Nazisternas försvunna guld

Få saker är så mytomspunna som vart nazisternas stulna guldskatter tog vägen efter kriget. Både före och under kriget hade de nazistiska skattletarna varit i farten, och i många fall hade man redan innan invasionerna lagt upp planerna för hur de erövrade ländernas rikedomar skulle fraktas till Tyskland. Både Polen, Frankrike och Ryssland brandskattades på konstsamlingar och andra värdesaker, i en omfattning som knappt setts i Europa sedan den svenska armén drog fram genom Europa under det 30-åriga kriget.
En av de värsta konsttjuvarna var Hermann Göring som samlade på sig en enorm mängd med konstföremål, vilket bland annat fraktades till hans egna villa i östra Tyskland. Men han var inte ensam, både SS, riksbanken och andra nazister var likt gamar redo att kasta sig över Europas rikedomar. Nu var dock inte museum, enskilda samlare och de erövrade ländernas riksbanker de enda offren, nej det fanns ytterligare, och i mångt och mycket mer obehagliga, källor till rikedom. I samband med förintelsen av de Västeuropeiska judarna kom tyskarna över enorma mängder pengar, smycken och andra värdeföremål, vilka främst var tänkt att fylla den tyska riksbankens kista.

Krigsslutet innebar förstås att mycket av alla dessa rikedomar kom på avvägar, i det kaos som utspelades under det Tredje Rikets sista skälvande månader gjorde såväl statliga verk som privatpersoner allt de kunde för att gömma undan värdeföremål eller distansiera sig från dessa. Mycket fördes via slingriga omvägar till södra Tyskland eller de delar av Österrike som fortfarnade inte ockuperades av sovjetiska styrkor.
Efter kriget gjorde de allierade, då främst de västallierade, en rad uppseendeväckande upptäckter i övergivna gruvor eller i tågset som gömts i avlägsna tunnlar. Mycket av dessa letade sig givetvis ner i såväl amerikanska, brittiska, franska, ryska o.s.v. fickor, men mycket kunde också återlämnas till dess tidigare ägare, eller i de fall där ägaren dödats till museum eller släktingar. Mycket av de föremål som "befriades" av sovjetiska styrkor återlämnades dock sällan, och än upptäcker såväl amatörforskare som ryska myndighetspersoner nya fynd i gamla sovjetiska arkiv.

Förstås hittades inte allt, mycket försvann troligen i samband med strider, bombräder mot städer - som t.ex. det ovärderliga bärnstensrummet som förts till Königsberg (nuvarande Kaliningrad) - och järnvägar eller konvojer. Annat stals säkerligen av tyska eller allierade soldater, medan annat försvann helt spårlöst.
Ryktena cirkulerade som sagt redan innan kriget, och efter kriget skapades nästan en industri där såväl amatörhistoriker som andra personer vigde sina liv i jakten på nazisternas försvunna guld. Nu var det inte bara historieintresserade eller äventyrare som fann det hela intressant, berättelserna om nazisternas försvunna guld har också skapat en hel industri när det gäller populärkulturen. Vad som hände med de försvunna rikedomarna har utgjort bakgrundshistorien för såväl författare som regisörer, och i många avseenden säkerligen spätt på intresset runt hela historien. Trots att det nu gått snart 70 år sedan krigsslutet, så har inte intresset minskat, fortfarande söker sig amatörhistoriker och äventyrare till avlägsna platser i de tyska och österrikiska alperna i jakten på eventuella kvarglömda skatter. Sjöar som Topolitz i Österrike är omgärdat av rykten om vad som döljs i det mörka och kalla vattnet, rykten som delvis bekräftats.
För några år sedan hittade en forskare vid Max Planckinstitutet lådor fyllda med falska brittiska pund, vilka förts från Saschenhausen till den avlägsna sjön och dumpats. De falska sedlarna ingick i en tysk plan för att underminiera den brittiska valutan, och berättas i den excellenta filmen "Falskmytnarna". Trots att man bärgade enorma mängder sedlar, vilka sedemera förstördes på order av den brittiska riksbanken, är det idag ännu okänt precis hur mycket av det ursprungliga materialet som hittats och sedemera förstörts. Fyndet av de falska brittiska sedlarna har således i ännu högre grad spätt på legenden om att det än idag finns gömda - och kanske bortglömda - skatter i området.

Men vad hände då med nazisternas försvunna skatter? För även om mycket har hittats, eller får förmodats letat sig ner i såväl allierade som tyska soldaters privata fickor, så kan detta förstås inte förklara vart allt tagit vägen. Nej det kan det förstås inte, men med största sannolikhet så kommer vi troligen inte heller få reda på det. För det är nog så att det mesta med största sannolikhet redan bärgats, eller fördes under krigsslutet i säkerhet av nazisterna.
Det var rätt troligt att många rätt tidigt började inse vart åt det brakade, och att det började bli dags att göra upp nödplaner i alla fall något gick snett. Redan under krigets sista månderna började man göra upp planerna för hur man skulle gå till väga efter kriget, och här kan man anta att mycket av pengarna och värdesakerna kommer in i handlingarna. Många visste säkerligen att deras aktiviteter under kriget på något sätt skulle bestraffas, och att det gällde att försöka hålla sig undan och fly från Tyskland. Till detta skulle man även behöva ställa upp för de närmaste som blivit kvar i Tyskland, och säkerligen även dessa skulle bestraffas.

Efter kriget sattes det också upp en rad flyktvägar för nazisterna och deras allierade, vilka bland annat gick via Sverige, Spanien eller Vatikanstaten. Pengar behövdes givetvis för att muta tjänstemän, och även om många säkerligen var välvilligt inställda så behövdes det säkerligen en knuff i rätt riktning. Det behövdes också pengar att sätta upp personerna i sina nya hemländer, även om man säkerligen kunde förvänta sig en viss förståelse eller sympati bland många i deras nya hemländer, så behövde säkerligen även tjänstemän här också få en knuff i rätt riktning.
Det sattes även upp organisationer för de som blivit kvar i Tyskland, vilka försökte bistå forna stridskamrater med rättslig hjälp eller bistå dem ekonomiskt på andra sätt. Givetvis kostade allt detta enorma mängder pengar, och det är förstås naivt att tro att allt detta kom via donationer. Den största delen för att bekosta allt detta kom, med största sannolikhet, från det som man trots allt lyckats smusslat undan i de tyska och österrikiska alperna. Det är också troligt att delar av de förfalskade brittiska sedlar man tillverkat under kriget använts, den brittiska riksbanken är än idag ovillig att säga precis hur många sedlar som funnits i omlopp.
När den värsta hypen efter kriget lagt sig, var det säkerligen inte allt för svårt för de involverade att leta upp de gamla gömställena och föra pengar, värdesaker och annat till mer säkra lokaler. Till skillnad från de amatörhistoriker och äventyrare som letar igenom området visste förstås de vart de skulle leta, och kunde sedemera användas för att bekosta allt detta.

Så finns det något kvar där uppe i de tyska och österrikiska bergen? Nej, knappast. Det mesta har med största sannolikhet redan grävts upp och använts till att bekosta bl.a. ODESSA:s verksamhet. Vad gäller skattgömman i Topolitz så kan denna säkerligen förklaras med att behovet av att sänka den brittiska ekonomin inte längre fanns, man tog så mycket man ansåg sig behöva och sänkte resten i sjön. Med tanke på den enorma mängd och svårighet att bärga sedlarna, så kan man också anta att syftet inte heller var att vid att återvända och bärga dem, utan att sjön helt enkelt skulle bevara hemligheten.