Att komma ut ur garderoben...

Suttit och funderat länge och väl på hur jag ska formulera mig, och på vilket sätt jag ska släppa bomben. Nej, jag är inte homosexuell, blivit kidnappad av rymdvarelser eller gått med i någon underlig sekt där man tillber gudomligheter med fler tentakler än jag har fingrar, utan det faktum att jag är en ATEIST, och en väldigt övertygad och stolt sådan. Så nu var det sagt, och det kändes otroligt bra och tillfredsställande att få ut det. Nu antar jag att de flesta som känner mig, inte blir allt för överraskad och chockerad, utan har redan känt till det. Men varför jag nu väljer att öppet stoltsera med min syn på saken, handlar om att jag i allt högre och högre grad, oroas över den allt mer offensiva och aggressiva religiositet som sköljer över oss.

Det handlar inte enbart om det faktum att det är en praktisk och politisk nödvändighet för en presidentvalskandidat i USA att vara religiös, och då inte enbart att han bara tror på någon högre makt, utan han bör vara aktivt kristen. Eller det faktum att man idag knappt kan köpa kyckling eller lamm, utan att det bär ett märke med att köttet är slaktat enligt muslimsk sed, eller det faktum att barn på min skola uppmanats att klä sig mer muslimskt av andra barn. Eller det faktum att den debatt om intelligent design, som många här i Europa småskrattat åt, nu börjar spridas i Europa tack vare de religiösa friskolor som växer upp som svampar ur jorden.

Jag har absolut inget emot islam, kristendom, judendom, hinduism, asatro, personer som tror på de grekiska gudarna, eller någon annan av de tusentals låtsaskompisar som vuxna människor tror placerat dem här och som styr deras liv med regler och förordningar. På samma sätt som jag har rätt att inte tro, har förstås dessa människor all rätt i världen att tro, men varför ska denna tro inskränka på MIN och andras frihet?

Folk brukar fråga mig varför jag inte tror på Gud, men mitt svar brukar då bli vem? Det finns förmodligen tusentals gudar, varav de flesta idag är förpassade till historiens skräphög och om vilka vi vet ytterst lite om. Bara inom Hinduismen finns det hundratals, vem av alla dessa är den enda, den rätta? Svaret brukar då bli att men det vet jag, och vanligtvis brukar jag låta det få bero eftersom jag anser att alla har rätt att tycka och tro vad de vill, hur orationellt och förvirrat de än må vara. Tänk om alla högerkristna har fel, och vad som väntar dem på andra sidan är Jonas Gardell? Eller att alla radikala muslimer har fel, och vad som väntar på dem på andra sidan är en fjortonårig flicka som vill att alla flickor ska ha rätt att få gå i skolan?
Tyvärr måste jag göra mig själv, och alla andra lika besvikna (även om jag skulle vilja se Jerry Falwells min) att det aldrig kommer ske, och de enda som kommer glädjas är maskarna, men visst är det en vacker tanke...

Bland många religiösa finns vanföreställningen att jag som ateist tror på något annat, vanligtvis på vetenskap. Inget kunde vara mer fel, jag tror inte på vetenskap, jag förlitar mig på vetenskap och dess av evidens bekräftade teorier. Såväl Big bang som evolutionen har utvecklats genom noggranna, och mycket tidskrävande experiment som hela tiden utmanas av nya teorier. Det går att vetenskapligt bevisa dessa, genom att återskapa de förutsättningar under vilka de genomförts. Det är en grundsten i all vetenskaplig forskning, att teorier och slutsatser måste kunna härledas, så att personer som vill utveckla eller ifrågasätta dem, kan återskapa dem. Vår bild av hur universum utformades och utvecklades, ökar dag för dag och ger oss konstant nya teorier att arbeta med.
Detta är en fundamental skillnad mot religiösa, vars skrifter och dogmer är skrivna i sten och vare sig kan ifrågasättas eller ändras. Andemeningen är i praktiken att eftersom dessa heliga skrifter är Guds ord, går de inte att ändra, eftersom Guds ord är ofelbart. Trots detta är det lite si och så med hur Guds ord efterlevs, i synnerhet av kristna, som av någon anledning ofta väljer att inte ta Gamla Testamentet allt för seriöst, och välja och vraka lite bland de delar av Nya Testamentet som passar dem. Hur det ser ut bland judar och muslimer låter jag vara osagt, men förmodligen gäller det samma även där.

Hur som helst har mitt beslut renderat mig viss vånda, främst av den orsaken att det på något sätt är stigmatiserade att vara ateist och att man får känslan av att vara någon form av bråkstake som inte går med i den stora planen. Givetvis är detta helt felaktigt, och i grund och botten fullständigt orationellt, men det visar ändå på den starka makt som religion har över oss och våra beslut. Att vara ateist i Sverige är i sig inga större problem, och de flesta troende jag känner har absoluta inga problem med mina ställningstagande, utan vi har ofta kunnat fört intressanta diskussioner i ämnet.

Men det finns länder där synen på ateister inte alls är lika accepterande, och där det inte bara är ett teoretiskt stigma, utan ett reellt och kan få långtgående konsekvenser. Jag talar om USA, och även om det inte är dödsstraff på att vara ateist – dock förmodar jag att många de facto förmodligen skulle vilja att så var fallet – visar flera undersökningar, på att personer som är öppet ateistiska diskrimineras.

I sex amerikanska delstater är det förbjudet för ateister att inneha offentliga ämbeten, och George H W Bush ska ha svarat på frågan om hans syn på ateister ”No, I don't know that atheists should be regarded as citizens, nor should they be regarded as patriotic. This is one nation under God”. Nu ska det visserligen påpekas att hans son George W. Bush, senare vid en presskonferans att “I will be your president regardless of your faith... And if they choose not to worship, they're just as patriotic as your neighbor.” Det ska dock påpekas att samme person, senare sägs ha påstått att Gud uppmanade honom att invadera Irak, och att hans nyevangeliska dagordning och uppbackare gjort mycket för att vrida klockan tillbaka i USA.

Givetvis har denna syn sipprat ner bland befolkningen i stort, och många uttalade atetister i USA kan vittna om hur de blir av med arbete, vänner, släktingar och så vidare. Undersökningar visar på en stark motvilja bland många amerikaner, i synnerhet i det så kallade “Bibelbältet”, mot ateister eller agnostiker. Men att det inte enbart begränsas till dessa områden, visar det faktum att det av många anses vara politiskt självmord, att som politiker – på lokal och riksplan – att gå ut som öppet ateist. Det gör förstås att man frågar sig hur många amerikanska politiker, eller tjänstemän, som egentligen är övertygade och inte vågar gå ut med sin sanna åsikt i frågan. Ironiskt nog går detta stick i stäv med det som de flesta i USA håller lika heligt som bibeln, den amerikanska konstitutionen. Dock verkar de flesta högerkristna fastna på den andra artikeln om rätten att få bära vapen, och struntar i resten. Känns syndromet igen?

Men hur illa det än nu är i USA, så är det förstås inget mot de risker ateister löper i muslimska länder, där det i många fall är belagt med dödsstraff. Dock kan få muslimska länder betecknas som demokratiska, och eftersom man också – i religionens namn – har dödsstraff mot homosexuella, kvinnor som begår äktenskapsbrott eller andra saker man i Muhammeds namn ogillar, och det är således föga förvånande att man också försöker slå ner på atetister. USA är dock ett land som inte bara säger sig vara demokratins försvarare, utan med tanke på dess konstitution, de facto borde vara ett land där alla – oavsett religion eller avsaknad av den – har samma rättigheter och skyldigheter.

 

 

På senare år har den ateistiska rörelsen anklagats av många för att vara alldeles för offensiv, och många religiösa förespråkare har pekat på den kampanj som Humanisterna körde för några år sedan under “Gud finns nog inte” och som tidigare förts i Storbritannien. Många pekar också på de verbala och ofta högljudda så kallade “nyateister” som Sam Harris, Daniel C. Dennett, Richard Dawkins och Christopher Hitchens, vilka beskyllts för att föra en konfrontativ taktik.

Men frågan är vilka som är konfrontativa, för dessa så kallade nyateister skapades inte i ett vakuum, utan var en reaktion på den allt mer konfrontiva och anti-vetenskapliga högerkristna rörelsen i USA. Här har kampen mellan religiösa irrläror och vetenskap stått under stora delar av 1900-talet, och fokus för denna kamp har varit försöken att motarbeta att Darwins vetenskapligt bevisade teorier om evolutionen. Allt sedan denna tilläts att läras ut i de amerikanska skolorna i början av 1920-talet, har det varit ett rött skynke för den högerkristna rörelsen i USA, som gjort allt de kunnat för att försöka att ersätta den med Bibelns skapelseberättelse.

Detta arbete har på senare år, främst tack vare den allt mer högljudda och otroligt konfrontativa nyevangeliska rörelsen, som återuppväxtes i slutet av 1970-talet och som på senare år fått ett allt starkare grepp om amerikansk politik. Tal om att USA är en nation under Gud, är inte längre bara tom retorik, utan är idag något alldeles för många amerikaner tar som sanning. Medan ingen i Sverige eller stora delar Europa skulle orka bry sig om vad Fredrik Reinfeldt eller någon annan politiker anser om Guds existens, så är det en direkt förutsättning för att bli vald till USA:s president.

Det ska dock påpekas att man på senare år valt att ändra taktik, och ersatt det mer ålderstigna teorierna om Adam och Eva, med den mer subtila så kallade teorin om “intelligent design”. Förpackningen må vara ny, men innehållet är likförbaskat gamlat. Världen är 6000 år gammal, vi härstammar från Adam och Eva och för att ytterligare omge dessa irrläror med någon form av vetenskalighet, så har man även ett museum.

Här kan besökarna se hela skapelseteorin, vackert inpackat i utställningar med stenåldernsmänniskor som lever sida vid sida med dinosaurier, Noaks ark och alla andra berättelser från Bibeln. Denna taktik har visat sig vara framgångsrik, och på flera håll i USA lär man nu ut “intelligent design” i skolorna tillsammans med Darwins vetenskapligt bevisade teorier. Tragiskt nog har dessa irrläror nu börjat söka sig till Europa, och röster höjts för att samma utveckling som skett i USA också ska ske här. Lite ironiskt nog muslimer, kristna och judar funnit en gemensam grund i dessa irrläror, och propagarer nu tillsammans i frågan.

Detta är dock inte den enda fråga som muslimer, kristna och judar kan enas om. Faktum är att den radikalisering som skett bland många kristna i USA, muslimer i Europa och mellersta Östern och bland judar i Israel, har väldigt mycket gemensamt. Man är öppet anti-vetenskapliga, öppet homofobiska, kräver inskränkningar i kvinnors rättigheter i fråga om abort och tillgång till preventivmedel och har nu även riktat in sig på vår yttrandefrihet.

Som en följd av de karikatyrer som ritats på Muhammed, har dessa nu funnit ytterligare en gemensam faktor, nämligen att försöka inskränka yttrandefriheten. Under den senaste tidens demonstrationer i Mellersta Östern, har många försökt vinna politiska poäng på att försöka förklara att protesterna är ett bevis för att muslimer inte klarar av att ta kritik, och att kristna inte alls reagerar på det viset. Jag skulle vilja påstå det precis motsatta, och att man enbart arbetar på ett mindre uppseendeväckande och mer subtilt sätt. Detta innebär dock inte att även kristna kan bli våldsamma över företelser de anser hädar deras världsbild, något som till exempel drabbade Monty Python och Martin Scorsese fått veta. I samband med att Monty Pythons “Life of Brian” (i Sverige ursprungligen “Ett herrans liv”) släpptes, väckte den våldsam debatt och förbjöds i flera länder, däribland Norge och Irland. I Storbritannien fick medlemmarna utstå hätsk kritik, och även här ställdes krav på att filmen skulle förbjudas. Det ska dock påpekas att förbudet upphävdes, och att den nu – kanske lite ironiskt med tanke på den rätt öppna kritik av religiös fanatism som filmen driver med – används den ibland i religiösa sammanhang.

Men om kritiken mot “Life of Brian” primärt fördes på ett teoretiskt plan, var kritiken mot Scorseses film “The last temptation of Christ” (Kristi sista frestelse) rent handgriplig. På flera håll, även i Europa, höjdes röster på att den skulle förbjudas, och i Frankrike bombades till och med en biograf för att den visade filmen. På många håll demonstrerade även kristna, och dessa gick ibland till handgripligheter när dessa försökte stoppa biobesökare. Även i Sverige har kristna grupper tagit till handgripligheter, det kanske mest kända fallet är de kontroverser som omgärdade utställningen "Ecce Homo" av Elisabeth Ohlsson Wallin. I veckan som gick angrep grekiska kristna, uppbackade av de neofascistiska partiet Ny Gryning, en teaterföreställning där Jesus framställdes som homosexuell.

Hur som helst, för att försöka stoppa dessa “nidbilder”, har kristna, muslimer, judar och andra religiösa grupper gått samman för att försöka stoppa dessa. Krav har ställts på såväl FN som EU att instifta “anti-hädelselagar”, där det ska bli förbjudet att häda religioner eller dess låtsaskompisar. En av de drivande krafterna bakom detta är Saudi Arabien och Vaktikanstaten, vilka även driver frågan om att stoppa FN:s försök att få människor i utvecklingsländerna att använda sig av preventivmedel.

Så frågan är fortfarande, vem är det som är konfrontativ. Är det Richard Dawkins som konstatera att det finns överväldigande vetenskaplig evidens för att världen inte skapades av någon gudomlighet, eller grupper som utan några som helst vetenskapliga bevis – eller ens vetenskap – försöker pracka på oss deras världsbild?