Friday, January 27, 2012

Att skriva sin historia

Den 27 januari 1945 anländer sovjetiska trupper till det polska samhället Oświęcim, ett oansenligt samhälle vid floden Sola, vars avtryck i historien mest handlar om hur den plundrats och förstörts av de otaliga härar som under medeltiden och det oroliga 1600-talet härjade i Centraleuropa. Men de sovjetiska truppernas upptäckt den här januaridagen skulle på en gång förändra detta, från att vara en för en okänt plats, har samhället under sitt tyska namn blivit sinnesbilden för mänsklighetens kanske mest mörka kapitel, koncentrationslägret Auschwitz.
I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Birgitta Almgren en intressant, om än kanske lite för postmodernistisk för min smak, artikel om en intervju av SVT av den forne SS-läkaren Hans Münch. Samtidigt som jag kanske vänder mig lite mot övertron på de postmodernistiska tolkningsförfarandet, så finner jag ändå det hela intressant. Även om Münch på intet sätt är unik, och jag finner det lite förvånande att Almgren överhuvudtaget inte ens nämner standardverket i ämnet, Gitta Serneys ”Albert Speer och sanningen”, där Sereny försöker komma in bakom den fasad som Speer bygger upp. Även om Speer kanske var en mer komplex människa än Münch, så finns det uppenbara likheter i deras sätt att resonera. Samtidigt kan man också konstatera att både Speer och Münch i många avseenden får ses som två personer som i mångt och mycket kan personifiera den process som många tyskar (och även andra som deltagit i händelserna) använde för att distansera sig till vad de gjort. Artikeln aktualiserar en problematik som jag finner intressant, främst i hur historieskrivningen påverkats av försöken att distansera sig från förintelsen och hur skulden lämpats över på abstrakta organisationer eller döda personer.
Detta är en process som i många avseenden starkt påverkade efterkrigstidens historieskrivning, och som också delvis underlättades av den förhållandevis stora mängder med självbiografier som många – främst militärer – lät skriva under 1950- och 1960-talet. I dessa och andra verk, odlades myten om hur toppstyrt det Tredje Riket varit, att det saknades möjligheter att opponera sig mot beslut och att ordervägran renderade i kraftfulla straff. Skulden för debaclet på Östfronten lades över på Adolf Hitler, och mycket av skulden för övergreppen som begåtts under rikets tolv år lades antingen på Hitler, eller i ännu högre grad på Heinrich Himmler och hans skapelse SS. Teorin om att det återfanns vattentäta skott mellan soldaterna vid fronten, och de som tjänstgjorde i de förhatliga insatsförbanden lanserades och fick också visst stöd av den forskning som då bedrevs (vilken ironiskt nog i många avseenden baserades på utsagor från de inblandade). Bilden av den okorrumperade Wehrmacht och de psykopatiska och svartklädda SS officerarna förstärktes senare i såväl filmer och böcker om förintelsen, och det skulle i praktiken dröja fram till slutet av 1980-talet innan bilden började nyanseras.

Precis som Almgren konstaterar visade boken ”Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen” av Christopher Browning delar av dessa påståenden var felaktiga. Och även om Brownings bok sedan fått utstå en hel del kritik, kanske främst i Daniel Goldhagens ”Hitler's willing executioners: Ordinary Germans and the Holocaust”, så blev boken en vattendelare. Senare forskning har visat att gränsen mellan ”vanliga frontsoldater” och manskapet i insatsförbanden är milt sagt flytande. Soldater som inte ansågs fullt dugliga för fronttjänstgöring fick ofta, fram tills de sågs tillräckligt friska, tjänstgöra i förband verksamma i de bakre linjerna. Även om det tåls att påpekas att alla dessa förband inte begick övergrepp mot civila, så gjorde många det. Dessa förbands uttalade uppgift var ofta att säkerställa de ockuperade områdena och även bekämpa partisaner, vilket ofta var en omskrivning för aktioner riktade mot civila.
Inte heller många av de högre tyskar officerarnas försök att distansera sig till övergreppen går att styrka i nutida forskning, snarare växer även här fram en mycket komplicerad bild av händelseförloppet. För även om Wehrmacht tagit avstånd mot insatsförbandens avrättningar i Polen, främst polacker, men även mentalpatienter och till viss del också judar, under och efter invasionen hösten 1939, så hade dessa betänkligheter helt glömts bort i samband med invasionen 1941. Som tidigare beskrivits på denna blogg räknade den tyska krigsmakten kallt med den tyska arméns behov av mat och husrum skulle leda till att tusentals civila dog, man undertecknade även den så kallade Kommissarieordern. Även om denna i många avseenden inte varit okänd, har många senare försökt minskat dess betydelse eller pekat på att många valde att inte följa den. Senare forskning pekar dock på att så inte var fallet, och befälhavare som Erich von Manstein och Gerd von Rundstedt inte bara undertecknade ordern, utan även krävde att den skulle följas. Även om själva avrättningarna av kommissarierna inte utfördes av Wehrmacht, så var det få som hade några egentliga invändningar mot den.
Inte ens påståendena om att man inte kände till, eller åtminstone inte bistod insatsförbanden håller vid en närmare granskning. I mångt och mycket skulle insatsförbandens aktiviteter inte varit möjliga utan hjälp från Wehrmacht, som inte bara bistod med bränsle och fordon, utan även ibland upplät personal för att bistå med bevakning av fångar eller fångtransporter. Mer skakande är kanske de gånger Wehrmacht i praktiken beställde tjänster av insatsförbanden, om att rensa ut getton o.s.v..
Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tyska soldater eller officerare bistod eller deltog i övergreppen, det finns gott om exempel på personer som med stort mod antingen protesterade eller vägrade på olika sätt att delta. Men frågan idag behandlade syndromet med hur historieskrivningen påverkats av försöken att undanhålla sitt eget ansvar i frågan, och tyvärr får man väl bara konstatera att den varit förhållandevis framgångsrik. För många utan några djupare kunskaper eller intresse i ämnet lever fortfarande i många avseenden den bild som skapades efter kriget, att det var Hitlers fel att kriget i Öst förlorades och hade bara Hitler låtit sina generaler fått skött fälttåget hade Moskva fallit. Att många av dessa generaler, som i bland annat Basil Liddle Harts ”German Generals Talk”, i efter yttrat liten eller ingen kritik mot Hitlers ledarskap under kampanjen i Polen eller Frankrike, verkar många glömt. Men i takt med att allt fler dokument blir tillgängliga, och att påverkan från de som försökt omforma historien minskat, har också synen på förintelsen och dess dynamik ändrats. Bilden som träder fram är mer komplicerad, och kanske också mer obehaglig, för bakom bilden av de från Hollywood schablonmässiga tyska SS soldaterna, finns de vanliga människorna som troligen aldrig skulle tro att de kunde begå övergrepp.

Samtidigt lämnar denna debatt ett slags obehagligt eko i vår egen värld, och visar på ett tämligen handgripligt sätt att vi inget lärt av erfarenheterna från det andra världskriget. Även om metoderna och omfattningen givetvis skiljer sig radikalt från de som begicks under det andra världskriget, så används samma retorik för att urskulda sig själv och försöka frångå sitt eget ansvar. Och på samma sätt som de tyska generalerna kunde distansera sig från övergreppen, genom sitt bistånd till forskare och självbiografier kanske också dagens förövare kommer försöka förminska sin skuld...

Källa:
Felsägningarna som avslöjade SS-läkaren

No comments: