Mitt Romney och Barack Obama

I natt drabbade de så samman igen, presidenten Barack Obama och hans utmanare Mitt Romney gjorde återigen upp om väljarnas gunst. Till skillnad från förra gången, då Obama verkade ointresserad och ofokuserad, så var det inatt en uppenbart laddad Obama som nu följde upp sin vicepresident Joe Biddens framgångar mot Romneys vicepresidentkandidat Paul Ryan. Nattens debatt var såväl roande som intressant, och som ofta i fallet med amerikanska tv-produktioner var givetvis tempot högt, och tonläget skarpt mellan de båda politikerna. Även om Obama slirade lite på sina visioner om ett framtida USA, så kan man bara konstatera att det finns vissa fundamentala skillnader mellan de båda, och i vissa fall kom dessa skillnader fram väldigt tydligt.

Nattens debattupplägg var i form av ett så kallat ”townhall meeting”, där frågorna kom från – noggrant – utvalda personer, och verkade passa Obama klart mycket bättre än Romney. Till skillnad från förra debatten, hamnade Romney ofta på defensiven och hamnade flera gånger i dispyter med moderatorn över att han ville replikera på Obamas uttalanden. Det märks också att Romney gärna och helst av allt vill tala om två saker, ekonomi och att den sittande administrationen inte uppfyllt sina vallöften. När det kommer till sociala frågor, slirade Romney rejält, och då i synnerhet i frågan om hur han ställde sig till de amerikanska kvinnornas ställning i arbetslivet. Här får man ändå säga att Obama tog hem debatten, och Romney hade faktiskt lite svårt efter detta att återfå initiativet i debatten. Den enda gången när Obama hamnade i trångmål var i frågan om USA:s vapenlagar, men ska man vara ärlig så verkade inte heller Romney riktigt veta på vilken fot han ville ställa sig på.

Men den fråga där Romney förmodligen förlorade debatten, var den om USA:s utrikespolitik. På en fråga om attacken mot USA:s konsulat i Benghazi, hamnade Romney inte bara på defensiven, utan blev även åthutad av moderatorn och uppvisade en viss osäkerhet. Förmodligen är republikanerna glada att debatten i USA primärt handlar om ekonomiska frågor, och inte om utrikespolitik eller sociala frågor.

Medan Obama gärna talade om vikten av utbildning, så hade han svårt att riktigt värja sig mot Romneys – stundtals mycket – träffsäkra kritik över administrationens svaga facit av att implementera sina vallöften. Det blev speciellt uppenbart i frågan om immigration, där Romney trots vissa problem, kunde hänge sig åt framgångsrikt krypskytte mot den sittande presidenten.

Slutsatsen som också delas av de undersökningar som gjorts, är ändå att Obama gick segrande ur debatten, om än kanske inte så klart som han förmodligen skulle velat. Både Obama och Romney visade upp sina starka och svaga sidor, och det är uppenbart att frågor om ekonomi och hur USA ska rädda jobben är valets viktigaste frågor. Det som dock slog mig var att frågan om Medicare och Obamacare, USA:s kostsamma och något trassliga sjukförsäkringsprogram för sjukpensionörer, inte debatterades mer. Både Obama och Romney rörde sig i frågans utkant, men det är uppenbart att frågan om sjukförsäkringsprogrammet är så infekterat att ingen riktigt vill ta sig än problemet. Detta trots att frågan varit en återkommande långbänk i amerikansk politik, och något som renderat stora problem för inte bara Obama, utan även hans föregångare.

En annan sak som slår en är den ibland otroliga avsaknaden av insikt om att USA inte existerar i ett vakuum, och mest tydligt blir det i ämnet om hur USA ska bekämpa arbetslösheten. I synnerhet Romney verkar stundtals leva i tron att tiden stått stilla de senaste femtio åren, och att det på något sätt går att ställa tillbaka klockan. Så är förstås inte fallet, och här ser man kanske den största skillnaden mellan den ekonomiska debatten i USA och Europa. Att USA någonsin ska få tillbaka de arbeten man förlorat till Kina, är förstås helt otänkbart, och här visade kanske Obama en större insikt än Romney att man behöver satsa på utbildning och att jobben som försvunnit till Kina förmodligen är förlorade.

Hur kommer då denna debatt att påverka de väljare som är osäkra? Det är förstås en öppen fråga, och Obamas seger var kanske inte nödvändigtvis tillräckligt övertygande för att helt och hållet tippa styrkebalansen mellan de båda. Det är också uppenbart att kampen mellan de båda primärt handlar om att vinna medelklassens förtroende, och både Obama och Romney vände sig till en grupp väljare som drabbats otroligt hårt av den ekonomiska krisen. Båda sidor använder sig av löften om skattelättnader för att vinna väljare, men riktigt hur det rent praktiskt ska lösa USA:s skenande budgetunderskott är oklart. Både Obama och Romney har, anser jag, vissa pedagogiska problem att förklara riktigt hur man rent praktiskt ska stoppa underskottet och skapa ordning i finanserna. Frågorna runt USA:s utrikespolitik lämnar också en hel del frågor, och handlade primärt om attacken mot Benghazi och USA:s hållning visavi Kina. Hur USA ska förhålla sig till den ”Arabiska våren”, den ekonomiska krisen i Europa eller både Kina och Rysslands försök att militärt utmana USA, avhandlades inte och lyser i vissa avseenden också med sin frånvaro från den politiska debatten. Även om utrikespolitiska frågor generellt sätt brukar lysa med sin frånvaro i presidentvalskampanjerna, så är det ändå så att USA inte längre kan avskärma sig från omvärlden, hur mycket man än vill.

Det återstår nu en större tv-sänd debatt mellan Obama och Romney, och med tanke på att kampen blivit jämnare än vad många (inklusive mig) trott, så förmodar jag att båda kommer gå på knock under denna. Samtidigt är frågan hur pass stor effekt sådana här debatter rent praktiskt sett har, och om inte deras effekt överdrivs av massmedia. Även om många frågor saknades, och debatten i många avseenden handlar om att förmedla bilden av sig själv som en framgångsrik ledare, så pekade ändå debatten i natt på vissa fundamentala skillnader i synsätt i frågan om vilken väg USA ska ta de nästkommande fyra åren.