Wednesday, September 28, 2016

Svart på Vitt: Fallskärmsjägare i franska Indokina

Franska fallskärmsjägare i aktion någonstans i Indokina, 1953

Efter att ha varit ockuperat av Japan under stora delar av det andra världskriget, bubblade de gamla önskemålen om självständighet för de stater som utgjorde det franska kolonialområdet Indokina. Bildat under 1800-talets andra hälft, bestod franska Indokina av Laos, Kambodja och Vietnam. Under första hälften av 1900-talet, hade koloni skakats av flertalet uppror, men som fransmännen förhållandevis framgångsrikt lyckats slagit ned. Men i det maktvakuum som uppstod i spåren av att den japanska armén kapitulerade i augusti 1945, försökte sig det vietnamesiska kommunistpartiet under ledning av Ho Chi Mihn, utropa den självständiga demokratiska republiken Vietnam i september 1945. Franska styrkor skickades skyndsamt till Indokina, där ironiskt nog stora delar av den tidigare japanska ockupationsstyrkan nu fått bistå de franska myndigheterna i att hålla kontrollen över den franska koloni.
Efter att de franska trupperna snabbt återtagit kontrollen över det som i dag är norra Vietnam, flydde Vietmihntrupperna upp i högländerna och hängav sig åt gerillakrigföring. Frankrike som fortfarande led svårt av sviterna från det andra världskriget, hade svårt att riktigt bekämpa gerillaförbanden, som efter att Mao tagit kontrollen över Kina, nu försörjdes från sin nordliga granne. Oroad av att Maos seger i Kina skulle få en dominoeffekt i Sydostasien, beslöt sig USA att i maj 1950 betala delar av den franska insatsen i Vietnam. Men trots ett stöd på runt en miljard per år i subsidier, så hade den franska armén stora problem att pacificera norra Vietnam.
Den franska armén var varken tränad eller utrustad för att kunna bekämpa de kommunistiska gerillargrupperna, vilka försökte i största mån att undvika de franska truppkoncentrationerna och istället rikta in sig på isolerade baser eller konvojer. I ett försök att tvinga fram ett avgörande slag, inledde den franska armén en offensiv genom att besätta dalen runt den nordvietnamiska staden Dien Bien Puh i november 1953 med fallskärmsjägare. Den franska garnisonen hade inga större problem att erövra staden, och påbörjade arbetet med att anlägga en flygplats och en rad befästningar som skulle täcka den franska garnisonen i dalen. Utan möjlighet att underhålla sina trupper med krigsmaterial, skulle det bli svårt för Vietminh att fortsätta kriget, och fransmännen skulle förhoppningsvis kunna besegra dem.
När så de vietnamesiska angreppen började intensifieras i mars 1954, så var fransmännen övertygad om att tiden kommit för krigets vändpunkt. Men när garnisonen helt oväntat började beskjutas från de omkringliggande höjderna med tungt artilleri, började man inse sitt misstag. Okänt för den franska militären, hade de vietnamesiska trupperna under ledning av general Giap, lyckats föra upp såväl artilleri som luftvärn på höjderna och kunde nu inte bara beskjuta garnisonen, utan också beskjuta de flygplan som skulle underhålla den. Något som var dåliga nyheter för trupperna i dalen, då det gjorde det svårt för den franska armén att underhålla dem, speciellt som man led av akut brist på transportflygplan och ofta tvingades nyttja privata plan för att bistå marktrupperna.
Den 13 mars 1954 lyckades man slå ut flygplatsen, samtidigt som undsättningsförsöken obönhörligt kört fast i de oändliga vietnamesiska djunglerna. De hårt ansatta franska trupperna, bet dock ifrån sig bättre än Giap väntat sig, och på grund av de svåra förlusterna angripit lidit, tvingades man tillfälligt i början av april, avbryta angreppen mot de franska befästningarna.
När man återupptog offensiven, var det lite de i praktiken dödsdömda fransmännen kunde göra. Utan adekvat tillgång på mat, vatten, ammunition, läkemedel och förstärkningar, tvingades de successivt överge befästning efter befästning. Den 7 maj 1954 kapitulerade de sista motståndsnästena, och över 11000 franska trupper kapitulerade, varav de flesta avled under den efterföljande marschen eller i de improviserade fångläger som upprättats.

Tuesday, September 27, 2016

Presidentkandidatdebatten

De båda kandidaterna tittar ut över publikhavet efter presidentvalets första debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump
Efter en politiskt sett laddad vår och höst, blev det slut klart vilka två kandidater för Demokraterna och Republikanerna som ska göra upp om vem av dem som ska bli USA:s näste president i somras. På den republikanska sidan har vi fastighetsmagnaten och multimiljadären Donald Trump, kanske mest känd i Sverige för sin medverkan i tv-serien "The Apprentice", där han eliminerade deltagare den förlorande deltagaren med att utbrista "You'r fired!". Trump som knappast kan sägas tillhöra det politiska etablissemanget, gjorde sig snabbt förespråkare för resterna av den avsomnade Tepartyrörelsen, när han i samband med att Barack Obama valdes till president, öppet ifrågasatte huruvida han var född i USA och därför var berättigad av bli president. Som den kanske främste inom den så kallade Birther movement, blev han också talesperson för en växande grupp som fångat upp allt från missnöjda republikanska väljare, konspirationsteoretiker till högerextremister. Trots att de flesta experter avfärdade hans försök att bli det republikanska partiets kandidat till höstens presidentval, så sopade han i stora drag mattan med sina konkurrenter. Men, Trumps kampanj har skakats av återkommande skandaler, och även öppnat en stor spricka inom det republikanska partiet, där många är inte bara starkt kritiska till honom, hans idéer och uttalanden mot motståndare, personer från etniska minoriteter och så vidare.
Mycket av kritiken mot Trump och hans kampanj, har dock, lite likt vatten på en gås, bara runnit av honom och i vissa fall stärkt hans anseende bland sina väljare. En väljarkår som i stora drag består av den vita arbetarklassen, vilka varit de senaste decenniernas stora förlorare i USA och där det odlas ett - kanske inte helt oberättigat - politikerförakt, som han varit skicklig i att kanalisera. För ett republikanskt parti som många förväntade sig skulle försöka ändra delar av sin diskurs, för att på så sätt attrahera minoriteter, så var det här kanske inte nödvändigtvis den utveckling de önskade. Frågan är förstås hur långt detta kan bära...

På den andra sidan har vi Hillary Clinton, vilken redan befunnit sig närmare presidentens stol i det ovala rummet än någon annan. Som fru till den förre presidenten Bill Clinton, har hon en grundmurad politisk karriär där hon varit senator för New York, och utmanade Barack Obama inför presidentvalet 2008. Efter en segsliten kampanj, så förklarade hon sig besegrad, men belönades med posten som utrikesminister av den nytillträdde presidenten. Sedd av många som en påläggskalv för det demokratiska partiet, och den självklara kandidaten för partiet, fick hon kämpa in i det sista mot Vermont-senatorn Bernie Sanders i primärvalen. Trots en småtrevlig inledning, där de båda kandidaterna - till skillnad från de tidigt trätande republikanska partiet - försökte föra en sansad debatt, så blev med tiden kampen allt mer smutsig och påvisade att det även återfanns en allt större spricka inom det demokratiska partiet. Även om Sanders försökte lappa ihop sprickan, och uppmana sina väljare att rösta på Hillary, så skapade efterdyningarna till kampanjen en hel del bitterhet bland många av Sanders, rätt unga, väljare.
Men det är inte bara efterdyningarna till primärvalen som spökar för Hillary, och hon ses av många som en representant för det - av många - förhatliga politiska etablissemanget. Även om hennes politiska karriär onekligen är solid, och åtminstone på pappret är en av de kanske mest lämpade presidentkandidaterna på många år, har hennes karriär kantats av små och stora skandaler, som gång efter annan lyfts fram av hennes motståndare. På senare tid har även frågor rörande hennes hälsa, fått en mer och mer utrymme, speciellt efter att hon kollapsat under högtidlighållandet av 11 september i New York. Hennes väljarkår är dock klart med diverserad än sin motståndare, med ett genuint stöd bland amerikanska kvinnor och minoriteter. Hennes problem, handlar kanske mer om att återvinna stödet från de som lade sina röster på Sanders under primärvalen, men också att få många minoriteter till valurnorna. Här får hon förmodligen förlita sig på att Obama kan ge henne en hjälpande hand, för ska hon gå segrande ur det här, så behöver hon troligtvis varenda röst.

Nåväl, kvällens (eller rättare sagt) debatt, var den första av tre stycken tv-sända debatter som går av stapeln innan presidentvalet. Till dessa tre ska också läggas en debatt, där de båda vicepresidenterna ger sig på varandra, och vilken ofta brukar vara rätt roande, då de inte är lika hårt bundna av att framstå som statsmannamässiga och därför kan puckla på varandra på ett helt annat sätt. Med detta sagt, så kan även debatterna mellan presidentkandidaterna hetta till, men det gäller ändå att någonstans lägga band på sig själv för att inte framstå som fullständigt rabiat.
Nattens debatt gick av stapeln på Hofstra Universitetet i New Hampshire, och gick att se i direktsändning även här i Sverige på såväl Aftonbladet och Expressen, men fanns även tillgänglig via Sveriges Television.
Det var två uppenbarligen taggade kandidater, som vandra fram till pulpeterna och inledde med att debattera ekonomi. Efter en lite avvaktande inledning, där de båda kandidaterna kände lite på varandra, så tog debatten snabbt upp farten. Hillary som emellanåt gett ett lite lojt, och kanske kyligt intryck, verkade rejält laddad och drog upp tempot. Trump som inledningsvis såg lite tagen av stundens allvar, återfick snabbt initiativet och gav Hillary, som representant för det politiska etablissemanget en hel småjabbar, som hon hade väldigt svårt att vifta bort. Trumps försök att peka på att Hillary, trots en lång politisk karriär, först nu verkar uppmärksammat kritiken mot frihandelsavtal och den amerikanska industridöden, hade hon faktiskt väldigt svårt att värja sig från. Inte för att jag något sätt vill påstå att Trump hade henne i brygga, men hon var onekligen inte bekväm med frågorna som avhandlades.
Nu fick dock Hillary en räddningsplanka i frågan om varför Trump inte offentliggjort sina inkomster, och gjorde att han tappade koncentrationen. En lätt förvirrad förklaring om varför han inte offentliggjort dessa dokument, följdes sedan av ett försök att återvinna initiativet med att dra in frågan om de tiotusentals mejl som Hillary förstört i samband med den så kallade mejlskandalen. Tyvärr för Trump, så lyckades han inte följa upp den här frågan, och istället lät han Hillary visserligen skakad, men stärkt komma ut ur en fråga som helt klart inte är hennes starka sida.

Det är däremot frågor som rör minoriteter i USA, och hur dessa ska inkluderas i samhället. Här visade Hillary onekligen på ett stort patos för frågan, och visade med klar tydlighet att det här var en fråga hon brinner för - eller åtminstone är insatt i. Det samma kan knappast sägas om Trump, som försökte tala till minoriteterna, men istället talade om dem. Sin vana trogen fastnade han dessutom i en väldigt förvirrad retorik om behovet av lag och ordning, och att påståendet om att han inte är inkluderande är falskt, han hade ju faktiskt öppnat ett uteställe i Florida som tog emot alla, oavsett sexuell läggning, etnicitet eller religion. Det märktes med klar tydlighet, att det här inte var en fråga som passar Trump, och hans försök att härma Hillarys patos i ämnet, föll tämligen platt när han som sagt pratade om afroamerikaner och latinamerikaner, istället till dem.
Det är möjligt att hans ständiga svartmålande av verkligheten, går fram i rostbältet och bland hans övriga kärnväljare, men jag är lite tveksam om det samma gäller för minoriteter. Jag kan faktiskt inte se att hans tal om att låta polisen stoppa och söka igenom personer i jakt på droger och vapen, eller att utmåla deras bostadsområden som "helvetet", kommer attrahera speciellt många nya väljare bland USA:s minoriteter. Snarare känns det som han står allt längre och längre ifrån dem, och att han har en genuin oförståelse i situationen. Samtidigt är det värt att notera att Hillary, sitt - vad jag ändå förmodar är - ett genuint patos, konkret kommer kunna göra för att förbättra situationen. Många har pekat på att Obamas löften till trots, så har många av problemen runt minoriteter inte förbättrats, utan kanske också förvärrats under hans presidentskap.
Medan den första ronden var jämn, och där kanske Trump - sin svaga avslutning till trots - ändå kom ut i förarsätet, så föll han igenom totalt i debattens andra segment. Istället kunde Hillary - utan att anstränga sig allt för mycket - gå segrande ur den här ronden. Med det var det dags för nattens sista ämne, säkerhetspolitik och utrikespolitik.

Även om frågan om säkerhetspolitik och utrikespolitik är onekligen viktiga ämnen, om än utrikespolitik sig förmodligen inte kommer stjälpa eller hjälpa någon av kandidaterna. Dock uppvisade Trump tämligen snart att det här var ytterligare ett ämna han var djupt obekväm i, medan Hillary snabbt tog taktpinnen och avfyra den ena salvan efter den andra mot Trump. Vilken lite överraskande, inte hade något att riktigt kontra Hillary med. Han försvann in i sin sedvanliga alternativa historia om hur IS växte fram, och kritiserade sedan konstant hur Obama dragit sig ur Irak och kärnvapenavtalet med Iran. Han körde sedan fast i frågan om huruvida han verkligen varit för eller emot Irakkriget, och någonstans infinner sig känslan, med tanke på den tid och energi han lade ner på frågan, att det bakom all rök döljer sig en eldslåga.
Att det här var ett ämne som Hillary kan, och gärna talar om, var tämligen uppenbart. Även om det givetvis går att ifrågasätta hennes beslut, bl.a. frågan om att involvera sig i inbördeskrigets Libyen, så hade som sagt Trump svårt att riktigt få grepp om henne. Jag kan också tycka det var lite underligt att han inte tog upp tråden om angreppet mot den amerikanske ambassadören i Libyen, eller USA:s hattande politik i Syrien. Allt detta, som jag misstänker ändå Hillary skulle få svårt att riktigt glida undan, missade Trump. Samtidigt ska inte utrikespolitikens betydelse överdrivas, för en väljarkår som troligtvis har svårt att placera såväl Syrien som Irak på kartan, så är förstås Trumps alternativa världsbild, fullt godtagbar.
Även frågor om USA:s säkerhetspolitik gled Trump ur händerna, och han nämnde vare sig muren eller hur man rent praktiskt ska bekämpa personer som radikaliserats via nätet eller hotet från datorintrång. Ska man peka på något när Trump tappade tråden totalt, så var det i frågan om de upprepade cyberintrång som USA drabbats av, och hans påstådda uppmaning att fortsätta hacka sig in i demokraternas datorsystem. Inte heller i frågan om kärnvapen, vilket han påstod var ett större hot än klimatförändring, verkade vara ett ämne han är allt för insatt i.
Den tredje ronden anser jag gick solklart till Hillary, som även lyckades lätta upp den lätt tryckta stämningen ett par gånger. Det märks klart och tydligt att detta är Hillarys paradgren, och att Trump både är dåligt påläst och kunnig i ämnet. Samtidigt är det som sagt värt att notera, att frågor om huruvida USA ska bistå övriga Natoländer eller Japan och Sydkorea, är icke-frågor för de flesta amerikanska väljare. Såväl George W Bush som Barack Obama var inte heller speciellt insatta i frågan, och de kunde ändå förmå väljarna att rösta på dem.

Så vad blir då omdömet. Ja, det var en lite trevande tillställning, där båda kandidaterna inledde lite svagt. Dock kändes det snabbt som om Trump inte alls var speciellt bekväm, och uppenbarligen tagen av stundens allvar, han verkade dåligt påläst och lyckades bara utstråla någon som helst självförtroende i frågor som rörde ekonomi. Med detta sagt, så handlade det sällan om några konkreta förslag, med undantag om kraftiga skattesänkningar, från hans sida. Det blev mest, som vi vant oss med, hans ständigt upprepade mantra om behovet av att omförhandla handelsavtalen, och tvinga tillbaka företagen. Hur detta rent praktiskt ska ske, gav han dock inte svar på. Hans bortförklaringar till varför han inte offentliggjort sina ekonomiska förehavanden, gjorde dock att han tappade fart och jag tycker inte han lyckades återhämta sig efter att ha snurrat in sig i ett tilltrasslat resonemang.
Sedan gick tyvärr inte mycket hans väg, och Trumps tal om minoriteter och deras situation, lämnade en hel del till övers. Jag har väldigt svårt att tro att han fick speciellt många nya väljare från denna väljarkår efter kvällens insats, och ett ämne han kanske måste bli lite mer ödmjuk i. Det samma gäller förstås den sista frågan, och vilket tillsammans med ekonomin, varit lite av hans paradgren.
Men även här så såg Trump slagen ut, och hade svårt att riktigt återfå initiativet i debatten, trots att det som sagt finns frågor som han borde kunnat pressa Hillary om. Istället framstår Trump som dåligt påläst, men också djupt okunnig - och kanske också genuint ointresserad - av utrikespolitiska frågor och internationella samarbeten. Det är väl rätt troligt att många av USA:s närmaste allierade, som är oroliga för att den kommande presidenten uppvisar ett sånt totalt förakt för dem, men också för de avtal man ingått med USA. Med tanke på hur mycket tid och kraft Obama fick använda för att försöka lappa ihop alla splittringar som skapats av George W Bush, så känns det givetvis för mig som utomstående, lite oroande för hur den amerikanska utrikespolitiken under Trump. Jag kan också tycka det var lite anmärkningsvärt att Trump, som gjort det till hans valplattform, inte ens nämnde hans planerade mur mot Mexiko. Vid sidan av frågan om försöken att få tillbaka industrijobben till USA, så var det väldigt lite av de frågor som Trump pratat om, som kom upp. Kanske spar han dem till en senare debatt, eller så försöker han avhålla sig från dessa ämnen.
För Hillarys del så var det en blandad insats, även hon såg inledningsvis tagen av stundens allvar och inledde svagt. Även om hon snabbt växlade upp tempot, så hade hon en hel del problem med Trumps angrepp om att hon var en kappvändare, och att hon under sin politiska karriär inte nödvändigtvis drivit de frågor, hon nu säger sig stå för. Det märks dock kanske att hon, till skillnad från Trump, är politiskt skolad, och att hon relativt enkelt skakade av sig hans påhopp och gå vidare. Hon kunde också tillgodoräkna sig ett par tjuvnyp, som antingen passerade Trump utan att han märkte det, eller fick honom att tappa tråden. Att frågor som rör minoriteter och utrikespolitik är hennes adelsmärke, och där briljerade hon totalt. Samtidigt är det som sagt värt att notera att den senare frågan, inte är lika viktig för amerikanerna som för oss i Europa eller resten av västvärlden. Ironiskt nog kan det således bli en nackdel för henne, att hon känns som mer trovärdig i frågor som rör utrikespolitiska frågor, än inrikespolitiska.

För båda kandidaterna återstår nu en lång, och mycket intensiv kampanj. Hur pass stort inflytande denna tv-sända debatt kommer att få på slutresultatet, återstår och se. Jag tror dock inte man ska dra allt för stora slutsatser av den, och att det förmodligen var väldigt få av de miljontals väljare som inte bestämt sig, som nu valt sida. Dock tror jag att många, ändå kanske fick sig en tankeställare.
Trump får helt enkelt ta nya tag i nästa debatt, och dra lärdom av sina misstag, som att låta initiativet ständigt glida över till Hillary. Han lyckades flera gånger få henne på kroken, men misslyckades ständigt med att hala in henne. Ska Trump vinna väljare, måste han kunna gå på offensiven i andra ämnen än bilden av sig själv som en ofelbar affärsman. Även om det förmodligen går hem bland hans kärnväljare, så måste han bredda sig och åtminstone försöka se ut som om han vet vad han pratar om.
För Hillarys del så måste hon nog försöka behålla tempot hon arbetade upp i slutet av debatten, och fortsätta vara på offensiven. Att börja försöka fundera på vad Trump ska hitta på härnäst, är som att underteckna sin egen politiska dödsdom, som många av det republikanska partiets kandidater fick lära sig den hårda vägen under primärvalen. Det som ligger henne främst till last, är hennes bagage av mångas bild av henne, men också en del tveksamma beslut och kappvändande i många frågor. Här kanske hon ska vara mer rak på sak, och istället för att be om ursäkt, förklara att saker och ting ändras och att man ibland faktiskt måste vara väldigt pragmatisk, speciellt som president för USA.

Monday, September 26, 2016

Svart på Vitt: Mukdenincidenten

Japanska experter granskar skadorna efter attentatet mot den av Japan kontrollerade järnvägen utanför Mukden i Manchuriet,.

Den 18 september 1931, exploderar en sprängladdning nära den av Japan kontrollerade järnvägen, utanför staden Mukden (idag Shenyang) i det kinesiska Manchuriet. Även om explosionen är alldeles för svag för att skada rälsen, bara ett par minuter efter explosionen passar ett tåg platsen för attentatet. Så används den som en förevändning för den mäktiga och inflytelserika Kwantungarmén, som själv ligger bakom attentatet, att invandera Manchuriet. När striderna ebbar ut i februari 1932, omvandlas Manchuriet till den japanska lydstaten Manchukuo.
Den japanska militären anklagade kinesiska extremister för dådet, men egentligen var det hela orkestrerat av Kwantungarmén, för att få en svepskäl att erövra det kinesiska Manchuriet.

Sunday, September 25, 2016

Det italiensk-turkiska kriget

Italienska trupper bemannar en skyttegrav utanför Tripoli 1911 under det italiensk-turkiska kriget (1911-12)

Den italienska annekteringen av dagens Libyen, har sin bakgrund i den första Berlinkonferensen 1878. När dåtidens stormakter (Frankrike, Italien, det osmanska riket, Ryssland, Storbritannien och Tyskland) och de fyra balkanstaterna Grekland, Montenegro, Rumänien och Serbien, delade upp Balkan i efterdyningarna till det Rysk-turkiska kriget 1877-78. När diskussionerna successivt började flyttas över till frågorna runt det osmanska rikets besittningar i Nordafrika, spetsade de italienska delegaterna sina öron, och började sondera terrängen för att i framtiden införliva det osmanska Tripolitanien i det italienska riket. Precis som övriga Europa, var frågan om skapandet av ett kolonialt imperium, av stor vikt för den italienska självkänslan. Men eftersom Italien enats relativt sent, först 1861 bildas det enade italienska kungariket, så låg man långt efter inte bara stormakter som Storbritannien och Frankrike, utan även mindre aktörer som Nederländerna och Belgien, när det gällde ämnet kolonier. Något som givetvis hängde över den unga nationens nationalkänsla som en våt filt, och signalerade att landet var långt ifrån jämlikt med övriga europeiska nationer. Detta var det nu tänkt att det skulle bli ändring på, och de italienska delegaterna på konferensen, lyckades få med sig ett franskt stöd för en italiensk annektering av Tripolitanien. Vilket efter att Frankrike införlivat Tunisien i sitt växande imperium 1881, nu var det osmanska rikets enda kvarvarande besittning i Nordafrika.
Trots den geografiska närheten till Italien, så skyndade italienarna långsamt, och verkar främst riktat blickarna mot Afrikas Horn, vilken i efterdyningarna till Suezkanalens öppnande, blivit strategiskt viktig. Den italienska expansionen på Afrikas Horn, fick dock ett abrupt slut, när en italiensk armé som försökte invadera Etiopien, besegrades i slaget om Adwa 1896. Nu var det inte bara den italienska expansionen på Afrikas Horn som kom av sig, utan det gällde även Italiens försök att skapa ett kolonialt imperium. Det dröjde ända fram till 1902, innan italienarna på nytt tog upp tråden om Tripolitanien, när man slöt ett hemligt avtal med Frankrike rörande Tripolitaniens framtid och uppdelningen av Nordafrika. Förmodligen bränd av händelserna på Afrikas Horn, så var en militär intervention utesluten, trots den geografiska närheten, och istället sökte man ett mer subtilt sätt att stärka banden mellan Italien och det osmanska Tripolitanien. Någon större framgång hade dock inte Italien, trots att man med hjälp av Banco di Roma, investerade miljontals kronor i regionen, eller försökte uppmuntra de tusentals italienare som sökte sig västerut till USA eller Latinamerika under slutet av 1800- och början av 1900-talet, att istället bosätta sig i Nordafrika. Bristen på framgång väckte dock ont blod bland de italienska interventionisterna,vilka påpekade att Italien, som arvtagare till antikens Romerska rike, hade skyldighet att skapa sig en plats i solen och sälla sig till Storbritannien och Frankrike som en av Europas stora stater.
I ett försök att skapa ett folkligt stöd för en intervention i Tripolitanien, påbörjades en massiv mediakampanj från interventionisterna. Italienska tidningar fylldes nu med berättelser om hur Tripolitanien bokstavligen svämmade över av råvaror, och hur dessa kunde vitalisera den sviktande italienska ekonomin, men också hur den osmanska administrationen misskött landet, och att italienska bosättare kände sig allt mer otrygga och utsatta för övergrepp från lokalbefolkningen. Farhågorna att en invasion av Tripolitanien skulle sluta i ett liknande debacle som Adwa 1896, viftades bort av förespråkarna, som påpekade att den osmanska garnisonen var liten och att befolkningen förtrycktes och förmodligen skulle välkomna de italienska trupperna som befriare. Trots denna massiva kampanj, så saknade interventionisterna något direkt folkligt stöd för sin ståndpunkt, och en av de kanske främsta kritikerna var en ung Benito Mussolini, som vid den här tiden var chefredaktör för den inflytelserika socialistiska tidningen Avanti!.

Karta över det italiensk-turkiska kriget 1911-12
Medan debatten om Italiens framtida roll som ett kolonialt imperium rasade vidare på de italienska tidningarnas ledarsidor, så började den sittande italienske premiärministern Giovanni Giolitti att sondera terrängen för ett internationellt stöd för en italiensk invasion av det osmanska Tripolitanien. Även om den interventionistiska mediakampanjen absolut inte ska underskattas, så var det snarare det hastigt förändrade geopolitiska läget i Nordafrika, som ändrade Giolittis inställning. Under sommaren 1911 skakades Marocko av våldsamma oroligheter, vilket ledde till att Frankrike skickade trupper till staden Fés, för att säkerställa ordningen. Oroade över fransmännens tilltag, så skickades den tyska kanonbåten SMS Panther till hamnstaden Agadir, och det hela utvecklades snabbt till en diplomatisk kris mellan de båda länderna. Medan världen höll tummarna för att krisen i Agadir inte skulle spilla över till ett regelrätt krig mellan de båda länderna, så inleddes ett intensivt diplomatiskt arbete i det fördolda. För medan Storbritannien snabbt slöt upp bakom Frankrike, så visade sig Tysklands båda allierade Italien och Österrike-Ungern, inte lika villiga att backa upp de tyska kraven. Medan omvärlden var upptagen med händelserna i Agadir, så började Italien under sensommaren 1911 överösa den osmanske ambassadören i Rom, med krav på såväl ersättning för förlorade investeringar i Tripolitanien av Banco di Roma och den italienska staten, men också att säkerheten för de tusentals italienare som bodde där, måste säkerställas av de osmanska
Medveten om sin prekära situation, så försökte turkarna finna en fredlig lösning på konflikten. Men med världens ögon riktade mot händelseutvecklingen i Marocko, så var förstås utsikterna för att den uppkomna situationen skulle lösas med diplomatiska medel, milt sagt små. Trots detta, så försökte Österrike medla i frågan, och kunde sent om sider lämna ett förslag, som i praktiken skulle förvandla det osmanska Tripolitanien till en liknande status som grannlandet Egypten hade, nämligen att italienarna skulle ta över administrationen och kontrollen av landet, medan det - åtminstone nominellt - var en del av det osmanska riket. Den italienska delegationen var inte imponerad, och avböjde erbjudandet utan några längre diskussioner.

Delar av den turkiska garnisonen i Tripoli.
Samtidigt som förhandlingarna mellan Italien och det osmanska riket körde, så pågick en intensiv kommunikation mellan Istanbul och den turkiske guvernören för Tripolitanien. Väl medveten om sin utsatta position, förutom att den turkiska garnisonen i Tripolitanien var kraftigt underbemannad, så led man dessutom brist på vapen, ammunition och annan utrustning. Någon möjlighet att förstärka de turkiska styrkorna i Nordafrika var det inte heller tal om, då den turkiska flottan inte var i närheten av att kunna matcha sin italienska motståndares flotta. När väl striderna inletts, så skulle det i praktiken innebära att garnisonen fick klara sig med vad de hade, och hoppas hålla italienarna stången tillräckligt länge för att omvärlden skulle tvinga de båda kombattanterna tillbaka till förhandlingsbordet.
Medan turkarna försökte finna ett sätt att komma ut ur krisen med hedern i behåll, letade Italien efter en godtagbar orsak att inleda stridigheterna med. Något som skulle visa sig svårare sagt än gjort, men den 25 september 1911, kom så chansen. Trots att Italien förlagt stora flottstyrkor runt Tripolitania, för att försöka förhindra att turkarna skulle kunna förstärka sin garnison i området, lyckades det turkiska krigsfartyget Derne ta sig igenom spärren, och kasta ankar i Tripoli. Glädjen över fartygets ankomst varade inte länge, dagen efter anlände en mindre italiensk flottstyrka som blockerade all trafik in och ut ur Tripoli. Den 28 september skickar Rom ett ultimatum till Istanbul, där man förklarade att turkarna hade 24 timmar på sig att utrymma Tripoli, och låta italienska soldater marschera in i staden för att skydda de italienska medborgare som återfinns i staden. Medveten om att krig nu inte kunde undvikas, så  uppmanade den turkiskeförsvarsministern Mahmut Şevket Paşa, befälhavaren för den turkiska garnisonen i Tripoli, överste Neşet Bey, att med alla medel försöka förhindra att italienska styrkor landsteg utanför staden. Om detta skulle misslyckas, så skulle Neşet Bey retirera inåt land med de enheter som kunde, och använda dessa som kader för att sätta upp nya förband och fortsätta striderna.
Men innan tidsfristen löpt ut, så förklarar Gilolitti, som fått klartecken från Frankrike och Storbritannien, krig mot det osmanska riket den 29 september. När nyheten når invånarna i Tripoli, utbryter panik på gatorna, och omkullkastar alla tidigare planer på att organisera en stadsmilis för att försvara staden och dess omgivning. Efter att kommunikationsförbindelsen med Konstantinopel brutits efter att staden beskjutits av italienska krigsfartyg den 2 oktober, landstiger ett tusental italienska sjömän, och kan utan att möta något motstånd etablera ett brohuvud utanför Tripolis. Efter att ha förkastat flera italienska erbjudanden om att kapitulera, bestämmer sig Neşet Bey för att utrymma staden och bege sig inåt land för att fortsätta motståndet. Den 4 oktober 1911 kan de italienska sjömännen, återigen utan att möta något motstånd, marschera in i Tripoli. I hamnen hittar man det turkiska krigsfartyget Derne, som sänkts av sin besättning. När nyheten om Tripolis fall når Rom, utbryter glädjescener och de flesta förväntar sig nu en snabb, och relativt oblodig fortsättning på kriget.

Italienska trupper marscherar in i Tripoli
Men riktigt så enkelt blir det inte, för trots att Italien allt sedan slutet på 1870-talet kastat lystna blickar söderut, så är den italienska armén helt oförberedd för en kampanj i Nordafrika. En hastigt hoprafsad expeditionskår bestående av drygt 34.000 man, 103 artilleripjäser, 800 lastbilar, 6000 packdjur och fyra flygplan, transporterades skyndsamt till Nordafrika, och ansågs vara mer tillräckligt att betvinga den svaga turkiska garnisonen i Tripolitanien. Medan de italienska styrkorna konsoliderade sina ställningar runt Tripoli, så försökte de turkiska befälhavarna organisera försvaret av området. Med endast runt 8000 reguljära turkiska soldater, och brist på det mesta, var läget milt sagt prekärt. Någon hjälp från Konstantinopel var som sagt inte heller att vänta, och inte heller visade sig de lokala beduinstammarna speciellt intresserade av att bistå turkarna i kampen mot italienarna. När så de italienska styrkorna i mitten av oktober, började avancera från sitt brohuvud runt Tripoli, var reträtt det enda de turkiska försvararna kunde göra. Utan att möta nämnvärt motstånd, kunde således de italienska trupperna snabbt erövra Derna (16 oktober), Benghazi (20 oktober) och Khoms (21 oktober). Men när man skulle storma Bengahazi, så mötte man oväntat hårt motstånd och tvingades retirera. Ytterligare ett bakslag kom i slutet av oktober, när de italienska ställningarna runt Tripoli angreps av turkiska och nordafrikanska trupper. Först efter hårda, och för italienarna kostsamma strider, kunde man slå tillbaka angriparna.
Även om striderna runt Tripoli skönmålades av den italienska pressen, så visade motgångarna med klar tydlighet att invasionen av Tripolitanien inte alls gick som planerat och att expeditionskåren måste förstärkas. Nya italienska trupper skickades skyndsamt till Nordafrika, och när kriget avslutades i oktober 1912, hade den italienska expeditionskåren växt till att omfatta över 100.000 man.
Det var dock inte enbart italienarna som kunde tillgodogöra sig förstärkningar, upprörda över att den turkiska armén och flottan inte ens försökte bistå försvararna i Nordafrika, beslöt sig en grupp unga, och lovande, turkiska officerare att på eget bevåg försöka ta sig till Tripolitanien. Via omvägar, och under stort hemlighetsmakeri, kunde ett tiotal turkiska officerare, däribland Mustafa Kemal Bey (eller Atatürk som han senare skulle bli mer känd som), ta sig till Tripolitanien för att bistå sina landsmän. Även om de givetvis inte kunde ändra styrkeförhållandena, så kom deras organisatoriska och taktiska kunnande till stor nytta för de hårt ansatta försvararna.

Italienska sjömän landstiger utanför Tripoli
Tänkt som en snabbt överstökad invasion, hade kriget i Nordafrika nu förvandlats till ett statiskt krig, där italienarna hade svårt att riktigt utnyttja sin numerära och tekniska överlägsenhet, och ett snabbt slut på konflikten så avlägsen ut. Bristen på militära framgångar, ett allt mer hårdnackat turkiskt motstånd och ökande kostnader för kriget, började oroa de italienska militärerna och politikerna. Man hade visserligen erövrat en rad strategiskt viktiga kuststäder, men inlandet var fortfarande i händerna på turkarna, och varifrån de relativt enkelt kunde angripa de allt mer isolerade italienska brohuvudena. Vad värre var, krisen i Marocko, som Italien utnyttjat för att inleda invasionen av Tripolitanien, hade lösts och risken fanns nu att omvärldens blickar skulle falla på striderna i Nordafrika. Oroade över att omvärlden skulle blanda sig i, och att man kanske skulle tvingas återlämna sina erövrade områden till turkarna, så försökte italienarna vinna tid. Den 15 november tillkännagav den italienska regeringen, något överraskande att man annekterat Tripolitanien. Det italienska tilltaget möttes givetvis av stor vrede från Konstantinopel, men mycket mer än att lämna en lång rad protester mot Italien kunde inte turkarna göra.
Någon möjlighet att få till stånd ett militärt avgörande i Nordafrika innan årsskiftet, såg nu allt mer avlägset ut, och istället började nu italienarna se sig efter andra alternativ och vände blickarna mot sin flotta. Även om den italienska flottan inte var i närheten av att kunna konkurrera med den brittiska eller franska, så var den vida överlägsen den turkiska, både vad gällde tonnage och besättningens utbildning. Men de ursprungliga planerna på att angripa turkiska ställningar längs Dardanellerna skrinlagts, på grund av skarp kritik från Ryssland som var oroad över att ett angrepp kunde påverka sin handelsflottas möjligheter att ta sig in och ut ur det Svarta Havet. Istället fick den italienska flottan nöja sig med att angripa mål längs det Adriatiska havet eller i Röda havet, vilket givetvis inte gav riktigt samma genomslag som ett angrepp mot Dardenellerna.
Men till skillnad från de italienska soldaterna, som i praktiken var inringade i sina brohuvuden och ständigt tvingades slå tillbaka de allt ettrigare motgreppen, kunde den italienska flottan tämligen ostört angripa turkiska mål i det Adriatiska havet, Röda havet eller längs Medelhavskusten. I ett sista försök att återfå initiativet i striderna, landsteg en italiensk styrka utanför Tobruk den 4 december 1911. Efter att man utan att möta något seriöst motstånd, kunnat avancera inåt landet och upprätta nya försvarslinjer, gick turkarna till motangrepp. De italienska försvarsställningarna visade sig snabbt odugliga och dåligt placerade, och efter hårda och kostsamma strider tvingades de italienska försvararna dra sig tillbaka till Tobruk. Med det tog striderna i Nordafrika en kort paus, båda sidor var utmattade och i stort behov av att slicka sina sår.

En italiensk kryssare beskjuter turkiska installationer i Beirut.
Om 1911 hade slutat i moll för italienarna, så började det nya året med i dur när den italienska Röda havsflottan gick segrande ur slaget om Konfudaviken utanför Jemen i januari, och besköt sedan Hudaidah. I slutet av februari angrep två italienska kryssare Beirut, och sänkte ett flertal turkiska fartyg utan ens bli träffade av de turkiska fartygen eller kustbatterierna. Men det var inte enbart till sjöss som de ojämna styrkeförhållandena mellan de båda kombattanterna till slut började göra sig gällande, även i Nordafrika började turkarna få problem. För även om italienarna fortfarande höll sig nära kusten, och sällan - eller aldrig - begav sig längre inåt land, så var det väldigt lite turkarna kunde göra när de italienska styrkorna började avancera längs kusten för att länka samman de separata brohuvudena med varandra. Som det nu inte var nog med motgångar för turkarna, så nåddes Konstantinopel av oroande nyheter från Balkan. Här hade Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien ingått en allians, och nu likt gamar, kastade lystna blickar på det uppenbarligen sönderfallande osmanska riket. Inför hotet om en fullskalig invasion från Balkan, började nu de turkiska militärerna planera för att försvara rikets sista kvarvarande besittningar i Europa. I takt med att allt mer krigsmaterial skickades till Thrakien, så påverkade det även de små mängder avsedda för Nordafrika och vilka omvägar smugglades in i Tripolitanien. Man började även höra sig för, hur man skulle få hem de turkiska officerare, som på eget bevåg begett sig till Nordafrika för att bistå i försvaret av det osmanska Tripolitanien.
Risken att konflikten nu kunde få en dominoeffekt, och på så sätt hota hela stabiliteten i området, gjorde att omvärlden nu på allvar började intressera sig för konflikten. I slutet av mars 1912 träffade den tyske kejsaren Wilhelm II den italienske kungen Vittorio Emannuel III i Venedig, men utan att komma fram till något konkret. Detta till trots, så verkade den italienska regeringen resonera som så att nu var goda råd dyra, då det signalerade att stormakterna nu ville se ett slut på kriget. Man dammade därför av de gamla planerna på att angripa Dardanellerna, och den 18 april 1912 besköt italienska krigsfartyg turkiska befästningar längs kusten. Turkiet svarade med att stänga av Dardanellerna för all båttrafik, något som gjorde att både Ryssland och Storbritannien protesterade.

Den turkiska garnisonen på Rhodos kapitulerar
Det skulle dock bli ännu värre, den 5 maj börjar italienska soldater vada i land på Rhodos, och flera andra dodekanesiska öarna. De svaga turkiska garnisonerna på öarna, kan inte göra annat än symboliskt motstånd och en efter en, kapitulerar turkarna till de italienska trupperna. Samtidigt som de italienska trupperna ockuperar de dodekanesiska öarna i aegiska havet, så lyckas italienarna till slut slå sig ut ur brohuvudet runt Tripoli. De tröttkörda turkiska trupperna och deras allierade, kan inte göra annat än att retirera inåt landet, och i juni har de italienska trupperna säkrat Tripoli och dess omgivning. I juli lyckas turkarna visserligen slå tillbaka ett halvhjärtat italienskt försök att penetrera Dardanellerna, men den framgången väger väldigt lätt i sammanhanget.
För vid det här laget har Konstantinopel viktigare saker för sig än att engagera sig i en avlägsen koloni, som redan innan striderna påbörjades var svår att underhålla och administrera. Även om man med hjälp av tal om heligt krig mot de kristna italienarna, lyckats trumma upp ett visst stöd bland regionens beduinstammar, så var turkarna medvetna om att det var en kortsiktig allians. När väl striderna upphört, skulle beduinerna, med allt det innebar, återgå till sitt normala liv.
När så förhandlingarna mellan de båda länderna inleddes den 13 augusti 1912, var turkarna således måna om att snabbt komma fram till en överenskommelse så att man kunde koncentrera sig på hotet från Balkan. Men det var förstås inte bara turkarna som ville få slut på striderna, utan även italienarna. Kriget som var tänkt att vara över på några veckor, hade dragit på tiden, och den ursprungliga expeditionskåren hade växt från 36.000 man till över 100.000 man. Även om den italienska flottan inte lidit några nämnvärda förluster, så var kostade den ändå stora summor pengar att underhålla och serva.
Den 23 oktober 1912 undertecknade de båda parterna fredsavtalet i Lausanne, och Turkiet avstod då Tripolis och Cyrenaika till Italien, medan Trablus och Benghazi skulle få en speciell status, med en av det osmanska riket tillsatt naib (regent) och kadi (domare). Dock måste turkarna rådfråga italienarna, innan de utsåg de båda ämbetena. Vidare var det tänkt att de dodekanesiska öarna, som ockuperats av italienarna, skulle återlämnas så fort Balkankriget var över. Så blev det inte, utan italienarna blev kvar på öarna fram till 1947, när de tillföll Grekland efter det andra världskriget.

Mustafa Kemal med medlemmar ur den Röda Halvmånen
Det var förmodligen två lättade parter som lämnade förhandlingsbordet utanför Lausanne, och vilka nu hade andra bekymmer att stå i. Det osmanska riket var fullt invecklat i det första Balkankriget, samtidigt som italienarna plötsligt blivit ägare till en koloni man hade ytterst liten kontroll över. Inte nog med att stora delar av det osmanska Tripolitanien, eller Libyen som italienarna döpte sin nya koloni till, i praktiken var laglöst land där beduinstammarna härjade fritt, många av de turkiska trupperna och deras allierade, var inte villiga att lägga ner sina vapen, och striderna fortsatte under hela hösten. Först i december kunde de första turkiska trupperna, börja evakueras från Nordafrika. Många av de turkiska soldaterna lämnade kvar sina vapen och annan utrustning i händerna på sina forna allierade, i hopp om att de skulle fortsätta kampen mot italienarna och att man en gång kanske skulle kunna återvända. Riktigt så blev det förstås inte, när väl krigen på Balkan ebbat ut i juli 1913, och ett visst lugn lagt sig över området, blev den österrikiske-ungerske ärkehertigen Franz Ferdinand mördad i Sarajevo den 28 juni 1914, och vilket blev startskottet på en lång rad händelser som skulle leda fram till det första världskrigets utbrott. Fylld av revanschlystnad och kanske även förblindad av framgångarna under det andra Balkankriget, gick det osmanska riket in i kriget på Centralmakternas sida. Ett beslut som innebar slutet på rike med anor från medeltiden, vilket en gång i tiden styrt ett imperium som sträckte sig från dagens Algeriet till Persiska viken, och vilka två gånger varit så nära att inta Wien.
Italiens glädje över att gått segrande ur det italiensk-turkiska kriget, blev dock kortvarig. För även om den italienska armén undvek ett liknande debacle som i försöken att invadera Etiopien, så gick det knappast att påstå att invasionen gått smärtfritt. Det var dock inte enbart de utdragna striderna som väckte folkets ilska, utan snarare dess kostnader, som snabbt skenat iväg, och grävt ett djupt hål i de italienska statsfinanserna. Några möjligheter att Italien, inom en rimlig framtid, skulle få tillbaka de drygt 1,3 miljarder Lire kriget kostat, ansågs små. Speciellt som kostnaderna för att pacificera kolonin, snabbt även dessa skenade iväg.
För även om många beduinstammar visat ett svagt intresse för att bistå turkarna, trots att dessa uppmanade till heligt krig, så var de inte heller nämnvärt intresserad av att styras av italienarna. Mängder av vapen fanns i omlopp, och de smugglingskanaler som turkarna nyttjat för att underhålla sina trupper, försvann inte nödvändigtvis med att fredsavtalet undertecknades. De italienska försöken att pacificera Libyen, avbröts dessutom vid utbrottet av det första världskriget, då tusentals soldater som låg förlagda i Nordafrika kallades hem för att försvara moderlandet. När väl kriget var slut, saknade den italienska regeringen både de militära, och i synnerhet ekonomiska, förutsättningarna för att ta vid där man slutat före krigsutbrottet. Det skulle dröja till ända till mitten av 1930-talet, innan Italien, som då ironiskt nog styrdes av en av de främsta kritikerna för kriget 1911-12, hade pacificerat Libyen.


Källor:

Böcker:
Hägg, Göran: Mussolini, en studie i makt; Nordstedts 2008
Nicolle, David: The Ottoman Army 1914-1918; Osprey Publishing 1994
Wesseling, Henk: Söndra och härska - uppdelningen av Afrika 1880-1914; Historisk Media 2006
Wesseling, Henk: Imperiernas tid 1815-1919

Internetresurser:
Berlinkonferensen 1878
Kingdom of Italy
Italo-Turkish War 1911-12
Turko-Italian War

Thursday, September 22, 2016

Svart på Vitt: HMS Ulven

Den svenska ubåten HMS Ulven
Den svenska ubåten HMS Ulven, vilken försvann i samband med en flottövning utanför Västkusten den 16 april 1943. Först den 5 maj 1943 kunde dykare lokalisera ubåten, som efter en svår bärgningsaktion kunde föras in till Eriksbergsvarvet för att undersökas. Man kunde då konstatera att ubåten skadats av en tysk mina, som detonerat under kölen och dödat fem besättningsmän. Övriga 28 besättningsmän hade sedan drunknat, när vattnet forsat in genom hålet. Den ende av HMS Ulvens besättningsmän som överlevde katastrofen, var ubåtens kock, som vid olyckstillfället befann sig i arresten och därför inte fanns ombord.

Wednesday, September 21, 2016

Svart på Vitt: Maratonloppet i det Olympiska spelen 1908

 Dorando Pietri (1885-1942), hjälps i mål av Dr. Michael Joseph Bulger

Den italienska långdistanslöparen Dorando Pietri (1885-1942), hjälps i mål av Dr. Michael Joseph Bulger under maratonloppet vid de Olympiska spelen i London 1908. Efter att tagit ledningen efter ungefär halva loppet, men var på grund av vätskebrist och trötthet, rejält desorienterad när han kom in på stadion. Efter att ha vid ett flertal tillfällen sprungit fel, leddes han över mållinjen och kunde 
titulera sig olympisk mästare. Tilltaget väckte dock kritik, och efter att det amerikanska laget lämnade in ett klagomål, och Pietri diskvalificerades.
Dagen efter loppet fick han en speciel pokal av drottning Alexandra, och sir Arthur Conan Doyle organiserade en insamlingskampanj för att hjälpa honom att öppna ett bageri i sin hemstad.
Händelserna i London - och Doyles insamlingskampanj - gjorde italienaren till en världskändis, och han deltog i ett flertal långdistansloppet fram tils han lade skorna på hyllan 1911.
Efter att han dragit sig tillbaka, gav han sig in i hotellbranschen med sin bror. Han visade sig dock inte vara lika framgångsrik i sin nya karriär, och efter att hotellet gått i konkurs drog han sig tillbaka till San Remo och öppnade en bilverkstad.
Dorando Pietri avled av en hjärtattack den 7 februari 1942.


Källor:
Dorando Pietri (Wikipedia, svenska)
Dorando Pietri (Wikipedia, engelska)