Day of Infamy

Det är idag årdagen av Pearl Harbor, det japanska angreppet mot den amerikanska flottbasen i Pearl Harbor den 7 december 1941. Angreppet var kulmen på en långvarig utrikespolitisk konflikt rörande bland annat Japans agerande i Kina under 1930-talets andra hälft, men också deras expansion efter Frankrikes fall under sommaren 1940. De politiska spänningarna mellan de båda länderna, som båda hade stora intressen i Stilla Havet, drevs till spets efter att USA hotat med att inleda en handelsblockad av Japan efter dess expansion i Sydostasien.
För Japan var blockaden, som bland annat skulle styrpa den livsviktiga importen av olja, förödande för dess militär. Angreppet mot den amerikanska flottbasen, som var hemvist för den amerikanska flottan i Stilla Havet, var tänkt att ge Japan fritt spelrum i regionen och tillgång till bland annat oljefälten på Indonesien. Ironiskt nog kom inspirationen till detta angrepp från britterna, som den 11 november 1940, angripit den italienska flottbasen vid Taranto med Swordfishflygplan och allvarligt skadat flera italienska krigsfartyg. Angreppet mot den italienska flottbasen, skulle i stora drag innebära att maktbalansen på havet flyttades från de stora slagskeppen till hangarfartygen.

Det fanns dock gott om japanska militärer som såg stora risker med att angripa USA, och ansåg att det var behäftat med stora risker. Många av dessa hade tjänstgjort i USA och var allt för medvetna om landets enorma industriella kapacitet, men var också klart medvetna om Japans stora brister när det gällde såväl industri som tillgången på råvaror. För dessa handlade inte attacken om att slå ut USA, utan att ge landet ett så pass hårt slag att Japan kunde konsolidera sina framtida erövringar och sedan börja förbereda sig på vilka motåtgärder man skulle sätta in när USA hämtat sig.
På ytan verkade angreppet vara en massiv framgång, stora delar av USA:s Stilla Havsflotta hade skadats svårt och japanerna var inte sena med att följa upp bombningen med att invadera Filipinerna, Indonesien och andra delar av Sydostasien. Men när man påbörjat arbetet med att rensa upp efter angreppet, visade det sig att skadorna inte var så allvarliga som man kanske först trott. De flesta av de skadade fartygen kunde relativt omgående sättas i stridbart skick, och eftersom flottans hangarfartyg inte legat inne i hamnen under angreppet, var de oskadade. Detta gällde också basens bränsleförråd, som räddats av det faktum att japanerna valt att ställa in den tredje vågen, eftersom man ansåg riskerna för stora och att man orsakat basen tillräckligt med skador.

Trots detta var förstås angreppet en enorm prestigeförlust, som inte blev bättre av de japanska framgångarna på bland annat Filipinerna och den panikartade flykten från öarna av den amerikanska armén. För även om USA hållit en förhållandevis hög svansföring i det diplomatiska spel som föregått angreppet, hade Washington helt och hållet glömt bort att dess armé var långt ifrån redo för krig, något som skulle bli pinsamt uppenbart under striderna på Filipinerna.