Saturday, January 21, 2012

When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground.

Ja affären Håkan Juholt lämnar förstås en hel del frågor med hur det står till med det Socialdemokratiska Arbetarpartiet, och kräver en rätt stor dos av självrannsakan hos många socialdemokrater hur det här har skötts. Samtidigt kan man väl bara konstatera att Juholt själv givetvis är delaktig i den såpa som spelats upp i massmedia under hans drygt 10 månader som partiordförande, samtidigt kan man bara konstatera att han även varit utsatt för en intern maktkamp där personer inom partiet sysselsatt sig med politiskt krypskytte mot honom.Riktigt hur SAP ska gå vidare är svårt att säga, partiet är just nu officiellt utan en partiordförande, och i hans ställe får nu partisekreteraren Carin Jämtin ta över hans administrativa uppgifter. Samtidigt kan man bara konstatera att det onekligen brådskar med att vaska fram en partiordförande, Jämtin är visserligen en politiker med stor erfarenhet, men hon sitter inte i riksdagen och kan således inte delta i riksdagens partiledardebatter som partiets representant.
Vem som nu ska lanseras som nästa partiordförande är oklart, ett namn som verkar återkomma hos många ledare och debattörer är Pär Nuder, men där kan man bara konstatera att det råder viss tvekan eftersom han valde att tack nej till en nominering förra året. Andra potentiella namn som återkommer som ett partiordförandeämne är Tomas Östros, Mikael Damberg och Sven-Erik Östberg, men just nu är det kanske lite för tidigt att spekulera i vem som ska överhuvudtaget är villigt att axla manteln och ta över detta uppenbarligen sjunkande skepp. För även om som sagt Juholt delvis föll på egna misstag, så kan man bara konstatera att krisen inom partiet är djupt. Man har allt sedan Göran Perssons ordförandeskap och påbörjade reformer av partiet haft svårt att riktigt formulera en långsiktig politik.
Mycket av det som tidigare definierat socialdemokratisk politik är borta, ironiskt nog genom egen förskyllan med ett närmande till EU, NATO, privatiseringar o.s.v. Samtidigt kan man väl bara konstatera att SAP på intet sätt är unika i denna aspekt, utan att det är ett problem för många socialdemokratiska partier runt om i Europa lider av. Nu var valet av Juholt tänkt att lösa denna politiska vilsenhet, men här kanske Juholt gjorde sitt största misstag, han valde att inte påbörja detta arbete på allvar utan fångade upp några få löst svävande frågor och slog sig till ro med detta. Samtidigt är förstås svårt att säga hur debatten inom partiet förts, och huruvida Juholt haft något stöd för att påbörja ett reformationsarbete eller om han helt enkelt tänkte bida sin tid och successivt ersätta personer inom ledningen med personer mer i fas med hans visioner (vilka de nu är). Det får vi troligen aldrig reda på, men troligen kan den velighet Juholt uppvisat i en rad frågor bero på just denna brist på politisk vägkarta, och att han varit osäker på vart partiet egentligen står i frågan.
Ett lysande sådant exempel torde vara frågan om Libyen, där Juholt ena dagen var emot, andra dagen för och sedan förordade en svensk marininsats i Medelhavet. Så här i efterhand kan man nog bara konstatera att denna fråga i många avseenden visade på Juholts ställning i partiet, han gick på magkänslan och trodde att en eventuell NATO insats i Libyen skulle rendera i starka protester. Så blev det nu inte, även om både Vänsterpartiet och Miljöpartiet knorrade så väckte Gaddafis regim ingen större sympati och Juholt tvingades bita i det sura äpplet och ändra position. Så har det sedan sett ut i en rad frågor, bl.a. i frågan rörande partiledardebatten i SVT, som han bojkottade efter att inte ha fått gehör för sina krav på att stå på samma sida som Sd.
Givetvis har detta inneburit att Juholt tvingats på defensiven, där mycket tid fått spenderats på att förklara sig själv än formulera någon politik. Samtidigt kan man också peka på att Juholt även tvingades på defensiven av interna konflikter, avslöjandet om hans fastighetsbidrag handlar anser jag inte primärt om något journalistiskt scoop, utan var en del i den maktkamp som nu skakar partiet. Utan någon uttalad politiskt ställningstagande, ett eroderande internt stöd, vikande opionionssiffror och att konstant få agera defensivt, så måste Juholt känt att sanden började rinna ut. Efter juluppehållet återvände en solbränd Juholt till Sverige, och kanske hoppades han att 2012 skulle bli bättre än vad 2011 varit. Den förhoppningen grusades dock tämligen omedelbart, inte nog med att partiets siffror i opionionsundersökningarna fortsatte att sjunka, han lyckades återigen haspla ur sig en av sina otaliga grodor. Den här gången var det i samband med mässan Folk och Försvar, och så var hela cirkus Juholt igång igen, i veckan som gått var det så dags för att partiets verkställande utskott att ha möte.
Primärt var mötet tänkt att avhandla frågan huruvida Juholt försökt gått in och ändrat i partiets skuggbudget, i strid med ett tidigare beslut, men den främsta punkten på dagordningen var troligen hur Juholt skulle fås att avgå. Efter två dagars förmodligen intensiva debatter, lämnade Juholt mötet och konstaterade till en samlade journalistkår att han inte skulle avgå. Samtidigt ökade det interna tryckte, i bl.a. Västerås krävde man att Juholt skulle avgå, men efter VU:s möte på fredagen (20/1 2012) så förklarade Juholt att han inte skulle avgå och Jämtin att man hade fortsatt förtroende för Juholt.
Framåt kvällen började dock rykten spridas om att Juholt skulle avgå, och det utlystes en presskonferans i Oskarshamn på lördagen. I ett i all hast anordnat möte förklarade Juholt att han tänkte avgå, och uttalandet kan knappast renderat i några högre odds. Det dröjde dock inte länge innan det smutsiga spel som tydligen utspelats under VU:s möte började läcka ut, och enligt dessa rykten hade VU lovat Juholt sitt stöd om han avgick självmant... Så lämnade alltså Håkan Juholt sin post som partiordförande i SAP, och hans enda historiska avtryck tror jag kommer bli det faktum att han endast var ordförande i 10 månader. Riktigt vad hans politiska framtid nu kommer bli är ovisst, men han lämnar posten som ordförande för ett parti i totalt kaos. Partiets opionionssiffror är rekordlåga, man saknar ledning och partiet är splittrat i en mängd internt stridande fraktioner. Man saknar en politisk vägledning och några som helst politiska framtidsvisioner, och att det smutsiga spel som förts bakom kuliserna riktade mot Juholt kan påverka partimedlemmarnas förtroende för partiledningen. Situationen blir inte heller bättre av att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet gått stärkta ur sina partiledarval, i synnerhet finns risken att många - speciellt på landsbygden och i Norrland - kommer attraheras av Jonas Sjöstedt, en i mina ögon mycket kompentet politiker (även om jag nödvändigtvis inte delar hans politiska ställningstagande), medan många socialdemokrater i storstäderna kanske väljer MP.
Med andra ord står den ny partiordförande inför en ofantlig arbetsuppgift, han (just nu ser jag ingen kvinnlig partiledare för SAP) ska ena partiet, påbörja en under många år starkt eftersatt reformation av partiets politik, föra en framgångsrik oppositionspolitik och förbereda partiet för riksdagsvalet 2014. Till detta ska också läggas det faktum att den politiska kartan mycket väl kan ritas om, och fortsätter SAP:s väljarras är det givetvis så att partiets ställning som det främsta oppositionsparti kommer urholkas. Risken är dessutom stor att de interna maktkamperna fortsätter, och att sprickorna inom partiet även urholkar den framtida partiordförandens ställning inom partiet.Samtidigt ska man inte glömma att det också finns stora möjligheter, lyckas den nye partiordförande ena partiet, reformera partiprogrammet och lägga fram en fungerande långsiktig politisk vision så kan det vara så att partiet går stärkt ur denna kris. Men givetvis ställer detta stora krav på vem som blir partiordförande, den bör onekligen vara en person med en bred maktbas och tillräcklig förankring i partiet för att kunna driva igenom sina idéer. Det krävs också en person med erfarenhet, inte bara av lokalpolitik och riksdagspolitik, utan även regeringsarbete.
Som jag ser det finns det endast en person av de som lanserats som ett vettigt alternativ, och det är Pär Nuder. Han må visserligen kanske inte vara den mest karismatiske, men han har en gedigen erfarenhet av både riksdags och regeringsarbete, men också erfarenhet från den privata affärsvärlden. Den stora frågan är förstås om han själv vill, han tackade nej i våras, men det är samtidigt svårt att veta vilka förutsättningar han lovades inför en eventuell post som partiordförande. Läget är kanske mer fördelaktigt nu, när partiet är i spillror och troligen är tämligen desperat efter att två partiledare på raken misslyckats att sätta någon prägel på partiet.En annan aspirat på posten som partiordförande är Sven-Erik Östberg, men jag tror nog ändå partiet helst ser Nuder som ny partiordförande.
Källor:

No comments: