Arnstad ute på nya upptåg...

Den som följt denna blogg har säkerligen stött på namnet Henrik Arnstad, vars alster jag ofta kritiserat för vara ytterst tendiösa i sitt förhållningssätt till såväl historiska skeenden som fakta. I dagens DN kåserar Arnstadt om tv-filmen ”The Conspiracy” (2001) i artikeln ”Ny film skildrar förintelsens mekanismer”, och även om Arnstad kanske är oskyldig till rubriken så infinner sig frågan onekligen hur en elva år gammal film kan definieras som ny?
Dock ska jag påpeka att jag faktiskt blev lite bestört, en artikel som Arnstad har författat som jag inte har något att invända mot. För filmen ”The Conspircay” är en ruskigt underskattad film, som behandlar det famösa Wanseemötet den 20 januari 1942 då några representanter för den civila och nazistiska administrationen enades runt de rent administrativa aspekterna på förintelsen, vilka som skulle deporteras, hur de skulle deporteras och vem som skulle ombesörja deportationerna. Den som förväntat sig vild skottlossning, galna nazister och häftiga specialeffekter lär nog bli grymt besviken, istället ligger fokus på debatten om hur detta ovan nämnda problem ska lösas. Deltagarna har två timmar på sig och kommer från en rad olika civila och nazistiska administrativa institutioner, och som ordförande sitter Reinhard Heydrich (excellent spelad av Kenneth Branagh) och försöker få de motstridiga viljorna att enas i frågan. Har du inte sett filmen, se den...
Men åter till artikeln, som jag lite oroväckande fann helt acceptabel, förutom att Arnstad av någon underlig anledning konstant återvänder till det faktum att filmen innehåller sekvenser som saknar bevis i de kvarvarande dokumenten. Men nu råkar detta trots allt vara en spelfilm, och att man då trots allt måste ha viss förståelse för att allt som sägs och görs inte nödvändigtvis måste vara korrekt. De gånger filmskaparna använt sig av sin ”konstnärliga frihet” tycker jag inte på något sätt förstör helheten, utan gör att även personer utan större kunskaper om såväl konferensen som deltagarna får en inblick i hur man såväl resonerar som förhåller sig till ämnet man diskuterar.

Dock skulle mina farhågor om att jag skulle behöva ägna ett helt blogginlägg åt att – i stora drag – hålla med Arnstad, tack och lov grusas. För ingen artikel av Arnstad är numera komplett utan att han spyr sin galla över Steven Spielberg i allmänhet och ”Saving Private Ryan” samt ”Band of Brothers” i synnerhet. Dessa två filmer verkar – med tanke på att de är ett återkommande tema i hans kåserier – hålla honom vaken på nätterna, och på vilket sätt han här näst ska sabla ner dem. Efter att ha gett sin bild av hur förintelsen förmedlats på tv, vilket jag i stora drag inte heller har något att invända om, även om det inte på något sätt är unikt. Ta bara hur vår bild av slaveriet skapats genom böcker som bl.a. ”Uncle Toms Stuga” eller tv-serien ”Rötter” och där ordet ”slav” för tankarna för de allra flesta till de enorma bomullsplantagen i södra USA. Men sett ur ett historiskt perspektiv är den bilden enbart en kort parentes, den kan troligen inte heller på något sätt ses som speciellt representativ för slaveriets historia. Historiskt sett har de slavar européerna använt sig av varit vita, ofta härstammande från östra Europa och användes som hushållsslavar. Det finns förstås en närmast oändligt mängd filmer och böcker som, kanske inte helt historiskt korrekt, påverkat vår bild av dåtiden, så varför vore ”Förintelsen” något annorlunda?
Efter denna lilla utflykt är det således dags att börja med det sedvanliga – och rätt tröttnade – angreppen mot Spielbergs produktioner. Arnstad skriver

”En märklig detalj angående förhållandet mellan krigsfilmer och filmer om
Förintelsen är hur vattentäta skotten förblir dem emellan. I Steven Spielbergs
storproduktioner ”Rädda menige Ryan” (1998) och ”Band of Brothers” (2001)
existerar knappt judemorden.”

Jag finner det något ironiskt att en person som suttit och raljerat över att skaparna bakom filmen ”Conspirary” tagit sig konstnärliga friheter, när Arnstad själv gör det. Även om jag på intet sätt finner ”Rädda menige Ryan” som någon större favorit, så förstår jag inte riktigt Arnstads kritik. Filmen utspelas i efterdyningarna till landstigningen i Normandie, tusentals mil från de läger och avrättningsplatser som tyskarna anlagt i östra Europa. Det finns således en rätt logisk orsak till varför det finns ett vattentätt skott mellan kapten John H. Miller och hans manskap och judemorden, ett par tusen mil av vattentäta skott. Uppenbarligen är geografi inte ett av Arnstads starkare ämnen.
Men eftersom frågan om Förintelsen ligger Spielberg varmt om hjärtat, så löste han det genom att låta Stanley Mellisch häckla tillfångatagna tyska soldater med att han är jude...
Vad gäller Band of Brothers (ytterligare en produktion jag och Arnstad haft mina duster om), så kan jag bara konstatera att Arnstadt antingen lider av amnesi eller helt enkelt inte sett serien. I avsnittet ”Why we fight” (avsnitt 9), vilket i många avseenden är seriens nyckelavsnitt, upptäcker en patrull ett mindre koncentrationsläger. Upptäckten av denna för de flesta soldaterna okända aspekt av det Tredje Riket förklarar för soldaterna varför de kämpat, och också berättigar de uppoffringar de behövt göra allt sedan de landsattes över Normandie. Hur nu Arnstad kan ha missat detta övergår mitt förstånd, och förstärker enbart min bild av Arnstad som en person som är otroligt slarvig med sina efterforskningar och endast ser det han själv vill se.
Men galenskaperna slutar inte där, utan istället fortsätter Arnstad sitt korståg mot Spielberg och hans skapelser, och i vad som för mig allt mer för tankarna till Joseph Goebbels berömda citat ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning ”, fortsätter han med att säga:

”Quentin Tarantinos intressanta ”Inglourious basterds” (2009) vågade överträda
gränserna, utifrån sin uttalade ambition att driva med de ”historiskt korrekta”
Spielberg-filmerna.”

Detta påstående att Tarantinos film ”Inglourious besterds” skulle vara en ”drift” med Spielbergs filmer jag faktiskt aldrig sett, och det vore trevligt om Arnstad (även om jag inte hyser några större förhoppningar) kunde bistå med en källa till detta påstående. De uttalanden Tarantino gjort om sin film, handlar snarare att den mer är tänkt att vara en slags hyllning till filmer som ”Tolv fördömda män”, ”Örnnästet” och ”Kanonerna på Navarone” kombinerat med stilistiska grepp som ska föra tankarna till Tarantinos kanske främsta inspirationskälla – Serio Leone. Om man begrundar Tarantinos filmer så handlar dessa inte om att driva eller häckla, utan snarare att hylla de filmer och filmskapare som påverkat Tarantino under hans uppväxt.
Om nu Tarantino skulle känna ett behov av att ”häckla” Spielbergs produktioner, så finner jag faktiskt ”Inglorious besterds” som fullständigt misslyckat i den aspekten. Ser man den däremot som en hyllning till ovan nämnda filmer och filmskapare, så är den däremot desto mer lyckad...

Det är också intressant att reflektera över att Arnstad i sitt raljerande inte nämner filmen ”Motstånd” (Defiance, 2008) med Daniel Craig i huvudrollen som Tuiva Bielski. Till skillnad från ”Inglorious besterds” så bygger Motstånd på verkliga händelser, och ska som vanligt ses som en spelfilm med verklighetsanknytning och inget annat, i Vitryssland under andra världskriget. Filmen bygger på berättelsen om de tre Bielskibröderna som, till skillnad från gängse bilden av judarna, inte tänkte ledas som lamm till slakt av tyskarna. Istället organiserade de tre bröderna en av Vitrysslands största motståndsgrupper och bekämpade tyskarna. Men det kanske berodde på att den här filmen inte är lika spektakulär som ovan nämnda film av Tarantino...

Källa: Ny film skildrar Förintelsens mekanismer