Mysteriet med de huvudlösa romarna

2004 gjordes ett sensationellt fynd i York, i samband med en utgrävning av en romersk begravningsplats gjordes ett makabert fynd. Flera av kropparna hade nämligen halshuggits, vilket i sig inte är helt ovanligt, då det enligt romerska traditioner ansågs underlätta möjligheterna för den döde att träda in i dödsriket. Vad som däremot varit ovanligt var antalet och det faktum att de döda endast var män, som dessutom troligen gått en våldsam död till mötes, flera av skallbenen uppvisade tecken på att ha skadats av hammarslag. Ytterligare undersökningar visade att flera av kropparna utsatts för kraftigt yttre våld, samt att minst en av de döda hade vid något tillfälle fått sina ben fastkedjade, halshuggningen hade inte heller varit helt okomplicerad och tämligen taffligt utfört. Krukskärvor som hittats i anknytning till gravarna daterade dessa till det första eller andra århundradet, inte heller gav DNA-testerna några egentliga ledtrådar, annat än att de döda kom från vitt spridda delar av det romerska imperiet. Detta förbryllade visserligen inte forskarna då York (eller Eboracum som staden hette under det romerska styret) var en viktig stad i det romerska Britannien. Staden var en knutpunkt för transporter av såväl förnödenheter som soldater till Hadrians mur längs gränsen mot nuvarande Skottland, och tusentals soldater passerade eller tjänstgjorde i staden.
Fyndet förbryllade forskarna, och under årens lopp har flera olika förklaringar till vilka de döda var lagts fram. För även om kropparna uppvisade tecken på att vara antingen slavar eller soldater, eller kanske till och med offer för någon religiös rit eller pogrom riktad mot kristna, så motsades detta av såväl placeringen av gravarna som de fynd som hittats med de döda. Enligt romersk tradition begravdes de döda vid vägarna, och dessa gravar var placerade så att de skulle synas från vägen. Inte heller tydde fynden i gravarna på att de döda på något sätt tillhört någon marginaliserad grupp, snarare tydde de arkeologiska bevisen på precis det motsatta, runt flera av kropparna fann arkeologerna resterna efter de rituella festande som ofta genomfördes i samband med romerska begravningar.

Om de nu var slavar eller offer för någon pogrom, vad kunde då förklara det makabra fyndet. En tidig teori gjorde gällande att offren varit romerska soldater, något som delvis kunde förklara skadorna och det faktum att många härrörde från rikets alla delar. Kanske hade soldaterna tjänstgjort i den stora här som den romerske kejsaren Septimius Severus haft med sig när han besökte Britannien i början av 200-talet. Efter att ha neutraliserat hotet från det Parthiska riket, riktade kejsaren sina blickar mot de brittiska öarna och nuvarande Skottland som fortfarande motsatte sig romersk överhöghet. I en serie kampanjer försökte Severus betvinga pikterna, de stammar av okänd härkomst som befolkade nuvarande Skottland (namnet härrör från det latinska ordet picti, de bemålade och anspelar troligen på de kroppsmålningar pikterna täckte sina kroppar med). När Severus avled i York den 4 februari 211 lät dock hans son Caracalla avblåsa ytterligare operationer i regionen, och de romerska trupperna började successivt dra sig tillbaka till mer lättförsvarade områden. Kunde kvarlevorna vara resterna av en patrull som angripits av pikterna, eller var det kanske soldater som begått någon form av brott och därför straffats?
En annan förklaring som snabbt vann en hel del förespråkare riktade dock in sig på tiden efter Severus död, då hans båda söner Caracalla och Geta fick dela på makten. Denna lösning visade sig dock inte bli speciellt långlivad, de båda bröderna tvistade om det mesta och redan i december 211 lät Caracalla mörda sin egen bror i deras moders hem. Efter mordet på Geta lät Caracalla rensa ut den romerska administrationen på alla som på något sätt kunde tänkas tillhört Getas krets, över 20000 personer påstås ha dödats under Caracallas fem år vid makten. Kunde de döda i York tillhört de olyckliga som anklagats för att haft kopplingar till Geta, och därför avrättats på order av Caracalla?

Länge såg det således ut som om mysteriet med de halshuggna romarna inte skulle gå att lösa, men sommaren 2010 kom så ett genombrott. Nya fynd och undersökningar ledde fram till ett häpnadsväckande svar på gåtan, det var varken kvarlevor av romerska soldater eller offer för Caracallas utrensningar. Istället tror nu forskarna att vad man hittat är helt unikt för Storbritannien och något som målar upp bilden av Eboracum som mer än en provinsiell och avlägsen stad i det romerska imperiet.
Efter omfattande osteologiska undersökningar har man nämligen dragit slutsatsen att personerna i begravningsplatsen är gladiatorer. De skador flera av kropparna uppvisar är likvärdiga med de man funnit på andra gladiatorer, en teori som stärks av att flera av personerna varit vältränade och haft ett kraftigare muskelfäste på högerarmen än vänsterarmen. En annan detalj som avslöjar hemligheten är fyndet av ett skelett som uppvisar tecken på att personen blivit biten av ett stort rovdjur, troligen ett lejon eller tiger. Eftersom detta djur inte återfinns i vilt tillstånd i Storbritannien, anser forskarna att den enda logiska förklaringen är att personen varit en gladiator. Dr. Michael Wysocki som genomfört de senaste undersökningar säger att fyndet är unikt då ”inget bitmärke har någonsin identifierats på ett skett från romersk tid, och att det känns ytterst osannolikt att denna person blev angripen av ett lejon eller en tiger på väg hem från puben i York för 2000 år sedan”.
Inte heller motsäger denna tes frågan om varför många av personerna begravts med omsorg och är omgivna av såväl gravgåvor som tecken på rituellt festande, enligt forskarna hade gladiatorerna ett högt anseende. I många fall kunde dessa få en status likvärdig med våra dagars fotbollsspelare, och stärker bilden av York som ett viktigt centrum under romersk tid.

Källor
Scars from lion bite suggest headless Romans found in York were gladiators
The Mystery of York’s Headless Romans
The Mystery of the Headless Romans
Huvudlösa romare var troligen gladiatorer

Forum

Glöm inte bort att bli medlem på sidans forum.

Att skriva sin historia

Den 27 januari 1945 anländer sovjetiska trupper till det polska samhället Oświęcim, ett oansenligt samhälle vid floden Sola, vars avtryck i historien mest handlar om hur den plundrats och förstörts av de otaliga härar som under medeltiden och det oroliga 1600-talet härjade i Centraleuropa. Men de sovjetiska truppernas upptäckt den här januaridagen skulle på en gång förändra detta, från att vara en för en okänt plats, har samhället under sitt tyska namn blivit sinnesbilden för mänsklighetens kanske mest mörka kapitel, koncentrationslägret Auschwitz.
I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Birgitta Almgren en intressant, om än kanske lite för postmodernistisk för min smak, artikel om en intervju av SVT av den forne SS-läkaren Hans Münch. Samtidigt som jag kanske vänder mig lite mot övertron på de postmodernistiska tolkningsförfarandet, så finner jag ändå det hela intressant. Även om Münch på intet sätt är unik, och jag finner det lite förvånande att Almgren överhuvudtaget inte ens nämner standardverket i ämnet, Gitta Serneys ”Albert Speer och sanningen”, där Sereny försöker komma in bakom den fasad som Speer bygger upp. Även om Speer kanske var en mer komplex människa än Münch, så finns det uppenbara likheter i deras sätt att resonera. Samtidigt kan man också konstatera att både Speer och Münch i många avseenden får ses som två personer som i mångt och mycket kan personifiera den process som många tyskar (och även andra som deltagit i händelserna) använde för att distansera sig till vad de gjort. Artikeln aktualiserar en problematik som jag finner intressant, främst i hur historieskrivningen påverkats av försöken att distansera sig från förintelsen och hur skulden lämpats över på abstrakta organisationer eller döda personer.
Detta är en process som i många avseenden starkt påverkade efterkrigstidens historieskrivning, och som också delvis underlättades av den förhållandevis stora mängder med självbiografier som många – främst militärer – lät skriva under 1950- och 1960-talet. I dessa och andra verk, odlades myten om hur toppstyrt det Tredje Riket varit, att det saknades möjligheter att opponera sig mot beslut och att ordervägran renderade i kraftfulla straff. Skulden för debaclet på Östfronten lades över på Adolf Hitler, och mycket av skulden för övergreppen som begåtts under rikets tolv år lades antingen på Hitler, eller i ännu högre grad på Heinrich Himmler och hans skapelse SS. Teorin om att det återfanns vattentäta skott mellan soldaterna vid fronten, och de som tjänstgjorde i de förhatliga insatsförbanden lanserades och fick också visst stöd av den forskning som då bedrevs (vilken ironiskt nog i många avseenden baserades på utsagor från de inblandade). Bilden av den okorrumperade Wehrmacht och de psykopatiska och svartklädda SS officerarna förstärktes senare i såväl filmer och böcker om förintelsen, och det skulle i praktiken dröja fram till slutet av 1980-talet innan bilden började nyanseras.

Precis som Almgren konstaterar visade boken ”Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen” av Christopher Browning delar av dessa påståenden var felaktiga. Och även om Brownings bok sedan fått utstå en hel del kritik, kanske främst i Daniel Goldhagens ”Hitler's willing executioners: Ordinary Germans and the Holocaust”, så blev boken en vattendelare. Senare forskning har visat att gränsen mellan ”vanliga frontsoldater” och manskapet i insatsförbanden är milt sagt flytande. Soldater som inte ansågs fullt dugliga för fronttjänstgöring fick ofta, fram tills de sågs tillräckligt friska, tjänstgöra i förband verksamma i de bakre linjerna. Även om det tåls att påpekas att alla dessa förband inte begick övergrepp mot civila, så gjorde många det. Dessa förbands uttalade uppgift var ofta att säkerställa de ockuperade områdena och även bekämpa partisaner, vilket ofta var en omskrivning för aktioner riktade mot civila.
Inte heller många av de högre tyskar officerarnas försök att distansera sig till övergreppen går att styrka i nutida forskning, snarare växer även här fram en mycket komplicerad bild av händelseförloppet. För även om Wehrmacht tagit avstånd mot insatsförbandens avrättningar i Polen, främst polacker, men även mentalpatienter och till viss del också judar, under och efter invasionen hösten 1939, så hade dessa betänkligheter helt glömts bort i samband med invasionen 1941. Som tidigare beskrivits på denna blogg räknade den tyska krigsmakten kallt med den tyska arméns behov av mat och husrum skulle leda till att tusentals civila dog, man undertecknade även den så kallade Kommissarieordern. Även om denna i många avseenden inte varit okänd, har många senare försökt minskat dess betydelse eller pekat på att många valde att inte följa den. Senare forskning pekar dock på att så inte var fallet, och befälhavare som Erich von Manstein och Gerd von Rundstedt inte bara undertecknade ordern, utan även krävde att den skulle följas. Även om själva avrättningarna av kommissarierna inte utfördes av Wehrmacht, så var det få som hade några egentliga invändningar mot den.
Inte ens påståendena om att man inte kände till, eller åtminstone inte bistod insatsförbanden håller vid en närmare granskning. I mångt och mycket skulle insatsförbandens aktiviteter inte varit möjliga utan hjälp från Wehrmacht, som inte bara bistod med bränsle och fordon, utan även ibland upplät personal för att bistå med bevakning av fångar eller fångtransporter. Mer skakande är kanske de gånger Wehrmacht i praktiken beställde tjänster av insatsförbanden, om att rensa ut getton o.s.v..
Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tyska soldater eller officerare bistod eller deltog i övergreppen, det finns gott om exempel på personer som med stort mod antingen protesterade eller vägrade på olika sätt att delta. Men frågan idag behandlade syndromet med hur historieskrivningen påverkats av försöken att undanhålla sitt eget ansvar i frågan, och tyvärr får man väl bara konstatera att den varit förhållandevis framgångsrik. För många utan några djupare kunskaper eller intresse i ämnet lever fortfarande i många avseenden den bild som skapades efter kriget, att det var Hitlers fel att kriget i Öst förlorades och hade bara Hitler låtit sina generaler fått skött fälttåget hade Moskva fallit. Att många av dessa generaler, som i bland annat Basil Liddle Harts ”German Generals Talk”, i efter yttrat liten eller ingen kritik mot Hitlers ledarskap under kampanjen i Polen eller Frankrike, verkar många glömt. Men i takt med att allt fler dokument blir tillgängliga, och att påverkan från de som försökt omforma historien minskat, har också synen på förintelsen och dess dynamik ändrats. Bilden som träder fram är mer komplicerad, och kanske också mer obehaglig, för bakom bilden av de från Hollywood schablonmässiga tyska SS soldaterna, finns de vanliga människorna som troligen aldrig skulle tro att de kunde begå övergrepp.

Samtidigt lämnar denna debatt ett slags obehagligt eko i vår egen värld, och visar på ett tämligen handgripligt sätt att vi inget lärt av erfarenheterna från det andra världskriget. Även om metoderna och omfattningen givetvis skiljer sig radikalt från de som begicks under det andra världskriget, så används samma retorik för att urskulda sig själv och försöka frångå sitt eget ansvar. Och på samma sätt som de tyska generalerna kunde distansera sig från övergreppen, genom sitt bistånd till forskare och självbiografier kanske också dagens förövare kommer försöka förminska sin skuld...

Källa:
Felsägningarna som avslöjade SS-läkaren

Jomsvikingar i England?

I samband med en utgrävning vid Ridgeway Hill hittade arkeologer resterna av 54 kroppar, fyndet väckte stor uppmärksamhet och senare undersökningar visade att de 54 männen som halshuggits hade skandinaviska anor. En teori gjorde gällande att det var offren för den så kallade St. Bricedagsmassakern den 13 november 1002, då den anglo-saxiska kungen Aethelred II lät mörda tusentals skandinavier efter flera våldsamma danska angrepp. Nyare forskning visar dock att kropparna troligen inte härrör från några civila offer för den massakern, utan istället kan vara kvarlevorna efter inhyrda legosoldater. Enligt Dr Britt Baillie som lett undersökningarna visar flera av kropparna tecken på att de döda kunde varit så kallade Jomsvikingar (ett vikingabrödraskap som hade sitt tillhåll i den så kallade Jomsborgen på ön Wollin i Oders mynning), då bl.a. en vikings tanduppsättning visar tecken på att ha filats ner på ett sånt sätt som påstås vara i enlighet med Jomsvikingarna.Under början av 1000-talet ska även de vikingahärar som angrep England under början av 1000-talet innehållit jomsvikingar, och enligt engelska krönikor ska Aethelred II:s fru Emma av Normandiet haft jomsvikingar i sin tjänst.

Källa:
Skeletons found in Dorset mass grave 'were mercenaries'

Den siste japanske soldaten

Det är idag 40 år sedan en av de sista japanske soldaterna, Shoichi Yokoi kapitulerade. Yokoi hade hållit sig gömd på Guam sedan amerikanska trupper landstigit 1944. Tillsammans med en mindre grupp japanska soldater höll han sig gömd, men väder och vind, sjukdomar och uppgivenhet hade successivt tagit ut sin rätt, och när han "greps" den 24 januari 1972 av en grupp lokala jägare, hade han spenderat åtta år ensam. Han återvände senare till Japan, men verkade under inte nämnvärt imponerad av det det efterkrigstidens Japan och hade svårt att anpassa sig. Innan han avled 1994 hade han återvänt flera gånger till Guam, där också fler av hans tillhörigheter nu förvaras i ett museum.

Källa:
Shoichi Yokoi, the Japanese soldier who held out in Guam

Två fel gör inte ett rätt

Inte helt oväntat valde den franska senaten att rösta för förslaget att kriminalisera folkmordet på armenier under det första världskriget, ett beslut som rönt både glädje och irritation. I Turkiet har beslutet inte helt oväntat mött starka reaktioner, och den turkiske premiärministern Recep Tayyid Erdogan säger att han ”hoppas att senaten inte kommer att göra Frankrike till ett land som är i trots med sina egna värderingar. Det här är en debatt som går fullständigt på tvärs med rätten att tänka fritt. Det här steget tas bara med tanke på kommande val”. Erdogan hänvisar till att det i Frankrike finns en stor minoritet armenier, och antyder således att beslutet handlar om röstfiske. Den biträdande premiärministern Bulent Arinc i Turkiet har också hotat med att ta ärendet till Europadomstolen och säger att lagen är ”ett hot mot yttrandefriheten”. En således sedan tidigare frostig relation, främst på grund av Frankrikes motstånd mot ett eventuellt framtida turkiskt medlemskap i EU, riskerar således att ytterligare förvärras.

Från franskt håll försöker man nu tona ner betydelsen av beslutet och den franske presidenten Nicolas Sarkozy hade redan före beslutet tagit kontakt med Erdogan. Sarkozy då att lagstiftningen ”på något vis är riktat mot något särskilt land eller folk”, inte heller det franska utrikesdepartementets uttalande om att mana till lugn och förklara att ”Turkiet är en väldigt viktig partner och allierad för Frankrike” verkar ha haft någon lugnande effekt. Det är dock inte bara i Turkiet beslutet väckt irritation, i lördags samlades runt 15 000 turkar i Paris för att demonstrera mot beslutet, och i måndags höll polisen noggrann kontroll över de demonstrationer som hölls både för och emot beslutet.
Givetvis är dock inte alla emot beslutet, från armeniskt håll välkomnas det franska beslutet och Armeniens utrikesminister Edward Nalbandian säger att ”[D]enna dag kommer att skrivas i guld, inte bara i historien av vänskap mellan Armenien och Frankrike, men även i historieböckerna om försvarandet av mänskliga rättigheter världen över”.
Att ämnet är känsligt är förstås ingen nyhet, och har lett till rad kontroverser och ordkrig mellan en rad stater och Turkiet. I samband med att Sveriges riksdag i mars 2010 erkände morden på armenierna och andra kristna minoriteter i det osmanska riket under det första världskriget, valde den turkiska regeringen att protester genom att dels återkalla sin ambassadör och att ställa in ett planerat besök av Erdogan.

Det hela bottnar i en rad händelser under det första världskriget, i samband med att ryska trupper avancerade in i det dåvarande Osmanska riket valde många kristna minoriteter i området att stödja de ryska styrkorna. De osmanska trupperna besvarade detta genom att inleda massdeporteringar av kristna från de hotade områdena, och beroende lite på vilka källor man nyttjar ska mellan 800 000 och 1,5 miljoner dödats. Från turkiskt håll påpekas dels att det pågick strider mellan reguljära osmanska trupper och rebeller, och att det även återfanns många muslimer bland de som dödades. Från turkiskt håll har man konsekvent försök att hävda att siffrorna är kraftigt överdrivna, erkänner inget folkmord och har gjort det straffbart att använda den termen.
Som alltid när en historisk fråga politiserats så är det givetvis svårt att riktigt få något egentligt grepp om vad som är sanning och vad som är propaganda. Att det begicks övergrepp mot civila i samband med det osmanska rikets successiva sönderfall under det första världskriget, är det ingen som ifrågasätter, men frågan är givetvis vidden av det och hur händelseförloppet såg ut. Personligen finner jag beslutet olyckligt, främst därför att det är fel – oavsett vad man anser i frågan – att kriminalisera en åsikt och dels därför att det riskerar att politisera historieskrivningen.
Nu kan man visserligen påpeka att så är redan fallet i och med den turkiska hållningen i fråga, men jag anser ändå att ett demokratiskt västerländskt land borde kunna undvika att hamna på samma nivå i frågan som Turkiet, två fel gör inte ett rätt.
Det lämnar således en fadd smak att politiker ska gå in och detaljstyra den historiska forskningen, och även om jag är mycket väl medveten om att så alltid varit fallet så behöver det nödvändigtvis inte betyda att jag finner förfarandet acceptablet.

Källor:
Olagligt förneka folkmord
Turkisk-armeniska konflikten
Oro inför franskt beslut om folkmord
Frankrike röstade igenom omstritt folkmordsbeslut - Turkiet har utlovat sanktioner

Frankrike: Brottsligt att förneka folkmord på armenier
Turkiet rasande över folkmordslag

Komma hem

En bild säger ibland mer än tusen ord, och "Återkomsten" av den ryske målaren M. Kugash tycker jag säger mer än tusen ord och är nog något de flesta soldater - oavsett härkomst - kan relatera till...

When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground.

Ja affären Håkan Juholt lämnar förstås en hel del frågor med hur det står till med det Socialdemokratiska Arbetarpartiet, och kräver en rätt stor dos av självrannsakan hos många socialdemokrater hur det här har skötts. Samtidigt kan man väl bara konstatera att Juholt själv givetvis är delaktig i den såpa som spelats upp i massmedia under hans drygt 10 månader som partiordförande, samtidigt kan man bara konstatera att han även varit utsatt för en intern maktkamp där personer inom partiet sysselsatt sig med politiskt krypskytte mot honom.Riktigt hur SAP ska gå vidare är svårt att säga, partiet är just nu officiellt utan en partiordförande, och i hans ställe får nu partisekreteraren Carin Jämtin ta över hans administrativa uppgifter. Samtidigt kan man bara konstatera att det onekligen brådskar med att vaska fram en partiordförande, Jämtin är visserligen en politiker med stor erfarenhet, men hon sitter inte i riksdagen och kan således inte delta i riksdagens partiledardebatter som partiets representant.

Vem som nu ska lanseras som nästa partiordförande är oklart, ett namn som verkar återkomma hos många ledare och debattörer är Pär Nuder, men där kan man bara konstatera att det råder viss tvekan eftersom han valde att tack nej till en nominering förra året. Andra potentiella namn som återkommer som ett partiordförandeämne är Tomas Östros, Mikael Damberg och Sven-Erik Östberg, men just nu är det kanske lite för tidigt att spekulera i vem som ska överhuvudtaget är villigt att axla manteln och ta över detta uppenbarligen sjunkande skepp. För även om som sagt Juholt delvis föll på egna misstag, så kan man bara konstatera att krisen inom partiet är djupt. Man har allt sedan Göran Perssons ordförandeskap och påbörjade reformer av partiet haft svårt att riktigt formulera en långsiktig politik.

Mycket av det som tidigare definierat socialdemokratisk politik är borta, ironiskt nog genom egen förskyllan med ett närmande till EU, NATO, privatiseringar o.s.v. Samtidigt kan man väl bara konstatera att SAP på intet sätt är unika i denna aspekt, utan att det är ett problem för många socialdemokratiska partier runt om i Europa lider av. Nu var valet av Juholt tänkt att lösa denna politiska vilsenhet, men här kanske Juholt gjorde sitt största misstag, han valde att inte påbörja detta arbete på allvar utan fångade upp några få löst svävande frågor och slog sig till ro med detta. Samtidigt är förstås svårt att säga hur debatten inom partiet förts, och huruvida Juholt haft något stöd för att påbörja ett reformationsarbete eller om han helt enkelt tänkte bida sin tid och successivt ersätta personer inom ledningen med personer mer i fas med hans visioner (vilka de nu är). Det får vi troligen aldrig reda på, men troligen kan den velighet Juholt uppvisat i en rad frågor bero på just denna brist på politisk vägkarta, och att han varit osäker på vart partiet egentligen står i frågan.

Ett lysande sådant exempel torde vara frågan om Libyen, där Juholt ena dagen var emot, andra dagen för och sedan förordade en svensk marininsats i Medelhavet. Så här i efterhand kan man nog bara konstatera att denna fråga i många avseenden visade på Juholts ställning i partiet, han gick på magkänslan och trodde att en eventuell NATO insats i Libyen skulle rendera i starka protester. Så blev det nu inte, även om både Vänsterpartiet och Miljöpartiet knorrade så väckte Gaddafis regim ingen större sympati och Juholt tvingades bita i det sura äpplet och ändra position. Så har det sedan sett ut i en rad frågor, bl.a. i frågan rörande partiledardebatten i SVT, som han bojkottade efter att inte ha fått gehör för sina krav på att stå på samma sida som Sd.

Givetvis har detta inneburit att Juholt tvingats på defensiven, där mycket tid fått spenderats på att förklara sig själv än formulera någon politik. Samtidigt kan man också peka på att Juholt även tvingades på defensiven av interna konflikter, avslöjandet om hans fastighetsbidrag handlar anser jag inte primärt om något journalistiskt scoop, utan var en del i den maktkamp som nu skakar partiet. Utan någon uttalad politiskt ställningstagande, ett eroderande internt stöd, vikande opionionssiffror och att konstant få agera defensivt, så måste Juholt känt att sanden började rinna ut. Efter juluppehållet återvände en solbränd Juholt till Sverige, och kanske hoppades han att 2012 skulle bli bättre än vad 2011 varit. Den förhoppningen grusades dock tämligen omedelbart, inte nog med att partiets siffror i opionionsundersökningarna fortsatte att sjunka, han lyckades återigen haspla ur sig en av sina otaliga grodor. Den här gången var det i samband med mässan Folk och Försvar, och så var hela cirkus Juholt igång igen, i veckan som gått var det så dags för att partiets verkställande utskott att ha möte.

Primärt var mötet tänkt att avhandla frågan huruvida Juholt försökt gått in och ändrat i partiets skuggbudget, i strid med ett tidigare beslut, men den främsta punkten på dagordningen var troligen hur Juholt skulle fås att avgå. Efter två dagars förmodligen intensiva debatter, lämnade Juholt mötet och konstaterade till en samlade journalistkår att han inte skulle avgå. Samtidigt ökade det interna tryckte, i bl.a. Västerås krävde man att Juholt skulle avgå, men efter VU:s möte på fredagen (20/1 2012) så förklarade Juholt att han inte skulle avgå och Jämtin att man hade fortsatt förtroende för Juholt.

Framåt kvällen började dock rykten spridas om att Juholt skulle avgå, och det utlystes en presskonferans i Oskarshamn på lördagen. I ett i all hast anordnat möte förklarade Juholt att han tänkte avgå, och uttalandet kan knappast renderat i några högre odds. Det dröjde dock inte länge innan det smutsiga spel som tydligen utspelats under VU:s möte började läcka ut, och enligt dessa rykten hade VU lovat Juholt sitt stöd om han avgick självmant... Så lämnade alltså Håkan Juholt sin post som partiordförande i SAP, och hans enda historiska avtryck tror jag kommer bli det faktum att han endast var ordförande i 10 månader. Riktigt vad hans politiska framtid nu kommer bli är ovisst, men han lämnar posten som ordförande för ett parti i totalt kaos. Partiets opionionssiffror är rekordlåga, man saknar ledning och partiet är splittrat i en mängd internt stridande fraktioner. Man saknar en politisk vägledning och några som helst politiska framtidsvisioner, och att det smutsiga spel som förts bakom kuliserna riktade mot Juholt kan påverka partimedlemmarnas förtroende för partiledningen. Situationen blir inte heller bättre av att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet gått stärkta ur sina partiledarval, i synnerhet finns risken att många - speciellt på landsbygden och i Norrland - kommer attraheras av Jonas Sjöstedt, en i mina ögon mycket kompentet politiker (även om jag nödvändigtvis inte delar hans politiska ställningstagande), medan många socialdemokrater i storstäderna kanske väljer MP.

Med andra ord står den ny partiordförande inför en ofantlig arbetsuppgift, han (just nu ser jag ingen kvinnlig partiledare för SAP) ska ena partiet, påbörja en under många år starkt eftersatt reformation av partiets politik, föra en framgångsrik oppositionspolitik och förbereda partiet för riksdagsvalet 2014. Till detta ska också läggas det faktum att den politiska kartan mycket väl kan ritas om, och fortsätter SAP:s väljarras är det givetvis så att partiets ställning som det främsta oppositionsparti kommer urholkas. Risken är dessutom stor att de interna maktkamperna fortsätter, och att sprickorna inom partiet även urholkar den framtida partiordförandens ställning inom partiet.Samtidigt ska man inte glömma att det också finns stora möjligheter, lyckas den nye partiordförande ena partiet, reformera partiprogrammet och lägga fram en fungerande långsiktig politisk vision så kan det vara så att partiet går stärkt ur denna kris. Men givetvis ställer detta stora krav på vem som blir partiordförande, den bör onekligen vara en person med en bred maktbas och tillräcklig förankring i partiet för att kunna driva igenom sina idéer. Det krävs också en person med erfarenhet, inte bara av lokalpolitik och riksdagspolitik, utan även regeringsarbete.

Som jag ser det finns det endast en person av de som lanserats som ett vettigt alternativ, och det är Pär Nuder. Han må visserligen kanske inte vara den mest karismatiske, men han har en gedigen erfarenhet av både riksdags och regeringsarbete, men också erfarenhet från den privata affärsvärlden. Den stora frågan är förstås om han själv vill, han tackade nej i våras, men det är samtidigt svårt att veta vilka förutsättningar han lovades inför en eventuell post som partiordförande. Läget är kanske mer fördelaktigt nu, när partiet är i spillror och troligen är tämligen desperat efter att två partiledare på raken misslyckats att sätta någon prägel på partiet.En annan aspirat på posten som partiordförande är Sven-Erik Östberg, men jag tror nog ändå partiet helst ser Nuder som ny partiordförande.

Källor:

De kan bli Socialdemokraternas nya ledare

Juholts egna ord om avgången

Ny partiledare räcker inte för S enligt statsvetare

S måste hitta en enande ledare

Juholt lämnar ett parti i fritt fall

Fyra frågor som S ska ta strid om

Även vännerna tycker det var rätt att sluta

Peter Wolodarski: Det började i Libyen och slutade i Folk och försvar

Juholts år som partiledare

Arnstad ute på nya upptåg...

Den som följt denna blogg har säkerligen stött på namnet Henrik Arnstad, vars alster jag ofta kritiserat för vara ytterst tendiösa i sitt förhållningssätt till såväl historiska skeenden som fakta. I dagens DN kåserar Arnstadt om tv-filmen ”The Conspiracy” (2001) i artikeln ”Ny film skildrar förintelsens mekanismer”, och även om Arnstad kanske är oskyldig till rubriken så infinner sig frågan onekligen hur en elva år gammal film kan definieras som ny?
Dock ska jag påpeka att jag faktiskt blev lite bestört, en artikel som Arnstad har författat som jag inte har något att invända mot. För filmen ”The Conspircay” är en ruskigt underskattad film, som behandlar det famösa Wanseemötet den 20 januari 1942 då några representanter för den civila och nazistiska administrationen enades runt de rent administrativa aspekterna på förintelsen, vilka som skulle deporteras, hur de skulle deporteras och vem som skulle ombesörja deportationerna. Den som förväntat sig vild skottlossning, galna nazister och häftiga specialeffekter lär nog bli grymt besviken, istället ligger fokus på debatten om hur detta ovan nämnda problem ska lösas. Deltagarna har två timmar på sig och kommer från en rad olika civila och nazistiska administrativa institutioner, och som ordförande sitter Reinhard Heydrich (excellent spelad av Kenneth Branagh) och försöker få de motstridiga viljorna att enas i frågan. Har du inte sett filmen, se den...
Men åter till artikeln, som jag lite oroväckande fann helt acceptabel, förutom att Arnstad av någon underlig anledning konstant återvänder till det faktum att filmen innehåller sekvenser som saknar bevis i de kvarvarande dokumenten. Men nu råkar detta trots allt vara en spelfilm, och att man då trots allt måste ha viss förståelse för att allt som sägs och görs inte nödvändigtvis måste vara korrekt. De gånger filmskaparna använt sig av sin ”konstnärliga frihet” tycker jag inte på något sätt förstör helheten, utan gör att även personer utan större kunskaper om såväl konferensen som deltagarna får en inblick i hur man såväl resonerar som förhåller sig till ämnet man diskuterar.

Dock skulle mina farhågor om att jag skulle behöva ägna ett helt blogginlägg åt att – i stora drag – hålla med Arnstad, tack och lov grusas. För ingen artikel av Arnstad är numera komplett utan att han spyr sin galla över Steven Spielberg i allmänhet och ”Saving Private Ryan” samt ”Band of Brothers” i synnerhet. Dessa två filmer verkar – med tanke på att de är ett återkommande tema i hans kåserier – hålla honom vaken på nätterna, och på vilket sätt han här näst ska sabla ner dem. Efter att ha gett sin bild av hur förintelsen förmedlats på tv, vilket jag i stora drag inte heller har något att invända om, även om det inte på något sätt är unikt. Ta bara hur vår bild av slaveriet skapats genom böcker som bl.a. ”Uncle Toms Stuga” eller tv-serien ”Rötter” och där ordet ”slav” för tankarna för de allra flesta till de enorma bomullsplantagen i södra USA. Men sett ur ett historiskt perspektiv är den bilden enbart en kort parentes, den kan troligen inte heller på något sätt ses som speciellt representativ för slaveriets historia. Historiskt sett har de slavar européerna använt sig av varit vita, ofta härstammande från östra Europa och användes som hushållsslavar. Det finns förstås en närmast oändligt mängd filmer och böcker som, kanske inte helt historiskt korrekt, påverkat vår bild av dåtiden, så varför vore ”Förintelsen” något annorlunda?
Efter denna lilla utflykt är det således dags att börja med det sedvanliga – och rätt tröttnade – angreppen mot Spielbergs produktioner. Arnstad skriver

”En märklig detalj angående förhållandet mellan krigsfilmer och filmer om
Förintelsen är hur vattentäta skotten förblir dem emellan. I Steven Spielbergs
storproduktioner ”Rädda menige Ryan” (1998) och ”Band of Brothers” (2001)
existerar knappt judemorden.”

Jag finner det något ironiskt att en person som suttit och raljerat över att skaparna bakom filmen ”Conspirary” tagit sig konstnärliga friheter, när Arnstad själv gör det. Även om jag på intet sätt finner ”Rädda menige Ryan” som någon större favorit, så förstår jag inte riktigt Arnstads kritik. Filmen utspelas i efterdyningarna till landstigningen i Normandie, tusentals mil från de läger och avrättningsplatser som tyskarna anlagt i östra Europa. Det finns således en rätt logisk orsak till varför det finns ett vattentätt skott mellan kapten John H. Miller och hans manskap och judemorden, ett par tusen mil av vattentäta skott. Uppenbarligen är geografi inte ett av Arnstads starkare ämnen.
Men eftersom frågan om Förintelsen ligger Spielberg varmt om hjärtat, så löste han det genom att låta Stanley Mellisch häckla tillfångatagna tyska soldater med att han är jude...
Vad gäller Band of Brothers (ytterligare en produktion jag och Arnstad haft mina duster om), så kan jag bara konstatera att Arnstadt antingen lider av amnesi eller helt enkelt inte sett serien. I avsnittet ”Why we fight” (avsnitt 9), vilket i många avseenden är seriens nyckelavsnitt, upptäcker en patrull ett mindre koncentrationsläger. Upptäckten av denna för de flesta soldaterna okända aspekt av det Tredje Riket förklarar för soldaterna varför de kämpat, och också berättigar de uppoffringar de behövt göra allt sedan de landsattes över Normandie. Hur nu Arnstad kan ha missat detta övergår mitt förstånd, och förstärker enbart min bild av Arnstad som en person som är otroligt slarvig med sina efterforskningar och endast ser det han själv vill se.
Men galenskaperna slutar inte där, utan istället fortsätter Arnstad sitt korståg mot Spielberg och hans skapelser, och i vad som för mig allt mer för tankarna till Joseph Goebbels berömda citat ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning ”, fortsätter han med att säga:

”Quentin Tarantinos intressanta ”Inglourious basterds” (2009) vågade överträda
gränserna, utifrån sin uttalade ambition att driva med de ”historiskt korrekta”
Spielberg-filmerna.”

Detta påstående att Tarantinos film ”Inglourious besterds” skulle vara en ”drift” med Spielbergs filmer jag faktiskt aldrig sett, och det vore trevligt om Arnstad (även om jag inte hyser några större förhoppningar) kunde bistå med en källa till detta påstående. De uttalanden Tarantino gjort om sin film, handlar snarare att den mer är tänkt att vara en slags hyllning till filmer som ”Tolv fördömda män”, ”Örnnästet” och ”Kanonerna på Navarone” kombinerat med stilistiska grepp som ska föra tankarna till Tarantinos kanske främsta inspirationskälla – Serio Leone. Om man begrundar Tarantinos filmer så handlar dessa inte om att driva eller häckla, utan snarare att hylla de filmer och filmskapare som påverkat Tarantino under hans uppväxt.
Om nu Tarantino skulle känna ett behov av att ”häckla” Spielbergs produktioner, så finner jag faktiskt ”Inglorious besterds” som fullständigt misslyckat i den aspekten. Ser man den däremot som en hyllning till ovan nämnda filmer och filmskapare, så är den däremot desto mer lyckad...

Det är också intressant att reflektera över att Arnstad i sitt raljerande inte nämner filmen ”Motstånd” (Defiance, 2008) med Daniel Craig i huvudrollen som Tuiva Bielski. Till skillnad från ”Inglorious besterds” så bygger Motstånd på verkliga händelser, och ska som vanligt ses som en spelfilm med verklighetsanknytning och inget annat, i Vitryssland under andra världskriget. Filmen bygger på berättelsen om de tre Bielskibröderna som, till skillnad från gängse bilden av judarna, inte tänkte ledas som lamm till slakt av tyskarna. Istället organiserade de tre bröderna en av Vitrysslands största motståndsgrupper och bekämpade tyskarna. Men det kanske berodde på att den här filmen inte är lika spektakulär som ovan nämnda film av Tarantino...

Källa: Ny film skildrar Förintelsens mekanismer

Min kamp ges ut på tyska...

Tysklands kanske mest kontroversiella verk ska nu ges ut på nytt, det brittiska förlaget Albertas Ltd. planerar att ge ut en utgåva i Tyskland som uppenbarligen ska bestå av valda delar ur Hitlers bok. Peter McGee, chef för Albertas Ltd, säger till Reuters att "utdraget kompletteras av en kritisk kommentar. Poängen är att folk ska läsa - och äcklas" och säger vidare "vill att Mein Kampf ska vara tillgänglig så att folk kan se den för vad den är, och sedan förpassa den till litteraturens sopkorg".Mein Kampf, som består av två delar Eine Abrechnung (En uppgörelse, 1925), och Die Nationalsozialistische Bewegung (Den nationalsocialistiska rörelsen, 1926) skrevs till stora delar under tiden Hitler satt fängslad i Landsberg för delaktighet i den misslyckade Ölkällarkuppen 1923. Hitler hade ursprungligen tänkt att titeln på boken skulle vara Viereinhalb Jahre (des Kampfes) gegen Lüge, Dummheit und Feigheit (Fyra och ett halvt års kamp mot lögner, dumheter och feghet), men Arthur Axmann (som drev partiets förläggare) övertalade honom till den något mindre komplicerade titeln "Mein Kampf" (Min Kamp).Den första delen kan i praktiken summeras som en självbiografi, där Hitler beskriver sin uppväxt, tiden i Wien, flytten till München och sin tjänstgöring i den tyska armén under det första världskriget. Andra delen tar mer formen av en politisk instruktionsbok för partiet, där Hitler delvis förklarar sina tankar runt historia, synen på staten och även ger sin bild på hur partiet ska organiseras för att vinna makten och avslutas med Hitlers vision för ett av honom styrt Tyskland. Böckerna blev väl knappast någon större succé utanför det, vid tiden för dess första utgåva, nyreformerade NSDAP. Men i takt med partiet och Hitlers framgångar ökade intresset, och sammanlagt såldes boken i runt 10 miljoner exemplar och översattes till 16 språk. Det bör dock påpekas att få av de som köpte boken läste den, och att den mer sågs som en slags obligatorisk gåva i samband med bröllop och andra högtider.Men trots att böckerna genererade stora inkomster till såväl partiet som Hitler (han lär ha tjänat i runda slängar över 7 miljoner riksmark på böckerna), så var han själv inte speciellt nöjd med dem. En uppföljare påbörjades, där Hitler gick in mer i detalj på hans utrikespolitiska visioner, men trots upprepade uppmaningar från såväl Axmann som andra partimedlemmar valde Hitler att inte ge ut boken. Först efter kriget gavs boken, under namnet Zweites Buch (den andra boken) ut, och 2003 gavs den första auktoriserade engelska utgåvan, Hitler’s Second Book: The Unpublished Sequel to Mein Kampf ut.Utgivningen av böckerna har efter kriget mött en hel del kontroverser, den Bayerska staten - som övertog rättigheterna till böckerna - har på alla sätt försökt förhindra att böckerna ges ut i - främst - Tyskland, men även andra länder. I början av 1990-talet gav det svenska förlaget Hägglund ut böckerna i en nyutgåva, och som den bayerska regeringen försökte stoppa. Målet gick ända upp till Högsta Domstolen som dock avslog den bayerska regeringens ståndpunkt då rättigheterna till den svenska upplagan var oklar då det förlag som tidigare gett ut boken inte längre existerade.Källa:"Mein Kampf" ges ut på svenska

Tala är silver, tiga är guld...

Det Socialdemokratiska Arbetarpartiets partiledare Håkan Juholt har spenderat semestern i Mexico, och det var en solbränd och uppenbarligen revanchlysten partiledare som återvände till Sverige. Efter ett bedrövligt 2011 med vikande opinionssiffror för såväl partiet som förtroende för Juholt, det ena klavertrampet efter det andra och ett parti som verkar på gränsen till att befinna sig i fullständig upplösning, var det så dags för Juholt att åter äntra scenen. Det är dock uppenbart att Juhols semester inte spenderats med att kontemplera sina egna snedsprång och stundtals obegripliga uttalande, utan något helt annat. För vid Folk och Försvars pågående konferans kläckte den klämkäcke Juholt ut sig följande kommentar:

”Vi har presenterat andra modeller för personalförsörjningen, såväl i försvarsberedningen som i försvarsutskottet. Regeringen valde att göra upp detta med Sverigedemokraterna. Nu kommer de till oss och ber om pengar - ta ansvar för detta själva! Det är underfinansierat.”

Och att

"Nu är vi i ett läge där vi har en statsminister som drivit igenom en ny försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna."

Problemet är det beslut Juholt talar om röstades igenom 1 juli 2010, tre månader innan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen. Riktigt hur den matematiken går ihop kan man onekligen fråga sig, Juholt slår hur som helst ifrån sig med att säga att "Om jag valde ett ord som var felaktigt så beklagar jag det", och att han är mycket medveten om att Sd inte satt i riksdagen vid tiden för beslutet. Underförstått är syftet att Juholt vill få till en blocköverskridande överenskommelse med Alliansen när det kommer till försvarsfrågorna, och att han på något underligt sätt försöker visa problemen för en minoritetsregering. Tyvärr måste man väl bara konstatera att Juhols sätt att resonera inte direkt känns speciellt logiskt, och ännu mer underligt blir det när man betänker att Juholt själv knappast kan ses som någon garant för en speciellt långsiktig försvarspolitik. I samband med att Nato skickade flygstyrkor till Libyen så yttrade först Juholt kritik mot Alliansens förslag om att bistå med trupp till denna styrka, bara för att några dagar senare ändra sig och ge förslaget sitt bifall. De enda som faktiskt röstade emot förslaget var Sverigedemokraterna.
Men som om denna fadäs nu inte var nog, så kom igår nästa motgång, och till skillnad från agerandet på Folk och Försvar, kan den här potentiellt innebära att de inre konflikter som tillfälligt lappats över, återigen kan blossa upp.

Inför nystarten 2012 hade Juholt tänkt att ersätta Sven-Erik Söder med Urban Ahlin som gruppsekreterare i partiledningen, något som i normala fall inte borde väcka något större intresse. Men nu talar vi om Juholt, och då rör vi oss plötsligt inte i en normal dimension, utan i något som mer för tankarna till "The Twilight Zone", eller kanske mer passade i det här fallet - "The Juholt Zone".
För Urban Ahlin är nämligen ett rätt kontroversiellt val, främst kanske på grund av att han tidigare anklagats för sexuella trakasserier på en kvinnlig medarbetare 2008. Detta har givetvis väckt ont blod inom S-kvinnorna, där ordförande Lena Sommestad sa innan valet av Ahlin att

"Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget"

Juholt slår dock ifrån sig kritiken och konstaterar bara att Ahlin skulle gjorts till utrikesminister om förra partiledaren Mona Sahlin valts till statsminister, och är enligt Juholt tillräckliga skäl till att ge honom denna post. Sommestad är dock inte imponerad, utan konstaterar bara att anklagelserna om Ahlin underminierar hans ställning inom partiet.
Riktigt vad anklagelserna mot Ahlin egentligen bygger på är oklart, enligt SVT ska de skett i samband med en resa till USA, då Ahlin en kväll ska ha försökt att ta sig in i kvinnans hotellrum. Efter hemkomsten kallades Ahlin in till Sven-Erik Österberg (dåvarande gruppledare) som utredde frågan, och det hela slutade med att kvinnan omplacerades och händelserna tystnades ner. Österberg själv konstaterar bara att det hela "var full oacceptabelt", men att man inte "blir straffad för något man inte är fälld för".
Hela affären har dock väckt den interna konflikt som hela tiden legat och pyrt inom partiet, och vid minsta lilla vindpust vaknar till liv. Visst kan man väl konstatera att Ahlins utnämning kanske är en storm i ett vattenglas, och att händelserna 2008 i vissa avseenden känns något difusa. Vad som skedde på hotellet i USA lär vi nog aldrig få veta, partiet har gjort allt de kunnat för att tysta ner händelserna och varken Ahlin eller kvinnan i frågan verkar vilja tala om händelserna. Det hela för mer tankarna till det republikanska partiets val att välja presidentkandidat, där gamla synder (ofta sexrelaterade) lyfts fram för att underminera konkurrenterna. Om anklagelserna är falska är detta ett storm i ett vattenglas, skulle de däremot visa sig vara sanna urholkar det givetvis bilden av partiet. Men oavsett vad, så visar konflikten att Juholts ställning är milt sagt prekär, och att han kanske skulle oroa sig mer för sin egen ställning inom partiet än Alliansens minoritetsställning i riksdagen...

För nu slutar inte Juholts elände här, de fortsätter faktiskt, och i det här fallet är det en gammal synd från i höstas. I samband med att SAP lade fram sin skuggbudget, började det komma anklagelser mot att Juholt gått in och ändrat i partiets första utkast. Enligt det första utkastet fanns en satsning på A-kassan med tre miljader kronor, höjt tak för ersättningen de första 100 dagarna till 780 kronor och en höjning av ersättningsnivån till 80 procent. Detta ska enligt källor inte fallit i god jord hos Juholt, som var orolig att höjningen skulle kunna användas i debattsammanhang för att anklaga partiet att vara ett bidragsparti.
Istället minskades satsningen från tre miljarder kronor till 600 miljoner kronor den 26 september 2011, något som fick riksdagsgruppen att gå i taket. Det slutgiltiga förslaget blev en satsning på 3,7 miljarder kronor till A-kassan, ett höjning av ersättningstaket till 910 kronor de första hundra dagarna och en höjning av ersättningsnivån till 80 procent.
Detta påstådda siffertrolleri påstod senare Juholt inte existerade, men internt har Juholts agerande fått stark kritik. På torsdag ska SAP:s verkställande utskott utreda vad som egentligen hänt och vem som har beordrat vad i denna soppa, enligt många finns det en risk att Juholt kan tvingas avgå. Även om jag inte tror att utgången av VU:s möte kommer bli så drastiskt, främst därför att det sista partiet nu behöver är en ny infekterad debatt om vem som ska bli partiledare, så kommer det ytterligare att urholka Juholts position inom partiet.

Det ställer dock frågan hur länge Juholt kan sitta kvar som partiledare, för även om partiets ledning för allt i världen inte vill få en ny potentiellt förödande intern konflikt om vem partiets nästa ordförande ska bli, så blir Juholts position allt mer urholkad. Det är möjligt att han kommer även rida ut denna storm, men samtidigt kan man bara konstatera att det skepp Juholt navigerar blir allt mer skadat av de återkommande stormarna. De snudd på desperata försöken att laga de värsta hållen duger inte, speciellt som kapten konstant struntar i sjökorten och navigerar sig över rev som ytterligare förvärrar fartygets sjöduglighet. Frågan är förstås huruvida kapten Juholt kan stranda skeppet innan det sjunker, eller tvingas följa med det i djupet.
Samtidigt kan man bara konstatera att Juholts problem också smittar av sig på partiet, som just nu är inne i djup ombyggnadsfas och behöver lugn och ro. Allt sedan Göran Perssons arbete med att uppgradera partiet stannade av, så har partiet haft det svårt att riktigt anpassa sig till ett post-industriellt samhälle. Partiets gamla väljarkår håller successivt på att urholkas, partiets tidigare ekonomiska grundinställning är också kraftigt försvagat på grund av att man i praktiken lämnat den tidigare så hyllade "tredje vägen". Men vad som kanske är mest oroväckande är att partiet saknar visioner, för ett parti som historiskt sett förknippats med detta är det onekligen problematiskt när man nu saknar dessa. Det går givetvis inte, speciellt i läge när omvärlden rustar sig för mer neddragningar, att gå till val på devisen "höjda ersättningar till arbetslösa", hur än behjärtansvärt de nu må vara.
Den andra frågan är förstås hur detta återkommande internbråk kommer påverka möjligheterna att finna en ny kurs för partiet, något som Juholt annonserat ska komma. Frågan är bara när och om det kommer rädda partiet, jag är lite tveksam. Juholt har fått spenderat mycket tid och kraft åt att dels möta den interna kritiken, dels att sysselsätta sig med extern damage control.

Källor:
Juholt: Regeringen gjorde upp om försvaret med SD (SvD)
Ahlin valdes trots kritik (SVT)
Mycket tveksam utnämning (Aftonbladet)
SVT avslöjar turerna kring S-budgeten
Blogg: Juholt pressas för A-kassebantning (DN)
Ahlin vald trots S-kvinnornas protest (DN)

Gör om, gör rätt

Kanske inte blev den mest lyckade placeringen av en annons...

KHL, laglöst land?

I en rätt roande artikel beskriver den kanadensiska tidningen The Star hur situationen är i KHL, där allt kanske inte alltid fungerar lika smärtfritt som i Elitserien eller i NHL. Berättelsen tar avstamp i Avangard Omsk blott 18 årige hockeyspelaren Alexei Cherapanovs olyckliga död den 13 Oktober 2008, och de lätt surrealistiska omständigheterna vad som sedan sker. Först 45 minuter efter att Cherapanov fått en hjärtattack och fallit samman i avbytarbåset, anländer ambulansen och påbörjar de - helt uppenbart - meningslösa upplivsningsförsöken. Mitt under dessa helt hopplösa försöken anländer lagets ägare, Nikolai (vars efternamn tydligen är okänt för även lagets ledning) till rummet dit Cherapanovs lik förts. Ägaren som tydligen har den lite obehagliga ovanan att gå ner i lagets omklädningsrum efter en förlust beväpnad med en pistol, börjar skälla ut läkarna och kräver att de ska återuppliva talangen. Men inte ens en pistolbeväpnad Nikolai kunde ändra utgången, och i omklädningsrummet dödförklaras en av Rysslands största talanger. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, och är bara en av många kontroverser som omgärdar KHL.

KHL - Kontinental Hockey Leauge - bildades 2008 och har vid sidan av från Ryssland även lag ifrån bland annat Slovakien, Lettland och Vitryssland. Ligan skapades av dåvarande president Vladimir Putin som ett försök att utmana NHL och för att försöka behålla ryska spelare i Ryssland. Ur denna synvinkel har onekligen KHL varit framgångsrik, antalet europeiska spelare i NHL är rekordlågt och många lockas till Ryssland med lukartiva kontrakt och obefintliga skatter, så är det för många extremt lönsamt att spela i KHL. Det har också lagts fram planer på att utöka ligan med en division i Västeuropa, men hitintills har dessa planer inte realiserats även om AIK för några år sedan hotade med att lämna svensk hockey för spel i KHL.

Men det finns även en baksida, många lag dras med stora ekonomiska problem och mycket av ligans existens hänger på subsidier från det statliga gasbolaget Gazprom som pumpar in pengar i såväl ligan som många klubbar. De ekonomiska problemen gör att många arenor är kraftigt undersatta och på vissa håll tvingas bortalaget själv ta med sig toalettsitsar, toalettpapper och så vidare. Även om många spelare kan tjäna stora pengar på spel i KHL, är arbetsvilkoren tuffa och spelare kan tämligen godtyckligt få sparken. Klubbarnas sviktande ekonomi gör också att löneutbetalningarna kan släpa, och att lönerna ibland betalas ut svart och kontant, vissa klubbar använder sig av hot för att tvinga bort spelare från klubben. Den ovan nämnda händelsen när Cherapanov avled visade också att säkerhetstänkande saknades, och även om KHL:s kommisär Alex Medvedev (som inte är släkt med den sittand presidenten) lovat bättring verkar lite i praktiken hänt. Men det som kanske oroar spelarna mest är de ofta lång resorna klubbarna tvingas till, Ryssland är ett enormt land och KHL består av lag från Sibirien till Slovakien. Det är således tämligen uppenbart att bussresor inte är ett alternativ i många fall, utan att det enda sättet att transportera såväl spelare som ledare är i flygplan.

Här finns kanske de mest uppenbara och oroväckande bristerna, något som blev tämligen uppbart när KHL laget Jaroslavs flygplan störtade när det skulle lyfta och hela laget, däribland den svenske målvakten Stefan Liv, dog i kraschen. Olyckan satte återigen fingret på de enorma problem den ryska civila luftflottan har, men trots löften från ligaledningen att se över klubblagens flygplan, verkar lite skett. Några veckor efter olyckan skulle den före detta Södertäljespelaren André Benoîts lag göra en längre flygtur, något som givetvis oroade Benoît. Lagledningen gav dock lugnande besked och visade honom bilder på ett modernt flygplan som skulle användas, väl framme visade sig dock detta inte stämma och med hjärtat i halsgropen nådde han och laget fram helskinnade.

Samtidigt ska man ha i åtanke att flygsäkerheten i Ryssland i allmänhet är osedvanligt låg, och inrikesflottan består till stora delar av flygplan från Sovjettiden. Situationen förbättras givetvis inte av det faktum att många KHL klubbar dras med stora ekonomiska problem, och att besparingar måste göras lite överallt.

Bilden som tonar fram i artikeln är givetvis inte allt för positiv, och även om den säkerligen är lite färgad av det faktum att KHL på allvar hotar NHL:s position i hockeyvärlden, tycker jag den ändå är av intresse. Främst kanske på grund av den nästan helt okritiska hållning vissa svenska journalister verkar hysa för KHL, och drömmarna om att skapa en europeisk liga som på allvar kan konkurrera med NHL nu kan realiseras. Samtidigt är frågan huruvida KHL är mogen för denna uppgift, i artikeln beskrivs också hur en representant för ett finskt lag skulle möta ledningen för KHL i St. Petersburg och förhandla om huruvida det finska laget skulle flytta över till KHL. Efter att ha spenderat 30 timmar på sitt hotell utan att de ryska representanterna hört av sig, valde den finske represenanten att åka hem till Finland igen och idén skrotades.

Men det är inte bara rent organisatoriskt det finns brister, många klubbar går på knäna ekonomiskt, arenorna är slitna och vore det inte för att Gazprom och den ryska staten pumpade in enorma pengar i KHL, skulle troligen ligan för länge sedan tvingats lägga ner.

Sedan något år sedan går ligan i Viasats hockeykanal, och de få matcher jag sett höjer väl knappast pulsen något. Visst, kvalitétsmässigt håller hockeyn kanske högre klass än Elitserien, vilket vore underligt med tanke på att några av världens bästa spelare trots allt håller till i ligan, men det är fortfarande långt till någon NHL klass. Visserligen kan man väl bara konstatera att NHL haft lång tid på sig att etablera sitt varumärke, och att man redan som liten haft en relation till NHL (lite på samma sätt som engelsk fotboll). KHL har således mycket att ta igen, men frågan är ändå huruvida man har kapaciteten och om intresset finns, och är tidningarnas sportsidor något att gå efter kan man väl bara konstatera att antalet artiklar om KHL är försvinnande få.
Dock kan man väl slänga in en brasklapp i att det förstås är lite enögt att gå ranka en liga efter vad som står i enbart svenska tidningar, hockey spelas förstås i en rad andra länder, men eftersom mina kunskaper i t.ex. finska och tjeckiska är obefintliga så får jag utgå från vad som skrivs på språk jag kan.

Samtidigt kan man väl bara konstatera att delar av KHL:s syfte, nämligen att försöka stoppa den bokstavliga flodvåg av spelare som lämnade Ryssland för spel i NHL, har stoppats. Antalet ryska spelare i NHL har onekligen sjunkit de senaste åren, och i år spelar 32 spelare i NHL. Även antalet tjeckiska och slovakiska spelare har minskat i NHL sedan KHL lanserades, samtidigt som antalet nordamerikanska spelare ökat rätt radikalt under de senaste åren.

Men frågan är då, kommer KHL att på allvar kunna ta upp kampen med NHL? Ja, det är förstås den stora frågan och onekligen är det så att KHL redan nu utmanar NHL rent spelarmässigt. NHL har på senare år haft allt svårare och svårare att locka över ryska spelare, och samtidigt lockar förstås de höga lönerna och skattefrihet spelare från andra europeiska ligor att söka sig till KHL.
Däremot har ligan långt kvar när det gäller såväl organisatoriskt som intressemässigt. De få gånger svensk massmedia skriver om KHL är ofta i negativa sammanhang, och handlar då primärt om spelare som fått sparken från sina klubbar eller på annat sätt hamnat i trångmål. Ett annat problem, åtminstone för mig som potentiell kund, är förstås bristen på relation till klubbarna. Ska jag vara ärlig så har faktiskt väldigt, väldigt liten koll på vilka lag som spelar och vilka spelare som spelar i vilka lag, visserligen kan man väl bara konstatera att spelaromsättningen i NHL ofta är rätt massiv, men till skillnad från KHL där hela lag kan bytas ut från säsong till säsong, finns trots allt en viss kärna kvar i de flesta NHL lag mellan säsongerna. Men, som sagt, KHL har enbart existerat sedan 2008 och har under den tiden gått från en i praktiken okänd liga, till en liga där några av världens bästa spelare trots allt återfinns. När Jagr återvände i höstas till NHL var det många som skakade på huvudet, så har han trots allt visat att gubben fortfarande kan leverera och även om snabbheten kanske inte längre finns där, så håller han fortfarande hög klass.

Det är också värt att notera att NHL inför nästa säsong står inför en enorm utmaning, nämligen förhandlingarna mellan spelarfacket, NHL och hockeylagen. Redan nu aviseras det att förhandlingarna kan dra ut på tiden, och att en ny spelarstrejk inte går att utesluta. En eventuell spelarstrejk i NHL kan mycket väl bli den öppning KHL behöver för att på allvar etablera sig internationellt. Jag vet att många svenska klubbdirektörer går runt och hoppas på en eventuell spelarstrejk i NHL, förra gången NHL strejkade valde många - inte bara svenska spelare - att spela i Elitserien och intresset för Elitserien blev rekordstort. Samtidigt kan man väl bara konstatera att situationen nu skiljer sig rätt radikalt från då, KHL kommer givetvis att ses av många som en både sportslig och ekonomiskt bättre alternativ. Och även om många sportchefer givetvis håller tummarna för de svenska spelarnas klubbhjärta, vet vi alla hur svagt det brukar slå när väl sedelbuntarna plockas fram och här har förstås svenska klubbar inget som helst att hämta visavi KHL. Skulle det således bli en spelarstrejk i NHL, så kan detta bli en öppning för KHL att även nå ut till en bredare publik och även hamna i fokus på ett helt nytt sätt.

Samtidigt finns det varningstecken, KHL bygger i stort på inkomster från det statliga Gazprom, försvinner dessa så försvinner också grund för KHL. Ett annat problem är förstås arbetsvilkoren och det faktum att Ryssland har stora problem med den organiserade brottsligheten.

http://www.thestar.com/sports/hockey/international/article/1111783--dodgy-world-of-khl-still-about-hockey

Det förråande kriget

En video med fyra amerikanska soldater som påstås urinera på tre dödade talibaner i Afghanistan har skickat chockvågor över USA, och den amerikanska militären har nu lovat att utreda videon grundligt. Problemet är dock att den här videon inte kunde ha kommit vid ett sämre tillfälle, USA:s anseende i Afghanistan är sedan länge tämligen skamfilat, relationen med Pakistan har nått ett nytt lågvattenmärke och kommer samtidigt som USA försöker vinna stöd för ett eventuellt angrepp mot Iran. Den visar också på den förråande kraft krig per defintion har på soldater, och även hur skör den linje både enskilda soldater och styrande måste balansera på. För även om de fyra soldaterns beteende är rent bedrövligt, så kanske den också är effekten av en konflikt där de moraliska gränserna suddats ut, något som de amerikanska myndigheterna själva bidragit med. Uppförandet av fånglägret på Guantanamo (som för övrigt firade tio år igår) och behandlingen av internerna på fängelset i Abu Ghurayb i Irak, visar onekligen att det inte bara är enskilda soldater som har svårt att skilja mellan rätt och fel. Och avslöjanden om såväl danska, tyska och brittiska soldaters agerande i Afghanistan och Irak, visar även att problematiken inte enbart begränsas till amerikanska soldater.

Samtidigt kan man bara konstera att rent historiskt sett är den typ av krigföring USA och dess allierade (det vill även säga Sverige) är involverade i, ofta innebär att gränserna för vad som i vanliga fall anses vara moraliskt förkastligt förflyttas och att detta inte enbart begränsas till enskilda soldater. Ett lysande sådant exempel torde kriget i Algeriet vara, ett av efterkrigsvärldens mest smutsiga krig. De ofta fruktlösa försöken att finna ledarna för den algeriska motståndsrörelsen, gjorde att den franska armén och staten började hänge sig åt aktiviteter som knappast kan anses vara förenligt med en demokratisk stat. Det skulle dessutom visa sig att den våldsspiral den franska staten och militären startat, skulle vara extremt svår att få stopp på och dessutom rendera i ett av de kanske allvarligaste myteriförsöket i modern fransk historia. När nyheten om att den franska regeringen och president de Gaulle tänkte börja förhandla om ett franskt tillbakadragande från Algeriet, väckte detta ont blod inte bara bland den franskättade befolkningen i Algeriet, utan även delar av den franska armén, framförallt de franska fallskärmsjägarna. Ett misslyckat myteri bland fallskärmsjägarna i Algeriet slogs snabbt ned, men händelsen skakade onekligen om Frankrike och under en period efter att Algeriet blivit självständigt skakades Frankrike av en rad terrorattentat från besvikna före detta militärer och franskättade algerier. Många av de soldater som tjänstgjort i de franska "förhörslägren" anlitades efter kriget av CIA och/eller en rad latinamerikanska länder, där deras förhörskunskaper var eftersökta och nu blev en del i de "smutsiga krig" som fördes i Argentina, Uruguay, Chile, Brasilien, Paraguay o.s.v...

Hitlers albanska soldater

En av de mer obskyra Waffen-SS divisionerna får nog 21. Waffen-Gebirgs-Division der SS Skanderbeg (Albanische Nr. 1) anses vara, och kanske också en av de mer okända. Bakgrunden till denna - för de flesta - troligen helt okända Waffen-SS division var Mussolinis ödesdigra aktiviteter på Balkan under upptakten till det andra världskriget.
I samband med Hitlers allt mer aggressiva utrikespolitiska agerande i efterdyningarna till Münchenöverkommelsen, hade Mussolini i allt högre och högre grad förpassats till en politisk bifigur. Visserligen ansåg både britter, fransmän och tyskar att Italien och Mussolini var en viktig allierad i det krig som nu såg ut att komma allt närmare och närmare, men det var inte primärt till Rom man vände blickarna, utan mot Berlin. I samband med att tyska styrkor ockuperade vad som var kvar av Tjeckoslovakien i mars 1939, beslöt sig Mussolini för att visa att även Italien var kapabla till att visa militära och politiska muskler. Offret för Mussolini var Albanien, ett land som i stort sett varit ett italienskt lydrike under hela mellankrigstiden och som i praktiken saknade kapacitet att överhuvudtaget sätta något emot ett italienskt angrepp. I april landsteg så de första italienska styrkorna, och den italienska marionettregimen under ledning av kung Zog valde att hellre fly än illa fäkta. Den lilla, och av Italien utbildade och utrustade, albanska armén kunde givetvis inte göra något alls emot de italienska styrkorna och snart var landet ockuperat i en praktiken oblodig invasion.
Men om nu Mussolini trott att invasionen skulle väcka något större internationellt rabalder, så tog han fel. Några större rubriker i de europeiska tidningarna blev det inte, delvis tack vare det faktum att landet i praktiken redan var underställt italiensk överhöghet, men också för att invasionen i många avseenden druknande i den allmänna oro för utvecklingen i Centraleuropa. På hemmaplan blev dock invasionen en större propagandaseger, speciellt efter de italienska styrkornas mindre lyckade insatser i det spanska inbördeskriget.

Nästa gång Albanien var på tapeten var den 28 Oktober 1940, då den italienska armén använde landet för sitt fullständigt misslyckade försök att inta Grekland, de italienska trupperna slogs tillbaka och delar av Albanien blev nu ett slagfält mellan de grekiska och italienska styrkorna. Våren 1941 var det så dags igen, de italienska trupperna i Albanien förstärktes och förbereddes för ett nytt försök, som lik det första slutade i ett makalöst praktfiasko. De italienska trupperna drevs återigen bort, och först efter tyskt intervention på Balkan kunde de italienska trupperna till slut avancera in i Grekland. Men lyckan blev kortvarig, kriget hade kostat mer än det smakat och det inbördeskrig som nu bröt ut i Jugoslavien spred sig snabbt till Albanien där många albaner nu började drömma om ett storalbanskt rike.Italienarna fann sig snart involverad i en konflikt de vare sig var utrustad eller speciellt intresserad av, och många av de förband bestående av albern italienarna satt upp verkade mer intresserade av annat än att nödvändigtvis bekämpa partisaner. Sitautionen förbättrades förstås inte av Italiens fortsatta militära motgångar, och när Italien i september 1943 undertecknade ett vapenstillestånd med de allierade bröt hela ockupationen samman. Utan några egentliga direktiv till den italienska armén var det i praktiken upp till var och en att avgöra vad han ville göra, många italienare på Balkan packade ihop sina tillhörigheter och begav sig hemåt, medan andra togs tillfånga av tyskarna som snabbt ryckte in i de områden som kontrollerats av Italien för att avväpna de italienska strykorna. Andra valde att ansluta sig till partisanerna, som nu bokstavligen översvämmades av övergivna italienska vapen och annan utrustning som nu fanns överallt, för tyskarna var den italienska kapitulationen en i praktiken militär katastrof på Balkan.
Den tyska armén som redan innan Italiens utträde haft stora problem att skrapa fram tillräckligt med manskap att bekämpa partisanerna och pacificera landsbygden, stod nu inför ett faktum att man nu fick ett ännu större område att kontrollera.I ett försök att råda bot på detta började således tyskarna nu sätta upp förband bestående av lokalt rekryterade soldater, något som tidigare primärt inskränkts till Volksdeutsche i så kallade Heimatschutz. De relativa framgångarna med att sätta upp Handschar, ett myteri under uppbyggnaden i Frankrike till trots, så började nu tyskarna snegla på en möjlighet att även sätta upp ett förband bestående av albaner.Nu var detta på intet sätt nytt, redan italienarna hade nyttjat sig av albanska "frivilliga", dels under försöken att inta Grekland, men även senare för att pacificera landsbygden.
Dessa hade till stora delar bestått av manskap från den upplösta albanska armén, och dess insatser rönte mycket kritik från den italienska armén som ansåg de i praktiken värdelösa och delar av skulden för misslyckandena i samband med höstoffensiven 1940 lades på de albanska förbanden. Trots detta fortsatte den italienska armén att sätta upp albanska förband, främst organiserade runt svartskjortorna och deras insatser fortsatte att variera mycket.Efter Italiens officiella utträde ur kriget stod nu tyskarna inför ett svårt dilemma, situationen i Albanien hade onekligen förvärrats under den italienska ockupationen och konflikten i Balkan. Samtidigt saknade de tyska förbanden kapacitet att på allvar bekämpa partisanerna både i Albanien och Jugoslavien, så man beslöt sig helt enkelt för att följa den policy Italien haft, och Waffen-SS fick order om att sätta upp en albansk Waffen-SS division, 21. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Skanderbeg" (albanische Nr. 1). Under våren 1944 påbörjades så arbetet, och runt ett kader från 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar" (kroatische Nr. 1) började divisionen formas. Trots att man som sagt inte hade några större problem med att finna frivilliga, ansågs många odugliga för aktiv tjänst. Redan på ett tidigt stadium drabbades divisionen av svåra disciplinära problem, och när den sattes in i strid i Kosovo och Montenegro var manskapet mer intresserade av att fördriva den serbiska befolkningen än att bekämpa partisanerna.

Militärledningen ansåg divisionen fullständigt värdelös, och av 4900 man ansågs endast 1500 hålla något högre stridsvärde (varav knappt hälften av dessa var albaner). I ett försök att öka divisionens stridsvärde förstärktes den med överblivit manskap från Kriegsmarine, men spiken i kistan blev onekligen den tyska arméns succesiva reträtt från Balkan.Många av de frivilliga, vilka redan från början uppvisat litet intresse för den tyska saken, började nu desertera i sådana mängder att det inte längre ansågs meningsfullt ha divisionen kvar. Resterna av divisionen, splittrades upp mellan 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs-Division "Prinz Eugen" (som fick primärt förstärka ett av divisionens regementen) eller Handschar. Divisionen upplöstes officiellt hösten 1944 och kvarvarande personal användes för att bilda 32. Freiwilligen-Grenadier- Division 30 Januar.
Efter kriget utlämndades divisionens ende befälhavare SS-Brigadeführer August Schmidhuber till de jugoslaviska myndigheterna, vilka åtalade honom för en rad olika övergrepp mot civila, och avrättades den 27 februari 1947.
Man kan ju onekligen finna det lite ironiskt att tyskarna, som trots allt borde varit medvetna om de italienska försöken, gör precis samma misstag. Även om det givetvis fanns albaner som trodde på den tyska saken, eller åtminstone var anti-kommunister och motståndare till Enver Hoxha, så var dessa alldeles för få för att det skulle fungera i långa loppet. Situationen förbättrades inte heller av de klanstrider och etniska konflikter som, likt en varböld, bubblade upp i samband med Jugoslaviens fall våren 1941.

Många av dessa konflikter spillde givetvis över till Albanien, bland annat en som än idag är lika omtvistad då som nu, nämligen Kosvos status. Precis som många andra länder såg troligen albanska nationalister möjligheten att också få ta åt sig av kakan från det erövrade Jugoslavien, problemet var bara att när Albanien nu blev fritt från Italienskt styre, så hade krigslyckan sedan länge vänt för axelmakterna. Det torde varit tämligen uppenbart för många att Tyskland skulle förlora kriget, samtidigt som framtiden på Balkan inte nödvändigtvis var helt klarlagd. Kanske hoppades många albanska nationalister att Jugoslavien skulle falla samman, och att Kosovo i sådana fall skulle tillfalla Albanien. Kanske kan vissa av övergreppen riktade mot den serbiska civilbefolkningen ses ur detta ljus, att man helt enkelt påbörjade en etnisk rensning för att ställa omvärlden för det faktum att området var albanskt.

2011 – ett bokslut

Så säger vi då farvä av 2011, och det är således dags att göra ett bokslut över det år som nu gått
och göra några kortare försök att spå vad som kommer hända under 2012.2011 var hur som helst ett år som dominerades av utvecklingen i Mellersta östern, Norge och den ekonomiska krisen i Grekland, och kryddades med att USA till slut lyckades finna Osama bin Laden, Mohammar Gaddafi blev avsatt och senare mördad och att den nordkoreanske ledaren Kim Il-Jong avled. I Sverige har mycket av rubrikerna handlat om Håkan Juholts återkommande politiska magplask, kungliga skandaler, vårdskandaler på ålderdomshem och
SAAB successiva förfall och konkurs.

Det är förstås vanskligt att sia över vad eftervärlden kommer minnas av 2011, men onekligen kommer de folkliga resningarna i delar av Mellersta östern att leta sig in i historieböckerna. Resningarna inleddes under våren i Tunisien, och riktades primärt mot korruption, höjda matpriser och en allmän brist på demokratiska rättigheter, efter att en butiksägare – i
protest mot matpriserna – tänt eld på sig själv, exploderade protesterna i landet. Landets ledare Ben-Ali tvingades i praktiken fly hals över huvud när det stod klart att polisen och militären
saknade möjlighet att slå ner upproret, och inspirerade av händelserna i Tunis började nu en frustrerad medelklass i Mellersta östern höja sina röster mot regionens envåldshärskare. Bahrain och Jemen blev den så kallade jasimrevoltens nästa anhalt, men här visade sig regimerna mer ståndaktiga och med bistånd från Saudi Arabien och det Förenade Arabemiraten kunde demonstrationerna slås ner i Bahrain. I Jemen blev läget snabbt kaotiskt och länge såg
det ut som att det inbördeskrig som förts i delar av landet nu skulle kasta in landet i totalt kaos uteblev. Efter mycket om och men tvingades till slut landets ledare ge sig av, men om några av kraven från demonstranterna på ökade demokratiska rättigheter kommer att nfrias verkar det mer oklart med. Det var dock inte förrän revolten nådde Egypten som västvärldens intresse väcktes på allvar, bilder från Kairo där hundratusentals demonstranter samlades på Tahiritorget (Frihetstorget) för att protestera mot den sittande Mubarakregimen. emonstrationerna blev snabbt våldsamma, men inte ens den egyptiska polisen kunde till slut få slut på protesterna, och när Mubaraks försök att själv samla sina styrkor och angripa Tahiritorget misslyckats, gick den egyptiska militären till slut in och tog över makten. Mubarak greps, fick ett lämpligt slaganfall och åtalades för maktmissbruk, men det dröjde inte länge innan de protesterade egyptierna insåg att militären verkade ovilliga att påbörja någon demokratiseringsprocess och nya demonstrationer skakade landet.
Mubarak var dock i jämförelse med sin granne Gaddafi lyckligt lottad, för något oväntat spred sig revolten även hit. Gaddafis försök att slå ner upproret misslyckades, och en osedvanligt häftig kampanj att låta NATO delta på rebellernas sida påbörjades. Gaddafis försök att slå ner
upproret misslyckades, och efter en våldsam kampanj i Väst om att bistå rebellerna, inledde NATO flygräder mot Gaddafis styrkor och fästen. Efter hårda strider bröt till slut Gaddafisidans motstånd ned och Tripoli kunde intas, rebellerna inledde nu en veritabel huvudjakt på Gaddafi som slutade i Misrata och att han och en av hans söner lynchades. När stridslarmet lagt sig började dock frågorna om vad och vilka omvärlden egentligen stött, Libyens ekonomi är slagen i spillror och tusentals vapen är på drift, en kombination som sällan är speciellt lyckat. Striderna i Libyen ledde också till en veritabel flyktingström av afrikanska flyktingar, som Gaddafi på order av EU förlagt i enorma flyktingläger, den italienska ön Lamusa översvämmades bokstavligen av flyktingar och en häftig debatt vaknade till liv i EU vems ansvar flyktingarna egentligen var.
Medan Gaddafis kvarlevor ännu inte hunnit svalnat ändrades fokus för omvärldens journalister, och alla kameror riktades nu mot Syrien. Här hade den sunnimuslimska befolkningen börjat inledda protester mot den shiadominerade syriska ledningen, och precis som i övriga regionen mötte demonstranternas krav på den sittande regimen med våldsamma motåtgärder. Syriens
ledare Al-Saad satte in militären och under sommaren och hösten har rapporter kommit om våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och militär. Även om omvärldens protester, bland annat från USA, NATO och arabförbundet, varit massiva, verkar Al-Saad klara sig ifrån ett liknande öde som Gaddafi. Till skillnad från Gaddafi som efter Sovjetunionens fall försökte blidka västmakterna, så har Syrien alltid haft en nära relation med Ryssland, något som nu verkar bära frukt då några FN-resolutioner i stil med de riktade mot Gaddafi känns ytterst tveksamma. Situationen är dock prekär för Syrien, landet har under lång tid aspirerat på att vara en regional stormakt, och risken är förstås att ett ökat internt kaos kan leda till svårigheter att upprätthålla denna policy. Risken är också överhängande att protesterna utmynnar i ett inbördeskrig, och för ett land med stora religiösa och etniska splittringar, är detta en oroväckande framtidsutsikt.

Men det var inte bara i Mellersta östern befolkningen protesterat, efter att den isländska ekonomin i praktiken kraschlandat var det nu dags för Grekland. År av ekonomisk vanskötsel, obefintlig skattemoral och effekterna av den globala ekonomins nedgång, ledde till en bokstavlig grekisk härdsmälta. Landets politiker verkade nästan paralyserade av omfattningen av sitt handlade, och grekerna välde ut på landets gator för att protestera mot neddragningar i den sociala välfärden och skattehöjningar. Problemet var bara att omvärldens sympatier
knappast fanns med en befolkning som kunnat gå i pension vid 50 års åldern, få tretton årslöner eller bonus om man närvarade på sitt arbete. Givetvis ska det väl påpekas att de flesta greker
troligen aldrig ens varit i närheten av att tillgodogöra sig en majoritet av dessa förmåner, men protesterna lämnade ändå en bitter eftersmak. För EU var dock det grekiska sammanbrottet en katastrof av monumentala proportioner, speciellt som flera andra länder i Medelhavsregionen sitter i samma sits som Grekland, men är till skillnad från grekerna mycket mer inflytelserika på den gemensamma europeiska marknaden.
Sakta men säkert har svångremmen dragits åt i Italien, Spanien och Portugal, men krisen begränsas inte enbart till de så kallade PIGS länderna, utan omfattar även länder som Storbritannien och Irland. Situationen i Grekland har delvis styrts upp med massiva lån från EU och Världsbanken, men frågan är vad som kommer hända den dagen krisen på allvar når
Italien och Spanien...

Protesterna mot den växande ekonomiska krisen har dock inte enbart begränsats till Grekland, i USA skapades ”Occupy Wall Street” rörelsen, en rörelse som i praktiken består av en massa grupperingar och personer på vänsterkanten. Till skillnad från den mer strukturerade och välorganiserade Tepartyrörelsen (med starka band till det republikanska partiet), saknar OWS någon egentlig agenda annat än att protestera mot det rådande ekonomiska klimatet och består i praktiken av en massa politiskt marginaliserade rörelser. Detta har dock inte stoppat
rörelsen från att sprida sig, och under sommaren genomförde rörelsen en rad demonstrationer runt om i USA, varav vissa renderade i våldsamheter, bland annat i Oakland. Under hösten verkar dock protesterna avstannat, och med det också massmedias intresse för rörelsen som åtminstone för tillfället verkar föra en tynande tillvaro.
Det var dock inte bara ekonomin som drabbades av härdsmälta, i Japan drabbades ett kärnkraftverk i närheten av Fukushima den 11 mars av effekterna av en massiv Tsunami. Kärnkraftverkets elförsörjning slogs ut, och kärnkraftverket började brinna och man fruktade nu en fullständig härdsmälta. De japanska myndigheterna kunde till slut andas ut, men vidden av katastrofen är än idag oklar och med tanke på att flodvågen troligen skapat skador för miljarder, så är det rimligt att anta att Fukushima kommer kosta de japanska skattebetalarna
åtskilliga yen. Katastrofen har nu inneburit att alla framtida planer på nya kärnkraftverk har lagts på is, och den stora frågan många ställer sig nu är hur Japans ökande behov av el ska
tillgodoses.
När vi ändå är inne på härdsmälta, så passar det ordet kanske bäst på att förklara vad som måste föresigått i norrmannen Anders Behring Breiviks hjärna. Den 22 juli klockan 15.26 skakas Regjeringskvartalet av en massiv bomb, delar av regeringsbyggnaden och omkringliggande byggnader skadas. Medan polisen letar igenom de söndertrasade byggnaderna på jakt efter offer och ledtrådar så nås man av telefonsamtal från Utøya, där det norska socialdemokratiska partiet anordnar sommarläger, att någon går runt på ön och skjuter urskillningslöst. En timme efter att de första samtalen nått den norska polisen kan man landsätta poliser som griper den misstänkte Breivik, som ger upp utan strid. När chocken över attentaten som krävde 77 döda (åtta i Oslo och 69 på Utøya) och 96 skadade lagt sig, började frågorna om hur och varför detta kunde ske. Breivik själv hade kvällen innan attentaten offentliggjort en egenhändigt gjord video och ett manifest, där han förklarade sina handlingar som en protest mot det multikulturella
samhället och islamiseringen av västvärlden.
Enligt Breiviks egna ord var detta enbart början på en militär kamp riktad mot Islam och företrädare för mångkulturen, och såväl massmedia som norsk polis började utreda Breiviks kontakter med antimuslimska och högerextrema rörelser. Arbetet har väl i praktiken enbart
bekräftat teorin att Breivik agerat på egen hand, även om han delvis använt sig av en diskurs hämtad från bland annat den i Storbritannien verksamma English Defense Leauge. Även om debatten i Sverige i mångt mycket handlat om hur pass mycket skuld Sverigedemokraterna har i Breiviks attentat, har debatten i Europa mer handlat om de stora utmaningar Europa står inför i och med att flera europeiska städers etniska sammansättningar radikalt förändrats under de senaste åren.
Den debatten tog fart på allvar i Storbritannien efter att polis i samband med ett ingripande dödat en misstänkt bilförare i London och protesterna utmynnat i våldsamma kravaller. Uppenbarligen tagen helt på sängen, hade Londonpolisen stora svårigheter att bemästra
situationen, som dessutom förvärrades av det faktum att den brittiska polisen tvingats till stora nedskärningar. Under några intensiva sensommarkvällar drabbades Storbritannien av några av de värsta kravallerna i modern tid, och på flera håll anordnade bostadsområdena egna medborgargarden för att skydda sina egendomar mot plundrande gäng. Till skillnad från de kravaller som skakade Frankrike för ett par år sedan ebbade dock protesterna ut av sig själv, och när väl polisen organiserat sig bättre kunde man också bringa viss ordning i oredan.
Kravallerna skakade dock om såväl den brittiska allmänheten som politiker och poliser, speciellt som polisen med stora svårigheter kunde kväsa kravallerna och i många fall verkade ligga både och två steg efter. Det verkar också infunnit sig en viss besvikelse hos många, speciellt på
vänsterkanten, då protesterna snabbt urartade till en allmän och stundtals totalt meningslös plundring av butiker än protester mot polisvåld och ekonomiska orättvisor. Bilder på hur plundrare helt medvetet riktade in sig på butiker som sålde kläder, skor eller elektronikvaror gav mer bilden av ett sätt för folk att tillförskansa sig de senaste kläderna eller en splitter ny tv
apparat. Men kravallerna har ändå satt sina spår, och många oroar sig nu för att de ska upprepas i samband med att London är värd för de Olympiska spelen nästa sommar.

Med detta lämnar vi så utrikespolitiken för den här gången och återvänder till Sverige, där den socialdemokratiske ordföranden Håkan Juholt verkar ha abonnerat på tidningarnas löpsedlar. Den kanske allvarligaste krisen kom i samband med att massmedia rapporterade om att Juholt tagit emot fullt bidrag från riksdagen för sin övernattningslägenhet, trots att han delade denna med sin sambo. En märkbart skakad Juholt försökte skaka av sig det hela med att han inte haft tid att sätta sig in i regelverket, och att han skulle betala tillbaka pengarna. Men skadan var förstås redan skedde och det hela blev förstås inte bättre av en rad märkliga uttalanden och ageranden under 2011. I samband med att riksdagen debatterade frågan om huruvida Sverige skulle bistå med flygstyrkor till insatsen i Libyen, uttalade sig Juholt starkt kritiskt till den
borgliga regeringens ställningstagande. Men när det väl var dags att ta ställning några dagar senare, hade Juholt ändrat sig och ställde gladeligen upp på regeringens förslag. Men det som kanske väckte mest ont blod inom partiet var när Juholt valt att stödja Ilmar Reepaluas förslag om att införa ett tillfälligt medborgarskap, för att på detta viset underlätta för myndigheterna att utvisa kriminella. Nyheten om Juholts stöd för Reepulas uttalande slog ned som en veritabel bomb inom den socialdemokratiska partiet, och Juholt tvingade ånyå be om ursäkt och ändra åsikt.
Inom partiet jäste det ordentligt, och under sensommaren och hösten har flera distrikt uttalat sitt missnöje med Juholt, och många politiska bedömare varnar nu för ett nytt rosornas krig. I ett försök att blidka partimedlemmarna begav sig Juholt ut på en Eriksgata, men det är uppenbart att både han och partiet är i gungning, och även om optionsundersökningar ska tas med en nypa salt, är partiets usla siffror anmärkningsvärda. Problemet är dock att Socialdemokratin saknar politiska visioner, det arbete Göran Persson inledde under sina år har kört fast, och partiet glider nu runt på det politiska havet som ett fartyg utan vare sig segel eller
roder. Sett ur ett europeiskt perspektiv är detta inget unikt, utan verkar snarare vara mer regel än undantag för den europeiska socialdemokratiska rörelsen. Frågan är förstås hur Juholt ska
återfå såväl väljarnas som partiets stöd, och även om det är långt kvar till nästa val känns det ändå som att Juholt förvandlats till vad på amerikanska brukar kallas för ”lame duck”.
Det är dock inte bara Juholt som abonnerat på löpsedlarna, även kung Karl XVI har figurerar flitigt på löpsedlarna, och även här i mindre smickrande sammanhang. Det hela inleddes med att boken ”Karl XVI – Den ofrivillige monarken” släpptes förra hösten, där kungen anklagades för att ha besökt svartklubbar och haft en affär med Camilla Henemark. Under våren började Sveriges radio nysta i påståendena om kopplingar mellan kungens bekanta och personer i
Stockholms undre värld, och även om inget konkret bevis för att kungen själv haft samröre med grova brottslingar. Under hösten började det även florera påståenden om bildbevis för att kungen varit på sexklubbar, men dessa bilder har senare avfärdats som falsarier. Frågan om kungens eventuella sexklubbsbesök får således fortfarande avskrivas som obekräftade, men det är uppenbart att hovet är skakat av påståendena och det återstår fortfarande anser jag en hel del obesvarade frågor i ämnet.
Det är dock inte bara kungen och Juholt som varit återkommande företeelser på tidningarnas löpsedlar, även biltillverkaren SAABs öden och äventyr blev en utdragen följetong. Efter att General Motors (GM) avyttrat verksamheten till den holländska sportbilstillverkaren Spyker, så höjdes många varningens finger. Men inledningsvis såg allt bra ut, tillverkningen tog fart och
utvecklingen av den nya generationens SAAB bilar kunde fortsätta, men det dröjde inte länge innan verkligheten hunnit ifatt SAAB och dess nya ägare. Under sommaren och hösten hade företaget svårt att betala underleverantörer och till slut även de anställdas löner, det började talas om att företaget närmade sig konkurs och att Spyker saknade kapacitet att fortsätta dra lasset ensamt. Fler kinesiska företag anmälde sitt intresse, men GM – som delvis varit med och bekostat utvecklingen av komponenter i SAABs produkter – var inte intresserade och alla försök från Kina att köpa upp SAAB strandade. Så kom till slut nyheten alla väntat på, SAAB
begärdes i konkurs och med gick det anrika företaget ur tiden.
Trist för de anställda, men kanske inte en helt oväntad nyhet. Vad som nu kommer hända med SAAB är oklart, men troligen kommer företaget att styckas upp i mindre enheter och där vissa kommer försvinna, medan andra – t.ex. teknikavdelningen – kommer säljas.

Nu börjar vi närma oss slutet på denna nyårskrönika, men innan vi slutar så återvänder vi som snabbast till den utrikespolitiska scenen, för Gaddafi var inte den ända kändisen som lämnade in
2011. Han får sällskap av världens mest eftersökta person, Usama bin Laden, som dödades i en räd mot hans högkvarter i Pakistan den 2 maj. Nyheten väckte förstås stor glädje i Washington och runt om i USA, men ställde också en rad pinsamma frågor runt det faktum att hans högkvarter låg endast ett par kilometer från Pakistans främsta militärakademi och hur pass mycket den pakistanska säkerhetstjänsten känt till om bin Landens närvaro. Samtidigt kan
man bara konstatera att Pakistan och USAs relation under de senaste åren försämrats radikalt. Från amerikanskt håll handlar detta mycket om frustration över de pakistanska säkerhetsstyrkornas ovilja att agera mot Al Qaida, men också pakistansk irritation över
amerikanska drönarangrepp som ofta drabbar civila. En relation som knappast blivit bättre efter att en amerikansk drönare dödade ett tjugotal pakistanska soldater vid en gränspostering.
I Nordkorea är sorgen obeskrivlig och enligt nordkoreansk tv så har flera nordkoreaner svimmat av sorg efter nyheten om att landets ”tillfällige” ledare Kim Il-Jong avlidit av en hjärtattack den 17 december. Som alltid är det svårt att riktigt analysera hur pass äkta sorgen är, men onekligen är det så att många säkerligen är genuint ledsna, men att det säkerligen finns lika många som av rädsla för repressalier spelar med i detta skådespel. Många analytiker pekar nu på att situationen i Nordkorea troligen inte kommer förändras, men att Kim Il-Jongs frånfälle givetvis riskerar att skapa ett maktvackum som mycket väl kan rendera i vissa utrensningar och allmänt vapenskrammel.
Det är dock inte bara diktatorer och terrorister som lämnat in i år, ett annat sent dödsfall var Václav Havel, den tjeckiske poeten och regimkritikern som för många symboliserade kampen mot kommunismen i Tjeckoslovakien. Som Tjeckoslovakiens siste president lotsade landet
igenom en helt fredlig delning och utsågs efter detta till Tjeckiens förste president, som han snabbt lotsade in i ett nära samarbete med såväl EU som NATO.
En annan intellektuell som lämnat oss är Christopher Hitchens, den brittisk-amerikanske journalisten och författaren som själv gärna framställde sig som guds gissel. Hitchens var en stark kritiker till all form av religion och hans såväl bitska som underfundiga kommenterar till sina meningsmotståndare saknar än så länge någon värdig efterträdare.
En annan som lämnat in är Apples grundare Steve Jobs, och en av företagsvärldens kanske mest färgstarka personligheter förlorade till slut även han kampen mot cancern. Jobs förde sitt Apple från att vara en obskyr tillverkare av datorer till att bli världsledande när det gällde mobiltelefoner och så kallade surfplattor. Många frågar sig nu, med visst fog, hur Apple ska klara sig utan Jobs på en marknad där framgång endast är en dagslända.

Jag har säkerligen glömt en massa händelser, men de här tycker jag är några av de kanske mer viktiga ämnena. Så här på förhand kan man väl bara konstatera att 2012 kommer bli ett intressant år, den största frågan är förstås också vad som kommer hända härnäst i Mellersta östern, kommer Syrien att förfalla i inbördeskrig och åt vilket håll går utvecklingen i Irak? Från europeiskt håll är förstås utvecklingen i Medelhavsregionen ett fortsatt orosmoln, många analytiker pekar som sagt ut Italien som nästa land att drabbas av ekonomiska problem, och frågan är förstås hur länge EU och Världsbanken kommer kunna bistå drabbade länder ekonomiskt innan pengarna tar slut.
Ett annat område som onekligen borde intressera fler är Sydostasien, där den japanska ekonomin uppenbarligen tagit skada av efterverkningarna till den förödande tsunamin tidigare i år. En annan fråga är förstås hur utvecklingen i Nordkorea kommer påverka grannländerna, och hur väl rustad den kinesiska ekonomin är om den ekonomiska stagnationen fortsätter i Europa och USA. Även om Kina är en befolkningsmässig jätte är de beroende av sin exportindustri, och frågan är förstås hur man ska tackla en minskad efterfrågan på exportvaror till väst.
I Sverige är förstås den stora frågan kopplad till Juholt, hur ska han stoppa raset och återvinna förtroende för såväl sin egen person som partiet. En annan fråga är förstås vad som kommer
hända med SAAB, eller rättare sagt resterna av företaget. Kanske finns Juholts räddningsplanka i biltillverkarens öde...
I USA vankas det presidentval, och som jag ser det känns utgången tämligen given så länge inget radikalt sker. Även om republikanerna delvis stärkt sin ställning är deras kandidater allt för svaga för att på allvar kunna utmana Obama. De just nu främsta utmanarna – New Gingrich och Mitt Romney – känns kanske lite för kontroversiella för att på allvar kunna utmana Obama.
Romney är mormon, och även Gingrich har en solid ställning inom det republikanska partiet, är hans person lite för kontroversiell. Den av många förordade Ron Paul har visserligen skapat en rejäl hype runt sin kandidatur, men faller ändå bort på grund av det faktum att han är 76 år gammal. Övriga kandidater har i praktiken dribblat bort sig med återkommande grodor som skulle göra Juholt grön av avundsjuka.