Andra världskrigets början

Klockan närmar sig kvart i fem den 1 september 1939 och den polske vaktposten tittar ut över Danzigs hamn, där det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein skymtar i höstdimman som svept in över staden. Vaktposten suckar och tittar på klockan, nej något vaktavbyte blir det inte på ett tag och trots det allt mer infekterade tonläget mellan Polen och Tyskland känns hotet om krig långt borta för den uttråkade vaktposten. Tystnanden bryts dock abrupt av en våldsam knall som följs av en våldsam explosion som får den lilla bunkern att skaka i sina grundvalar. Den tidigare uttråkade vakten greppar sitt gevär med fumliga och nervösa händer och stirrar oroligt ut genom bunkerns skottgluggar. Återigen hörs samma knall, vilken återigen följs av en våldsam explosion som får bunkern att skaka och som täcker vaktposten i damm och betongrester. Fler explosioner följer och det krävs ingen större fantasi hos den skräckslagna polska vakten vad som ligger bakom beskjutningen, och snart har den lilla halvön Westerplatte förvandlats till landskap som mer för tankarna till det första världskriget än en lummig och sömning polsk förläggning i Danzigs hamn. Halvdöv, skräckslagen och täckt av ett grått damm reser sig vaktposten när han hör hur beskjutningen slutar, det enda som hörs är skriken från de skadade och ljudet av eldgivning från gevär och kulsprutor. Det förväntade kriget har börjat, och för den polska garnisonen på Westerplatte ska det innebära en av krigets mest heroiska strider, men också en fem år lång tysk ockupation som efterföljs av en sovjetisk. 1900-talets största konflikt har inletts, men det är nog inte det som den polske soldaten i sin bunker reflekterar över…

Huruvida ovan nämnda historia är sann är tveksam, men den ger ändå en liten inblick i den känsla garnisonen på Westerplatte säkert kände när Schleswig-Holsteins kanoner riktades mot dem. Kriget hela Europa förfasade sig över var här, och snart skulle den lokala konflikten mellan Polen och Tyskland utmynna i ett Europeiskt storkrig, för att sommaren 1941 på allvar involvera Sovjetunionen och i december samma år utvecklas till ett världskrig när Japan och USA går in i konflikten på allvar.
Få konflikter i vår historia genererar så ofantligt intresse som det andra världskriget, trots att dess långsikta effekter bleknar i jämförelse med det första världskriget. Antalet filmtitlar, böcker (både fakta och fiction), dokumentärer, plastmodeller o.s.v. med kopplingar till kriget är oöverskådligt. Det är fortfarande en konflikt, som trots att det gått 70 år sedan den bröt ut, fortfarande är en het inrikespolitisk fråga i många länder (däribland Sverige). Kriget blev spiken i kistan för Frankrike och Storbritannien som stormakter, Europa delades i två delar och USA och Sovjetunionen tog nu över rollen som världens två nya supermakter. Men det som föll över världen som våt duk var risken för ett kärnvapenkrig, under krigets skälvande sista veckor valde USA – kanske oroliga för att alliansen med Sovjetunionen började krackelera – att släppa två atombomber över Japan. Risken för ett kärnvapenkrig gjorde att de båda supermakterna drog sig för direkta konflikter, istället valde man att nyttja ombud för sina konflikter. De gånger supermakterna gick in i konflikter slutade det illa, och konflikter som Koreakriget, Vietnamkriget och den sovjetiska invasionen av Afghanistan visade supermakternas ovilja att involvera sig direkt i konflikter. Men allt det där låg i framtiden när det tyska slagskeppet besköt den polska garnisonen på Westerplatte, och något de involverade säkerligen aldrig reflekterade över.

Trots att invasionen av Polen blev inledningen på kriget så har den rönt ett rätt svagt intresse, även om det på senare år utkommit en rad böcker bl.a. även på svenska och av svenska historiker i ämnet. Istället har fokus legat på invasionen av Normandie, striderna på östfronten och kampanjen i Nordafrika, vad som skedde i Polen är ofta snabbt och styvmoderligt behandlat i de flesta verk om det andra världskriget.
Detta har i vissa avseenden lett till att många myter, ofta med grund i tysk propaganda, spridits i böcker, dokumentärer och det allmänna medvetandet. Påståenden som att Luftwaffe sköt sönder och samman det polska flygvapnet på krigets första dagar, eller att polska ulaner genomförde kavallerichocker mot tyska stridsvagnsenheter och att den tyska invasionen var perfekt genomförd vanliga i både historiska böcker och bland folk i gemen. Detta trots att det finns få, eller ofta, inga som helst belägg för dessa påståenden.
En av de mest kända myterna runt invasionen av Polen är myten om hur polska ulanförband, de polska kavalleriförbanden, angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd i tron om att de var gjorda av papper. Ibland visas även en filmsnutt hur polska ulaner stormar fram mot stridsvagnarna, som givetvis inte alls var gjorda av papper och skjuter tillbaka på de tappra, men ack så dumdristiga polackerna. Föga anar kanske författaren, producenten och – i ännu högre grad – tittaren/läsaren, att filmsnutten härrör från en tysk propagandafilm och att hela berättelsen är uppdiktad och användes – ironiskt nog – av både tysk och polsk propaganda.
Upprinnelsen till myten är när en grupp italienska journalister, som i modernt språkbruk var inbäddade bland de tyska styrkorna, fick besöka slagfältet längs den tysk-polska gränsen. På ett ställe fann de häpna italienska journalisterna ett helt kavalleriförband som slagits ut, och drog slutsatsen att – eller fick sig berättat – polackerna försökt angripit tyska stridsvagnar och slagits ut. De italienska journalisternas berättelse publicerades i Italien, och spreds efter detta runt om i världen. Världen häpnade över de polska soldaternas mod, men också över deras uppenbarliga dumdristighet och hur tekniskt efterbliven polackerna var som inte förstod vad stridsvagnar var.
Tyskarna var förstås inte sena att utnyttja situationen, den speglade i mångt och mycket deras bild av de efterblivna och tekniskt outvecklade polackerna. Så intressant fann Goebbels berättelsen att han lät spela in en film baserad på den, vilken ibland dyker upp i dokumentärer om invasionen av Polen. Ironiskt nog fann också polackerna berättelsen intressant, efter kriget anammade de polska kommunisterna myten, vilken här nyttjades för att svartmåla den tidigare regimen och den polska officerskåren. I likhet med tyskarna så lät även de polska kommunisterna berättelsen bli grunden för en film, vilket kanke kan ses som lite ironiskt. För polackerna i gemen var historien säkerligen tilltalande, befolkningen hade ockuperats under fem år och mycket av det som sedan genomfördes i storskala i Sovjetunionen hade utvecklats i Polen. Så tilltalande var den att den till och med smög sig in i den polska historieskrivningen om kriget, och så spreds den också över till väst, där många historiker valde att acceptera den som sanning.
Det fanns förstås många som kritiserade den, men först efter murens fall och Polens frigörelse från Sovjetunionen började den även officiellt att ifrågasättas. Trots att den idag inte längre anses vara en del av den polska officiella historien så är det en svårutrotad myt, till och med polska veteraner som deltog i striderna kan ibland hänvisa till den för att betona hur desperat läget var.

Myten om de polska ulanerna har också genererat myten om hur tekniskt eftersatt polackerna var, och att man saknade modern utrustning. Inte heller det stämmer vid en närmare titt, för även om polackerna saknade mycket av den utrustning som var standard i västra Europa, så var de långt ifrån tekniskt eftersatta. De polska ulanförbanden var den polska arméns elitförband med anor från Napoleonkriget, och som hade spelat en avgörande roll i det polsk-ryska kriget 1920. Under mellankrigstiden påbörjades en modernisering av armén, och då speciellt ulanförbanden som var tänkta att utrustas med pansarbilar eller pansarvagnar. Men varken den polska ekonomin eller industrin hade kapacitet med dessa planer, och arbetet gick långsamt. Vid krigsutbrottet 1939 fanns två fullt motoriserade ulanförband, i Krakow och Warszawa, medan övriga fortfarande var utrustade med hästar och några lättare tanketter.
De var dock riktigt utrustade med pansarvärnskanoner, kulsprutor och hästdraget artilleri, för till myten till trots så stred de polska ulanerna primärt som vanliga infanterister. Hästarna användes vanligtvis för att transportera soldaterna, vilket i ett land med dålig infrastruktur och där vägnätet i vissa regioner var ofarbart under delar av året var det mest praktiska. Visserligen var ulanerna fortfarande utrustade med både lansar och sablar, men dessa nyttjades främst vid olika former av ceremonier och var en nostalgisk kvarleva av fornstora dagar.
Med detta i åtanke så kan man då återgå till själva huvudfrågan, vad hade de italienska journalisterna fått sett, och varför hade de dragit slutsatsen att polackerna försökt angripa pansarvagnarna?

Dagen innan de italienska journalisterna bevittnade slagfältet, så hade tyska och polska styrkor utkämpat hårda strider i gränstrakterna. Oroade över att delar av de polska styrkorna skulle bli inringade valde en överste i ett närliggande ulanförband att agera enligt devisen, anfall är bästa försvar och försöka ringa tyskarna. Trots protester från den polska staben, som motsatte sig ett motanfall då man var orolig att det skulle misslyckas, vilket skulle kunna förvärra läget ytterligare.
Ordern att inte anfall nådde dock inte översten, eller om han valde att ignorera den, som inledde motoffensiven mot de tyska styrkorna. Nu var det dock inte pansarvagnar polackerna angrep, utan istället var det vanliga tyska infanterister som blev ulanernas mål. Efter att ha brutit sig igenom de tyska linjerna, där det givetvis utbröt panik, tvingades dock polackerna att försöka samla ihop sina styrkor och offensiven stannade av. De panikslagna tyska styrkorna återsamlade sig dock, och förstärkningar började anlända för att försöka förhindra ett totalt genombrott. Ibland dessa styrkor återfanns tyska pansarvagnar, vilken av en ren slump råkade braka rakt in i det område där polackerna höll på att omorganisera sig. De överraskade polackerna hade förstås inte en chans, speciellt som de troligen valt att inte ta med sig sina pansarvärnskanoner, och massakrerades. Bland de många döda återfanns översten, men när de få överlevande återvände kunde de dock glädjas över att deras offensiv gjort det möjligt för de hotade polska styrkorna att retirera och undvika att bli inringade.

Det var alltså hit de italienska journalisterna fördes, och det behövdes säkerligen inte speciellt mycket fantasi för att komma fram till vad den mest logiska förklaringen till massakern var. Speciellt som det dessutom är troligt att tyskarna undvek att berätta om det polska genombrottet, och att pansarvagnarna skickats dit för att förhindra en tysk kollaps i samband med ulanernas motoffensiv.