimer låter jag vara osagt, men förmodligen gäller det samma även där.

Hur som helst har mitt beslut renderat mig viss vånda, främst av den orsaken att det på något sätt är stigmatiserade att vara ateist och att man får känslan av att vara någon form av bråkstake som inte går med i den stora planen. Givetvis är detta helt felaktigt, och i grund och botten fullständigt orationellt, men det visar ändå på den starka makt som religion har över oss och våra beslut. Att vara ateist i Sverige är i sig inga större problem, och de flesta troende jag känner har absoluta inga problem med mina ställningstagande, utan vi har ofta kunnat fört intressanta diskussioner i ämnet.

Men det finns länder där synen på ateister inte alls är lika accepterande, och där det inte bara är ett teoretiskt stigma, utan ett reellt och kan få långtgående konsekvenser. Jag talar om USA, och även om det inte är dödsstraff på att vara ateist – dock förmodar jag att många de facto förmodligen skulle vilja att så var fallet – visar flera undersökningar, på att personer som är öppet ateistiska diskrimineras.

I sex amerikanska delstater är det förbjudet för ateister att inneha offentliga ämbeten, och George H W Bush ska ha svarat på frågan om hans syn på ateister ”No, I don't know that atheists should be regarded as citizens, nor should they be regarded as patriotic. This is one nation under God”. Nu ska det visserligen påpekas att hans son George W. Bush, senare vid en presskonferans att “I will be your president regardless of your faith... And if they choose not to worship, they're just as patriotic as your neighbor.” Det ska dock påpekas att samme person, senare sägs ha påstått att Gud uppmanade honom att invadera Irak, och att hans nyevangeliska dagordning och uppbackare gjort mycket för att vrida klockan tillbaka i USA.

Givetvis har denna syn sipprat ner bland befolkningen i stort, och många uttalade atetister i USA kan vittna om hur de blir av med arbete, vänner, släktingar och så vidare. Undersökningar visar på en stark motvilja bland många amerikaner, i synnerhet i det så kallade “Bibelbältet”, mot ateister eller agnostiker. Men att det inte enbart begränsas till dessa områden, visar det faktum att det av många anses vara politiskt självmord, att som politiker – på lokal och riksplan – att gå ut som öppet ateist. Det gör förstås att man frågar sig hur många amerikanska politiker, eller tjänstemän, som egentligen är övertygade och inte vågar gå ut med sin sanna åsikt i frågan. Ironiskt nog går detta stick i stäv med det som de flesta i USA håller lika heligt som bibeln, den amerikanska konstitutionen. Dock verkar de flesta högerkristna fastna på den andra artikeln om rätten att få bära vapen, och struntar i resten. Känns syndromet igen?

Men hur illa det än nu är i USA, så är det förstås inget mot de risker ateister löper i muslimska länder, där det i många fall är belagt med dödsstraff. Dock kan få muslimska länder betecknas som demokratiska, och eftersom man också – i religionens namn – har dödsstraff mot homosexuella, kvinnor som begår äktenskapsbrott eller andra saker man i Muhammeds namn ogillar, och det är således föga förvånande att man också försöker slå ner på atetister. USA är dock ett land som inte bara säger sig vara demokratins försvarare, utan med tanke på dess konstitution, de facto borde vara ett land där alla – oavsett religion eller avsaknad av den – har samma rättigheter och skyldigheter.

 

 

På senare år har den ateistiska rörelsen anklagats av många för att vara alldeles för offensiv, och många religiösa förespråkare har pekat på den kampanj som Humanisterna körde för några år sedan under “Gud finns nog inte” och som tidigare förts i Storbritannien. Många pekar också på de verbala och ofta högljudda så kallade “nyateister” som Sam Harris, Daniel C. Dennett, Richard Dawkins och Christopher Hitchens, vilka beskyllts för att föra en konfrontativ taktik.

Men frågan är vilka som är konfrontativa, för dessa så kallade nyateister skapades inte i ett vakuum, utan var en reaktion på den allt mer konfrontiva och anti-vetenskapliga högerkristna rörelsen i USA. Här har kampen mellan religiösa irrläror och vetenskap stått under stora delar av 1900-talet, och fokus för denna kamp har varit försöken att motarbeta att Darwins vetenskapligt bevisade teorier om evolutionen. Allt sedan denna tilläts att läras ut i de amerikanska skolorna i början av 1920-talet, har det varit ett rött skynke för den högerkristna rörelsen i USA, som gjort allt de kunnat för att försöka att ersätta den med Bibelns skapelseberättelse.

Detta arbete har på senare år, främst tack vare den allt mer högljudda och otroligt konfrontativa nyevangeliska rörelsen, som återuppväxtes i slutet av 1970-talet och som på senare år fått ett allt starkare grepp om amerikansk politik. Tal om att USA är en nation under Gud, är inte längre bara tom retorik, utan är idag något alldeles för många amerikaner tar som sanning. Medan ingen i Sverige eller stora delar Europa skulle orka bry sig om vad Fredrik Reinfeldt eller någon annan politiker anser om Guds existens, så är det en direkt förutsättning för att bli vald till USA:s president.

Det ska dock påpekas att man på senare år valt att ändra taktik, och ersatt det mer ålderstigna teorierna om Adam och Eva, med den mer subtila så kallade teorin om “intelligent design”. Förpackningen må vara ny, men innehållet är likförbaskat gamlat. Världen är 6000 år gammal, vi härstammar från Adam och Eva och för att ytterligare omge dessa irrläror med någon form av vetenskalighet, så har man även ett museum.

Här kan besökarna se hela skapelseteorin, vackert inpackat i utställningar med stenåldernsmänniskor som lever sida vid sida med dinosaurier, Noaks ark och alla andra berättelser från Bibeln. Denna taktik har visat sig vara framgångsrik, och på flera håll i USA lär man nu ut “intelligent design” i skolorna tillsammans med Darwins vetenskapligt bevisade teorier. Tragiskt nog har dessa irrläror nu börjat söka sig till Europa, och röster höjts för att samma utveckling som skett i USA också ska ske här. Lite ironiskt nog muslimer, kristna och judar funnit en gemensam grund i dessa irrläror, och propagarer nu tillsammans i frågan.

Detta är dock inte den enda fråga som muslimer, kristna och judar kan enas om. Faktum är att den radikalisering som skett bland många kristna i USA, muslimer i Europa och mellersta Östern och bland judar i Israel, har väldigt mycket gemensamt. Man är öppet anti-vetenskapliga, öppet homofobiska, kräver inskränkningar i kvinnors rättigheter i fråga om abort och tillgång till preventivmedel och har nu även riktat in sig på vår yttrandefrihet.

Som en följd av de karikatyrer som ritats på Muhammed, har dessa nu funnit ytterligare en gemensam faktor, nämligen att försöka inskränka yttrandefriheten. Under den senaste tidens demonstrationer i Mellersta Östern, har många försökt vinna politiska poäng på att försöka förklara att protesterna är ett bevis för att muslimer inte klarar av att ta kritik, och att kristna inte alls reagerar på det viset. Jag skulle vilja påstå det precis motsatta, och att man enbart arbetar på ett mindre uppseendeväckande och mer subtilt sätt. Detta innebär dock inte att även kristna kan bli våldsamma över företelser de anser hädar deras världsbild, något som till exempel drabbade Monty Python och Martin Scorsese fått veta. I samband med att Monty Pythons “Life of Brian” (i Sverige ursprungligen “Ett herrans liv”) släpptes, väckte den våldsam debatt och förbjöds i flera länder, däribland Norge och Irland. I Storbritannien fick medlemmarna utstå hätsk kritik, och även här ställdes krav på att filmen skulle förbjudas. Det ska dock påpekas att förbudet upphävdes, och att den nu – kanske lite ironiskt med tanke på den rätt öppna kritik av religiös fanatism som filmen driver med – används den ibland i religiösa sammanhang.

Men om kritiken mot “Life of Brian” primärt fördes på ett teoretiskt plan, var kritiken mot Scorseses film “The last temptation of Christ” (Kristi sista frestelse) rent handgriplig. På flera håll, även i Europa, höjdes röster på att den skulle förbjudas, och i Frankrike bombades till och med en biograf för att den visade filmen. På många håll demonstrerade även kristna, och dessa gick ibland till handgripligheter när dessa försökte stoppa biobesökare. Även i Sverige har kristna grupper tagit till handgripligheter, det kanske mest kända fallet är de kontroverser som omgärdade utställningen "Ecce Homo" av Elisabeth Ohlsson Wallin. I veckan som gick angrep grekiska kristna, uppbackade av de neofascistiska partiet Ny Gryning, en teaterföreställning där Jesus framställdes som homosexuell.

Hur som helst, för att försöka stoppa dessa “nidbilder”, har kristna, muslimer, judar och andra religiösa grupper gått samman för att försöka stoppa dessa. Krav har ställts på såväl FN som EU att instifta “anti-hädelselagar”, där det ska bli förbjudet att häda religioner eller dess låtsaskompisar. En av de drivande krafterna bakom detta är Saudi Arabien och Vaktikanstaten, vilka även driver frågan om att stoppa FN:s försök att få människor i utvecklingsländerna att använda sig av preventivmedel.

Så frågan är fortfarande, vem är det som är konfrontativ. Är det Richard Dawkins som konstatera att det finns överväldigande vetenskaplig evidens för att världen inte skapades av någon gudomlighet, eller grupper som utan några som helst vetenskapliga bevis – eller ens vetenskap – försöker pracka på oss deras världsbild?

Räddad till ett liv fångenskap?

Satt och skrev om det tyska slagskeppet Admiral Hipper, när jag av oklara orsaker valde att slå ett getöga på Facebook, det var uppenbarligen ett misstag för hela min nyhetsfeed hade exploderat av upprörda statusuppdateringar om vad som framkommit i Kalla Faktas program om Parken Zoo i Eskilstuna. Vana trogen valde jag därför att innan jag uttalade mig, ville se reportaget och på så sätt bilda mig en egen uppfattning, något jag så här i efterhand inte ångrar mig.

För de som nu inte sett reportaget, så handlade det om hur Parken Zoo agerat i samband med att delar av dess djurbestående ersatts av nya djur. Kalla Fakta väljer att följa tre fall, tre pumor, två bongoantiloper och ett par afrikanska vildhundar. I alla fallen finner reportaget att parkens chef Helena Olsson, att djuren omlokaliserats och inte längre finns kvar på parken. Detta visar sig dock inte stämma fullt ut, utan det visar sig istället att djuren avlivats och i fallet med vildhundarna och pumorna placerats i ett frysrum och antilopernas styckats upp använts som foder.

Detta har nu lett till en våg av protester över internet, och på flera sociala medier uppmanas man nu till bojkott av Parken Zoo och att de ansvariga ska ställas till svars. Samtidigt kan jag inte annat än förundrat fundera över hur enkelt det är att skapa en folkstorm ur ingenting, för i praktiken är det här inget ovanligt förfarande.

Varje år avlivas förmodligen tusentals djur på djurparker världen över, och vad tror folk verkligen händer med alla getter, björnungar och andra djurungar som djurparkerna inte har en möjlighet att avyttra. Svaret är förstås att de avlivas, och i många fall används som foder till parkernas rovdjur. Nu kanske någon säger att det är en viss skillnad på att avliva en get, mot att avliva en akut utrotningshotad djurart som till exempel bongoantiloperna. Ja, rent teoretiskt är så fallet, men såväl praktiskt som – i kanske ännu högre grad – moraliskt är det lika fel. Om vi utgår från att djuret känner smärta, så förminskas inte den av det faktum att djuret som avlivas inte är utrotningshotat. Om vi dessutom utgår från vetenskaplig evidens (och inte styrs av känslor), så är det högst tveksamt huruvida bongoantilopen är medveten om att den är utrotningshotad. Så ur de drabbade djurens synvinkel är skillnaden mellan en gets och bongoantilopens öde, fullständigt likvärdig. Trots detta är jag tveksam om det blivit samma folkstorm om Kalla Fakta beskrivit hur Parken Zoo avlivar tiotals getter, eller något annat djur som inte hotas av utrotning.

Samtidigt ställer programmet en rad frågor hur det står till med tittarnas källkritik, för i ärlighetens namn finns en hel del frågetecken som inte rätas ut av Kalla Fakta. Några direkta ögonvittnen till när djuren avlivades saknas, och i fallet med en av djurskötarna var det två år sedan hon besökte parken senast. En av de mer upprörande scenerna är när vi besöker det fryshus där kvarlevorna efter flera av djuren förvaras, och speakern förklarar att man även förvarar höns där som används som foder till rovdjuren. Riktigt vem och vilka som påstår detta framgår inte, det framgår inte heller huruvida uppgiftslämnarna själva medverkat i detta, bevittnat det eller helt enkelt fått höra talas om det.

Huvudkritiken från Kalla Fakta är dock att det är pengarna som styr, och i det fallet har de förstås helt rätt. Samtidigt anser jag att programmet, och även andra i samma ämne, väcker frågor runt de moraliska aspekterna av djurparker som någon modern form av Noaks ark. Personligen ställer jag mig något tveksam till att ha vilda djur i bur, oavsett huruvida dessa är utrotningshotade eller inte. För ska vi vara ärliga så är Parken Zoos eller någon annan djurparks arbete med att bevara akut utrotningshotade djur i praktiken verkningslös, och räddar vare sig den biologiska mångfalden eller bistår naturens kretslopp. Det enda Parken Zoo och andra djurparker gör att den dövar vårt dåliga samvete, för att vi förstört de habitat dessa djur lever i eller jagat dem till en punkt där de inte längre klarar av att reproducera sig i tillräckligt stor mängd.

I praktiken är djur som bongoantilopen, de afrikanska vildhundarna och så vidare, dömda till ett liv i fångenskap. Det är ytterst tveksamt om ens deras avkommor kommer någonsin att kunna släppas ut i friheten, och om de gör det, hur stor chans har de att överleva? Skadan är således redan skedd, och oavsett hur flott och avancerat avelssystem världens djurparker än har, så kommer många av de djur som idag anses i praktiken vara utrotade i vilt tillstånd att förbli så. De exempel där en art återhämtat sig, handlar det primärt om att olika former av gifter, t.ex. DDT, förbjudits och inte att de spenderat generationer bakom galler. Således förvandlas djurparkerna till någon form av museum över djur som inte längre finns, annat än i djurparkerna då. Frågan är då på vilket sätt man räddat ett djur, eller helt enkelt förpassat det till ett livslångt fängelsestraff?

Samtidigt vill jag ponera att jag på inte sätt stödjer försöker förminska problemet, och att jag finner t.ex. den helt meningslösa jakten på tigrar och noshörningar på grund tramsiga kinesiska mediciner som fullständigt hårresande ur så många olika synvinklar. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att detta enbart är en orsak, en annan orsak till varför tigrar, noshörningar och så vidare är utrotningshotade är att de konkurrerar med oss människor. I takt med att vi människor blir fler och fler, lever längre och blir rikare, kräver vi också mer utrymme i form av områdena att odla, bo i och semestra i.

Den påvisar återigen Charles Darwins teori om att det inte är den starke som primärt överlever, utan den djurart som är bäst på att anpassa sig till nya förhållanden.

Mitt Romney och Barack Obama

I natt drabbade de så samman igen, presidenten Barack Obama och hans utmanare Mitt Romney gjorde återigen upp om väljarnas gunst. Till skillnad från förra gången, då Obama verkade ointresserad och ofokuserad, så var det inatt en uppenbart laddad Obama som nu följde upp sin vicepresident Joe Biddens framgångar mot Romneys vicepresidentkandidat Paul Ryan. Nattens debatt var såväl roande som intressant, och som ofta i fallet med amerikanska tv-produktioner var givetvis tempot högt, och tonläget skarpt mellan de båda politikerna. Även om Obama slirade lite på sina visioner om ett framtida USA, så kan man bara konstatera att det finns vissa fundamentala skillnader mellan de båda, och i vissa fall kom dessa skillnader fram väldigt tydligt.

Nattens debattupplägg var i form av ett så kallat ”townhall meeting”, där frågorna kom från – noggrant – utvalda personer, och verkade passa Obama klart mycket bättre än Romney. Till skillnad från förra debatten, hamnade Romney ofta på defensiven och hamnade flera gånger i dispyter med moderatorn över att han ville replikera på Obamas uttalanden. Det märks också att Romney gärna och helst av allt vill tala om två saker, ekonomi och att den sittande administrationen inte uppfyllt sina vallöften. När det kommer till sociala frågor, slirade Romney rejält, och då i synnerhet i frågan om hur han ställde sig till de amerikanska kvinnornas ställning i arbetslivet. Här får man ändå säga att Obama tog hem debatten, och Romney hade faktiskt lite svårt efter detta att återfå initiativet i debatten. Den enda gången när Obama hamnade i trångmål var i frågan om USA:s vapenlagar, men ska man vara ärlig så verkade inte heller Romney riktigt veta på vilken fot han ville ställa sig på.

Men den fråga där Romney förmodligen förlorade debatten, var den om USA:s utrikespolitik. På en fråga om attacken mot USA:s konsulat i Benghazi, hamnade Romney inte bara på defensiven, utan blev även åthutad av moderatorn och uppvisade en viss osäkerhet. Förmodligen är republikanerna glada att debatten i USA primärt handlar om ekonomiska frågor, och inte om utrikespolitik eller sociala frågor.

Medan Obama gärna talade om vikten av utbildning, så hade han svårt att riktigt värja sig mot Romneys – stundtals mycket – träffsäkra kritik över administrationens svaga facit av att implementera sina vallöften. Det blev speciellt uppenbart i frågan om immigration, där Romney trots vissa problem, kunde hänge sig åt framgångsrikt krypskytte mot den sittande presidenten.

Slutsatsen som också delas av de undersökningar som gjorts, är ändå att Obama gick segrande ur debatten, om än kanske inte så klart som han förmodligen skulle velat. Både Obama och Romney visade upp sina starka och svaga sidor, och det är uppenbart att frågor om ekonomi och hur USA ska rädda jobben är valets viktigaste frågor. Det som dock slog mig var att frågan om Medicare och Obamacare, USA:s kostsamma och något trassliga sjukförsäkringsprogram för sjukpensionörer, inte debatterades mer. Både Obama och Romney rörde sig i frågans utkant, men det är uppenbart att frågan om sjukförsäkringsprogrammet är så infekterat att ingen riktigt vill ta sig än problemet. Detta trots att frågan varit en återkommande långbänk i amerikansk politik, och något som renderat stora problem för inte bara Obama, utan även hans föregångare.

En annan sak som slår en är den ibland otroliga avsaknaden av insikt om att USA inte existerar i ett vakuum, och mest tydligt blir det i ämnet om hur USA ska bekämpa arbetslösheten. I synnerhet Romney verkar stundtals leva i tron att tiden stått stilla de senaste femtio åren, och att det på något sätt går att ställa tillbaka klockan. Så är förstås inte fallet, och här ser man kanske den största skillnaden mellan den ekonomiska debatten i USA och Europa. Att USA någonsin ska få tillbaka de arbeten man förlorat till Kina, är förstås helt otänkbart, och här visade kanske Obama en större insikt än Romney att man behöver satsa på utbildning och att jobben som försvunnit till Kina förmodligen är förlorade.

Hur kommer då denna debatt att påverka de väljare som är osäkra? Det är förstås en öppen fråga, och Obamas seger var kanske inte nödvändigtvis tillräckligt övertygande för att helt och hållet tippa styrkebalansen mellan de båda. Det är också uppenbart att kampen mellan de båda primärt handlar om att vinna medelklassens förtroende, och både Obama och Romney vände sig till en grupp väljare som drabbats otroligt hårt av den ekonomiska krisen. Båda sidor använder sig av löften om skattelättnader för att vinna väljare, men riktigt hur det rent praktiskt ska lösa USA:s skenande budgetunderskott är oklart. Både Obama och Romney har, anser jag, vissa pedagogiska problem att förklara riktigt hur man rent praktiskt ska stoppa underskottet och skapa ordning i finanserna. Frågorna runt USA:s utrikespolitik lämnar också en hel del frågor, och handlade primärt om attacken mot Benghazi och USA:s hållning visavi Kina. Hur USA ska förhålla sig till den ”Arabiska våren”, den ekonomiska krisen i Europa eller både Kina och Rysslands försök att militärt utmana USA, avhandlades inte och lyser i vissa avseenden också med sin frånvaro från den politiska debatten. Även om utrikespolitiska frågor generellt sätt brukar lysa med sin frånvaro i presidentvalskampanjerna, så är det ändå så att USA inte längre kan avskärma sig från omvärlden, hur mycket man än vill.

Det återstår nu en större tv-sänd debatt mellan Obama och Romney, och med tanke på att kampen blivit jämnare än vad många (inklusive mig) trott, så förmodar jag att båda kommer gå på knock under denna. Samtidigt är frågan hur pass stor effekt sådana här debatter rent praktiskt sett har, och om inte deras effekt överdrivs av massmedia. Även om många frågor saknades, och debatten i många avseenden handlar om att förmedla bilden av sig själv som en framgångsrik ledare, så pekade ändå debatten i natt på vissa fundamentala skillnader i synsätt i frågan om vilken väg USA ska ta de nästkommande fyra åren.

Dags att skrota Nobelsfredspris

Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland.

Foto: scanpix

Det står idag klart att EU får Nobels Fredspris, och i och med detta måste debatten tas huruvida Nobels Fredspris överlevt sig själv och om det inte är dags att avveckla priset. Efter lågvattenmärket 2009 när den nytillträdde presidenten Barack Obama, utan att i praktiken gjort ett skvatt, fick priset så har komitten nått en ny bottennivå. Det är visserligen sant att EU lanserats som ett "fredsprojekt", men orsaken varför Tyskland och Frankrike inte råkat i luven på varandra sedan 1945 handlar inte om EU, utan var en "bieffekt" av det Kalla Kriget. Detta verkar ofta glömmas bort i debatten, som på något underligt sätt verkar ta sitt avstamp i svallvågorna av Sovjetunionens fall och Östeuropas frigörelse från det sovjetiska oket.

Det tåls också påpekas att när väl EU fick chansen att försöka förhindra ett krig i Europa i samband med inbördeskriget i Jugoslavien, misslyckades man totalt. Inte nog med att EU-länderna tog del i konflikten genom att politiskt bistå de olika sidorna, man saknade i praktiken några som helst medel för att försöka stoppa parterna. Inte ens FN lyckades få stopp på striderna, det var inte förrän USA gick in som en aktiv part i konflikten, och genom bombningar fick slut på striderna. Samma scenario upprepades sedan i samband med konflikten i Kosovo, där EU återigen tog aktiv part i en händelsutveckling som dessutom fortfarande stinker och solkar ner samarbetet som någon form av "fredsprojekt". Kosovo är idag ett land som så genomkorrumperat, att allt annat än konstatera att världssamfundet, med FN i spetsen och EU i släptåg, att det inte annat än kan betecknas som ett gigantiskt misslyckande.

Att priset dessutom kommer vid en tidspunkt när hela EU skakar i sina grundvalar, ger onekligen en bitter eftersmak. Det faktum att EU i allt högre grad dessutom går mot ett mer centralstyrt håll, där teknokrater styr och där EU kräver mer makt på medlemsländernas bekostnad, gör att priset känns stötande. Det må vara så att EU en gång i tiden var ett fredsprojekt, idag är dock det ekonomiskt och politiskt projekt som håller på att undergräva demokratin i Europa.
På något sätt får jag känsla av att Nobels Fredspris är en slags evolutionistisk återvändsgränd, världen har gått vidare och Fredspriset står kvar som om inget hänt de senaste trettio åren. Krig och konflikter pågår visserligen fortfarande, men tar numera mer formen av en slags asymmetrisk krigföring. Den kapprustning som förs, sker inte längre mellan supermakterna, utan primärt mellan mindre lokala stormakter. Utvecklingen i Mellersta Östern, där Iran och Saudi-Arabien nu gör upp om vem som ska kontrollera området, är i grund och botten rätt talande för den politiska situation vi står inför i framtiden.

Källor:
Nobel förtjänar bättre pristagare
Fredspristagaren utses
Bildt: ”Välförtjänt och mycket viktigt”
Schlyter: ”Hade varit mer motiverat för 50 år sedan”
Motiveringen
Malmström: Ironiskt att prisas av Norge
”Det är 50 år för sent”

Lars Vilks och Uppdrag Granskning

Lars Vilks
(bild hämtad från Wikipedia)

Satt och tittade på Uppdrag Gransknings program om Lars Vilks, den skånske konstnären som tidigare var mest känd för sitt konstverk Nimis, en rättsligt omtvistad träskulptur i Kullberga naturreservat, men som för de flesta är mest känd för sin famösa bild på en så kallad rondellhund föreställande den muslimska profeten Muhammed. Vilks har sedan bilden publicerats 2007 varit föremål för en rad angrepp, såväl verbala som fysiska från företrädare från islamistiska grupper i Sverige. I samband med att Taimour Abdulwahab den 11 december 2010, sprängde sig själv i ett misslyckat självmordsattentat, hänvisade Abulwahab till Vilks i sitt brev han skickat till bland annat Tidningarnas Telegrafbyrå. I samband med publiceringen så lät även Al Qaida meddela att de satt ett pris på hans huvud, och hans bostad har angripits av förmodade islamister. Efter det misslyckade attentatet i Stockholm, uppgraderade SÄPO bevakningen av honom och han är numera utrustad med personliga livvakter.

Samtidigt har såväl andra konstnärer som massmedia, haft väldigt svårt att riktigt veta hur man ska förhålla sig till honom. Symptomatiskt för detta får det får onekligen kaoset runt en utställning i Jämtland tidigare i år (2012) sägas vara, där Vilks nekades att medverka efter att det framkommit att han skull medverka i ett antimuslimskt möte i New York. Flera av de medverkande vägrade då ställa upp, och hela utställningen tvingades ställa in. Någon riktigt konsensus bland media är inte heller att finna, utan även här blandas fördömanden med stöd.

Vilks svar på kritiken har ofta sammanfattats med att han som konstnär är objektiv, något som Uppdrag Granskning och Janne Josefsson nu försöker utmana. Även om det snabbt framgår att Vilks möjligtvis inte är så objektiv i frågan som han påstår, hänger ändå Josefssons brasklapp från början av programmet om att man riskerar att bli indraget i hans konstprojekt, som en våt duk över det hela. Förmodligen hyser Vilks sympatier för SION (Stop Islamization of Nations), men i vilken grad är svåra att utröna av detta program. Vad som dock står helt klart, är att Vilks njuter fullt ut av att vara i massmedias fokus och uppenbarligen inte verkar störas nämnvärt av deras närvaro.

Svart på vitt – På toppen av ett berg

Tänkt som en glad överraskning till Adolf Hitler och bevis för de tyska styrkornas uthållighet och kraft, besteg bergsjägare från bland annat 1. Gebirgs-Division under vintern 1942 berget Elbrus, Europas hösta berg. På toppen av det 5621 meter höga berget Elbrus, placerade de stolta bergsjägarna det Tredje Rikets krigsflagga, tog några kort och begav sig ned för bergets sluttning. Föga kunde de ana, att denna bedrift blev en slags ironisk höjdpunkten för den tyska krigsansträngningen i Kaukasus, från och med nu gick det i princip enbart utför för Axelmakterna.
När Adolf Hitler fick höra om expeditionen blev han rosenrasande, och hotade med ställa den ansvarige generalen inför militärdomstol. Det var högst oansvarigt ansåg Hitler, att bergsjägarna sysselsatte sig med fritidsaktiviteter när hela den södra sektorn på Östfronten höll på att kollapsa. Med tanke på utvecklingen var kanske de tyska bergsjägarnas aktivitet lite fel tajmad, medan offensiven i Kaukasus gått i stå, bara kilometer från Grozny, hade Röda armén inlett en våldsam och massiv offensiv runt Stalingrad. Inom loppet av bara några timmar, hade de svaga rumänska och tyska linjerna kollapsat och katastrofen var ett faktum. Stalingrad var inringat, och samtidigt som de tyska styrkorna desperat försökte lappa ihop de hål som skapats av den sovjetiska motoffensiven, stärkte Röda armén sitt grepp om den inringade staden, där fortfarande hårda gatustrider pågick längs Volgas stränder.
I Nordafrika hade en brittisk offensiv efter hårda strider lyckats slagit sig igenom de tysk-italienska linjerna vid El Alamein, och nu flydde den tidigare segerrika kåren hastigt mot säkerheten västerut. För att ytterligare spä på problemen för såväl Hitler som Rommel, hade amerikanska och brittiska styrkor landstigit i Marocko, och efter endast ett halvhjärtat motstånd kapitulerade de franska styrkorna.

Sällan har kanske uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam”, varit så passande och förmodligen var inte Hitler speciellt mottaglig för några liknande äventyrligheter. Även om situationen varit ansträngd tidigare, i synnerhet då vintern 1941-42, då hela Östfronten hotades av fullständig kollaps under den sovjetiska vinteroffensiven, var situationen vintern 1942 katastrofal. Det hela blev inte heller bättre av nyheterna från Sydostasien, där den japanska expansionen stött på patrull utanför Midway, och sedan dess befunnit sig på defensiven mot ett USA som snabbt varvade upp till fullskalig krigsrustning.
Tyskland som inte ens klarade av att hålla jämna steg med Storbritannien, hade förstås ingen som helst möjlighet att komma upp i samma produktionsnivåer som varken USA eller Sovjetunionen. Till råga på allt kunde Tyskland inte heller förlita sig på sina allierade, som med undantag för den rumänska oljan endast tärde på de knappa resurser Axelmakterna hade till sitt förfogande.
Men allt detta kände förstås inte bergsjägarna till, när de inledde sin klättring upp för berget. När Hitler slutligen lugnat ner sig, slog den tyska propagandan på stort med bedriften, men på något sätt hamnade den ändå i skuggan av övriga händelser.

Även om tyskarna hyfsat lyckades lappa ihop de luckor som skapats i spåren av den sovjetiska offensiven runt Stalingrad, så kunde man aldrig bryta igenom de sovjetiska linjerna och undsätta de tyska styrkorna i staden. I slutet av januari och början av februari 1943, kapitulerade resterna av 6. Armee, och en lång marsch till Sibirien, dit många aldrig nådde och fler aldrig lämnade, inleddes.
Bara några veckor efter att tyskarna hastigt tvingats börja utrymma de områden man erövrat i Kaukasus, revs flagga ned från Elbrus topp av sovjetiska soldater. Oroade över att Stalingrads fall skulle hota att innesluta även de tyska styrkorna i Kaukasus, genomförde man en taktiskt sett lysande reträtt, men med detta gav man även upp tankarna på att erövra de sovjetiska oljefälten.
Efter att ha nått säkerheten i Tunisien, förstärktes de forna franska befästningarna längs Tunisens gräns mot Libyen, och i Algeriet lyckades man tillfälligt hejda de amerikanska och brittiska styrkornas framryckning. Men till slut blev övermakten även för stor här, och våren 1943 hade de tysk-italienska styrkorna drivits in i en ficka utanför Tunis, där man kapitulerade i maj 1943.

Även om tyskarna till viss del skulle revanschera sig under senvåren 1943, och återerövra Kharkov efter en briljant genomförd motoffensiv, hade luften gått ur den tyska krigsansträngningen. Det i juli 1943 efterföljande slaget om Kursk, innebar slutligen att Tyskland nu helt och hållet överlåtit initiativet till Röda armén på Östfronten. Samtidigt som de tyska styrkorna stångade sig blodiga mot de djupa sovjetiska försvarslinjerna, landsteg allierade styrkor på Sicilien.

Så på något sätt känns bilden från Elbrus som någon form av poetisk bild över den tyska krigsinsatsen, det blev höjdpunkten och efter det gick det bara utför.

Rörigt och ostrukturerat

För någon vecka sedan visade brittiska tv-kanalen Channel 4, den brittiske historikern Tom Hollands dokumentär ”Islam – the untold history”. Holland som gjort sig ett namn som författare till böcker om antika världen som till exempel ”Rubicon: The Last Years of the Roman Republic - The Last Years Of The Roman Republic”, och ”Persian Fire - The First World Empire, Battle for the West”, varav de flesta finns på svenska. Nu är Holland aktuell med en ny bok, ”In the Shadow of the Sword -The Battle for Global Empire and the End of the Ancient World”, och har då passat på att lansera en dokumentär om det tidiga Islams bakgrund.
Föga förvånande har Hollands dokumentär rönt en hel del kritik, och i samband med att den visades fylldes såväl Twitter med kritik, och såväl Hollands som tv-kanalens epostlåda svämmade över av kritiska brev. Hollands dokumentär har också fått viss kritik från akademiskt håll, och i flera brittiska tidningar har krönikörerna varit rätt hårda i sina recensioner av den.

Så det var alltså med viss förväntan jag bänkade mig för att se vad Holland kokat ihop, och vad för slutsats han kom fram till. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken, för dokumentären är stundtals mycket ostrukturerad och fruktansvärt rörig. Efter att Holland förklarat sina förutsättningar för dokumentären, nämligen finna bakgrunden till Islam och huruvida den verkligen härrör från arabiska halvön överhuvudtaget. Med detta så sätter Holland igång sin jakt på svaren, genom att sätta sig ner och titta på mikrofilmer på ett bibliotek i Storbritannien, samtidigt som han utbrister att den kunskapen om Islams tidiga historia är som ett svart hål. På det här viset fortsätter det sedan, Holland umgås med ett gäng beduiner, som i en något underlig sekvens talar om hur Muhammed fick stop på hedersvåld mot kvinnor (go figure). I förd en hatt som för tankarna till någon form av Indiana Jones, reser han sedan runt i Israel på jakt efter bevis för att Islams grund inte finns på Arabiska halvön, utan i Syrien, Libanon, Israel och Jordanien. Lite likt Heinrich Schliemann reser nu Holland med Koranen i en handen och söker bevis för sin teori, och jag känner mig inte helt övertygad av hans slutsatser.
Många frågor blir tyvärr också hängande i luften utan att egentligen besvaras, varav frågan rörande vad de muslimska erövrarna ursprungligen skulle trott på. Enligt Holland finns inga samtida bevis för att araberna skulle ha varit muslimer, men med undantag för att ge antydningar om judiska tendenser, så lämnas tittaren åt sig själv att försöka lista ut svaret. I en annan sekvens reser Holland ut för att titta på en tidig moské, men annat än att få veta att moskén vätter mot öst får vi inte veta. Det känns väl också rätt tveksamt att använda det som bevis för att de tidiga araberna inte var muslimer, samma ”förvirring” råder även bland många tidiga kristna där begravningssätt och kyrkornas placering inte nödvändigtvis överensstämmer med hur det sedan blev när kristendomen blev mer välorganiserad.

Nej, jag blev inte speciellt övertygad av den här dokumentären, och även om det finns intressanta och tankväckande sekvenser, bland annat hade det utan tvekan varit intressant att få veta mer om den tidiga moskén. Så dränks dessa i en mängd onödiga och ibland störande sekvenser, långa perioder går bland annat åt att se hur Holland umgås med beduinerna, besöka ett kristet kloster i Israel eller sekvenser som visar bilder från israeliska övervakningskameror. Dessa sekvenser för på intet sätt dokumentären framåt, utan snarare tvärt om och gör en stundtals seg framställning ännu segare.
En annan fråga jag tämligen omgående ställde mig, var varför Holland envisades med att visa – förmodligen – gamla arkivfilmer på muslimer, när han berättade om de muslimska erövringarna under 600-talet? Var det på något sätt tänkt att skänka det någon form av autenticitet, om så var fallet var det fullständigt misslyckat.
Dokumentärens svagaste sektion är dock när han ska försöka förklara varför Mecka, som enligt honom inte figurerar i varken Koranen eller samtida dokument, blev huvudort för Islam. Här känns det som han är ute på riktigt djupt vatten, och svaret känns fruktansvärt tendentiös och inte alls speciellt övertygande. Svaret ska enligt Holland vara att man ville distansera sig från Kristendomen och Judendomen, som enligt honom påverkat Koranen och att man därför valde att förlägga dess viktigaste plats till ett obskyrt samhälle på Arabiska halvön. Nja, jag blev i alla fall inte nämnvärt övertygad av den slutsatsen...

Som jag påpekade i ingressen av recensionen, så har dokumentären väckt starka kritiska röster, och de är faktiskt inte helt ogrundade. Jag har läst en hel del av Hollands böcker, som ofta är tankeväckande och intressanta, men i det här fallet känns det som han är ute på otroligt djupt vatten och har stora svårigheter att hålla sig flytande. Det är möjligt att boken ” In the Shadow of the Sword -The Battle for Global Empire and the End of the Ancient World”, innehåller ett bättre resonemang runt frågan och han där får bättre möjlighet att utveckla sina teorier. Men eftersom jag inte läst den boken, så är det svårt att uttala sig i frågan.
Den som nu orkat läsa så här långt, inser nog att jag kommer såga Hollands dokumentär vid fotknölarna, och det är en inte helt felaktig slutsats. Det finns potential i programmet ja, men eftersom Holland allt som ofta släpper programmets röda tråd och börjar leta någon annanstans, blir man i slutändan ändå sittande med en massa obesvarade frågor. Varför det blivit så är jag inte tillräckligt insatt att besvara, men det kan knappast rört sig om tidsbrist, då lång sekvenser i programmet används för fullständigt ovidkommande filmsekvenser utan varken mening eller tal.

Svart på vitt - Mannen från Röda Korset

Medan de omgivande männen förväntansfullt blickar uppåt, förmodligen under en flyguppvisning, tittar den unge mannen i röda korsuniformen med en uppgiven nästan uttråkad min rakt in i kameran. Riktigt när fotot är taget är oklart, men den unge och uppenbarligen inte likad roade mannen är ingen annan än Carl Gustaf von Rosen, en av Sveriges kanske mest kända internationella flygare. Som son till den – då åtminstone – ökände svenske upptäckaren Eric von Rosen, som gjort sig ett namn i både Sverige och utomlands genom sina resor i Afrika och Sydamerika och själv en skicklig flygare kanske han inte var allt för lätt imponerad.
Familjen von Rosen hade dock inte bara gjort sig ett namn under 1900-talets första hälft som upptäcktsresande, genom faderns försorg hade grundat det finska flygvapnet 1918, när han tillsammans med en löjtnant från Umeå, skänkt ett Thulin-flygplan till Finland. Gåvan som var märkt med hans personliga bomärke, ett blått hakkors på vit bakgrund, skulle också bli det finska flygvapnets igenkänningssymbol fram till 1945, då den ersattes av en mindre politiskt laddad symbol. Det tåls dock att påpekas att symbolen 1918, inte hade kopplats samman med det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, och figurerade i mängder av olika sammanhang.

Det ska dock påpekas att Erik von Rosen, likt många andra svenska kulturpersonligheter, hyste starka tyskvänliga åsikter och snart även blev involverade i de nazistiska kretsarna. Vid sidan av att vara en grundarna till det Nationalsocialistiska Blocket, blev han via släktskap med Carin von Kantzow vän med Hermann Göring och medverkade på parets bröllop 1920.
Familjens kopplingar till de tyska nazisterna till trots, och det faktum att Göring förmodligen hjälpte honom få flyglicens 1929, verkar han inte delat sin fars politiska åsikter. Efter att i oktober 1935 lyssnat på en föreläsning om kriget mellan Abessinien och Italien av Gunnar Agge, erbjöd han sig ställa sig och sitt flygplan till Röda Korsets förfogande.
I Abessinien tjänstgjorde han vid det svenska Röda Korsets abessinienambulans, samt pilot för Etiopiens Röda Kors och Nationernas Förbund, och använde sig av kung Haile Selassies privat flygplan för sina turer. Dessa uppdrag var ofta förenade med stora faror, då både flygplanet och fältlasarettet angreps av italienska flygplan, och i samband med ett av dessa uppdrag skadades han av senapsgas.
Tillbaka i Europa efter att Italien erövrat Abessien, blev han pilot för det nederländska flygbolaget KLM, och gifte sig med en holländska.

När det finsk-ryska vinterkriget bröt ut i november 1939, lämnade han sin tjänst vid KLM och ansökte som frivillig till det finska flygvapnet. Här tjänstgjorde han som bombflygare, och i mars 1940 genomförde han ett angrepp inne i Sovjetunionen med en konverterad DC-3:a han köpt av KLM. Efter att Tyskland inlett kampanjen i Västeuropa, sökte han sig till Storbritannien, där han nekades tjänstgöring i RAF på grund av sin familjs kopplingar till Göring, detta trots att hans holländska fru avrättats av tyskarna för samröre med motståndsrörelsen. Han återvände istället till en civil karriär för KLM, och tjänstgjorde på den farliga rutten mellan Lisabon och London.
Efter kriget tackade han ja till en förfrågan från den etiopiske kejsaren Selassies att återvända till Etiopien, för att där bygga upp landets flygvapen. Det var dock ett mindre lyckat uppdrag, och von Rosen hamnade i bråk med motsträviga medarbetare och lämnade sin post 1956 för att flytta hem till Sverige. Han blev dock inte långvarig i Sverige, utan blev pilot Förenta Nationernas svenske generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, dock var von Rosen sjuk, när Hammarskjölds flygplan den 18 september 1961 kraschade utanför Ndola.

Sju år senare var Gustaf von Rosen tillbaka i Afrika, krig hade brutit ut i Nigeria i samband med att provinsen Biafra hade brutit sig ut ur det enorma landet, och en av de första riktigt internationellt uppmärksammade hungerkatastroferna i Afrika var ett faktum. Bilderna på de svältande barnen i Biafra sände chockvågor över världen, och som en erkänt skicklig pilot valde Gustaf von Rosen att återvända till Afrika, men den nu rutinerade piloten blev beklämd över hur det nigerianska flygvapnet angrep Röda korsets sändningar och den uppenbara taktiken att svälta ut Nigeria.
När hjälpsändningarna stoppades av det internationella samfundet, utarbetade han tillsammans med den franska underrättelsetjänsten på ett sätt att slå tillbaka. Under våren 1969 köpte han in fem små civila Malmö MFI-19 flygplan, vilka smugglades till Gabon där de konverterades med hjälp av kulsprutor och 12 franska 68mm raketer under vingarna.
Tillsammans med två svenska piloter, en kanadensisk pilot och två lokala biafrabor, bildade han ”The Biafran Babies” och den 29 maj 1969 genomförde de sitt första uppdrag, då de angrep de nigerianska flygbaserna vid Port Harcourt, Enugu, Benin City och Ughellia. Under räden förstörde enheten fyra MiG-17, en Heron, två Canberras och tre Il-28, vilket i praktiken var hälften av Nigerias flotta av bombflyg.
Efter detta fortsatte ”The Biafran Babies”, döpta efter de barn som dött av svält under kriget, att angripa nigerianska mål, antingen i par eller hela gruppen. Men efter att det nigerianska flygvapnet fått nya flygplan, och i juli 1969 skjutit ned en svensk DC-7 som flög för Röda korset valde Gustaf von Rosen att upplösa enheten och återvända hem. Det blev dock en kortvarig period i Sverige, och snart var han tillbaka i Biafra, där han utbildade lokala piloter och under hösten också ansvarade för Biafras flygvapen, som bestod av fem nordamerikanska T-6G som flögs av portugisiska legosoldater. När så kriget avslutades i januari 1970, återvände han återigen hem till Sverige för en civil karriär.

Gustaf von Rosen lämnade 1974 sitt jobb vid Transair för att återvända till Etiopien, där han genomförde ”matbombningar” genom att släppa matsäckar till isolerade nödlidande i konverterade MFI-17 Supporter. Under dessa flygningar använde han sig främst av en taktik han lärt sig av Lynn Garrison, den kanadensiska pilot som tjänstgjort med honom under Biafrakriget, nämligen att lägga matsäckarna i en yttre säck. När säcken träffade marken, gick den inre säcken sönder, samtidigt som den yttre säcken förhindrade att innehållet förstördes.
Tillbaka i Etiopien 1977 under Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia, fortsatte han med sina matbombningar till civila. Den 13 juli 1977 befann han sig i staden Gode, när den angreps av somaliska gerillasoldater och dödades i den efterföljade eldstriden. Han begravdes senare i Addis Ababa vid Gulalekyrkogården.

Det är kanske inte därför så underligt om den unge Gustaf von Rosen, tillfälligt tillbaka från striderna i Abessinien, ser rätt uttråkad och ointresserad ut. En flyguppvisning i Sverige var nog säkerligen inget som imponerade på honom, och hans ständiga behov av att få lämna ”tristessen”, visar nog också på det faktum att han inte fann någon större ro i det civila.
Vad som däremot är mer förunderligt är kanske han idag i praktiken är helt bortglömd, och att få yngre idag känner till denne man som på många sätt får litterära figurer som Carl Hamilton att blekna. Delvis kan detta säkerligen skyllas på familjens kopplingar till såväl NSDAP som svenska nazistiska partier, men Gustaf verkade inte hyst några större sympatier för varken NSDAP eller Tyskland under kriget, snarare tvärt om tyder både hans aktivitet under kriget och hans frus öde, att sympatierna förmodligen låg hos de allierade.
En annan förklaring kan förstås varit hans aktiviteter i Biafra, och nedskjutningen av den svenska DC-7:an ansågs nog av många vara en direkt effekt av hans agerande. Samtidigt ska man ha i åtanke att han troligen ansåg sitt agerande berättigat, vilket troligtvis berodde på hans erfarenheter från kriget i Abessinien under 1930-talet.