Wednesday, April 25, 2018

En amerikan i Röda armén.

Joseph Robert Beyrle

Josef Beyrle (1923-2004) är troligen den ende amerikan, som tjänstgjort i både den amerikanska och sovjetiska armén under det andra världskriget. Beyrle som hade tyskt påbrå, växte upp i Michigan, och valde istället för med ett friidrottsstipendium studera på det prestigefyllda Notre Dame-universitetet, att ta värvning. Utbildad till radiooperatör och sprängämnesexpert i 101st Air Assault (Screaming Eagle), var han tillsammans med övriga manskapet i 506th Parachute Regiment, stationerad i Ramsbury, Storbritannien. Här slutförde han och resten av regementet sin träning, och i april och maj 1944, så medverkade han i förberedelserna inför Operation Overlord när han deltog i två leveranser av guld till den franska motståndsrörelsen.
Hans verkliga elddop, kom precis som för resten av manskapet i hans regemente, den 6 juni 1944 i samband med D-dagen. Det är också början på Beyrles smått osannolika historia, för att efter att det transportflygplan han färdades i utsatts för häftig luftvärnsbeskjutning, tvingades han och övriga soldater i flygplanet hoppa från 120 meters höjd. Beyrle landade utanför Saint-Côme-du-Mont, men i det allmänna kaos som följde luftlandsättningen, tappade han kontakten med resten av sina kamrater och togs tillfånga av tyskarna. Innan han greps, hade dock Beyrle lyckats spränga en kraftstation.

hade chansen att få ett friidrottsstipendium på det prestigefyllda Notre Dame-universitetet, men valde istället att ta värvning och antogs som fallskärmsjägare i 101st Screaming Eagle. Specialiserad som radiooperatör och sprängmedelsexpert, var han tillsammans med övriga manskapet i 506th Parachute Regiment, stationerad i Ramsbury, Storbritannien. Efter att ha slutfört sin träning, så medverkade Beyrle i förberedelserna inför Operation Overlord genom att i april och maj 1944, leverera guld till den franska motståndsrörelsen.
Beyrles verkliga elddop kom dock precis som för övriga medlemmar i hans regemente, i samband med D-dagen. Efter att ha tvingats hoppa från 120 meters höjd, när hans transportflygplan utsattes för hård beskjutning, landade han utanför I det allmänna kaos som följde luftlandsättningen, så tappade Beyrle kontakt med resten av sina kamrater och togs tillfånga av tyskarna. Innan han hade tagits tillfånga, hade Beyrle lyckats spränga en kraftstation i luften.
Den tyskättade Beyrle flyttades från krigsfångeläger till krigsfångeläger, och verkar varit långt ifrån någon direkt mönsterfånge. Snarare tvärt om gjorde han allt han kunde för fly, och efter att ha rymt för andra gången, greps han av Gestapo, vilka misstänkte att han var spion. Efter att ha utsatts för såväl tortyr som misshandel och hotats med avrättning, överlämnades han motvilligt till armén och återvände till ett Stalag III-C utanför Alt Drewitz. Härifrån lyckades han i januari 1945 fly för tredje, och som det skulle visa sig, sista gången. Beyrle lyckades till slut nå de sovjetiska linjerna, och fick kontakt med en sovjetisk stridsvangsbrigad. Här lyckades han övertala Aleksandra Samusenko, brigadens enda kvinnliga bataljonsbefälhavare, att låta honom strida tillsammans med Röda Armén. Efter en dryg månads tjänstgöring, under vilken hans kunskaper i sprängmedel kommit väl till pass, deltog han även i att befria sitt gamla fångläger Stalag III-C, blev han skadad i samband med en tysk flygräd i februari. Evakuerad till ett sovjetiskt fältsjukhus i Polen, tog han emot ett besök av ingen annan än den sovjetiske marskalken Georgy Zhukov, som såg till att han förflyttades till Moskva.
Väl i Moskva, så uppstod dock en hel del problem i samband med att han informerades av den amerikanska ambassaden att han rapporterats dödad under striderna i Normandie och att man hållit en begravningsmässa över honom i hans hemstad i Michigan. Först efter att hans identitet kunnat bekräftats med hjälp av fingeravtryck, kunde han återvända till Michigan i april 1945.

Efter kriget så gifte sig Beyrle i samma kyrka där man tidigare hållit begravningsmässan, och i samband med en ceremoni i Vita Huset, fick han 1994 (på femtioårsdagen av D-dagen) motta två medaljer från både president Clinton och president Yeltsin. Beyrle avled 2004.

Tuesday, April 10, 2018

Svart på Vitt: Bob Robert och jätten Jakob Nacken

Bob Roberts tillsammans med Jakob Nacker

Den tyske soldaten Jakob Nacken tas tillfånga av den kanadensiska korpralen Bob Roberts i Normandie, 1944. Nacken var med sina 2,23 m, den längsta soldaten i den tyska armén. Bilden på den gigantiska tyska soldaten och den den mindre Roberts, spreds snabbt och gjorde Nacken till något av en internationell småkändis. Efter kriget flyttade Nacken tillbaka till USA, där han före kriget jobbat på en freak show, och hamnade i rampljuset som världens längsta jultomte och medverkade i bland annat "Ripley's belive it or not".
Nacker återvände till Tyskland, där han avled 81 år gammal.

Monday, April 9, 2018

Krummlauf, idén som lät bättre i teorin än i praktiken


En amerikansk soldat inspekterar en Krummlauf (i).
Ibland finns det idéer som ser bra ut på pappret, men som i praktiken visade sig vara mindre lyckade. En sådan idé var Krummlauf (i) (ung. böjd pipa). Tanken med Krummlauf, som även var utrustad med ett periskop, var att ge soldaterna möjligheten att skjuta från hörn, utan att behöva exponera sig för fientlig beskjutning. 
Krummlauf kom i två varianter, en för infanterister, med suffixet "(i)", och en för att användas av besättningen på pansarfordon med suffixet "(p)". Böjningen på pipan var antingen 30°, 45°, 60° eller 90°, men det var endast varianten med 30° som tillverkades i några större antal.
På grund av böjningen, så hade denna specialpipa en tämligen kort livslängd, med runt 300 skott för 30°-varianten och 150 skott för 45°-varianten. I ett försök att förlänga pipans livslängd, så experimenterade man med att borra hål i pipan för att lätta på trycket som genererades när man avfyrade vapnet.
Krummlauf (p)