Hitlers albanska soldater

En av de mer obskyra Waffen-SS divisionerna får nog 21. Waffen-Gebirgs-Division der SS Skanderbeg (Albanische Nr. 1) anses vara, och kanske också en av de mer okända. Bakgrunden till denna - för de flesta - troligen helt okända Waffen-SS division var Mussolinis ödesdigra aktiviteter på Balkan under upptakten till det andra världskriget.
I samband med Hitlers allt mer aggressiva utrikespolitiska agerande i efterdyningarna till Münchenöverkommelsen, hade Mussolini i allt högre och högre grad förpassats till en politisk bifigur. Visserligen ansåg både britter, fransmän och tyskar att Italien och Mussolini var en viktig allierad i det krig som nu såg ut att komma allt närmare och närmare, men det var inte primärt till Rom man vände blickarna, utan mot Berlin. I samband med att tyska styrkor ockuperade vad som var kvar av Tjeckoslovakien i mars 1939, beslöt sig Mussolini för att visa att även Italien var kapabla till att visa militära och politiska muskler. Offret för Mussolini var Albanien, ett land som i stort sett varit ett italienskt lydrike under hela mellankrigstiden och som i praktiken saknade kapacitet att överhuvudtaget sätta något emot ett italienskt angrepp. I april landsteg så de första italienska styrkorna, och den italienska marionettregimen under ledning av kung Zog valde att hellre fly än illa fäkta. Den lilla, och av Italien utbildade och utrustade, albanska armén kunde givetvis inte göra något alls emot de italienska styrkorna och snart var landet ockuperat i en praktiken oblodig invasion.
Men om nu Mussolini trott att invasionen skulle väcka något större internationellt rabalder, så tog han fel. Några större rubriker i de europeiska tidningarna blev det inte, delvis tack vare det faktum att landet i praktiken redan var underställt italiensk överhöghet, men också för att invasionen i många avseenden druknande i den allmänna oro för utvecklingen i Centraleuropa. På hemmaplan blev dock invasionen en större propagandaseger, speciellt efter de italienska styrkornas mindre lyckade insatser i det spanska inbördeskriget.

Nästa gång Albanien var på tapeten var den 28 Oktober 1940, då den italienska armén använde landet för sitt fullständigt misslyckade försök att inta Grekland, de italienska trupperna slogs tillbaka och delar av Albanien blev nu ett slagfält mellan de grekiska och italienska styrkorna. Våren 1941 var det så dags igen, de italienska trupperna i Albanien förstärktes och förbereddes för ett nytt försök, som lik det första slutade i ett makalöst praktfiasko. De italienska trupperna drevs återigen bort, och först efter tyskt intervention på Balkan kunde de italienska trupperna till slut avancera in i Grekland. Men lyckan blev kortvarig, kriget hade kostat mer än det smakat och det inbördeskrig som nu bröt ut i Jugoslavien spred sig snabbt till Albanien där många albaner nu började drömma om ett storalbanskt rike.Italienarna fann sig snart involverad i en konflikt de vare sig var utrustad eller speciellt intresserad av, och många av de förband bestående av albern italienarna satt upp verkade mer intresserade av annat än att nödvändigtvis bekämpa partisaner. Sitautionen förbättrades förstås inte av Italiens fortsatta militära motgångar, och när Italien i september 1943 undertecknade ett vapenstillestånd med de allierade bröt hela ockupationen samman. Utan några egentliga direktiv till den italienska armén var det i praktiken upp till var och en att avgöra vad han ville göra, många italienare på Balkan packade ihop sina tillhörigheter och begav sig hemåt, medan andra togs tillfånga av tyskarna som snabbt ryckte in i de områden som kontrollerats av Italien för att avväpna de italienska strykorna. Andra valde att ansluta sig till partisanerna, som nu bokstavligen översvämmades av övergivna italienska vapen och annan utrustning som nu fanns överallt, för tyskarna var den italienska kapitulationen en i praktiken militär katastrof på Balkan.
Den tyska armén som redan innan Italiens utträde haft stora problem att skrapa fram tillräckligt med manskap att bekämpa partisanerna och pacificera landsbygden, stod nu inför ett faktum att man nu fick ett ännu större område att kontrollera.I ett försök att råda bot på detta började således tyskarna nu sätta upp förband bestående av lokalt rekryterade soldater, något som tidigare primärt inskränkts till Volksdeutsche i så kallade Heimatschutz. De relativa framgångarna med att sätta upp Handschar, ett myteri under uppbyggnaden i Frankrike till trots, så började nu tyskarna snegla på en möjlighet att även sätta upp ett förband bestående av albaner.Nu var detta på intet sätt nytt, redan italienarna hade nyttjat sig av albanska "frivilliga", dels under försöken att inta Grekland, men även senare för att pacificera landsbygden.
Dessa hade till stora delar bestått av manskap från den upplösta albanska armén, och dess insatser rönte mycket kritik från den italienska armén som ansåg de i praktiken värdelösa och delar av skulden för misslyckandena i samband med höstoffensiven 1940 lades på de albanska förbanden. Trots detta fortsatte den italienska armén att sätta upp albanska förband, främst organiserade runt svartskjortorna och deras insatser fortsatte att variera mycket.Efter Italiens officiella utträde ur kriget stod nu tyskarna inför ett svårt dilemma, situationen i Albanien hade onekligen förvärrats under den italienska ockupationen och konflikten i Balkan. Samtidigt saknade de tyska förbanden kapacitet att på allvar bekämpa partisanerna både i Albanien och Jugoslavien, så man beslöt sig helt enkelt för att följa den policy Italien haft, och Waffen-SS fick order om att sätta upp en albansk Waffen-SS division, 21. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Skanderbeg" (albanische Nr. 1). Under våren 1944 påbörjades så arbetet, och runt ett kader från 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar" (kroatische Nr. 1) började divisionen formas. Trots att man som sagt inte hade några större problem med att finna frivilliga, ansågs många odugliga för aktiv tjänst. Redan på ett tidigt stadium drabbades divisionen av svåra disciplinära problem, och när den sattes in i strid i Kosovo och Montenegro var manskapet mer intresserade av att fördriva den serbiska befolkningen än att bekämpa partisanerna.

Militärledningen ansåg divisionen fullständigt värdelös, och av 4900 man ansågs endast 1500 hålla något högre stridsvärde (varav knappt hälften av dessa var albaner). I ett försök att öka divisionens stridsvärde förstärktes den med överblivit manskap från Kriegsmarine, men spiken i kistan blev onekligen den tyska arméns succesiva reträtt från Balkan.Många av de frivilliga, vilka redan från början uppvisat litet intresse för den tyska saken, började nu desertera i sådana mängder att det inte längre ansågs meningsfullt ha divisionen kvar. Resterna av divisionen, splittrades upp mellan 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs-Division "Prinz Eugen" (som fick primärt förstärka ett av divisionens regementen) eller Handschar. Divisionen upplöstes officiellt hösten 1944 och kvarvarande personal användes för att bilda 32. Freiwilligen-Grenadier- Division 30 Januar.
Efter kriget utlämndades divisionens ende befälhavare SS-Brigadeführer August Schmidhuber till de jugoslaviska myndigheterna, vilka åtalade honom för en rad olika övergrepp mot civila, och avrättades den 27 februari 1947.
Man kan ju onekligen finna det lite ironiskt att tyskarna, som trots allt borde varit medvetna om de italienska försöken, gör precis samma misstag. Även om det givetvis fanns albaner som trodde på den tyska saken, eller åtminstone var anti-kommunister och motståndare till Enver Hoxha, så var dessa alldeles för få för att det skulle fungera i långa loppet. Situationen förbättrades inte heller av de klanstrider och etniska konflikter som, likt en varböld, bubblade upp i samband med Jugoslaviens fall våren 1941.

Många av dessa konflikter spillde givetvis över till Albanien, bland annat en som än idag är lika omtvistad då som nu, nämligen Kosvos status. Precis som många andra länder såg troligen albanska nationalister möjligheten att också få ta åt sig av kakan från det erövrade Jugoslavien, problemet var bara att när Albanien nu blev fritt från Italienskt styre, så hade krigslyckan sedan länge vänt för axelmakterna. Det torde varit tämligen uppenbart för många att Tyskland skulle förlora kriget, samtidigt som framtiden på Balkan inte nödvändigtvis var helt klarlagd. Kanske hoppades många albanska nationalister att Jugoslavien skulle falla samman, och att Kosovo i sådana fall skulle tillfalla Albanien. Kanske kan vissa av övergreppen riktade mot den serbiska civilbefolkningen ses ur detta ljus, att man helt enkelt påbörjade en etnisk rensning för att ställa omvärlden för det faktum att området var albanskt.