2011 – ett bokslut

Så säger vi då farvä av 2011, och det är således dags att göra ett bokslut över det år som nu gått
och göra några kortare försök att spå vad som kommer hända under 2012.2011 var hur som helst ett år som dominerades av utvecklingen i Mellersta östern, Norge och den ekonomiska krisen i Grekland, och kryddades med att USA till slut lyckades finna Osama bin Laden, Mohammar Gaddafi blev avsatt och senare mördad och att den nordkoreanske ledaren Kim Il-Jong avled. I Sverige har mycket av rubrikerna handlat om Håkan Juholts återkommande politiska magplask, kungliga skandaler, vårdskandaler på ålderdomshem och
SAAB successiva förfall och konkurs.

Det är förstås vanskligt att sia över vad eftervärlden kommer minnas av 2011, men onekligen kommer de folkliga resningarna i delar av Mellersta östern att leta sig in i historieböckerna. Resningarna inleddes under våren i Tunisien, och riktades primärt mot korruption, höjda matpriser och en allmän brist på demokratiska rättigheter, efter att en butiksägare – i
protest mot matpriserna – tänt eld på sig själv, exploderade protesterna i landet. Landets ledare Ben-Ali tvingades i praktiken fly hals över huvud när det stod klart att polisen och militären
saknade möjlighet att slå ner upproret, och inspirerade av händelserna i Tunis började nu en frustrerad medelklass i Mellersta östern höja sina röster mot regionens envåldshärskare. Bahrain och Jemen blev den så kallade jasimrevoltens nästa anhalt, men här visade sig regimerna mer ståndaktiga och med bistånd från Saudi Arabien och det Förenade Arabemiraten kunde demonstrationerna slås ner i Bahrain. I Jemen blev läget snabbt kaotiskt och länge såg
det ut som att det inbördeskrig som förts i delar av landet nu skulle kasta in landet i totalt kaos uteblev. Efter mycket om och men tvingades till slut landets ledare ge sig av, men om några av kraven från demonstranterna på ökade demokratiska rättigheter kommer att nfrias verkar det mer oklart med. Det var dock inte förrän revolten nådde Egypten som västvärldens intresse väcktes på allvar, bilder från Kairo där hundratusentals demonstranter samlades på Tahiritorget (Frihetstorget) för att protestera mot den sittande Mubarakregimen. emonstrationerna blev snabbt våldsamma, men inte ens den egyptiska polisen kunde till slut få slut på protesterna, och när Mubaraks försök att själv samla sina styrkor och angripa Tahiritorget misslyckats, gick den egyptiska militären till slut in och tog över makten. Mubarak greps, fick ett lämpligt slaganfall och åtalades för maktmissbruk, men det dröjde inte länge innan de protesterade egyptierna insåg att militären verkade ovilliga att påbörja någon demokratiseringsprocess och nya demonstrationer skakade landet.
Mubarak var dock i jämförelse med sin granne Gaddafi lyckligt lottad, för något oväntat spred sig revolten även hit. Gaddafis försök att slå ner upproret misslyckades, och en osedvanligt häftig kampanj att låta NATO delta på rebellernas sida påbörjades. Gaddafis försök att slå ner
upproret misslyckades, och efter en våldsam kampanj i Väst om att bistå rebellerna, inledde NATO flygräder mot Gaddafis styrkor och fästen. Efter hårda strider bröt till slut Gaddafisidans motstånd ned och Tripoli kunde intas, rebellerna inledde nu en veritabel huvudjakt på Gaddafi som slutade i Misrata och att han och en av hans söner lynchades. När stridslarmet lagt sig började dock frågorna om vad och vilka omvärlden egentligen stött, Libyens ekonomi är slagen i spillror och tusentals vapen är på drift, en kombination som sällan är speciellt lyckat. Striderna i Libyen ledde också till en veritabel flyktingström av afrikanska flyktingar, som Gaddafi på order av EU förlagt i enorma flyktingläger, den italienska ön Lamusa översvämmades bokstavligen av flyktingar och en häftig debatt vaknade till liv i EU vems ansvar flyktingarna egentligen var.
Medan Gaddafis kvarlevor ännu inte hunnit svalnat ändrades fokus för omvärldens journalister, och alla kameror riktades nu mot Syrien. Här hade den sunnimuslimska befolkningen börjat inledda protester mot den shiadominerade syriska ledningen, och precis som i övriga regionen mötte demonstranternas krav på den sittande regimen med våldsamma motåtgärder. Syriens
ledare Al-Saad satte in militären och under sommaren och hösten har rapporter kommit om våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och militär. Även om omvärldens protester, bland annat från USA, NATO och arabförbundet, varit massiva, verkar Al-Saad klara sig ifrån ett liknande öde som Gaddafi. Till skillnad från Gaddafi som efter Sovjetunionens fall försökte blidka västmakterna, så har Syrien alltid haft en nära relation med Ryssland, något som nu verkar bära frukt då några FN-resolutioner i stil med de riktade mot Gaddafi känns ytterst tveksamma. Situationen är dock prekär för Syrien, landet har under lång tid aspirerat på att vara en regional stormakt, och risken är förstås att ett ökat internt kaos kan leda till svårigheter att upprätthålla denna policy. Risken är också överhängande att protesterna utmynnar i ett inbördeskrig, och för ett land med stora religiösa och etniska splittringar, är detta en oroväckande framtidsutsikt.

Men det var inte bara i Mellersta östern befolkningen protesterat, efter att den isländska ekonomin i praktiken kraschlandat var det nu dags för Grekland. År av ekonomisk vanskötsel, obefintlig skattemoral och effekterna av den globala ekonomins nedgång, ledde till en bokstavlig grekisk härdsmälta. Landets politiker verkade nästan paralyserade av omfattningen av sitt handlade, och grekerna välde ut på landets gator för att protestera mot neddragningar i den sociala välfärden och skattehöjningar. Problemet var bara att omvärldens sympatier
knappast fanns med en befolkning som kunnat gå i pension vid 50 års åldern, få tretton årslöner eller bonus om man närvarade på sitt arbete. Givetvis ska det väl påpekas att de flesta greker
troligen aldrig ens varit i närheten av att tillgodogöra sig en majoritet av dessa förmåner, men protesterna lämnade ändå en bitter eftersmak. För EU var dock det grekiska sammanbrottet en katastrof av monumentala proportioner, speciellt som flera andra länder i Medelhavsregionen sitter i samma sits som Grekland, men är till skillnad från grekerna mycket mer inflytelserika på den gemensamma europeiska marknaden.
Sakta men säkert har svångremmen dragits åt i Italien, Spanien och Portugal, men krisen begränsas inte enbart till de så kallade PIGS länderna, utan omfattar även länder som Storbritannien och Irland. Situationen i Grekland har delvis styrts upp med massiva lån från EU och Världsbanken, men frågan är vad som kommer hända den dagen krisen på allvar når
Italien och Spanien...

Protesterna mot den växande ekonomiska krisen har dock inte enbart begränsats till Grekland, i USA skapades ”Occupy Wall Street” rörelsen, en rörelse som i praktiken består av en massa grupperingar och personer på vänsterkanten. Till skillnad från den mer strukturerade och välorganiserade Tepartyrörelsen (med starka band till det republikanska partiet), saknar OWS någon egentlig agenda annat än att protestera mot det rådande ekonomiska klimatet och består i praktiken av en massa politiskt marginaliserade rörelser. Detta har dock inte stoppat
rörelsen från att sprida sig, och under sommaren genomförde rörelsen en rad demonstrationer runt om i USA, varav vissa renderade i våldsamheter, bland annat i Oakland. Under hösten verkar dock protesterna avstannat, och med det också massmedias intresse för rörelsen som åtminstone för tillfället verkar föra en tynande tillvaro.
Det var dock inte bara ekonomin som drabbades av härdsmälta, i Japan drabbades ett kärnkraftverk i närheten av Fukushima den 11 mars av effekterna av en massiv Tsunami. Kärnkraftverkets elförsörjning slogs ut, och kärnkraftverket började brinna och man fruktade nu en fullständig härdsmälta. De japanska myndigheterna kunde till slut andas ut, men vidden av katastrofen är än idag oklar och med tanke på att flodvågen troligen skapat skador för miljarder, så är det rimligt att anta att Fukushima kommer kosta de japanska skattebetalarna
åtskilliga yen. Katastrofen har nu inneburit att alla framtida planer på nya kärnkraftverk har lagts på is, och den stora frågan många ställer sig nu är hur Japans ökande behov av el ska
tillgodoses.
När vi ändå är inne på härdsmälta, så passar det ordet kanske bäst på att förklara vad som måste föresigått i norrmannen Anders Behring Breiviks hjärna. Den 22 juli klockan 15.26 skakas Regjeringskvartalet av en massiv bomb, delar av regeringsbyggnaden och omkringliggande byggnader skadas. Medan polisen letar igenom de söndertrasade byggnaderna på jakt efter offer och ledtrådar så nås man av telefonsamtal från Utøya, där det norska socialdemokratiska partiet anordnar sommarläger, att någon går runt på ön och skjuter urskillningslöst. En timme efter att de första samtalen nått den norska polisen kan man landsätta poliser som griper den misstänkte Breivik, som ger upp utan strid. När chocken över attentaten som krävde 77 döda (åtta i Oslo och 69 på Utøya) och 96 skadade lagt sig, började frågorna om hur och varför detta kunde ske. Breivik själv hade kvällen innan attentaten offentliggjort en egenhändigt gjord video och ett manifest, där han förklarade sina handlingar som en protest mot det multikulturella
samhället och islamiseringen av västvärlden.
Enligt Breiviks egna ord var detta enbart början på en militär kamp riktad mot Islam och företrädare för mångkulturen, och såväl massmedia som norsk polis började utreda Breiviks kontakter med antimuslimska och högerextrema rörelser. Arbetet har väl i praktiken enbart
bekräftat teorin att Breivik agerat på egen hand, även om han delvis använt sig av en diskurs hämtad från bland annat den i Storbritannien verksamma English Defense Leauge. Även om debatten i Sverige i mångt mycket handlat om hur pass mycket skuld Sverigedemokraterna har i Breiviks attentat, har debatten i Europa mer handlat om de stora utmaningar Europa står inför i och med att flera europeiska städers etniska sammansättningar radikalt förändrats under de senaste åren.
Den debatten tog fart på allvar i Storbritannien efter att polis i samband med ett ingripande dödat en misstänkt bilförare i London och protesterna utmynnat i våldsamma kravaller. Uppenbarligen tagen helt på sängen, hade Londonpolisen stora svårigheter att bemästra
situationen, som dessutom förvärrades av det faktum att den brittiska polisen tvingats till stora nedskärningar. Under några intensiva sensommarkvällar drabbades Storbritannien av några av de värsta kravallerna i modern tid, och på flera håll anordnade bostadsområdena egna medborgargarden för att skydda sina egendomar mot plundrande gäng. Till skillnad från de kravaller som skakade Frankrike för ett par år sedan ebbade dock protesterna ut av sig själv, och när väl polisen organiserat sig bättre kunde man också bringa viss ordning i oredan.
Kravallerna skakade dock om såväl den brittiska allmänheten som politiker och poliser, speciellt som polisen med stora svårigheter kunde kväsa kravallerna och i många fall verkade ligga både och två steg efter. Det verkar också infunnit sig en viss besvikelse hos många, speciellt på
vänsterkanten, då protesterna snabbt urartade till en allmän och stundtals totalt meningslös plundring av butiker än protester mot polisvåld och ekonomiska orättvisor. Bilder på hur plundrare helt medvetet riktade in sig på butiker som sålde kläder, skor eller elektronikvaror gav mer bilden av ett sätt för folk att tillförskansa sig de senaste kläderna eller en splitter ny tv
apparat. Men kravallerna har ändå satt sina spår, och många oroar sig nu för att de ska upprepas i samband med att London är värd för de Olympiska spelen nästa sommar.

Med detta lämnar vi så utrikespolitiken för den här gången och återvänder till Sverige, där den socialdemokratiske ordföranden Håkan Juholt verkar ha abonnerat på tidningarnas löpsedlar. Den kanske allvarligaste krisen kom i samband med att massmedia rapporterade om att Juholt tagit emot fullt bidrag från riksdagen för sin övernattningslägenhet, trots att han delade denna med sin sambo. En märkbart skakad Juholt försökte skaka av sig det hela med att han inte haft tid att sätta sig in i regelverket, och att han skulle betala tillbaka pengarna. Men skadan var förstås redan skedde och det hela blev förstås inte bättre av en rad märkliga uttalanden och ageranden under 2011. I samband med att riksdagen debatterade frågan om huruvida Sverige skulle bistå med flygstyrkor till insatsen i Libyen, uttalade sig Juholt starkt kritiskt till den
borgliga regeringens ställningstagande. Men när det väl var dags att ta ställning några dagar senare, hade Juholt ändrat sig och ställde gladeligen upp på regeringens förslag. Men det som kanske väckte mest ont blod inom partiet var när Juholt valt att stödja Ilmar Reepaluas förslag om att införa ett tillfälligt medborgarskap, för att på detta viset underlätta för myndigheterna att utvisa kriminella. Nyheten om Juholts stöd för Reepulas uttalande slog ned som en veritabel bomb inom den socialdemokratiska partiet, och Juholt tvingade ånyå be om ursäkt och ändra åsikt.
Inom partiet jäste det ordentligt, och under sensommaren och hösten har flera distrikt uttalat sitt missnöje med Juholt, och många politiska bedömare varnar nu för ett nytt rosornas krig. I ett försök att blidka partimedlemmarna begav sig Juholt ut på en Eriksgata, men det är uppenbart att både han och partiet är i gungning, och även om optionsundersökningar ska tas med en nypa salt, är partiets usla siffror anmärkningsvärda. Problemet är dock att Socialdemokratin saknar politiska visioner, det arbete Göran Persson inledde under sina år har kört fast, och partiet glider nu runt på det politiska havet som ett fartyg utan vare sig segel eller
roder. Sett ur ett europeiskt perspektiv är detta inget unikt, utan verkar snarare vara mer regel än undantag för den europeiska socialdemokratiska rörelsen. Frågan är förstås hur Juholt ska
återfå såväl väljarnas som partiets stöd, och även om det är långt kvar till nästa val känns det ändå som att Juholt förvandlats till vad på amerikanska brukar kallas för ”lame duck”.
Det är dock inte bara Juholt som abonnerat på löpsedlarna, även kung Karl XVI har figurerar flitigt på löpsedlarna, och även här i mindre smickrande sammanhang. Det hela inleddes med att boken ”Karl XVI – Den ofrivillige monarken” släpptes förra hösten, där kungen anklagades för att ha besökt svartklubbar och haft en affär med Camilla Henemark. Under våren började Sveriges radio nysta i påståendena om kopplingar mellan kungens bekanta och personer i
Stockholms undre värld, och även om inget konkret bevis för att kungen själv haft samröre med grova brottslingar. Under hösten började det även florera påståenden om bildbevis för att kungen varit på sexklubbar, men dessa bilder har senare avfärdats som falsarier. Frågan om kungens eventuella sexklubbsbesök får således fortfarande avskrivas som obekräftade, men det är uppenbart att hovet är skakat av påståendena och det återstår fortfarande anser jag en hel del obesvarade frågor i ämnet.
Det är dock inte bara kungen och Juholt som varit återkommande företeelser på tidningarnas löpsedlar, även biltillverkaren SAABs öden och äventyr blev en utdragen följetong. Efter att General Motors (GM) avyttrat verksamheten till den holländska sportbilstillverkaren Spyker, så höjdes många varningens finger. Men inledningsvis såg allt bra ut, tillverkningen tog fart och
utvecklingen av den nya generationens SAAB bilar kunde fortsätta, men det dröjde inte länge innan verkligheten hunnit ifatt SAAB och dess nya ägare. Under sommaren och hösten hade företaget svårt att betala underleverantörer och till slut även de anställdas löner, det började talas om att företaget närmade sig konkurs och att Spyker saknade kapacitet att fortsätta dra lasset ensamt. Fler kinesiska företag anmälde sitt intresse, men GM – som delvis varit med och bekostat utvecklingen av komponenter i SAABs produkter – var inte intresserade och alla försök från Kina att köpa upp SAAB strandade. Så kom till slut nyheten alla väntat på, SAAB
begärdes i konkurs och med gick det anrika företaget ur tiden.
Trist för de anställda, men kanske inte en helt oväntad nyhet. Vad som nu kommer hända med SAAB är oklart, men troligen kommer företaget att styckas upp i mindre enheter och där vissa kommer försvinna, medan andra – t.ex. teknikavdelningen – kommer säljas.

Nu börjar vi närma oss slutet på denna nyårskrönika, men innan vi slutar så återvänder vi som snabbast till den utrikespolitiska scenen, för Gaddafi var inte den ända kändisen som lämnade in
2011. Han får sällskap av världens mest eftersökta person, Usama bin Laden, som dödades i en räd mot hans högkvarter i Pakistan den 2 maj. Nyheten väckte förstås stor glädje i Washington och runt om i USA, men ställde också en rad pinsamma frågor runt det faktum att hans högkvarter låg endast ett par kilometer från Pakistans främsta militärakademi och hur pass mycket den pakistanska säkerhetstjänsten känt till om bin Landens närvaro. Samtidigt kan
man bara konstatera att Pakistan och USAs relation under de senaste åren försämrats radikalt. Från amerikanskt håll handlar detta mycket om frustration över de pakistanska säkerhetsstyrkornas ovilja att agera mot Al Qaida, men också pakistansk irritation över
amerikanska drönarangrepp som ofta drabbar civila. En relation som knappast blivit bättre efter att en amerikansk drönare dödade ett tjugotal pakistanska soldater vid en gränspostering.
I Nordkorea är sorgen obeskrivlig och enligt nordkoreansk tv så har flera nordkoreaner svimmat av sorg efter nyheten om att landets ”tillfällige” ledare Kim Il-Jong avlidit av en hjärtattack den 17 december. Som alltid är det svårt att riktigt analysera hur pass äkta sorgen är, men onekligen är det så att många säkerligen är genuint ledsna, men att det säkerligen finns lika många som av rädsla för repressalier spelar med i detta skådespel. Många analytiker pekar nu på att situationen i Nordkorea troligen inte kommer förändras, men att Kim Il-Jongs frånfälle givetvis riskerar att skapa ett maktvackum som mycket väl kan rendera i vissa utrensningar och allmänt vapenskrammel.
Det är dock inte bara diktatorer och terrorister som lämnat in i år, ett annat sent dödsfall var Václav Havel, den tjeckiske poeten och regimkritikern som för många symboliserade kampen mot kommunismen i Tjeckoslovakien. Som Tjeckoslovakiens siste president lotsade landet
igenom en helt fredlig delning och utsågs efter detta till Tjeckiens förste president, som han snabbt lotsade in i ett nära samarbete med såväl EU som NATO.
En annan intellektuell som lämnat oss är Christopher Hitchens, den brittisk-amerikanske journalisten och författaren som själv gärna framställde sig som guds gissel. Hitchens var en stark kritiker till all form av religion och hans såväl bitska som underfundiga kommenterar till sina meningsmotståndare saknar än så länge någon värdig efterträdare.
En annan som lämnat in är Apples grundare Steve Jobs, och en av företagsvärldens kanske mest färgstarka personligheter förlorade till slut även han kampen mot cancern. Jobs förde sitt Apple från att vara en obskyr tillverkare av datorer till att bli världsledande när det gällde mobiltelefoner och så kallade surfplattor. Många frågar sig nu, med visst fog, hur Apple ska klara sig utan Jobs på en marknad där framgång endast är en dagslända.

Jag har säkerligen glömt en massa händelser, men de här tycker jag är några av de kanske mer viktiga ämnena. Så här på förhand kan man väl bara konstatera att 2012 kommer bli ett intressant år, den största frågan är förstås också vad som kommer hända härnäst i Mellersta östern, kommer Syrien att förfalla i inbördeskrig och åt vilket håll går utvecklingen i Irak? Från europeiskt håll är förstås utvecklingen i Medelhavsregionen ett fortsatt orosmoln, många analytiker pekar som sagt ut Italien som nästa land att drabbas av ekonomiska problem, och frågan är förstås hur länge EU och Världsbanken kommer kunna bistå drabbade länder ekonomiskt innan pengarna tar slut.
Ett annat område som onekligen borde intressera fler är Sydostasien, där den japanska ekonomin uppenbarligen tagit skada av efterverkningarna till den förödande tsunamin tidigare i år. En annan fråga är förstås hur utvecklingen i Nordkorea kommer påverka grannländerna, och hur väl rustad den kinesiska ekonomin är om den ekonomiska stagnationen fortsätter i Europa och USA. Även om Kina är en befolkningsmässig jätte är de beroende av sin exportindustri, och frågan är förstås hur man ska tackla en minskad efterfrågan på exportvaror till väst.
I Sverige är förstås den stora frågan kopplad till Juholt, hur ska han stoppa raset och återvinna förtroende för såväl sin egen person som partiet. En annan fråga är förstås vad som kommer
hända med SAAB, eller rättare sagt resterna av företaget. Kanske finns Juholts räddningsplanka i biltillverkarens öde...
I USA vankas det presidentval, och som jag ser det känns utgången tämligen given så länge inget radikalt sker. Även om republikanerna delvis stärkt sin ställning är deras kandidater allt för svaga för att på allvar kunna utmana Obama. De just nu främsta utmanarna – New Gingrich och Mitt Romney – känns kanske lite för kontroversiella för att på allvar kunna utmana Obama.
Romney är mormon, och även Gingrich har en solid ställning inom det republikanska partiet, är hans person lite för kontroversiell. Den av många förordade Ron Paul har visserligen skapat en rejäl hype runt sin kandidatur, men faller ändå bort på grund av det faktum att han är 76 år gammal. Övriga kandidater har i praktiken dribblat bort sig med återkommande grodor som skulle göra Juholt grön av avundsjuka.