Just give me the aspirin. I already got a Purple Heart.

 

"Just give me the aspirin. I already got a Purple Heart."

Striderna i Italien under det andra världskriget nådde efter Mussolinis fall i september 1943, aldrig riktigt första sidorna. Inte ens Roms fall i början av juni 1944 gav de luttrade Västallierade soldaterna något större kändisskap, då landstigningen i Normandie inleddes bara dagar efter att de första amerikanska stridsvagnarna rullade in i den eviga staden. De soldater som mödosamt stretade norrut längs den italienska ”stöveln”, behöver inte enbart bekämpa en välorganiserad fiende som hela tiden drog sig tillbaka till nya försvarslinjer som måste stormas med svåra förluster. Terrängen och klimatet var säkerligen minst lika problematiskt, en mördande sol under sommarhalvåret följdes av regn, snö och bottenlös lera som gjorde all form av framryckning i praktiken omöjlig.

En av de soldater som medverkade i striderna i Italien var Bill Mauldin, som tjänstgjorde i den 45. amerikanska infanteridivisionens presstjänst, och ritade serier till den amerikanska propagandatidningen ”Stars and Stripes”. Hans serier om de två amerikanska soldaterna ”Willie & Joe”, blev ofattbart populära bland de amerikanska soldaterna, förmodligen därför att många av soldaterna kunde känna igen sig i Willie och Joes upplevelser. En annan orsak till seriens popularitet, var förmodligen också att Mauldin inte var främmande för att kritisera den egna sidan, och till skillnad från mycket annat som producerades under det andra världskriget, är udden i ”Willie & Joe” ofta riktade mot oförstående officerare, meningslös pappersexercis eller tristessen i skyttegravarna.

Även om det amerikanska krigsministeriet stödde hans utgivning, var inte alla övertygade om seriens förtjänster. En dag kallades Mauldin till George Patton, som inte uppskattade en av hans teckningar gjorde narr av hans krav på att soldaterna skulle vara renrakade, även i tjänst och hotade att kasta honom i fängelse. Det hela slutade med att General Eisenhower fick gå emellan och förklara för Patton, att serierna var populära bland soldaterna och att de via dessa fick utlopp för sin frustration. Mauldin själv förklarade att han ”always admired Patton. Oh, sure, the stupid bastard was crazy. He was insane. He thought he was living in the Dark Ages. Soldiers were peasants to him. I didn't like that attitude, but I certainly respected his theories and the techniques he used to get his men out of their foxholes”.

Även om Mauldin själv ofta spenderade tid bakom frontlinjerna, var hans tjänstgöring inte utan faror. I samband med att han besökte en amerikansk kulspruteställning runt Monte Cassino, skadades han när ställningen kom under beskjutning från en tysk granatkastare. Den 18 juni 1945 återfanns “Willie & Joe” på omslaget till Time Magazine, och samma år vann han Pulitzerpriset.

Lite ironiskt nog visade det sig att både Mauldin och hans två kompanjoner hade svårt att anpassa sig till ett civilt liv, och hans karriär som politisk tecknare var inte allt för framgångsrik, och det var först under slutet av 1950-talet som karriären tog fart på allvar. 1959 vann han återigen Pultizerpriset för en teckning på Bors Pasternak i sovjetisk fångenskap med undertexten: “Jag vann Nobelpriset i litteratur, vad är du här för?”

Mauldin avled 2003 i sviterna av alzheimers och att ha bränt sig i badkaret.

“I won the Nobel Prize for literature. What was your crime?”