Jag önskar er alla ett gott nytt år.
Wednesday, December 31, 2008
Tuesday, December 30, 2008
Gerrard i blåsväder
Så här tids brukar såväl svenska som brittiska tidningar fyllas med berättelser om premier leauge lagens julfester, fester som i likhet med vilka andra jobbfester brukar sluta med slagsmål och rykten om vem som låg med vem. I år har det dock varit rätt tyst om vad som hänt på julfesterna, och jag kan anta att flera brittiska tabloidtidningar haft en rätt trist december. De behövde dock inte begråta bristen på smaskiga bilder på fulla fotbollsspelare, eller rykten om spritfester, för efter Liverpools match i söndags gick laget ut för att fira, och det slutade med att lagets kapten - och en av Englands mest talangfulla mittfältare - Steven Gerrard, greps för misshandel.
Enligt de första uppgifterna ska bråk uppstått efter att krogens DJ vägrat spelat en låt Gerrard önskat, och att det hade slutat med att han blivit misshandlad av Gerrard och fem andra män.
Enligt de första uppgifterna ska bråk uppstått efter att krogens DJ vägrat spelat en låt Gerrard önskat, och att det hade slutat med att han blivit misshandlad av Gerrard och fem andra män.
Monday, December 29, 2008
Hemma
Lyckades få ledigt och dessutom gå hem tidigare idag, vilken lycka. Med andra ord en extra lång ledighet...
Wednesday, December 24, 2008
God Jul
Jag vill önska alla (?) läsare av min blogg en riktigt, riktigt god jul och hoppas att tomten kom med mycket trevlig läsning i form av böcker, och kanske till och med något tv-spel. :)
Tuesday, December 23, 2008
Sunday, December 21, 2008
Peter Englund ny ständig sekreterare
Igår kom nyheten jag väntat på, en av mina absoluta favoritförfattare - och tillika historiker - Peter Englund utsågs till ny ständig sekreterare i den Svenska Akademin. En mycket stor dag, och sannerligen ett helt korrekt val! :)
Grattis Peter Englund och god jul!
Grattis Peter Englund och god jul!
Saturday, December 20, 2008
AFA och den nya logiken
Under hela hösten har en rad debatörer på bland annat Sveriges Television försökt förmedla bilden av AFA som demokratins försvarare, och att utan den nazistiska - eller fascistiska - rörelsen vara långt mer framgångsrikt än de är. Även om det förstås är rent nys, så är det ändå bilden som AFA och deras försvarare försöker förmedla, en bild som till viss del man varit framgångsrik i att förmedla.
Dessa debatörer har dock inte varit lika framträdande när det gäller att förklara AFA:s agerande i kravallerna i Malmö som rasat till och från under veckan. Orsaken till bråken var at en hyresvärd sagt upp, helt i enlighet med gällande lagstiftning, en källarmoské från en adress i Rosengård. Några av moskéns medlemmar valde då att ockupera lokalen, och i veckan så gick polis in för att avhysa ockupanterna. Polisen var säkerligen medveten om att deras aktion skulle innebära att det blev viss ordningsstörning i form av vandalism, bränder och stenkastning. Vad polisen inte verkar räknat med var att en rad olika vänstergrupper, däribland AFA, skulle sälla sig till bråkstakarna.
I torsdags utbröt bokstavliga kravaller och polisen blev tvingad att be om förstärkning från både Skåne, Västergötland och Stockholm. Under torsdagskvällen gjorde polisen ett antal gripanden, och man kan troligen anta att det säkerligen rådde viss överraskning över att majoriteten av de gripna inte var hemmahörande i Rosengård. Istället var det personer med kopplingar till Malmös autonoma kretsar och medlemmar i AFA...
Att de autonoma kretsarna och AFA inte uppskattar polisen, som de ser som den fascistiska statens förlängda arm, kan förstås inte komma som någon överraskning. Inte heller att de lika gärna kastar gatsten på polis som politiska meningsmotståndare, och gärna ställer till med gatukravaller. Vad som däremot överraskade mig var att AFA tydligen tar väldigt lätt på sin roll som antifascister, och att man tydligen är villig att blunda för homofobi, kvinnoförtryck och rasism så länge man kan kasta gatsten på polisen.
Kanske är det så att vilja att starta sin efterlängtade revolution gör att man kan liera sig med vem, och vilka som helst. Oavsett vad nu dessa förespråkar, och det verkar uppenbart så att AFA inte riktigt insett, eller kanske blundar för, vad det är man bistår. Vad är AFA:s nästa samarbetspartner, nynazister kanske? För kan man nu uppenbarligen blunda för en öppet homofobisk, fascistoid, kvinnoförtryckande och rastisk organisation, ja då kan man ju undra vilka som är deras nästa samarbetspartners...
Det är dock uppenbart att de man nu säger sig representera inte är intresserad, ett flertal Rosengårdsbor, och även ledare från moskén, verkar ta avstånd från dessa hobbyrevolutionärer. Kanske är de medvetna om att detta är ytterligare bara ett försök från vänstern att låta de förtryckta resa sig, få straffet och sedan själva skörda framgångarna. För även om en och annan aktivist gripits och troligen har någon form av straff att vänta, så är det inte deras hemmamiljö som förstörs, det är inte deras bilar som sätts i brand och det är inte deras bensinmack som kanske få slå igen.
Det är förstås så att de flesta genomskådat vänsterns taktik, och att man inte är ett dugg intresserad av dem. Men i väntan på sin revolution, så kan man i alla fall hänge sig åt att kasta lite gatsten...
Dessa debatörer har dock inte varit lika framträdande när det gäller att förklara AFA:s agerande i kravallerna i Malmö som rasat till och från under veckan. Orsaken till bråken var at en hyresvärd sagt upp, helt i enlighet med gällande lagstiftning, en källarmoské från en adress i Rosengård. Några av moskéns medlemmar valde då att ockupera lokalen, och i veckan så gick polis in för att avhysa ockupanterna. Polisen var säkerligen medveten om att deras aktion skulle innebära att det blev viss ordningsstörning i form av vandalism, bränder och stenkastning. Vad polisen inte verkar räknat med var att en rad olika vänstergrupper, däribland AFA, skulle sälla sig till bråkstakarna.
I torsdags utbröt bokstavliga kravaller och polisen blev tvingad att be om förstärkning från både Skåne, Västergötland och Stockholm. Under torsdagskvällen gjorde polisen ett antal gripanden, och man kan troligen anta att det säkerligen rådde viss överraskning över att majoriteten av de gripna inte var hemmahörande i Rosengård. Istället var det personer med kopplingar till Malmös autonoma kretsar och medlemmar i AFA...
Att de autonoma kretsarna och AFA inte uppskattar polisen, som de ser som den fascistiska statens förlängda arm, kan förstås inte komma som någon överraskning. Inte heller att de lika gärna kastar gatsten på polis som politiska meningsmotståndare, och gärna ställer till med gatukravaller. Vad som däremot överraskade mig var att AFA tydligen tar väldigt lätt på sin roll som antifascister, och att man tydligen är villig att blunda för homofobi, kvinnoförtryck och rasism så länge man kan kasta gatsten på polisen.
Kanske är det så att vilja att starta sin efterlängtade revolution gör att man kan liera sig med vem, och vilka som helst. Oavsett vad nu dessa förespråkar, och det verkar uppenbart så att AFA inte riktigt insett, eller kanske blundar för, vad det är man bistår. Vad är AFA:s nästa samarbetspartner, nynazister kanske? För kan man nu uppenbarligen blunda för en öppet homofobisk, fascistoid, kvinnoförtryckande och rastisk organisation, ja då kan man ju undra vilka som är deras nästa samarbetspartners...
Det är dock uppenbart att de man nu säger sig representera inte är intresserad, ett flertal Rosengårdsbor, och även ledare från moskén, verkar ta avstånd från dessa hobbyrevolutionärer. Kanske är de medvetna om att detta är ytterligare bara ett försök från vänstern att låta de förtryckta resa sig, få straffet och sedan själva skörda framgångarna. För även om en och annan aktivist gripits och troligen har någon form av straff att vänta, så är det inte deras hemmamiljö som förstörs, det är inte deras bilar som sätts i brand och det är inte deras bensinmack som kanske få slå igen.
Det är förstås så att de flesta genomskådat vänsterns taktik, och att man inte är ett dugg intresserad av dem. Men i väntan på sin revolution, så kan man i alla fall hänge sig åt att kasta lite gatsten...
Wednesday, December 17, 2008
Nej Anneli Hulthén, staten ska inte köpa Saab och Volvo
Jag har skrivit om det tidigare, och jag skriver det igen. Staten ska INTE gå in och köpa upp Volvo och Saab, även om det låter som ett lockande erbjudande så löser det inte grundproblemet. Grundproblemet är att varken Saab eller Volvo tillverkar bilar som folk vill köpa, och det avhjälps inte av att staten går in och köper upp två konkursmässiga företag.
Jag har full förståelse för att folk nu kräver handling, men sett ur ett historiskt perspektiv så har statliga ingrepp i konkursmässiga bolag bara slutat med att företagen ändå gått omkull och staten - dvs vi skattebetalare - förlorat massor med pengar.
Anneli Hulténs utspel handlar inte om någon omtanke om arbetarna på Volvo och Saab, utan det är förstås ett utspel för att vinna sympatiröster och få partiet och henne att framstå som handlingskraftigt. Vad Hultén inte berättar är att både Volvo och Saabs kris inte är något nytt, och att bolagen sedan lång, lång tid haft stora ekonomiska problem. Om nu Hultén värnar så mycket om Saab och Volvo så får hon gärna gå in ekonomiskt och stödja dem, men då som privatperson. Jag vill inte att Sverige gör samma misstag vi gjorde under krisen på 70-talet då staten gick in och "räddade" svensk varvsnäring och andra massa konkursmässiga näringar, effekten blev ett enormt budgetunderskott och att bolagen ändå gick omkull...
Det är uppenbart att folk aldrig lär sig och Hulthén fortsätter på inslagen väg...
Källa: Anneli Hulthén öppen för statligt ägande av Volvo och Saab
Jag har full förståelse för att folk nu kräver handling, men sett ur ett historiskt perspektiv så har statliga ingrepp i konkursmässiga bolag bara slutat med att företagen ändå gått omkull och staten - dvs vi skattebetalare - förlorat massor med pengar.
Anneli Hulténs utspel handlar inte om någon omtanke om arbetarna på Volvo och Saab, utan det är förstås ett utspel för att vinna sympatiröster och få partiet och henne att framstå som handlingskraftigt. Vad Hultén inte berättar är att både Volvo och Saabs kris inte är något nytt, och att bolagen sedan lång, lång tid haft stora ekonomiska problem. Om nu Hultén värnar så mycket om Saab och Volvo så får hon gärna gå in ekonomiskt och stödja dem, men då som privatperson. Jag vill inte att Sverige gör samma misstag vi gjorde under krisen på 70-talet då staten gick in och "räddade" svensk varvsnäring och andra massa konkursmässiga näringar, effekten blev ett enormt budgetunderskott och att bolagen ändå gick omkull...
Det är uppenbart att folk aldrig lär sig och Hulthén fortsätter på inslagen väg...
Källa: Anneli Hulthén öppen för statligt ägande av Volvo och Saab
Tuesday, December 16, 2008
En profil har lämnat in
Idag avled Johan "Tomten" Johansson efter en tids sjukdom på Södersjukhuset. Även om Johan de senaste åren blev en rikskändis tillsammans med "Dogge", så har han varit en välkänd profil på Hammarbys matcher under lång, lång tid.
Du lämnar ett stort tomrum efter dig...
R.I.P. Johan "Bajentomten" Johansson...
ÄN GÅR DET VÅGOR PÅ HAMMARBYSJÖ!!!!
Sunday, December 14, 2008
El Classico
Igår var det så dags för det überhypade "El Classico", matchen mellan Spaniens två giganter, Real Madrid mot Barcelona, en match med både fotbollsmässiga, politiska, historiska och regionala aspekter. Matchen har av många förståsigpåare utpekats som säsongens match, och även om jag personligen inte riktigt fattat storheten med spansk fotboll valde trots detta att bänka mig framför tv'n för att se denna omtalade match.
Tyvärr så blev jag milt sagt besviken, visserligen var matchen spännande och tämligen välspelad, men inramingen var milt sagt pinsam. Detta är alltså den hetaste matchen i spansk klubbfotboll, och i och med det så förväntade man sig ju en rätt het stämning på läktarna. Det visade sig dock saknas totalt, något man kanske borde fattat när man ser hur kameran konstant zoomar in på publik inför diverse olika pajashattar och annat trams. Det enda som egentligen hördes konstant var busvisslingar, några ramsor eller annat som vanligtvis brukar tillhöra heta matcher lyste med sin totala frånvaro.
Det må vara så att spansk fotboll håller världsklass, men publiken tillhör nog utan tvekan några av de sämre. Sitter just nu och tittar på matchen Chelsea - West Ham, och jag kan bara konstatera att publiken på den här matchen visar ungefär 1000 gånger så mycket mer känslor som publiken i Barcelona. Kanske dags att sticka hål på myten om den spanska fotbollen...
Tyvärr så blev jag milt sagt besviken, visserligen var matchen spännande och tämligen välspelad, men inramingen var milt sagt pinsam. Detta är alltså den hetaste matchen i spansk klubbfotboll, och i och med det så förväntade man sig ju en rätt het stämning på läktarna. Det visade sig dock saknas totalt, något man kanske borde fattat när man ser hur kameran konstant zoomar in på publik inför diverse olika pajashattar och annat trams. Det enda som egentligen hördes konstant var busvisslingar, några ramsor eller annat som vanligtvis brukar tillhöra heta matcher lyste med sin totala frånvaro.
Det må vara så att spansk fotboll håller världsklass, men publiken tillhör nog utan tvekan några av de sämre. Sitter just nu och tittar på matchen Chelsea - West Ham, och jag kan bara konstatera att publiken på den här matchen visar ungefär 1000 gånger så mycket mer känslor som publiken i Barcelona. Kanske dags att sticka hål på myten om den spanska fotbollen...
Saturday, December 13, 2008
Friday, December 12, 2008
Ohlmarks och Tolkien
När det svenska förlaget Gebers skulle ge ut J.R.R. Tolkiens trilogi ”Lord of the Rings” på svenska, föll valet som översättare på Åke Ohlmarks. Föga anade förlaget att det valet skulle leda till långvariga diskussioner om Ohlmarks översättning (en diskussion som än idag är lika levande), en nedbränd villa och en infekterad konflikt. Men låt oss nu börja från början, nämligen med det där ödesdigra beslutet att låta Ohlmarks få göra översättningen. Riktigt varför förlaget valde Ohlmarks är idag höljt i dunkel, men han hade ett förhållandevis gott rykte som översättare och var snabb. Man kan anta att förlaget trodde Tolkiens böcker som under 50-talet blivit populära, var en fluga som snabbt skulle avklinga, och att det gällde att smida mellan järnet var varmt.
Ohlmarks satte igång sitt arbete, och förlaget blev förstås inte besviken, han arbetade dag och natt med att översätta, och tolka, den brittiske professorns verk. Resultatet blev de tre böckerna ”Sagan om Ringen”, ”Sagan om de två tornen” och ”Sagan om Konungens återkomst”, och där kunde förstås vår berättelse tagit slut. Vilket den nu förstås inte gör, för det är egentligen nu den verkligen börjar.
Vad förlaget inte räknat med var att böckerna inte alls var någon snabbt övergående fluga, istället växte intresset för Tolkien även utanför de kretsar som tidigare vurmat för den brittiske författaren. I takt med detta så började även kritiken mot Ohlmarks översättning och tolkning, som i många avseenden är rent bedrövlig, att växa sig allt starkare. Förlaget valde dock att slå dövörat till, och det dröjde ända tills början 2000-talet innan man gav ut en nyöversättning, i frågan. Några som däremot inte slog dövörat till var kretsen runt Tolkien i Storbritannien, och Ohlmarks korrespondens med denna krets angående hans tolkningar av professorns verk rönte viss irritation. Det hela slutade med att det brittiska förlaget krävde att boken ”Sillmarillion” inte skulle översättas av Ohlmarks.
Detta till trots så kunde Ohlmarks stråla sig i glansen av sitt nya kändisskap så här på ålderns höst, och hans schema var fullspäckat. För Ohlmarks måste detta ha känts som en revansch på den akademiska värld som han så gärna ha velat vara en del av, men som aldrig gett honom den chans – enligt honom själv då – han förtjänat. Nu fick han frottera sig med studenter och lärare, hålla föredrag och delta i alla former av spektakel tillsammans med Tolkiensällskap som växte upp ur jorden som svampar. Ohlmark sågs av många, och inte minst av sig själv, som en expert på Tolkiens verk, och han var flitigt anlitad som sådan i en rad sammanhang, bland annat som jury i SVT:s program ”Kvitt eller dubbelt” där Martin Norberg (eller Bilbo som han döptes till i svensk press) tävlade i ämnet Tolkiens sagovärld. Ohlmarks stod nu så att säga på toppen av sin berömmelse, och återigen hade vår berättelse kunnat sluta här, med ett lyckligt slut där alla levde lyckliga i alla sina dagar. Men så blev det nu inte, för samtidigt började marken rämna under Ohlmarks.
Men i takt med att allt fler och fler började läsa de engelska originalen, så blev det allt mer och mer uppenbart att Ohlmarks översättning var långt ifrån perfekt. Den var som sagt full av översättningsgrodor, inkonsekvenser i översättningar och namn och Ohlmarks – i alla högsta grad – egna tolkningar av Tolkiens verk. Inte heller var kretsen runt Tolkien speciellt imponerad, vilket jag redan tidigare påpekat, av Ohlmarks eller hans översättning. Inte heller rönte hans försök att få träffa författaren någon större framgång, av korrespondensen de två emellan så märks ett allt mer irriterat tonläge från Tolkien (och senare hans son) rörande Ohlmarks översättning och tolkning av texten. Till slut, dock efter att J.R.R. Tolkien avlidit, fick han besöka en av familjens sammankomster, något som inte förlöpte allt för väl och Ohlmarks återvände bitter och sur till Sverige.
Kritiken mot Ohlmarks växte, och fokus på hans föredrag började allt mer och mer handla om hans översättning, än om själva verken. Sakta men säkert började han även komma till insikten att det inte var han publiken kom för att se, hans övriga verk rönte nämligen begränsat intresse, utan det var Tolkien och hans böcker som drog. Hans närvaro på olika tillställningar anordnade av de svenska Tolkiensällskapen blev allt mer ifrågasatt, något som förstås retade honom ytterligare och spädde bara på hans växande förakt för Tolkien och allt som hade med honom att göra.
Det som sedan utspelades i Ohlmarks villa i Saltsjö-Boo en kall januarinatt 1982, blev dock det som fick bägaren att rinna över med besked. Efter sin översättning hade som vi sett Ohlmarks varit en återkommande föreläsare på en rad universitet och andra skolor, han var också en återkommande gäst på de Tolkiensällskap som växt upp i bl.a. Uppsala och Stockholm. Den av den akademiska världen ratade Ohlmarks nöjt som sagt av denna uppmärksamhet, och han deltog med stor iver i såväl debatter som lekar. Med tiden började dock han bli allt mer ifrågasatt även i dessa kretsar, kritiken mot hans översättning och konflikt med familjen Tolkien smittade av sig även på relationerna med de svenska Tolkiensällskapen. Kritiken till trots så fanns det fortfarande de som var imponerade av Ohlmarks, en av dessa – ”Gandalf” – råkade vara en av de ledande personerna inom Uppsalas Tolkiensällskap. Trots övriga medlemmars betänkligheter, så bjöds paret Ohlmarks in till några av sällskapets fester. För Ohlmarks var detta en möjlighet att få stråla sig i glansen av den akademiska världen, leka lite lekar och hålla föredrag. Det är troligt att Ohlmarks fann Gandalfs beundran smickrande, och troligen kan förklaras med Ohlmarks konstanta behov av bekräftelse.
Gandalfs beundran för översättaren började dock ta en osund vändning, i samband med den ovan nämnda finalen i Kvitt eller Dubbelt, så ringer en uppenbarligen berusad Gandalf hem till paret Ohlmarks. Gandalf kräver att Ohlmarks ska läsa upp en kungörelse i tv, men eftersom varken han eller Ohlmarks har något att läsa upp väljer Gandalf att väcka ytterligare personer. Det hela slutar med att Ohlmarks, som trots det sena telefonsamtalet, glatt läser upp en dikt som i all hast författats av några medlemmar ur Uppsalas Tolkiensällskap.
Med detta så är vi då framme vid den där ödesdigra januarinatten 1982, när allt gick åt skogen.
Vi börjar först med Ohlmarks berättelse, vilken inleds med att en uppenbarligen berusad Gandalf ringer hem till paret och försöker få fru Ohlmarks att åka till honom i Uppsala. När fru Ohlmarks säger nej, så står Gandalf på sig och säger att om inte hon kommer, så kommer han att komma till dem. Vid halv elva tiden på kvällen ringer det på dörren, fru Ohlmarks öppnar och Gandalf – tillsammans med en än idag okänd person – stormar in i parets villa. Här tvingar Gandalf fru Ohlmarks att dricka ett glas vin, och först efter att herr Ohlmark hotat med att ringa polisen beger sig de två därifrån med oförrättat ärende. En uppskakad och illamående fru Ohlmarks lyckas gå och lägga sig, vaknar och tänder en cigarett men somnar om och startar en eldsvåda som orsakar skador för 20 000 kronor.
Enligt Gandalf så är det fru Ohlmark som ringer upp honom i Uppsala och bjuder honom och hans vän på supé hemma hos paret. En överlycklig Gandalf sätter sig på tåget tillsammans med sin vän, men efter att de tagit fel buss så lyckas de först komma fram till parets villa vid halv elva tiden. Väl medveten om att supén med största sannolikhet är inställd, så tänker paret vända om, men eftersom det lyser i villan så väljer han ändå att ringa på och förklara vad som hänt. Fru Ohlmarks öppnar dörren, och släpper in de båda. Väl inne så bjuder fru Ohlmarks de frusna paret på ett glas vin, när plötsligt Åke kommer ner för en trapp beväpnad med en käpp. Efter att blivit utskällda och hotade med polis, väljer de båda att åka hem till Uppsala.
Vad som egentligen hände den där natten i januari 1982 kommer vi förstås aldrig få veta, men Ohlmarks berättelse känns ärligt talat rätt motsägelsefull och förvirrad. Även om Gandalfs berättelse i vissa drag också kan ifrågasättas, så känns det ändå mer troligt att det var fru Ohlmarks som ringde upp Gandalf och inte tvärt om. Oavsett vad så fick dock de förvirrade händelserna i parets villa Ohlmark att helt bryta med Tolkiensällskapen, i vrede skrev han boken ”Tolkien och den svarta magin”, där han formligen öser sitt förakt över allt som har med Tolkien att göra.
I ytterligare ett försök att misskreditera allt som har med Tolkien att göra så vände han sig även till massmedia, där han livfullt berättade om de degenererade tillställningar hos Tolkiensällskapen han bevittnat. Även om hans berättelser utmynnade i ett antal artiklar så glömdes det hela snabbt bort, hans bok – som enligt honom själv skulle översättas till engelska – blev även den kortlivad och är idag att räkna som en raritet.
Här tar så vår berättelse slut, det som alltså började med att Ohlmarks fick översätta Tolkiens trilogi, slutade i ovänskap och avståndstagande. Trots att det nu gått över 30 år sedan Ohlmarks översatte Tolkiens böcker, så är han fortfarande en i dessa kretsar kontroversiell person. Även om diskussionerna om hans översättning idag inte är lika levande, så debatteras frågan om vems översättning som är bäst.
Personligen är jag kluven, för samtidigt som jag uppskattar hans prosa så är det förstås svårt att blunda för de uppenbara översättningsgrodorna. Å andra sidan så är Erik Anderssons översättning mer trogen förlagan, men känns samtidigt något torrare. Det är en svårt balansgång, men jag börjar – allt eftersom jag läser Anderssons översättning – ändå glida över till att anse att Anderssons översättning ändå är den bättre av de två.
Ohlmarks satte igång sitt arbete, och förlaget blev förstås inte besviken, han arbetade dag och natt med att översätta, och tolka, den brittiske professorns verk. Resultatet blev de tre böckerna ”Sagan om Ringen”, ”Sagan om de två tornen” och ”Sagan om Konungens återkomst”, och där kunde förstås vår berättelse tagit slut. Vilket den nu förstås inte gör, för det är egentligen nu den verkligen börjar.
Vad förlaget inte räknat med var att böckerna inte alls var någon snabbt övergående fluga, istället växte intresset för Tolkien även utanför de kretsar som tidigare vurmat för den brittiske författaren. I takt med detta så började även kritiken mot Ohlmarks översättning och tolkning, som i många avseenden är rent bedrövlig, att växa sig allt starkare. Förlaget valde dock att slå dövörat till, och det dröjde ända tills början 2000-talet innan man gav ut en nyöversättning, i frågan. Några som däremot inte slog dövörat till var kretsen runt Tolkien i Storbritannien, och Ohlmarks korrespondens med denna krets angående hans tolkningar av professorns verk rönte viss irritation. Det hela slutade med att det brittiska förlaget krävde att boken ”Sillmarillion” inte skulle översättas av Ohlmarks.
Detta till trots så kunde Ohlmarks stråla sig i glansen av sitt nya kändisskap så här på ålderns höst, och hans schema var fullspäckat. För Ohlmarks måste detta ha känts som en revansch på den akademiska värld som han så gärna ha velat vara en del av, men som aldrig gett honom den chans – enligt honom själv då – han förtjänat. Nu fick han frottera sig med studenter och lärare, hålla föredrag och delta i alla former av spektakel tillsammans med Tolkiensällskap som växte upp ur jorden som svampar. Ohlmark sågs av många, och inte minst av sig själv, som en expert på Tolkiens verk, och han var flitigt anlitad som sådan i en rad sammanhang, bland annat som jury i SVT:s program ”Kvitt eller dubbelt” där Martin Norberg (eller Bilbo som han döptes till i svensk press) tävlade i ämnet Tolkiens sagovärld. Ohlmarks stod nu så att säga på toppen av sin berömmelse, och återigen hade vår berättelse kunnat sluta här, med ett lyckligt slut där alla levde lyckliga i alla sina dagar. Men så blev det nu inte, för samtidigt började marken rämna under Ohlmarks.
Men i takt med att allt fler och fler började läsa de engelska originalen, så blev det allt mer och mer uppenbart att Ohlmarks översättning var långt ifrån perfekt. Den var som sagt full av översättningsgrodor, inkonsekvenser i översättningar och namn och Ohlmarks – i alla högsta grad – egna tolkningar av Tolkiens verk. Inte heller var kretsen runt Tolkien speciellt imponerad, vilket jag redan tidigare påpekat, av Ohlmarks eller hans översättning. Inte heller rönte hans försök att få träffa författaren någon större framgång, av korrespondensen de två emellan så märks ett allt mer irriterat tonläge från Tolkien (och senare hans son) rörande Ohlmarks översättning och tolkning av texten. Till slut, dock efter att J.R.R. Tolkien avlidit, fick han besöka en av familjens sammankomster, något som inte förlöpte allt för väl och Ohlmarks återvände bitter och sur till Sverige.
Kritiken mot Ohlmarks växte, och fokus på hans föredrag började allt mer och mer handla om hans översättning, än om själva verken. Sakta men säkert började han även komma till insikten att det inte var han publiken kom för att se, hans övriga verk rönte nämligen begränsat intresse, utan det var Tolkien och hans böcker som drog. Hans närvaro på olika tillställningar anordnade av de svenska Tolkiensällskapen blev allt mer ifrågasatt, något som förstås retade honom ytterligare och spädde bara på hans växande förakt för Tolkien och allt som hade med honom att göra.
Det som sedan utspelades i Ohlmarks villa i Saltsjö-Boo en kall januarinatt 1982, blev dock det som fick bägaren att rinna över med besked. Efter sin översättning hade som vi sett Ohlmarks varit en återkommande föreläsare på en rad universitet och andra skolor, han var också en återkommande gäst på de Tolkiensällskap som växt upp i bl.a. Uppsala och Stockholm. Den av den akademiska världen ratade Ohlmarks nöjt som sagt av denna uppmärksamhet, och han deltog med stor iver i såväl debatter som lekar. Med tiden började dock han bli allt mer ifrågasatt även i dessa kretsar, kritiken mot hans översättning och konflikt med familjen Tolkien smittade av sig även på relationerna med de svenska Tolkiensällskapen. Kritiken till trots så fanns det fortfarande de som var imponerade av Ohlmarks, en av dessa – ”Gandalf” – råkade vara en av de ledande personerna inom Uppsalas Tolkiensällskap. Trots övriga medlemmars betänkligheter, så bjöds paret Ohlmarks in till några av sällskapets fester. För Ohlmarks var detta en möjlighet att få stråla sig i glansen av den akademiska världen, leka lite lekar och hålla föredrag. Det är troligt att Ohlmarks fann Gandalfs beundran smickrande, och troligen kan förklaras med Ohlmarks konstanta behov av bekräftelse.
Gandalfs beundran för översättaren började dock ta en osund vändning, i samband med den ovan nämnda finalen i Kvitt eller Dubbelt, så ringer en uppenbarligen berusad Gandalf hem till paret Ohlmarks. Gandalf kräver att Ohlmarks ska läsa upp en kungörelse i tv, men eftersom varken han eller Ohlmarks har något att läsa upp väljer Gandalf att väcka ytterligare personer. Det hela slutar med att Ohlmarks, som trots det sena telefonsamtalet, glatt läser upp en dikt som i all hast författats av några medlemmar ur Uppsalas Tolkiensällskap.
Med detta så är vi då framme vid den där ödesdigra januarinatten 1982, när allt gick åt skogen.
Vi börjar först med Ohlmarks berättelse, vilken inleds med att en uppenbarligen berusad Gandalf ringer hem till paret och försöker få fru Ohlmarks att åka till honom i Uppsala. När fru Ohlmarks säger nej, så står Gandalf på sig och säger att om inte hon kommer, så kommer han att komma till dem. Vid halv elva tiden på kvällen ringer det på dörren, fru Ohlmarks öppnar och Gandalf – tillsammans med en än idag okänd person – stormar in i parets villa. Här tvingar Gandalf fru Ohlmarks att dricka ett glas vin, och först efter att herr Ohlmark hotat med att ringa polisen beger sig de två därifrån med oförrättat ärende. En uppskakad och illamående fru Ohlmarks lyckas gå och lägga sig, vaknar och tänder en cigarett men somnar om och startar en eldsvåda som orsakar skador för 20 000 kronor.
Enligt Gandalf så är det fru Ohlmark som ringer upp honom i Uppsala och bjuder honom och hans vän på supé hemma hos paret. En överlycklig Gandalf sätter sig på tåget tillsammans med sin vän, men efter att de tagit fel buss så lyckas de först komma fram till parets villa vid halv elva tiden. Väl medveten om att supén med största sannolikhet är inställd, så tänker paret vända om, men eftersom det lyser i villan så väljer han ändå att ringa på och förklara vad som hänt. Fru Ohlmarks öppnar dörren, och släpper in de båda. Väl inne så bjuder fru Ohlmarks de frusna paret på ett glas vin, när plötsligt Åke kommer ner för en trapp beväpnad med en käpp. Efter att blivit utskällda och hotade med polis, väljer de båda att åka hem till Uppsala.
Vad som egentligen hände den där natten i januari 1982 kommer vi förstås aldrig få veta, men Ohlmarks berättelse känns ärligt talat rätt motsägelsefull och förvirrad. Även om Gandalfs berättelse i vissa drag också kan ifrågasättas, så känns det ändå mer troligt att det var fru Ohlmarks som ringde upp Gandalf och inte tvärt om. Oavsett vad så fick dock de förvirrade händelserna i parets villa Ohlmark att helt bryta med Tolkiensällskapen, i vrede skrev han boken ”Tolkien och den svarta magin”, där han formligen öser sitt förakt över allt som har med Tolkien att göra.
I ytterligare ett försök att misskreditera allt som har med Tolkien att göra så vände han sig även till massmedia, där han livfullt berättade om de degenererade tillställningar hos Tolkiensällskapen han bevittnat. Även om hans berättelser utmynnade i ett antal artiklar så glömdes det hela snabbt bort, hans bok – som enligt honom själv skulle översättas till engelska – blev även den kortlivad och är idag att räkna som en raritet.
Här tar så vår berättelse slut, det som alltså började med att Ohlmarks fick översätta Tolkiens trilogi, slutade i ovänskap och avståndstagande. Trots att det nu gått över 30 år sedan Ohlmarks översatte Tolkiens böcker, så är han fortfarande en i dessa kretsar kontroversiell person. Även om diskussionerna om hans översättning idag inte är lika levande, så debatteras frågan om vems översättning som är bäst.
Personligen är jag kluven, för samtidigt som jag uppskattar hans prosa så är det förstås svårt att blunda för de uppenbara översättningsgrodorna. Å andra sidan så är Erik Anderssons översättning mer trogen förlagan, men känns samtidigt något torrare. Det är en svårt balansgång, men jag börjar – allt eftersom jag läser Anderssons översättning – ändå glida över till att anse att Anderssons översättning ändå är den bättre av de två.
Thursday, December 11, 2008
Operationen lyckades, men patienten dog ändå
Idag kom så beskedet alla väntat på, vid en presskonferens förklarade näringslivsminister Maud Olofsson och finansminister Anders Borg att staten ska gå in med nästan 28 miljoner i statliga stöd till den ekonomiskt sargade svenska bilindustrin. Både Olofsson och Borg poängterar att det inte finns några som helst planer på att förstatliga de krisdrabbade företagen Saab och Volvo, men det handlar i grund och botten om semantik och gränsdragningar. Det föga förvånande utspelet kom i spåren av en för både Saab och Volvo turbulent höst och vinter, där varsel och dåliga kvartalsrapporter varvats med rykten om att både Ford och General Motors vill avyttra sina svenska biltillverkare. I veckan kom också beskedet att Ford och General Motors med största sannolikhet kommer att sälja både Saab och Volvo, något som ligger i linje med biljättarnas uppgörelse med representanthuset om ekonomiskt bistånd till dem.
På hemmaplan har regeringen fått utstå hård kritik mot att man inte gjort något för att hjälpa Saab och Volvo, det har till och med hörts seriösa krav på att företagen ska förstatligas. Sett ur detta ljus var förstås inte regeringens krispaket till Saab och Volvo speciellt överraskande, snarare tvärt om och ska nog ses som ett försök från regeringen att förenkla en eventuell försäljning av Saab och Volvo till någon ny spekulant. Frågan är dock vem eller vilka som är intresserade av Saab och Volvo? De är knappast speciellt lönsamma, och även om båda besitter ett starkt varunamn så har de brottats med stora problem och vikande försäljning. General Motors och Chryslers löfte till senaten att avyttra ytterligare bilmärken lär knappast göra saken lättare.
Trots löftena om statligt stöd så ser både Saabs och Volvos framtid mycket mörk ut, och jag är ytterst tveksam om vi när ekonomin vänder uppåt igen kommer ha två biltillverkare i Sverige. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag faktiskt att vi inte kommer ha någon biltillverkning i Sverige inom ett par år, utan att både Saab och Volvo styckas upp och att eventuell tillverkning och utveckling flyttar utomlands.
Risken är nu förstås stor att regeringen, delvis för att försöka visa sig handlingskraftig och dels för att försöka spänna musklerna inför nästa riksdagsval, kommer att gå in ännu mer aktivt i både Saab och Volvo. Jag förstår att det är otroligt trist och jobbigt för de som nu är varslade och/eller avskedade, det är både en personlig och ekonomisk tragedi som är svår att sätta sig in i. Men, problemet löses inte av att som vissa kräver att förstatliga Saab och Volvo, speciellt som det inte på något som helst löser huvudproblemet att folk helt enkelt inte köper deras produkter.
Det är istället större risk att vi bara skjuter problemet framför oss, samtidigt som staten skuldsätter sig ännu mer i ett lönlöst försök att rädda ett sjunkande skepp. Vi kunde se en liknande utveckling i Sverige under krisen på 1970-talet, då var det den svenska textil- och varvsindustrin som låg på dödsbädden. År av sjunkande inkomster och svår konkurrens från främst Sydostasien gjorde att varvsnäringen och textilindustrin blödde, i ett försök att rädda jobben gick staten in med stora pengar. Den konstgjorda andningen innebar bara att man sköt upp det ofrånkomliga, både textil- och varvsnäringen försvann samtidigt som statens finanser urholkades, något vi fick betala dyrt för under krisen på 1990-talet.
Det finns även ett annat skrämmande exempel, Frankrike på slutet av 20-talet gjorde precis samma sak. Man valde att förstatliga en rad bolag för att rädda dem från att slå igen, operationen var framgångsrik, men patienten gick ändå inte att rädda. Den franska ekonomin slogs sönder och samman, och när övriga världen så sakta började återhämta sig så drabbades Frankrike än värre. Det ekonomiska kaoset ledde till ytterligare polarisering mellan de politiska blocken, något som ledde till återkommande regeringskriser och nyval, något som allvarligt försvårade Frankrikes möjligheter att agera kraftfullt internationellt, något som utnyttjades till fullo av Adolf Hitler.
Nu kommer förstås Sverige inte drabbas av Frankrikes öde, men erfarenheten lär oss ändå att försöken att ekonomiskt rädda döende företag är döfött. Det är möjligt att man tillfälligt skjuter upp det ofrånkomliga, men huvudproblemet finns oavsett vem som nu äger Saab och Volvo, att ingen vill köpa deras produkter. Det kan ingen ägare ändra på, oavsett om det är General Motors, Ford eller den svenska staten…
Källor:
28 miljarder i bilstöd
Fokus på framtidens bränsle
På hemmaplan har regeringen fått utstå hård kritik mot att man inte gjort något för att hjälpa Saab och Volvo, det har till och med hörts seriösa krav på att företagen ska förstatligas. Sett ur detta ljus var förstås inte regeringens krispaket till Saab och Volvo speciellt överraskande, snarare tvärt om och ska nog ses som ett försök från regeringen att förenkla en eventuell försäljning av Saab och Volvo till någon ny spekulant. Frågan är dock vem eller vilka som är intresserade av Saab och Volvo? De är knappast speciellt lönsamma, och även om båda besitter ett starkt varunamn så har de brottats med stora problem och vikande försäljning. General Motors och Chryslers löfte till senaten att avyttra ytterligare bilmärken lär knappast göra saken lättare.
Trots löftena om statligt stöd så ser både Saabs och Volvos framtid mycket mörk ut, och jag är ytterst tveksam om vi när ekonomin vänder uppåt igen kommer ha två biltillverkare i Sverige. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag faktiskt att vi inte kommer ha någon biltillverkning i Sverige inom ett par år, utan att både Saab och Volvo styckas upp och att eventuell tillverkning och utveckling flyttar utomlands.
Risken är nu förstås stor att regeringen, delvis för att försöka visa sig handlingskraftig och dels för att försöka spänna musklerna inför nästa riksdagsval, kommer att gå in ännu mer aktivt i både Saab och Volvo. Jag förstår att det är otroligt trist och jobbigt för de som nu är varslade och/eller avskedade, det är både en personlig och ekonomisk tragedi som är svår att sätta sig in i. Men, problemet löses inte av att som vissa kräver att förstatliga Saab och Volvo, speciellt som det inte på något som helst löser huvudproblemet att folk helt enkelt inte köper deras produkter.
Det är istället större risk att vi bara skjuter problemet framför oss, samtidigt som staten skuldsätter sig ännu mer i ett lönlöst försök att rädda ett sjunkande skepp. Vi kunde se en liknande utveckling i Sverige under krisen på 1970-talet, då var det den svenska textil- och varvsindustrin som låg på dödsbädden. År av sjunkande inkomster och svår konkurrens från främst Sydostasien gjorde att varvsnäringen och textilindustrin blödde, i ett försök att rädda jobben gick staten in med stora pengar. Den konstgjorda andningen innebar bara att man sköt upp det ofrånkomliga, både textil- och varvsnäringen försvann samtidigt som statens finanser urholkades, något vi fick betala dyrt för under krisen på 1990-talet.
Det finns även ett annat skrämmande exempel, Frankrike på slutet av 20-talet gjorde precis samma sak. Man valde att förstatliga en rad bolag för att rädda dem från att slå igen, operationen var framgångsrik, men patienten gick ändå inte att rädda. Den franska ekonomin slogs sönder och samman, och när övriga världen så sakta började återhämta sig så drabbades Frankrike än värre. Det ekonomiska kaoset ledde till ytterligare polarisering mellan de politiska blocken, något som ledde till återkommande regeringskriser och nyval, något som allvarligt försvårade Frankrikes möjligheter att agera kraftfullt internationellt, något som utnyttjades till fullo av Adolf Hitler.
Nu kommer förstås Sverige inte drabbas av Frankrikes öde, men erfarenheten lär oss ändå att försöken att ekonomiskt rädda döende företag är döfött. Det är möjligt att man tillfälligt skjuter upp det ofrånkomliga, men huvudproblemet finns oavsett vem som nu äger Saab och Volvo, att ingen vill köpa deras produkter. Det kan ingen ägare ändra på, oavsett om det är General Motors, Ford eller den svenska staten…
Källor:
28 miljarder i bilstöd
Fokus på framtidens bränsle
Wednesday, December 10, 2008
Förkyld
Känner mig grymt förkyld, och går i valet och kvalet om man ska vara hemma eller inte. Till råga på allt så kom "Star Wars: The Clone Wars" och "Batman - The Dark Knight" på Blu-ray i brevlådan idag, men eftersom man saknar Playstation 3 - vars Blurayspelare gått sönder - så kan jag inte se dem. Vilket mörker...
Monday, December 8, 2008
Måndag
Måndag och snöblandat regn, kan det bli mer deprimerande? Det är väl rätt tveksamt faktiskt...
Sunday, December 7, 2008
Demokratin i fara igen…
I lördags var det så dags för den årliga ”Salemmanifestationen”, en manifestation som genomförs av svenska högerextremister och som blivit en av de viktigaste högerextrema sammankomsterna i norra Europa. Orsaken till manifestationen är mordet på en skinnskalle i stockholmsförorten för nio år sedan, något som den högerextrema rörelsen snabbt slog mynt på. Manifestationen har under årens lopp varit omgärdad av kontroverser och våldsamma sammanstötningar mellan motdemonstranter och polis. Denna årliga händelse brukar även föregås av sammandrabbningar mellan höger- och vänsterextremister, då båda sidor tar chansen att försöka samla folk till sin sak.
På grund av våldsamheterna har Salempolitikerna krävt att lagen om mötesfrihet skrivs om, så att denna typ av manifestation och motdemonstration inte är möjlig. Inför årets manifestation laddade kommunen upp rejält, hemtjänsten skulle få hjälp av väktare och en rad vårdhem laddade upp med mat och annat inför eftermiddagens och kvällens förväntade kravaller. På Dagens Nyheters debattsida krävde en rad politiker i Salem att riksdag och regering måste ändra lagen om mötesfrihet, och att polisen skulle få större befogenheter att stoppa eller neka liknande sammankomster. Samtidigt som jag förstår att befolkningen i Salem finner det hela ofattbart jobbigt, så är dock frågan vart vårt samhälle är på väg?
För även jag förstår våndan och besvären för Salemborna, så är kraven på att ändra en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle ofattbart oroväckande. Vi ser sakta men säkert hur samhället, under påstådda hot från terrorister, fotbollshuliganer, nedladdare och nazister/kommunister sakta men säkert börjar införa inskränkningar i yttrandefriheten och den personliga integriteten. Vi börjar i allt högre grad, och utan några större egentliga protester få ett samhälle som i många avseenden för tankarna till George Orwell och hans roman ”1984” eller filmen/serien ”V for vendetta” där samhället likställts för att inte förnärma någon och där tankepoliser ser till att stoppa all form av inkorrekt tänkande.
Det är bara inse att Sverige, och även övriga västvärlden, i allt högre grad lämnat tanken på den öppna och fria demokratin, istället vänder sig samhällena mot ett övervakningssamhälle i klass med det forna Östtyskland – med den officiella titeln ”Den demokratiska tyska republiken”. Man kan i princip knappt gå utanför dörren idag utan att samhället känner till det, och där alla SMS, email o.s.v. – hur fruktansvärt triviala de än må vara – ska sparas i åratal i fall någon skriver något av intresse.
För lika lite som jag vill se nazister och vänsterextremister – vilket i mitt tycke är i princip samma sak – demonstrerandes på våra gator och torg, så vill jag se någon form av lagstiftning mot dessa grupper att få demonstrera. Det finns gott om exempel, Tyskland under mellankrigstiden torde vara ett skräckexempel, på hur enkelt demokratin kan sättas ur spel av sina egna ”försvarare”. Risken är nämligen att demonstrationsförbudet, om det nu skulle bli ett sådant, även kan användas på andra, kanske mindre kontroversiella och mer folkliga protester. Gäller demonstrationsförbudet endast nazister, eller även vänsterextremister vars sammankomster ofta brukar rendera i både våldsamheter och förstörelse. Hur har Salempolitikerna tänkt när det gäller andra grupper, partier eller organisationer som har en ambivalent syn på vårt demokratiska samhälle, ska även dessa förbjudas?
Det vore onekligen på sin plats att journalisterna, däribland TV4 som hade ett långt reportage från Salem i går, ställer frågan vem är det som ska avgöra vem som får demonstrera och när?
På grund av våldsamheterna har Salempolitikerna krävt att lagen om mötesfrihet skrivs om, så att denna typ av manifestation och motdemonstration inte är möjlig. Inför årets manifestation laddade kommunen upp rejält, hemtjänsten skulle få hjälp av väktare och en rad vårdhem laddade upp med mat och annat inför eftermiddagens och kvällens förväntade kravaller. På Dagens Nyheters debattsida krävde en rad politiker i Salem att riksdag och regering måste ändra lagen om mötesfrihet, och att polisen skulle få större befogenheter att stoppa eller neka liknande sammankomster. Samtidigt som jag förstår att befolkningen i Salem finner det hela ofattbart jobbigt, så är dock frågan vart vårt samhälle är på väg?
För även jag förstår våndan och besvären för Salemborna, så är kraven på att ändra en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle ofattbart oroväckande. Vi ser sakta men säkert hur samhället, under påstådda hot från terrorister, fotbollshuliganer, nedladdare och nazister/kommunister sakta men säkert börjar införa inskränkningar i yttrandefriheten och den personliga integriteten. Vi börjar i allt högre grad, och utan några större egentliga protester få ett samhälle som i många avseenden för tankarna till George Orwell och hans roman ”1984” eller filmen/serien ”V for vendetta” där samhället likställts för att inte förnärma någon och där tankepoliser ser till att stoppa all form av inkorrekt tänkande.
Det är bara inse att Sverige, och även övriga västvärlden, i allt högre grad lämnat tanken på den öppna och fria demokratin, istället vänder sig samhällena mot ett övervakningssamhälle i klass med det forna Östtyskland – med den officiella titeln ”Den demokratiska tyska republiken”. Man kan i princip knappt gå utanför dörren idag utan att samhället känner till det, och där alla SMS, email o.s.v. – hur fruktansvärt triviala de än må vara – ska sparas i åratal i fall någon skriver något av intresse.
För lika lite som jag vill se nazister och vänsterextremister – vilket i mitt tycke är i princip samma sak – demonstrerandes på våra gator och torg, så vill jag se någon form av lagstiftning mot dessa grupper att få demonstrera. Det finns gott om exempel, Tyskland under mellankrigstiden torde vara ett skräckexempel, på hur enkelt demokratin kan sättas ur spel av sina egna ”försvarare”. Risken är nämligen att demonstrationsförbudet, om det nu skulle bli ett sådant, även kan användas på andra, kanske mindre kontroversiella och mer folkliga protester. Gäller demonstrationsförbudet endast nazister, eller även vänsterextremister vars sammankomster ofta brukar rendera i både våldsamheter och förstörelse. Hur har Salempolitikerna tänkt när det gäller andra grupper, partier eller organisationer som har en ambivalent syn på vårt demokratiska samhälle, ska även dessa förbjudas?
Det vore onekligen på sin plats att journalisterna, däribland TV4 som hade ett långt reportage från Salem i går, ställer frågan vem är det som ska avgöra vem som får demonstrera och när?
Tuesday, December 2, 2008
Lägg ner Bragdguldet
Det blir allt mer och mer uppenbart att Bragdguldet helt, om det någonsin haft någon, spelat ut sin roll. Idag kom årets – inte helt oväntade – utnämning, årets Bragdguldmedaljör heter Jonas Jacobsson, tävlar i sportskytte och vann i somras tre guld i Peking. Motiveringen enligt juryn var: ”Svenska Dagbladet Bragdmedalj 2008 har tilldelats Jonas Jacobsson. För bragdartad upphämtning till guld i paralympics – en sann skyttekung”. Vad är det då för fel på årets utnämning kanske någon frågar sig, även om sportskytte kanske inte tillhör någon direkt folksport.
Det kanske beror primärt på att jag faktiskt inte på något som helst sett ser vart i bragden ligger? Nu är det nämligen så att Jacobsson är rullstolsbunden och deltog i sommarens Paralympics som även det gick i Peking, och vari både bragden och bedriften att sitta och skjuta ligger i övergår faktiskt mig totalt. Det är förstås skickligt och duktigt, men är det verkligen en bragd? Enligt ordboken så definieras en bragd av att vara ”utomordentlig prestation eller gärning”, något jag personligen inte riktigt ser i Jacobssons guldmedaljer? Vi tar det igen, Jacobsson sitter ner och skjuter, han sitter ner och skjuter. Med tanke på hur enormt liten handikappidrottsvärlden är, så gör det hans bedrift än mindre bragdaktig, oavsett hur mycket han nu än legat under med i den ena finalen.
Det finns förstås en orsak till varför Jacobsson vann denna utmärkelse, och det är förstås att övriga svenska idrottare totalt floppat. Det blev inte, trots vissa förhoppningar, en enda guldmedalj i årets Olympiska spel, om än en rad silvermedaljer, herrans Fotbollslag gjorde en floppinsats i Schweiz/Österrike, hockeylaget dribblade bort sig och så vidare i all oändlighet. Det är således en kombination av total urholkning, politisk korrekthet och ett i övrigt blekt svenskt idrottsår. Om nu denna utnämning ska bli ledande så kan man onekligen fråga sig vad nästa års bragdmedaljör sysselsätter sig med för obskyr sport, fickpingis eller världsmästare i kurragömma?
Källor:
Bragdguldet till Jonas Jacobsson
Det kanske beror primärt på att jag faktiskt inte på något som helst sett ser vart i bragden ligger? Nu är det nämligen så att Jacobsson är rullstolsbunden och deltog i sommarens Paralympics som även det gick i Peking, och vari både bragden och bedriften att sitta och skjuta ligger i övergår faktiskt mig totalt. Det är förstås skickligt och duktigt, men är det verkligen en bragd? Enligt ordboken så definieras en bragd av att vara ”utomordentlig prestation eller gärning”, något jag personligen inte riktigt ser i Jacobssons guldmedaljer? Vi tar det igen, Jacobsson sitter ner och skjuter, han sitter ner och skjuter. Med tanke på hur enormt liten handikappidrottsvärlden är, så gör det hans bedrift än mindre bragdaktig, oavsett hur mycket han nu än legat under med i den ena finalen.
Det finns förstås en orsak till varför Jacobsson vann denna utmärkelse, och det är förstås att övriga svenska idrottare totalt floppat. Det blev inte, trots vissa förhoppningar, en enda guldmedalj i årets Olympiska spel, om än en rad silvermedaljer, herrans Fotbollslag gjorde en floppinsats i Schweiz/Österrike, hockeylaget dribblade bort sig och så vidare i all oändlighet. Det är således en kombination av total urholkning, politisk korrekthet och ett i övrigt blekt svenskt idrottsår. Om nu denna utnämning ska bli ledande så kan man onekligen fråga sig vad nästa års bragdmedaljör sysselsätter sig med för obskyr sport, fickpingis eller världsmästare i kurragömma?
Källor:
Bragdguldet till Jonas Jacobsson
Monday, December 1, 2008
Sunday, November 30, 2008
Ursäkta, men 90-talet ringde och vill ha tillbaka sina demonstrationer!
Efter ett på år av lugna, eller i alla förhållandevis, 30-november i Lund tillställningar blev årets sammankomst desto stökigare. Lund har under söndagseftermiddagen skakats av rejäla sammandrabbningar mellan, primärt, polis och motdemonstranter.
I Stockholm verkar det gått något lugnare till, men jag misstänker starkt att båda sidor inte tänker bränna av allt krut idag, utan väntar till den 6:e och Salemmanifestationen.
Källor:
Gatstenar mot polisen i Lund
Polisen tvingade in motdemonstranter i buss
Stökigt även i Stockholm
I Stockholm verkar det gått något lugnare till, men jag misstänker starkt att båda sidor inte tänker bränna av allt krut idag, utan väntar till den 6:e och Salemmanifestationen.
Källor:
Gatstenar mot polisen i Lund
Polisen tvingade in motdemonstranter i buss
Stökigt även i Stockholm
Den nationalsocialistiska splittringen
I helgen som var kom den överraskande nyheten att Sveriges största högerextrema, och rent nationalsocialistiska, parti Nationalsocialistisk Front (NSF) upphört att existera. Partiets tillgångar har istället förts över till det nybildade partiet Folkfronten (vilket saknar en officiell förkortning, men som här efter kommer att benämnas som FF), som nu axlar NSF:s mantel som Sveriges största nationalsocialistiska parti. Nyheten om att NSF upphört har växt en hel del förvåning både inom själva rörelsen och bland personer som bevakar de nationalsocialistiska grupperna i Sverige.
Frågetecknen runt omorganisationen är många, och även om FF nu valt att tona ner det tidigare budskapet, kan man ändå skönja resterna – om än i mildare ordalag – av sina föregångare. Det är med andra ord rätt troligt att anta att namnbytet mer är kosmetiskt än att det innebär någon större förändring av innehållet, och att NSF nu gjort en Sverigedemokraterna och försöker framställa sig som ett mer seriöst parti. Det är således rätt troligt att namnbytet är ett försök, vilket också delvis bekräftats av det nystartade partiets pressmeddelande, att kunna attrahera nya väljare, som tidigare skrämts bort av de öppna kopplingarna till nazismen.
För trots allt tal i massmedia så är det detta en starkt marginaliserad rörelse med en starkt begränsad medlemskrets. Omsättningen på medlemmar är generellt sett stor, och partierna slåss ofta internt om potentiella medlemmar. Något som historiskt sett renderat i starka slitningar mellan de olika partierna och organisationerna, och som i mitten av 1990-talet förde rörelsen till ett veritabelt inbördeskrig.
Tonläget mellan de tre stora aktörerna, NSF/FF, Moståndsrörelsen och Info 14, har sedan dess mildrats, och utåt sett har man försökt visa upp en enad front. På senare tid har dock denna fasad börjat krackelera, och både NSF/FF och Motståndsrörelsen deltar inte längre i arbetet runt t.ex. Salemmarschen. Bland många av de mer moderata grupperna inom rörelsen har också Motståndsrörelsen agerande under ”Folkets marsch” de senaste åren kritiserats, och det är uppenbart att det ligger mycket och pyr under den putsade ytan. Trots försök att medla i konflikten, så är det uppenbart – speciellt tydligt blir det när man granskar antalet deltagare i ”Salemmarschen” – att rörelsen är långt ifrån enad.
Hur ska man då tolka NSF:s agerande, ja det är förstås svårt utan att vara riktigt insatt i frågan, men jag tror att NSF insett att den svenska nationalsocialistiska rörelsen tuggar på sin egen svans. Man slåss om i stora drag samma medlemmar, samtidigt som partiets namn och andra attribut skrämmer bort de som inte är beredda att ta steget fullt ut. För det är uppenbart att det finns en stor potentiell väljargrupp, problemet är bara att denna väljargrupp inte är speciellt intresserad av naken nazistisk propaganda. Av förståliga skäl har ordet nationalsocialist en stark negativ klang hos den breda befolkningen, och det är ett socialt stigma att säga att man är nationalsocialist.
Vad jag tror FF sneglar efter är de mer radikala falangerna inom Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND). Här finns det gott om nya potentiella medlemmar, personer som kanske inte utåt sett vill kopplas samman med ett öppet nazistiskt parti, men som samtidigt anser sitt eget parti som ”mesigt” och i brist på annat valt dessa mer ”rumsrena” alternativ. Personligen tror jag att ND för tillfället ligger sämst till, partiet är redan idag starkt försvagat efter en uppslitande konflikt, vilken mer eller mindre innebar slutet för partiet. Till detta ska kanske också läggas till att ND bildades av en grupp avhoppare från SD som ansett att SD blivit alldeles för populistiskt, och att man i och med detta glömt sitt existensberättigande. Nu återfick visserligen SD många av de flyktade före detta partikamraterna efter ND:s splittring, men man kan ändå anta att många av dessa inte är helt nöjda med utvecklingen i SD. Även ND har i många avseenden tvingats lämna den mer radikala linjen, och i likhet med SD fått profilera sig som ett högerpopulistiskt parti, något som säkerligen inte ses med blida ögon hos alla.
Det är alltså inte otänkbart att det är dessa missnöjda medlemmar och väljare NSF/FF nu har tänkt rikta in sig på. Genom namnbyte och att man – i sitt än så länge rätt intetsägande partiprogram – tonat ner antisemitismen och nationalsocialismen, hoppas man troligen kunna attrahera dessa.
Det är dock inte en helt oriskabel strategi, risken är förstås att man i sin tur fjärmar partiets medlemmar och att man hos de två kvarvarande ”öppet” nazistiska organisationerna ses som ”sell-out”. Jag personligen tror att den stora vinnaren kommer heta Motståndsrörelsen, det är troligt – speciellt med tanke på hur rörelsen utvecklats – att många av de mer radikala medlemmarna i NSF kommer att vända sig till Motståndsrörelsen istället. Det är inte heller otänkbart att även organisationen runt Info 14 kommer att vinna på det här, speciellt då bland de medlemmar som vänder sig mot en mer hierarkisk och strukturerad ledning (fram tills nu har NSF saknat en officiell partiledning utan styrts av ett råd).
De stora förlorarna tror jag är ND, ett parti som ligger och flyter i ingenmansland mellan SD och de mer radikala grupperna.
Frågetecknen runt omorganisationen är många, och även om FF nu valt att tona ner det tidigare budskapet, kan man ändå skönja resterna – om än i mildare ordalag – av sina föregångare. Det är med andra ord rätt troligt att anta att namnbytet mer är kosmetiskt än att det innebär någon större förändring av innehållet, och att NSF nu gjort en Sverigedemokraterna och försöker framställa sig som ett mer seriöst parti. Det är således rätt troligt att namnbytet är ett försök, vilket också delvis bekräftats av det nystartade partiets pressmeddelande, att kunna attrahera nya väljare, som tidigare skrämts bort av de öppna kopplingarna till nazismen.
För trots allt tal i massmedia så är det detta en starkt marginaliserad rörelse med en starkt begränsad medlemskrets. Omsättningen på medlemmar är generellt sett stor, och partierna slåss ofta internt om potentiella medlemmar. Något som historiskt sett renderat i starka slitningar mellan de olika partierna och organisationerna, och som i mitten av 1990-talet förde rörelsen till ett veritabelt inbördeskrig.
Tonläget mellan de tre stora aktörerna, NSF/FF, Moståndsrörelsen och Info 14, har sedan dess mildrats, och utåt sett har man försökt visa upp en enad front. På senare tid har dock denna fasad börjat krackelera, och både NSF/FF och Motståndsrörelsen deltar inte längre i arbetet runt t.ex. Salemmarschen. Bland många av de mer moderata grupperna inom rörelsen har också Motståndsrörelsen agerande under ”Folkets marsch” de senaste åren kritiserats, och det är uppenbart att det ligger mycket och pyr under den putsade ytan. Trots försök att medla i konflikten, så är det uppenbart – speciellt tydligt blir det när man granskar antalet deltagare i ”Salemmarschen” – att rörelsen är långt ifrån enad.
Hur ska man då tolka NSF:s agerande, ja det är förstås svårt utan att vara riktigt insatt i frågan, men jag tror att NSF insett att den svenska nationalsocialistiska rörelsen tuggar på sin egen svans. Man slåss om i stora drag samma medlemmar, samtidigt som partiets namn och andra attribut skrämmer bort de som inte är beredda att ta steget fullt ut. För det är uppenbart att det finns en stor potentiell väljargrupp, problemet är bara att denna väljargrupp inte är speciellt intresserad av naken nazistisk propaganda. Av förståliga skäl har ordet nationalsocialist en stark negativ klang hos den breda befolkningen, och det är ett socialt stigma att säga att man är nationalsocialist.
Vad jag tror FF sneglar efter är de mer radikala falangerna inom Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND). Här finns det gott om nya potentiella medlemmar, personer som kanske inte utåt sett vill kopplas samman med ett öppet nazistiskt parti, men som samtidigt anser sitt eget parti som ”mesigt” och i brist på annat valt dessa mer ”rumsrena” alternativ. Personligen tror jag att ND för tillfället ligger sämst till, partiet är redan idag starkt försvagat efter en uppslitande konflikt, vilken mer eller mindre innebar slutet för partiet. Till detta ska kanske också läggas till att ND bildades av en grupp avhoppare från SD som ansett att SD blivit alldeles för populistiskt, och att man i och med detta glömt sitt existensberättigande. Nu återfick visserligen SD många av de flyktade före detta partikamraterna efter ND:s splittring, men man kan ändå anta att många av dessa inte är helt nöjda med utvecklingen i SD. Även ND har i många avseenden tvingats lämna den mer radikala linjen, och i likhet med SD fått profilera sig som ett högerpopulistiskt parti, något som säkerligen inte ses med blida ögon hos alla.
Det är alltså inte otänkbart att det är dessa missnöjda medlemmar och väljare NSF/FF nu har tänkt rikta in sig på. Genom namnbyte och att man – i sitt än så länge rätt intetsägande partiprogram – tonat ner antisemitismen och nationalsocialismen, hoppas man troligen kunna attrahera dessa.
Det är dock inte en helt oriskabel strategi, risken är förstås att man i sin tur fjärmar partiets medlemmar och att man hos de två kvarvarande ”öppet” nazistiska organisationerna ses som ”sell-out”. Jag personligen tror att den stora vinnaren kommer heta Motståndsrörelsen, det är troligt – speciellt med tanke på hur rörelsen utvecklats – att många av de mer radikala medlemmarna i NSF kommer att vända sig till Motståndsrörelsen istället. Det är inte heller otänkbart att även organisationen runt Info 14 kommer att vinna på det här, speciellt då bland de medlemmar som vänder sig mot en mer hierarkisk och strukturerad ledning (fram tills nu har NSF saknat en officiell partiledning utan styrts av ett råd).
De stora förlorarna tror jag är ND, ett parti som ligger och flyter i ingenmansland mellan SD och de mer radikala grupperna.
Saturday, November 29, 2008
Manchesterderby
Det är derbydags i Manchester, och förhoppningsvis så kommer United att hämnas förnedringen från förra säsongen när lillebror vann båda mötena. I London är det också derby, där möts wannabe-giganterna Chelsea och Arsenal.
Friday, November 28, 2008
Effekterna av angreppet i Mumbai
Fortfarande rasar strider i Mumbai, och indiska specialstyrkor håller fortfarande på att söka igenom de två hotell (Oberoi Hotel och Taj Mahal Palace) på jakt efter såväl terrorister som offer. De indiska specialstyrkor som sökt igenom de båda hotellen talar om att man funnit minst femtio kroppar efter avrättade civila, samtidigt som personer som hållit sig gömda håller på att evakueras. På andra håll i Mumbai har indisk polis och militär jagat de kvarvarande terroristerna, och alldeles nyss så stormades det judiska centret av indiska specialstyrkor.
Den stora frågan är dock vad detta kommer få för långsiktiga effekter, och vem som egentligen ligger bakom angreppet. Den indiska regeringen verkar dock vara säker på sin sak, man anklagar Pakistan för attacken, och det påstås nu att några av terroristerna är pakistanska medborgare. Det har också talats om att några av terroristerna är pakistanier med brittiskt medborgarskap, något som hitintills inte bekräftats från brittiskt håll och således fortfarande får sägas vara just rykten.
Det är dock uppenbart att attacken varit välplanerad, och att angreppet inte kommit som en slump. Indien står inför en rad viktiga lokalval som av många politiska bedömare anses ge en vink åt hur det kommer att gå i de nationella valen om ett år, både Oberoi och Taj Mahal Palace höll speciella Thanksgivning middagar och nästa vecka var det tänkt att Champions Leauge i cricket skulle hållas i Indien. På ett internationellt plan hade dessutom Indien och Pakistan, för vilken gång i ordningen är omöjligt att säga, inlett nya förhandlingar om Kashmirs framtid. Det är således rätt uppenbart att terroristerna valt tidpunkten noggrant, och att det knappast rörde sig om en slump.
Men nu är det inte bara Indien som drabbas, även för regimen i Pakistan kommer angreppet och anklagelserna högst olägligt. Inte nog med att – det som vanligt i Pakistan – ryktas om en nära förestående militärkupp, landet är dessutom hemvist för en politiskt sett inflytelserik grupp islamister och de konstanta konflikterna mellan det sekulära samhället och de religiösa organisationerna har ofta fått våldsamma upplösningar. Till detta ska också läggas att konflikten i grannlandet Afghanistan på allvar nu hotar att spilla över till detta instabila land, och att de återkommande amerikanska luftangreppen mot mål inne i Pakistan urholkar stödet för den sittande regimen. Pakistans roll i ”war on terror” är både ifrågasatt internt och externt, där man får kritik utifrån för att göra alldeles för lite, medan de interna kritikerna tycker man går i USA:s ledband.
Till skillnad från Indien har inte heller Pakistan kunnat skörda frukterna av något ekonomiskt under, och där indierna trots allt fått tagit del av framgångarna så har dessa uteblivit till stora delar i Pakistan. Hur som helst var den pakistanska regeringen snabb med att ta avstånd från angreppet, och man har även sagt sig villiga att bistå i den indiska utredningen av attacken. Det är nog inte en allt för avancerad gissning att regeringen i Pakistan är under hård press, speciellt som landet kritiserats hårt av USA, att man nu måste göra något.
Risken är hur som helst att situationen i Pakistan, när den pakistanska regeringen nu kommer tvingas agerara mot de islamistiska grupperna, kommer att förvärras. Frågan är således hur militären kommer agera, och hur kan detta påverka utvecklingen i Afghanistan?
Med andra ord kan man gott anta att attacken inte primärt bara var riktad mot Indien, Västvärlden och Israel utan också mot Pakistan. Detta gör att det blir väldigt, väldigt svårt att inte misstänka att Al Qaida faktiskt, som finansiär eller moralisk uppbackare, varit involverad i hela projektet. Jag finner det väldigt svårt att tro att en liten och obskyr grupp, som ingen egentligen kände till förrän igår, skulle klara av att göra ett sådant här avancerat angrepp. Det andra är att terroristerna medvetet sökte upp västerlänningar och israeler, det var förstås ingen slump att en judisk byggnad angreps och det var förstås ingen slump att man letade efter amerikaner och britter. Det är ett rätt typiskt drag från grupper knutna till Al Qaida, dels för att skapa rubriker i ländernas massmedia och få uppmärksamhet, dels för att visa befolkningen i dessa länder att ”the war on terror” inte på något sätt minskat Al Qaidas möjlighet att agera. Det är också en fingervisning om att man kan angripa när man vill, hur man vill och mot vem man vill.
Det är också tidsmässigt, som jag pekade på tidigare, tidsmässigt välplanerat både mot Indien och Pakistan, men också mot USA och dess tillträdande president Barak Obama. USA är handlingsförlamat, inte bara ekonomiskt, utan även politiskt då alla går och väntar på att Obama ska tillträda sin post. Det är rimligt att anta att angreppet även är ett sätt för Al Qaida att visa den tillträdande presidenten att de inte kommer att ge honom någon ”smekmånad” och att de bestämmer spelets regler.
Men för att återvända till Indien så kommer givetvis detta angrepp att få konsekvenser, och även om jag tror att vi kanske – förhoppningsvis – kommer att slippa pogromer riktade mot indiska muslimer, så kommer förstås det sekteriska våldet inte att minska. Snarare är väl risken, vilket förstås också är terroristernas syfte, och det är mycket möjligt att fredstrevarna mellan Indien och Pakistan återigen – för vilken gång i ordningen – kommer som en konsekvens av detta att gå i stöpet.
Källor:
Attentatsmännen håller stånd mot militären
De mördade som de ville
En ny typ av angrepp
Attackerna kan ha koppling till al-Qaida
Den stora frågan är dock vad detta kommer få för långsiktiga effekter, och vem som egentligen ligger bakom angreppet. Den indiska regeringen verkar dock vara säker på sin sak, man anklagar Pakistan för attacken, och det påstås nu att några av terroristerna är pakistanska medborgare. Det har också talats om att några av terroristerna är pakistanier med brittiskt medborgarskap, något som hitintills inte bekräftats från brittiskt håll och således fortfarande får sägas vara just rykten.
Det är dock uppenbart att attacken varit välplanerad, och att angreppet inte kommit som en slump. Indien står inför en rad viktiga lokalval som av många politiska bedömare anses ge en vink åt hur det kommer att gå i de nationella valen om ett år, både Oberoi och Taj Mahal Palace höll speciella Thanksgivning middagar och nästa vecka var det tänkt att Champions Leauge i cricket skulle hållas i Indien. På ett internationellt plan hade dessutom Indien och Pakistan, för vilken gång i ordningen är omöjligt att säga, inlett nya förhandlingar om Kashmirs framtid. Det är således rätt uppenbart att terroristerna valt tidpunkten noggrant, och att det knappast rörde sig om en slump.
Men nu är det inte bara Indien som drabbas, även för regimen i Pakistan kommer angreppet och anklagelserna högst olägligt. Inte nog med att – det som vanligt i Pakistan – ryktas om en nära förestående militärkupp, landet är dessutom hemvist för en politiskt sett inflytelserik grupp islamister och de konstanta konflikterna mellan det sekulära samhället och de religiösa organisationerna har ofta fått våldsamma upplösningar. Till detta ska också läggas att konflikten i grannlandet Afghanistan på allvar nu hotar att spilla över till detta instabila land, och att de återkommande amerikanska luftangreppen mot mål inne i Pakistan urholkar stödet för den sittande regimen. Pakistans roll i ”war on terror” är både ifrågasatt internt och externt, där man får kritik utifrån för att göra alldeles för lite, medan de interna kritikerna tycker man går i USA:s ledband.
Till skillnad från Indien har inte heller Pakistan kunnat skörda frukterna av något ekonomiskt under, och där indierna trots allt fått tagit del av framgångarna så har dessa uteblivit till stora delar i Pakistan. Hur som helst var den pakistanska regeringen snabb med att ta avstånd från angreppet, och man har även sagt sig villiga att bistå i den indiska utredningen av attacken. Det är nog inte en allt för avancerad gissning att regeringen i Pakistan är under hård press, speciellt som landet kritiserats hårt av USA, att man nu måste göra något.
Risken är hur som helst att situationen i Pakistan, när den pakistanska regeringen nu kommer tvingas agerara mot de islamistiska grupperna, kommer att förvärras. Frågan är således hur militären kommer agera, och hur kan detta påverka utvecklingen i Afghanistan?
Med andra ord kan man gott anta att attacken inte primärt bara var riktad mot Indien, Västvärlden och Israel utan också mot Pakistan. Detta gör att det blir väldigt, väldigt svårt att inte misstänka att Al Qaida faktiskt, som finansiär eller moralisk uppbackare, varit involverad i hela projektet. Jag finner det väldigt svårt att tro att en liten och obskyr grupp, som ingen egentligen kände till förrän igår, skulle klara av att göra ett sådant här avancerat angrepp. Det andra är att terroristerna medvetet sökte upp västerlänningar och israeler, det var förstås ingen slump att en judisk byggnad angreps och det var förstås ingen slump att man letade efter amerikaner och britter. Det är ett rätt typiskt drag från grupper knutna till Al Qaida, dels för att skapa rubriker i ländernas massmedia och få uppmärksamhet, dels för att visa befolkningen i dessa länder att ”the war on terror” inte på något sätt minskat Al Qaidas möjlighet att agera. Det är också en fingervisning om att man kan angripa när man vill, hur man vill och mot vem man vill.
Det är också tidsmässigt, som jag pekade på tidigare, tidsmässigt välplanerat både mot Indien och Pakistan, men också mot USA och dess tillträdande president Barak Obama. USA är handlingsförlamat, inte bara ekonomiskt, utan även politiskt då alla går och väntar på att Obama ska tillträda sin post. Det är rimligt att anta att angreppet även är ett sätt för Al Qaida att visa den tillträdande presidenten att de inte kommer att ge honom någon ”smekmånad” och att de bestämmer spelets regler.
Men för att återvända till Indien så kommer givetvis detta angrepp att få konsekvenser, och även om jag tror att vi kanske – förhoppningsvis – kommer att slippa pogromer riktade mot indiska muslimer, så kommer förstås det sekteriska våldet inte att minska. Snarare är väl risken, vilket förstås också är terroristernas syfte, och det är mycket möjligt att fredstrevarna mellan Indien och Pakistan återigen – för vilken gång i ordningen – kommer som en konsekvens av detta att gå i stöpet.
Källor:
Attentatsmännen håller stånd mot militären
De mördade som de ville
En ny typ av angrepp
Attackerna kan ha koppling till al-Qaida
Thursday, November 27, 2008
Våldsspiralen i Indien
Våldsspiralen i Indien
Så har ytterligare ett blodigt kapitel lagts till i Indiens historiebok, och det är förstås inte det första – eller för den delen sista – kapitel i den indiska historieboken. För tyvärr så måste man konstatera att Indien skakats av upprepade våldsdåd, vilka har både etnisk, politisk eller religiös bakgrund. Även om delar av orsaken till dessa våldsdåd går att finna i arvet från den brittiska kolonialtiden, tror jag också det finns en annan orsak och det är bieffekterna av Indiens förvandling från u-land till ett land med aspiration att bli ett i-land. När jag växte upp var det två saker som definierade Indien, avgrundsdjup fattigdom och Indira Gandhi. Idag är bilden mer komplicerad, och även om fattigdomen och klanen Gandhi fortfarande kastar sina skuggor över indisk politik, så talar man hellre om det ekonomiska undret Indien, ett land som – bokstavligen – spottar ut högutbildade ingenjörer. Det är också ett land som – i och för sig sedan länge – har atomvapen, och som i allt högre grad engagerat sig på den utrikespolitiska scenen. Många ser idag Indien som en framtida supermakt, och det är förstås inte helt utan grund, det finns ofantlig potential i detta färgstarka land.
Men samtidigt som landet andas optimism och är en ofattbar etnisk, kulturell och religiös smältdegel, så är det också ett land med avgrundsdjupa klyftor mellan fattiga och rika. Det är ett land där religiösa slitningar mellan hinduer, kristna, muslimer och buddister allt som ofta slutar med våldsamheter och där det brittiska arvet fortfarande gör sig gällande. Det är också ett land där arvet efter både det muslimska och brittiska styret fortfarande gör sig gällande, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Det är också ett land med stora etniska splittringar, och där externa konflikter – bland annat den på Sir Lanka – kastar avgrundsmörka skuggor över indisk inrikespolitik. Landet är sedan självständighetsdagen involverad i en lång, och stundtals blodig, konflikt med Pakistan och det oroliga Kashmir är en konstant källa till våldsutbrott både i regionen och i övriga Indien.
Trots att striderna i Bombay inte slutat, så har redan spekulationerna om vilka som egentligen ligger bakom attentaten satt fart samtidigt som en rad muslimska organisationer och länder försöker två sina händer. Den indiska regeringen har i förtäckta ordalag anklagat pakistanska organisationer, där många dock – tillsammans med bl.a. det muslimska brödraskapet i Egypten – tagit avstånd från attentatet. Det har även ryktas att Al Qaida, som efter en viss tids overksamhet utanför Afghanistan, haft ett finger i spelet.
Oavsett vem eller vilka som nu varit delaktiga i attentatet, så kan man gott anta att dessa personer just nu anser operationen som en stor framgång. Inte nog med att man lyckats rikta massmedias uppmärksamhet till sig, man har dessutom visat att ingen är säker. Den långsikta, och troligen också mest eftertrackade effekten, är dock att skapa – eller rättare sagt förstärka – motsättningarna mellan hinduer och muslimer i Indien. Våldet i Indien har i allt högre och högre grad fått religiösa förtecken, där extremister på båda sidor gör allt de kan för att provocera fram våldsamma sammanstötningar. Angrepp på moskéer eller andra religiösa byggnader är vardagsmat, och dessa besvaras allt som ofta med nya övergrepp – ofta som vanligt riktade – mot oskyldiga vars enda brott är att de tillber fel gud/gudar.
Som i många andra fall av religiöst betingade konflikter, som den på Nordirland, så förvärras situationen av att den muslimska minoriteten känner sig – och ibland också är – förtryckt av den hinduiska majoriteten. Den hindunationalistiska regimen försöker inte heller mildra konflikten, utan verkar tvärt om försöka underblåsa den.
Insikten om Indiens delikata inrikespolitiska situation har lett till att man försökt skapa en sekulär stat, men dessa försök har delvis ruinerats av den indiska regimens konstanta involveringar i konflikter, ofta med nationalistiska förtecken. En annan orsak till den ökande hindunationalismen, och även det ökade stödet för islamister, kan säkerligen förklaras i en ökad rotlöshet skapad av den exceptionella indiska industriella expansionen. Sökandet efter en identitet och tillhörighet i en globaliserad värld är inget unikt för Västeuropa, utan något som finns överallt, såväl bland ungdomarna i Rosengård och de i Calcutta.
Källor:
Indienexpert: Extremister vill störa fredssamtal
Brand i angripna Oberoi Hotell
Så har ytterligare ett blodigt kapitel lagts till i Indiens historiebok, och det är förstås inte det första – eller för den delen sista – kapitel i den indiska historieboken. För tyvärr så måste man konstatera att Indien skakats av upprepade våldsdåd, vilka har både etnisk, politisk eller religiös bakgrund. Även om delar av orsaken till dessa våldsdåd går att finna i arvet från den brittiska kolonialtiden, tror jag också det finns en annan orsak och det är bieffekterna av Indiens förvandling från u-land till ett land med aspiration att bli ett i-land. När jag växte upp var det två saker som definierade Indien, avgrundsdjup fattigdom och Indira Gandhi. Idag är bilden mer komplicerad, och även om fattigdomen och klanen Gandhi fortfarande kastar sina skuggor över indisk politik, så talar man hellre om det ekonomiska undret Indien, ett land som – bokstavligen – spottar ut högutbildade ingenjörer. Det är också ett land som – i och för sig sedan länge – har atomvapen, och som i allt högre grad engagerat sig på den utrikespolitiska scenen. Många ser idag Indien som en framtida supermakt, och det är förstås inte helt utan grund, det finns ofantlig potential i detta färgstarka land.
Men samtidigt som landet andas optimism och är en ofattbar etnisk, kulturell och religiös smältdegel, så är det också ett land med avgrundsdjupa klyftor mellan fattiga och rika. Det är ett land där religiösa slitningar mellan hinduer, kristna, muslimer och buddister allt som ofta slutar med våldsamheter och där det brittiska arvet fortfarande gör sig gällande. Det är också ett land där arvet efter både det muslimska och brittiska styret fortfarande gör sig gällande, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Det är också ett land med stora etniska splittringar, och där externa konflikter – bland annat den på Sir Lanka – kastar avgrundsmörka skuggor över indisk inrikespolitik. Landet är sedan självständighetsdagen involverad i en lång, och stundtals blodig, konflikt med Pakistan och det oroliga Kashmir är en konstant källa till våldsutbrott både i regionen och i övriga Indien.
Trots att striderna i Bombay inte slutat, så har redan spekulationerna om vilka som egentligen ligger bakom attentaten satt fart samtidigt som en rad muslimska organisationer och länder försöker två sina händer. Den indiska regeringen har i förtäckta ordalag anklagat pakistanska organisationer, där många dock – tillsammans med bl.a. det muslimska brödraskapet i Egypten – tagit avstånd från attentatet. Det har även ryktas att Al Qaida, som efter en viss tids overksamhet utanför Afghanistan, haft ett finger i spelet.
Oavsett vem eller vilka som nu varit delaktiga i attentatet, så kan man gott anta att dessa personer just nu anser operationen som en stor framgång. Inte nog med att man lyckats rikta massmedias uppmärksamhet till sig, man har dessutom visat att ingen är säker. Den långsikta, och troligen också mest eftertrackade effekten, är dock att skapa – eller rättare sagt förstärka – motsättningarna mellan hinduer och muslimer i Indien. Våldet i Indien har i allt högre och högre grad fått religiösa förtecken, där extremister på båda sidor gör allt de kan för att provocera fram våldsamma sammanstötningar. Angrepp på moskéer eller andra religiösa byggnader är vardagsmat, och dessa besvaras allt som ofta med nya övergrepp – ofta som vanligt riktade – mot oskyldiga vars enda brott är att de tillber fel gud/gudar.
Som i många andra fall av religiöst betingade konflikter, som den på Nordirland, så förvärras situationen av att den muslimska minoriteten känner sig – och ibland också är – förtryckt av den hinduiska majoriteten. Den hindunationalistiska regimen försöker inte heller mildra konflikten, utan verkar tvärt om försöka underblåsa den.
Insikten om Indiens delikata inrikespolitiska situation har lett till att man försökt skapa en sekulär stat, men dessa försök har delvis ruinerats av den indiska regimens konstanta involveringar i konflikter, ofta med nationalistiska förtecken. En annan orsak till den ökande hindunationalismen, och även det ökade stödet för islamister, kan säkerligen förklaras i en ökad rotlöshet skapad av den exceptionella indiska industriella expansionen. Sökandet efter en identitet och tillhörighet i en globaliserad värld är inget unikt för Västeuropa, utan något som finns överallt, såväl bland ungdomarna i Rosengård och de i Calcutta.
Källor:
Indienexpert: Extremister vill störa fredssamtal
Brand i angripna Oberoi Hotell
Wednesday, November 26, 2008
Naiva svenskar
Bilden av Sverige som världens samvete fick sig i veckan som gått en rejäl törn, för Norge har nu genom sitt förslag att kriminalisera sexköp gjort utomlands. Förstås måste Sverige agera, och därför har en rad politiker, samhällsdebattörer och svensk polis gett sitt godkännande till att kopiera det norska förslaget. Det är förstås ingen hejd på de politiskt korrekta poliserna, samhällsdebattörerna eller politikernas tilltro till sin egen förträfflighet, som nu verkar ha funnit ett sätt att komma ifrån den allt mer infekterade IPRED frågan. Återigen kan Sverige återta sin rättmätiga plats som världens samvete, och de svenska politikerna, poliserna och samhällsdebattörerna kan återgå till att fundera över hur man bäst ska kritisera andra länder för att de inte lever som vi lär.
Sverige gick i bräschen för att kriminalisera sexköp i Sverige, och nu ska man gå i bräschen för att kriminalisera sexköp utomlands för svenska medborgare. Precis hur lagen rent praktiskt ska kunna genomföras, eller det faktum att lagen i Sverige mot sexköp varit ett veritabelt fiasko verkar ingen riktigt reflekterat över. Riktigt hur det är tänkt att lagen ska vara utformad, speciellt då i länder som de facto tillåter prostitution, verkar även det röra sig på ett plan långt över all form av logiskt tänkande.
En annan fråga är förstås hur lagen ska efterlevas, speciellt som den inhemska lagstiftningen i frågan är svår att efterleva och där beviskraven gör att få döms. Faktum är att detta återigen – som så många andra lagar som nu börjar träda i kraft eller diskuteras – för tankarna mer till George Orwells bok 1984 än ett demokratiskt och öppet samhälle.
Riktigt mörkrädd blir man dock när man läst Lars Jalmert, mansforskare (vad tusan det nu är) vid Stockholms universitet, som säger att ”Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade”. Att det tydligen inte ställs några högre krav på vad och hur man forskar vid dagens högskolor/universitet verkar Jalmert vara ett levande bevis för.
Det kan knappast ha frångått Jalmert att prostitution, inte helt utan grund, kallats världens äldsta yrke, och att detta yrke allt sedan tidernas begynnelse haft en negativ klang. Att det är fel att besöka prostituerade är inte heller något nytt påfund, och att försöken från bland annat den kristna kyrkan – och andra religioner/ideologier – att brännmärka såväl köpare som säljare har rönt ungefär lika stora framgångar som människans försök att för egen kraft kunna flyga som fåglar.
Att då tro att den svenska lagstiftningen, som visat sig ungefär lika effektiv som alla andra påbud och förbud mot sexköp/försäljning, skulle på något sätt förändra köparnas syn är så naivt att man börjar fundera på vad Jalmert vet vad han talar om. Faktum är att hans avslutande kommentar delvis bekräftar detta när han säger:”En del skulle ju fortsätta åka utomlands för att kunna gå till prostituerade, men då står de inför risken att tappa brallorna. Det är en attitydfråga.”
Med tanke på hur liten chans det är att åka dit i Sverige, där det trots allt finns möjlighet för polis och åklagare att finna vittnen och bevis, hur stor är då chansen att bli fälld för något man begått utomlands, utan bevis eller vittnen?
Att en eventuell svensk lagstiftning på något sätt skulle påverka kundernas attityd till att köpa sex utomlands känns även detta fullständigt världsfrånvarande. Speciellt då man betänker det faktum att mängder av bland annat lysande politiska karriärer abrupt tagit slut när personen i fråga avslöjats med byxorna nere, eller där amerikanska tv-präster stått och gråtit ut över sina misstag så känns det tämligen tveksamt att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd. Sett ur denna synvinkel så är det uppenbart att köparen, trots den enorma effekt ett avslöjande kan få, inte verkar bry sig – eller historiskt sett brytt sig – om konsekvenserna. Att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd finner jag så naivt att man undrar om Jalmert överhuvudtaget lämnat sitt kontor.
Att många i Sverige uppenbarligen är fullständigt världsfrånvarande kan det uppenbarligen inte råda något tvivel om. För Jalmert är tydligen inte ensam, han har nämligen gott sällskap av Rikskriminalpolisens prostitutions- och traffickingexpert Kajsa Wahlberg som säger:”Men trots det får man hoppas att det här hindrar några att köpa sex utomlands. På lång sikt kan det få en normativ effekt. Det är en kraftfull markering att man inte accepterar sexhandel.”
Låt oss se, både den kristna kyrkan det sekulära samhället (och andra före dem) har i lite över 1000 år kraftfullt markerat mot såväl köpare som säljare, trots detta har ingenting hänt, prostitutionen finns kvar än idag. Är verkligen Jalmert och Wahlberg så naiva att de tror att den svenska lagstiftningen på något sätt ska ändra detta synsätt?
Källa: Tummen upp för sexköpslag
Sverige gick i bräschen för att kriminalisera sexköp i Sverige, och nu ska man gå i bräschen för att kriminalisera sexköp utomlands för svenska medborgare. Precis hur lagen rent praktiskt ska kunna genomföras, eller det faktum att lagen i Sverige mot sexköp varit ett veritabelt fiasko verkar ingen riktigt reflekterat över. Riktigt hur det är tänkt att lagen ska vara utformad, speciellt då i länder som de facto tillåter prostitution, verkar även det röra sig på ett plan långt över all form av logiskt tänkande.
En annan fråga är förstås hur lagen ska efterlevas, speciellt som den inhemska lagstiftningen i frågan är svår att efterleva och där beviskraven gör att få döms. Faktum är att detta återigen – som så många andra lagar som nu börjar träda i kraft eller diskuteras – för tankarna mer till George Orwells bok 1984 än ett demokratiskt och öppet samhälle.
Riktigt mörkrädd blir man dock när man läst Lars Jalmert, mansforskare (vad tusan det nu är) vid Stockholms universitet, som säger att ”Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade”. Att det tydligen inte ställs några högre krav på vad och hur man forskar vid dagens högskolor/universitet verkar Jalmert vara ett levande bevis för.
Det kan knappast ha frångått Jalmert att prostitution, inte helt utan grund, kallats världens äldsta yrke, och att detta yrke allt sedan tidernas begynnelse haft en negativ klang. Att det är fel att besöka prostituerade är inte heller något nytt påfund, och att försöken från bland annat den kristna kyrkan – och andra religioner/ideologier – att brännmärka såväl köpare som säljare har rönt ungefär lika stora framgångar som människans försök att för egen kraft kunna flyga som fåglar.
Att då tro att den svenska lagstiftningen, som visat sig ungefär lika effektiv som alla andra påbud och förbud mot sexköp/försäljning, skulle på något sätt förändra köparnas syn är så naivt att man börjar fundera på vad Jalmert vet vad han talar om. Faktum är att hans avslutande kommentar delvis bekräftar detta när han säger:”En del skulle ju fortsätta åka utomlands för att kunna gå till prostituerade, men då står de inför risken att tappa brallorna. Det är en attitydfråga.”
Med tanke på hur liten chans det är att åka dit i Sverige, där det trots allt finns möjlighet för polis och åklagare att finna vittnen och bevis, hur stor är då chansen att bli fälld för något man begått utomlands, utan bevis eller vittnen?
Att en eventuell svensk lagstiftning på något sätt skulle påverka kundernas attityd till att köpa sex utomlands känns även detta fullständigt världsfrånvarande. Speciellt då man betänker det faktum att mängder av bland annat lysande politiska karriärer abrupt tagit slut när personen i fråga avslöjats med byxorna nere, eller där amerikanska tv-präster stått och gråtit ut över sina misstag så känns det tämligen tveksamt att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd. Sett ur denna synvinkel så är det uppenbart att köparen, trots den enorma effekt ett avslöjande kan få, inte verkar bry sig – eller historiskt sett brytt sig – om konsekvenserna. Att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd finner jag så naivt att man undrar om Jalmert överhuvudtaget lämnat sitt kontor.
Att många i Sverige uppenbarligen är fullständigt världsfrånvarande kan det uppenbarligen inte råda något tvivel om. För Jalmert är tydligen inte ensam, han har nämligen gott sällskap av Rikskriminalpolisens prostitutions- och traffickingexpert Kajsa Wahlberg som säger:”Men trots det får man hoppas att det här hindrar några att köpa sex utomlands. På lång sikt kan det få en normativ effekt. Det är en kraftfull markering att man inte accepterar sexhandel.”
Låt oss se, både den kristna kyrkan det sekulära samhället (och andra före dem) har i lite över 1000 år kraftfullt markerat mot såväl köpare som säljare, trots detta har ingenting hänt, prostitutionen finns kvar än idag. Är verkligen Jalmert och Wahlberg så naiva att de tror att den svenska lagstiftningen på något sätt ska ändra detta synsätt?
Källa: Tummen upp för sexköpslag
Tuesday, November 25, 2008
Monday, November 24, 2008
Uppladdning inför årets resa
Så är det då dags att börja nedräkningen till lördagen, då är det nämligen dags för årets invasionsresa och matchen mellan Bajen Fans Hockey och Järna. Det finns dock lite smolk i glädjebägaren, och det är att matchen är flyttad från Järna och en ishall med plats för 500 personer - inklusive spelare och funktionärer - till AXA center i Södertälje. Å andra sidan med tanke på att - minst - fem bussar, plus mängder med snedresenärer och lokala talanger väntas till matchen var det kanske inte allt för oväntat.
Och även om själva syftet med resan, trots att vi ska enligt ryktena stanna till i Järna, försvunnit, så är det en resa jag ser fram emot ruskigt mycket. Ska se om det inte kommer bli liverapportering från matchen på bloggen.
Och även om själva syftet med resan, trots att vi ska enligt ryktena stanna till i Järna, försvunnit, så är det en resa jag ser fram emot ruskigt mycket. Ska se om det inte kommer bli liverapportering från matchen på bloggen.
Wednesday, November 19, 2008
Friday, November 14, 2008
Usch vilken dag
Vilket bedrövlig väder det är, och inte verkar det bli bättre. Nåväl, får väl sitta och skriva istället då för att vara ute. :)
Tuesday, November 11, 2008
11 november 1918
Idag firas(?) vapenstilleståndet 1918, vilket innebar slutet på det Första Världskriget, en konflikt som i många avseenden måste anses tillhöra en av historiens kanske viktigaste händelser. Trots den enorma inverkan kriget fick på sin omvärld, så är det dock en konflikt som i många avseenden är bortglömd i Sverige. Kanske är det på grund av sin tämligen komplicerade upptakt och avsaknaden av en riktig skurk, något som knappast saknas när det gäller det Andra världskriget. Eller så är det avsaknaden av hjältar, och att vår bild av kriget fortfarande utgörs av skyttegravskriget i Västeuropa och under vilka vidriga förhållanden soldaterna stred i?
Eller är det för att vi aldrig, på samma sätt som under andra världskriget, fick kriget in på husknuten och att vi, även om det inte helt stämmer, slapp välja sida.
Personligen tror jag att alla dessa påståenden, och tiotals till, spelar in, men den kanske viktigste aspekten är - tror jag - att det saknas en utstuderad skruk i konflikten. Till skillnad från Andra världskriget där Nazityskland var klart pådrivande, även om både britterna och fransmännen deltog i arbetet att bistå Nazityskland, så är drivkrafterna till det Första världskrigets utbrott mindre klara och skuldlägger alla parter.
En annan viktig aspekt är att vår bild av kriget fortfarande styrs av bilderna från skyttegravarna på Västfronten, denna köttkvarn där två-tre generationer britter, fransmän, tyskar och italienare försvann under fyra års krig för minimala landvinningar.
Även om mitt huvudintresse är andra världskriget, så finner jag det dock trist att intresset för denna ofantligt inflytelserika konflikt, vars effekter endast kan liknas med vad som skedde efter Napoleonrigen, inte rönt mer intresse och uppmärksamhet i Sverige.
Eller är det för att vi aldrig, på samma sätt som under andra världskriget, fick kriget in på husknuten och att vi, även om det inte helt stämmer, slapp välja sida.
Personligen tror jag att alla dessa påståenden, och tiotals till, spelar in, men den kanske viktigste aspekten är - tror jag - att det saknas en utstuderad skruk i konflikten. Till skillnad från Andra världskriget där Nazityskland var klart pådrivande, även om både britterna och fransmännen deltog i arbetet att bistå Nazityskland, så är drivkrafterna till det Första världskrigets utbrott mindre klara och skuldlägger alla parter.
En annan viktig aspekt är att vår bild av kriget fortfarande styrs av bilderna från skyttegravarna på Västfronten, denna köttkvarn där två-tre generationer britter, fransmän, tyskar och italienare försvann under fyra års krig för minimala landvinningar.
Även om mitt huvudintresse är andra världskriget, så finner jag det dock trist att intresset för denna ofantligt inflytelserika konflikt, vars effekter endast kan liknas med vad som skedde efter Napoleonrigen, inte rönt mer intresse och uppmärksamhet i Sverige.
Höglund och de apatiska barnen
Elisabet Höglund skrev i måndags (10 november) en intressant och tankeväckande krönika om massmedia, och Aktuelltredaktionen där hon jobbade vid tillfället, och de så kallade apatiska flyktingbarnen. Enligt Höglund var orsaken till hennes val att lämna Aktuellt skapad av Aktuelltredaktionens totala subjektivitet i fråga, och avsaknad av någon som helst kritiskt granskande av personerna eller själva sakfrågan. Höglund pekar på en rad frågor som Aktuelltredaktionen, och annan massmedia, helt enkelt struntade i, frågor om hur det kom sig att syntomen endast fanns i Sverige, och att de flesta blev mirakulöst friska när familjen fått uppehållstillstånd. Enligt Höglund fanns även andra frågor som aldrig ifrågasattes, t.ex. att många saknade någon som helst form av identifikationspapper och tveksamheter om vilka som egentligen var släkt med vem.
För er som kanske glömt det hela, eller förträngt det, så var detta stora nyheter i början av 2000-talet. Runt om i Sverige drabbades barn, vanligtvis i familjer som fått avslag på sina asylansökningar, som helt plötsligt sluta äta, dricka och bara blev liggande i sina sängar. En stor majoritet av personerna kom ofta från områden utan större konflikter, och många tillhörde etniska minioriteter. Tämligen ofta kombinerades detta med uppgifter om att föräldrarna blivit förföljda eller utsatta för tortyr o.s.v. i sina hemländer.
Givetvis var massmedia, politiker och andra intressenter, snabba att gripa tag i problemet och det startades kampanjer och insamlingar till de apatiska barnen. Läkare, sjukshuspersonal, politiker och så vidare gick ut och konstatera att detta var en sjukdom, och att barnen inte skulle klara ett nytt bakslag i form av att skickas tillbaka till sina hemländer.
Gott så kanske, men problemet är att syntomen på apatiska flyktingbarn är helt unikt för Sverige, antalet fall i Norden är försvinnande få och utanför är de obefintliga. Det finns ingen seriös forskning som kunat bevisa att det är en sjukdom, och personer som ifrågasatte syntomen blev - vilket också Höglund retade upp sig på - förlöjligade och stämplade som rasister av bl.a. Aktuellt.
Det enda man kunat bevisa är att barnen, när familjen fått uppehållstillstånd, mirakulöst tillfrisknat och kommit ur sin apati rekordsnabbt. Riktigt hur denna snudd på mirakulösa tillfriskning skett är också en stor gåta, men några av syndromets försvarare påstår att det handlar om att oron släppt och att barnen helt enkelt blivit friska av det.
Ett av syndromens försvarares huvudargument är ofta att barnen, på grund av de traumatiska upplevelser de genomgått, blivit apatiska när de insett att de skulle tillbaka till sina hemländer. Det finns dock ingen som helst seriös forskning som kan styrka detta påstående, och även om många säkerligen bevittnat vidriga händelser, så behöver det per defintion inte innebära att personen blir apatisk. Om vi nu betänker hur många barn som under t.ex. andra världskriget upplevde traumtiska händelser i form av terrorbombningar, våldtäkter, massavrättningar o.s.v., så torde ju onekligen syndromet vara känt. Sverige har dessutom tagit emot flyktingfamiljer under lång tid, och även här torde det finnas barn som upplevt både det ena och det andra, men som när de fått avslag inte alls blivit apatiska.
En annan fråga som ingen riktigt kunnat besvara är varför syndromet försvann mer eller mindre helt 2006, och varför t.ex. barnfamiljer från Irak (som uppenbarligen torde upplevt både det ena och andra) inte uppvisar samma syndrom?
Nej, personligen finner jag hela frågan som ett stort skämt, och där läkare, politiker, massmedia och så vidare antingen blev duperade, eller själva - av olika anledningar - ville bli lurade. Det var förstås en alldeles för bra story att inte trycka, barn som på grund av en omutlig och restrektiv statlig instution blev apatiska och tvingades tvångsmatas. Men i samma stund man tryckte dessa nyheter så glömde man också journalistikens viktigaste redskap, det kritiska granskandet. Varför var det så viktigt att dessa barn och familjer inte fick ifrågasättas, och hur kom det sig att syndromet helt och hållet försvann när dessa familjer fick uppehållstillstånd?
För er som kanske glömt det hela, eller förträngt det, så var detta stora nyheter i början av 2000-talet. Runt om i Sverige drabbades barn, vanligtvis i familjer som fått avslag på sina asylansökningar, som helt plötsligt sluta äta, dricka och bara blev liggande i sina sängar. En stor majoritet av personerna kom ofta från områden utan större konflikter, och många tillhörde etniska minioriteter. Tämligen ofta kombinerades detta med uppgifter om att föräldrarna blivit förföljda eller utsatta för tortyr o.s.v. i sina hemländer.
Givetvis var massmedia, politiker och andra intressenter, snabba att gripa tag i problemet och det startades kampanjer och insamlingar till de apatiska barnen. Läkare, sjukshuspersonal, politiker och så vidare gick ut och konstatera att detta var en sjukdom, och att barnen inte skulle klara ett nytt bakslag i form av att skickas tillbaka till sina hemländer.
Gott så kanske, men problemet är att syntomen på apatiska flyktingbarn är helt unikt för Sverige, antalet fall i Norden är försvinnande få och utanför är de obefintliga. Det finns ingen seriös forskning som kunat bevisa att det är en sjukdom, och personer som ifrågasatte syntomen blev - vilket också Höglund retade upp sig på - förlöjligade och stämplade som rasister av bl.a. Aktuellt.
Det enda man kunat bevisa är att barnen, när familjen fått uppehållstillstånd, mirakulöst tillfrisknat och kommit ur sin apati rekordsnabbt. Riktigt hur denna snudd på mirakulösa tillfriskning skett är också en stor gåta, men några av syndromets försvarare påstår att det handlar om att oron släppt och att barnen helt enkelt blivit friska av det.
Ett av syndromens försvarares huvudargument är ofta att barnen, på grund av de traumatiska upplevelser de genomgått, blivit apatiska när de insett att de skulle tillbaka till sina hemländer. Det finns dock ingen som helst seriös forskning som kan styrka detta påstående, och även om många säkerligen bevittnat vidriga händelser, så behöver det per defintion inte innebära att personen blir apatisk. Om vi nu betänker hur många barn som under t.ex. andra världskriget upplevde traumtiska händelser i form av terrorbombningar, våldtäkter, massavrättningar o.s.v., så torde ju onekligen syndromet vara känt. Sverige har dessutom tagit emot flyktingfamiljer under lång tid, och även här torde det finnas barn som upplevt både det ena och det andra, men som när de fått avslag inte alls blivit apatiska.
En annan fråga som ingen riktigt kunnat besvara är varför syndromet försvann mer eller mindre helt 2006, och varför t.ex. barnfamiljer från Irak (som uppenbarligen torde upplevt både det ena och andra) inte uppvisar samma syndrom?
Nej, personligen finner jag hela frågan som ett stort skämt, och där läkare, politiker, massmedia och så vidare antingen blev duperade, eller själva - av olika anledningar - ville bli lurade. Det var förstås en alldeles för bra story att inte trycka, barn som på grund av en omutlig och restrektiv statlig instution blev apatiska och tvingades tvångsmatas. Men i samma stund man tryckte dessa nyheter så glömde man också journalistikens viktigaste redskap, det kritiska granskandet. Varför var det så viktigt att dessa barn och familjer inte fick ifrågasättas, och hur kom det sig att syndromet helt och hållet försvann när dessa familjer fick uppehållstillstånd?
Wednesday, November 5, 2008
Barack Obama blir historisk
Så blev det då som alla trott, och väldigt många hoppats, Barack Obama blev vald till USA:s president och där med historisk som USA:s förste svarta president. Valvaken blev inledningsvis lite spännande, men det stod snabbt klart att USA skulle få sin första svarta president, och många har nu dragit en suck av lättnad över att Obama och inte McCain vann.
Men i all denna glädjeyra så tycker jag det är på plats att fråga sig vad precis Obama som president kommer, i praktiken, att innebära för USA och omvärlden. Det är uppenbart att mycket av stödet, speciellt utomlands, till Obama grundas i en star motvilja till den sittande presidenten George W. Bush och att många hoppas på en radikal förändring av USA:s politik. Jag är dock inte så säker, och faktum är att kraven och förväntningarna på Obama mycket väl kan bli omänskligt stora, och att USA idag är ett land i såväl politisk som ekonomisk kris. Fredrik Viirtanen sa i Kanal 5:s valvaka att det här var förlorarnas val, och jag är faktiskt benägen att hålla med honom.
Obama får nämligen ta över ett sjunkande skepp, USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har tärt hårt på dess militär, Bush stundtals kompromisslösa utrikespolitik har fjärmat USA från en rad tidigare allierade samtidigt som både Kina och Ryssland på allvar blivit maktfaktorer att räkna med. En annan fråga som måste ställas är på vilket sätt USA:s politik kommer, i praktiken att ändras, i svensk media har Obamas åsikt att de amerikanska styrkorna från Irak ska tas hem lyfts fram. Vad dock inte massmedia talat om är att Obama vill att dessa ska flyttas till Afghanistan, han har också talat om att angripa mål inne i Pakistan, oavsett om Pakistan vill det eller ej. Hur Obama sedan ska ställa sig till Iran, konflikten mellan Israel och palestinierna, ett stärkt Ryssland och så vidare är också frågor som än så länge saknar svar, och där jag tror att Obama kommer fortsätta - om än kanske inte i samma tonläge - som sin föregångare.
Men det är förstås på hemmaplan som kraven på Obama är näst intill omänskliga, med krav på reformer inom sjukförsäkringssystemet och de enorma behov som finns inom hälsovård, skola, infrastruktur och USA:s behov av olja. För även om Obama nu blir sittande med en demokratisk majoritet i senaten och representanthuset, så behöver det inte per automatik innebära att han får igenom sina krav. Amerikansk politik är långt mer defragmentiserad än svensk, och partipiskan är klart svagare, och det tål att betänka att Demokraterna innehåller ett brett spektrum av såväl konservativa som liberala krafter.
För att ytterligare spä på förväntningarna på Obama så har många jämfört honom med John F. Kennedy, och det är förstås inte helt oväntat och oförtjänt. Men på samma gång som det finns likheter, så finns det också stora skilnader. Kennedy tillträde i en tid då USA befann sig i en hysterisk uppgång, såväl politiskt som ekonomiskt, Obama tillträder som president när USA befinner sig i en akut ekonomisk och politisk kris. Till skillnad från Kennedy tillträder dessutom Obama mitt under ett utdraget krig, som verkar vara utan slut och där USA:s anseende är i botten.
Men samtidigt som Obama ställs inför alla dessa problem, så tror jag också att Obamas vinst kan ge USA vind i seglen och hopp. Inte bara för att han - bokstavligen - ger liv åt myten "allt är möjligt i USA", utan också därför att han står för något nytt. För precis som Kennedy så innebär Obamas seger att USA står inför en generationsväxling, med McCain så lämnar nog USA det direkta arvet från Vietnamkriget och med det också en tung sten runt amerikansk inrikespolitik. Utrikespolitiskt så tror jag också att Obama kan, åtminstone inledningsvis, fira en hel del segrar och triumfer, speciellt i Afrika och Europa.
Oavsett vad så ska bli det bli ytterst intressant att se vart Obama för USA, och jag tror - även om jag funnit det lite ironiskt och roligt om McCain vunnit - att han är rätt man för USA, och att han kommer att leda USA tillbaka till rollen som en stormakt många respekterar.
Men i all denna glädjeyra så tycker jag det är på plats att fråga sig vad precis Obama som president kommer, i praktiken, att innebära för USA och omvärlden. Det är uppenbart att mycket av stödet, speciellt utomlands, till Obama grundas i en star motvilja till den sittande presidenten George W. Bush och att många hoppas på en radikal förändring av USA:s politik. Jag är dock inte så säker, och faktum är att kraven och förväntningarna på Obama mycket väl kan bli omänskligt stora, och att USA idag är ett land i såväl politisk som ekonomisk kris. Fredrik Viirtanen sa i Kanal 5:s valvaka att det här var förlorarnas val, och jag är faktiskt benägen att hålla med honom.
Obama får nämligen ta över ett sjunkande skepp, USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har tärt hårt på dess militär, Bush stundtals kompromisslösa utrikespolitik har fjärmat USA från en rad tidigare allierade samtidigt som både Kina och Ryssland på allvar blivit maktfaktorer att räkna med. En annan fråga som måste ställas är på vilket sätt USA:s politik kommer, i praktiken att ändras, i svensk media har Obamas åsikt att de amerikanska styrkorna från Irak ska tas hem lyfts fram. Vad dock inte massmedia talat om är att Obama vill att dessa ska flyttas till Afghanistan, han har också talat om att angripa mål inne i Pakistan, oavsett om Pakistan vill det eller ej. Hur Obama sedan ska ställa sig till Iran, konflikten mellan Israel och palestinierna, ett stärkt Ryssland och så vidare är också frågor som än så länge saknar svar, och där jag tror att Obama kommer fortsätta - om än kanske inte i samma tonläge - som sin föregångare.
Men det är förstås på hemmaplan som kraven på Obama är näst intill omänskliga, med krav på reformer inom sjukförsäkringssystemet och de enorma behov som finns inom hälsovård, skola, infrastruktur och USA:s behov av olja. För även om Obama nu blir sittande med en demokratisk majoritet i senaten och representanthuset, så behöver det inte per automatik innebära att han får igenom sina krav. Amerikansk politik är långt mer defragmentiserad än svensk, och partipiskan är klart svagare, och det tål att betänka att Demokraterna innehåller ett brett spektrum av såväl konservativa som liberala krafter.
För att ytterligare spä på förväntningarna på Obama så har många jämfört honom med John F. Kennedy, och det är förstås inte helt oväntat och oförtjänt. Men på samma gång som det finns likheter, så finns det också stora skilnader. Kennedy tillträde i en tid då USA befann sig i en hysterisk uppgång, såväl politiskt som ekonomiskt, Obama tillträder som president när USA befinner sig i en akut ekonomisk och politisk kris. Till skillnad från Kennedy tillträder dessutom Obama mitt under ett utdraget krig, som verkar vara utan slut och där USA:s anseende är i botten.
Men samtidigt som Obama ställs inför alla dessa problem, så tror jag också att Obamas vinst kan ge USA vind i seglen och hopp. Inte bara för att han - bokstavligen - ger liv åt myten "allt är möjligt i USA", utan också därför att han står för något nytt. För precis som Kennedy så innebär Obamas seger att USA står inför en generationsväxling, med McCain så lämnar nog USA det direkta arvet från Vietnamkriget och med det också en tung sten runt amerikansk inrikespolitik. Utrikespolitiskt så tror jag också att Obama kan, åtminstone inledningsvis, fira en hel del segrar och triumfer, speciellt i Afrika och Europa.
Oavsett vad så ska bli det bli ytterst intressant att se vart Obama för USA, och jag tror - även om jag funnit det lite ironiskt och roligt om McCain vunnit - att han är rätt man för USA, och att han kommer att leda USA tillbaka till rollen som en stormakt många respekterar.
Tuesday, November 4, 2008
Valet i USA
Valet i USA har nu inletts, och även om jag tror att Obama vinner så är det inte helt säkert att det går lika smärtfritt som alla trott. Vi kommer troligen att få en indikation när de första valundersökningarna har gjorts hur det kommer gå, men håll med om att det är spännande...
Monday, November 3, 2008
SVT:s satsning Halal-tv
Trots att ingen sett programmet så har Sveriges Televisions nya program Halal-tv skapat en rejäl debatt i svenska medier den senaste tiden, programmet har sågats vid fotknölarna och väckt en rad frågor som SvT inte kunnat besvarat. Efter att ha genomlidit det första avsnittet så måste jag nog ge belackarna rätt. Inte nog med att programmet kändes fruktansvärt politiskt korrekt, trots programledarnas tämligen värdekonservativa åsikter, det var också fruktansvärt dåligt. SvT slår sig ofta för bröstet för att man producerar kvalitetsprogram, till skillnad från de slemma reklamkanalerna, men i ärlighetens namn har SvT på senare tid producerat samhällsprogram som är i klass med Fredrik och Filips program på Kanal 5.
Det enda av riktigt intresse var dels Hamiltons utbrott, men också Mona Sahlins krypande för de tre programledarna, vars åsikter verkar ligga mer hos Kristdemokraterna än Socialdemokraterna. Men nu har Sahlin och Socialdemokraterna insett att muslimerna är en viktig väljarkår, och då är det förstås viktigt att inte stöta sig med dem. Att den ena av programledarna förordat stening vid äktenskapsbrott, det kan tydligen Sahlin blunda för.
Det enda av riktigt intresse var dels Hamiltons utbrott, men också Mona Sahlins krypande för de tre programledarna, vars åsikter verkar ligga mer hos Kristdemokraterna än Socialdemokraterna. Men nu har Sahlin och Socialdemokraterna insett att muslimerna är en viktig väljarkår, och då är det förstås viktigt att inte stöta sig med dem. Att den ena av programledarna förordat stening vid äktenskapsbrott, det kan tydligen Sahlin blunda för.
Saturday, November 1, 2008
Drottningen sätter ner foten
Efter att kungen trampat rejält i klaveret efter sitt uttalande om att införa begränsad jakt på varg är det nu dags för drottning Silvia att ta bladet från munnen. Istället för att ha ett uttalande i en bland allmänheten kontroversiell fråga så väljer Silivia att uttala sig i en fråga hon troligen vet att alla - som inte är benägen att begå socialt självmord - motsätter sig - Barnpornografi. För trots att Sveriges mest kända och kostsamma Socialbidragsfall enligt konstitutionen inte får uttala sig i politiska frågor, så brukar både kungen och drottningen ibland - med regeringens och riksdagens goda minne - få göra uttalanden i frågor, som de från sina fönster i Drottningholms säkerhet finner viktiga. Det har under de senaste åren kommit en strid ström påståenden och uttalanden från kungafamiljen, trots att de enligt lag inte får blanda sig i svensk politik. Detta till trots så fortsätter massmedias fjäskande för dessa socialbidragstagare, vilkas enda egentliga samhällsekonomiska bidrag består i att de livnär en mindre armé skvallerjournalister som fyller löpsedlarna med ovidkommande nyheter om Silivias julfirande, Victorias hetsätande och bröllopsvåndor.
Hur som helst, idag så uttalande sig drottningen om barnpornografi, och nu kräver hon ett tittförbud på barnporr. Silvia har givetvis rätt i att brottet är allvarligt, och att det bör rendera i långa och kännbara straff, men som vanligt när kungafamiljen ska uttala sig så uppvisar man akuta brister i förståelsen för hur samhället runt omkring dem fungerar. För även om de lever i en glasbubbla där inget ändras, så har deras omvärld förändrats, och det snabbt, tydligen alldeles för snabbt för kungafamiljen.
"Internet är ett svart hål. För 15 år sedan hade jag inte anat att få den här utvecklingen. Det är diaboliskt, man missbrukar det."
Nu är jag ingen expert på Silvia, men jag ställer mig tveksam om hon ens kände till Internet för 15 år sedan, och hade hon det så kanske hon inte alls varit så chockad. Historiskt sett har medier, där man för en låg kostnad når ut till en stor massa, varit något som attraherat samhällets avigsidor. För precis som "normala" människor använder Internet till att skapa nya relationer, så gör förstås också personer vi anser onormala det också. Det är förstås en trist utveckling, men frågan är lite hur Silvia tänkt förhindra det faktumet, för Internet är förstås inte bara fullt av pedofiler, det finns andra misshagliga grupper som nazister, kommunister, fotbollshuliganer, finansvalpar och så vidare i all oändlighet som också använder sig av Internet för att knyta kontakter och så vidare.
Att barnporr är vidrigt, och att förövare bör drabbas av både kännbara och stränga straff tror jag de flesta skriver under på, problemet är bara hur man ska komma till rätta med problemet. Silvia har en lösning på problemet genom "[...] att tittande på barnporr ska kriminaliseras", något som redan används i Danmark och Norge. Om detta förbud inneburit att personer som tittar på barnporr minskat besvaras inte av drottningen, och när reportern frågar om ett sånt förbund inte skulle utgöra ett hot mot den personliga intrigeten så svarar Silvia:
"Jag vet inte om ni sett sådana bilder. Jag tycker att våra politiker ska titta på hur man har gjort i Norge".
Ja god dag yxskaft, ämnet retorik tillhör inte drottningens starka sida och visar att hennes enda argument är att vädja till lyssnarnas emontionella känslor i ämnet. Det vore dock intressant om drottningen, som nu förordar Norges lagstiftning kunde visa att förbudet verkligen haft en bevisad effekt. Eftersom detta är personer som sällan, eller rättare sagt aldrig, visar sitt beteende offentligt, eftersom de flesta med rätta finner det vedervärdigt, så lär det inte heller finnas något sätt att på allvar säga huruvida ett sånt förbud egentligen ger någon effekt.
Drottningen avslutar det hela med att konstantera att hon, träffar politiker i enskilda möten och där talar om barnens situation. Det är bra, men varför gör inte Silvia slag i saken, och istället för att bara tala om det helt enkelt avsäger sitt apanage och låter pengarna gå till barnen i u-länderna, skaffar sig en utbildning och ett jobb som alla andra.
Källor:
Silvia markerar mot barnpornografi
Internet är ett svart hål
Hur som helst, idag så uttalande sig drottningen om barnpornografi, och nu kräver hon ett tittförbud på barnporr. Silvia har givetvis rätt i att brottet är allvarligt, och att det bör rendera i långa och kännbara straff, men som vanligt när kungafamiljen ska uttala sig så uppvisar man akuta brister i förståelsen för hur samhället runt omkring dem fungerar. För även om de lever i en glasbubbla där inget ändras, så har deras omvärld förändrats, och det snabbt, tydligen alldeles för snabbt för kungafamiljen.
"Internet är ett svart hål. För 15 år sedan hade jag inte anat att få den här utvecklingen. Det är diaboliskt, man missbrukar det."
Nu är jag ingen expert på Silvia, men jag ställer mig tveksam om hon ens kände till Internet för 15 år sedan, och hade hon det så kanske hon inte alls varit så chockad. Historiskt sett har medier, där man för en låg kostnad når ut till en stor massa, varit något som attraherat samhällets avigsidor. För precis som "normala" människor använder Internet till att skapa nya relationer, så gör förstås också personer vi anser onormala det också. Det är förstås en trist utveckling, men frågan är lite hur Silvia tänkt förhindra det faktumet, för Internet är förstås inte bara fullt av pedofiler, det finns andra misshagliga grupper som nazister, kommunister, fotbollshuliganer, finansvalpar och så vidare i all oändlighet som också använder sig av Internet för att knyta kontakter och så vidare.
Att barnporr är vidrigt, och att förövare bör drabbas av både kännbara och stränga straff tror jag de flesta skriver under på, problemet är bara hur man ska komma till rätta med problemet. Silvia har en lösning på problemet genom "[...] att tittande på barnporr ska kriminaliseras", något som redan används i Danmark och Norge. Om detta förbud inneburit att personer som tittar på barnporr minskat besvaras inte av drottningen, och när reportern frågar om ett sånt förbund inte skulle utgöra ett hot mot den personliga intrigeten så svarar Silvia:
"Jag vet inte om ni sett sådana bilder. Jag tycker att våra politiker ska titta på hur man har gjort i Norge".
Ja god dag yxskaft, ämnet retorik tillhör inte drottningens starka sida och visar att hennes enda argument är att vädja till lyssnarnas emontionella känslor i ämnet. Det vore dock intressant om drottningen, som nu förordar Norges lagstiftning kunde visa att förbudet verkligen haft en bevisad effekt. Eftersom detta är personer som sällan, eller rättare sagt aldrig, visar sitt beteende offentligt, eftersom de flesta med rätta finner det vedervärdigt, så lär det inte heller finnas något sätt att på allvar säga huruvida ett sånt förbud egentligen ger någon effekt.
Drottningen avslutar det hela med att konstantera att hon, träffar politiker i enskilda möten och där talar om barnens situation. Det är bra, men varför gör inte Silvia slag i saken, och istället för att bara tala om det helt enkelt avsäger sitt apanage och låter pengarna gå till barnen i u-länderna, skaffar sig en utbildning och ett jobb som alla andra.
Källor:
Silvia markerar mot barnpornografi
Internet är ett svart hål
Friday, October 31, 2008
Vilket väder
Usch nu verkar det som vintern på allvar är på väg, i natt stormade det rejält, åskade och snöade. :s Mindre skoj, det är med andra ord dags att plocka fram vinterkläderna nu, något jag helst av allt undviker. :)
Imorgon är det dags att åka till Sci-fi mässan, det ska bli ruskigt skoj, vädret till trots!
Imorgon är det dags att åka till Sci-fi mässan, det ska bli ruskigt skoj, vädret till trots!
Monday, October 27, 2008
Oklarheter i Syrien
Igår söndag den 26 oktober 2008 ska amerikanska soldater, landsatta från fyra helikoptrar, angripit mål inne i Syrien, något som allvarligt kan skada det bräckliga lugn som börjat lägga sig över den krigshärjade regionen. I Syrien har kallade den syriske utrikesministern det förmodade angreppet för ett "kriminellt terrorangrepp", och syrisk tv har visat bilder på söndrskjutna hus, blodpölar och döda.
Från amerikanskt håll har dock man valt att lägga locket på, men inofficiella källor har bekräftat att amerikansk militär angrep mål i Syrien. Enligt dessa ska målet varit byggnader som används som fristäder för terrorgrupper som operera inne i Irak. Syrien tillbakavisar dock detta och påstår att offren är civila syrier och som inte har något med det hela att göra.
Vem har då rätt? Ja det är förstås en helt omöjlig sak att veta, speciellt som ingen av sidorna egentligen har något intresse av att berätta sanningen. Oavsett om angreppet var befogat eller ej så måste man ju fråga sig vad USA tänkt sig vinna på ett sånt här angrepp? Liknande angrepp i Pakistan har slagit tillbaka på USA, och även om mängder med terrorister troligen dödats, så har också civila strukit med i samband med angreppen.
Det sista är nämligen det stora problemet med sådana här angrepp, för det är de civila offren som får uppmärksamheten och som väcker folks vrede. Det spelar förstås ingen roll om terrorcellerna placerat sina baser i närheten av civila, för att på så sätt få någon form av skydd, eller inte. Det är inte bunkrarna, vapnen och manualerna den arabiska och muslimska befolkningen får se på Al Jazzera, det är de döda barnen, kvinnorna och gammla gubbarn. Vid sidan av det fysiska kriget pågår ett propagandakrig, och där har USA och väst tyvärr redan förlorat, i alla fall i den muslimska världen.
Från amerikanskt håll har dock man valt att lägga locket på, men inofficiella källor har bekräftat att amerikansk militär angrep mål i Syrien. Enligt dessa ska målet varit byggnader som används som fristäder för terrorgrupper som operera inne i Irak. Syrien tillbakavisar dock detta och påstår att offren är civila syrier och som inte har något med det hela att göra.
Vem har då rätt? Ja det är förstås en helt omöjlig sak att veta, speciellt som ingen av sidorna egentligen har något intresse av att berätta sanningen. Oavsett om angreppet var befogat eller ej så måste man ju fråga sig vad USA tänkt sig vinna på ett sånt här angrepp? Liknande angrepp i Pakistan har slagit tillbaka på USA, och även om mängder med terrorister troligen dödats, så har också civila strukit med i samband med angreppen.
Det sista är nämligen det stora problemet med sådana här angrepp, för det är de civila offren som får uppmärksamheten och som väcker folks vrede. Det spelar förstås ingen roll om terrorcellerna placerat sina baser i närheten av civila, för att på så sätt få någon form av skydd, eller inte. Det är inte bunkrarna, vapnen och manualerna den arabiska och muslimska befolkningen får se på Al Jazzera, det är de döda barnen, kvinnorna och gammla gubbarn. Vid sidan av det fysiska kriget pågår ett propagandakrig, och där har USA och väst tyvärr redan förlorat, i alla fall i den muslimska världen.
Thursday, October 23, 2008
Andersson jagar mygg, men silar kameler
I en essä på Dagens Nyheter skriver journalisten Christoph Andersson om NSDAP AO, en organisation för tyska nazister bosatta utomlands som bland annat var verksam i Sverige.Organisationen bildades 1928 i Paraguay, men först 1931 så fick den en officiell status inom partiet i samband med att Gregor Strasser omorganiserade partiet, och efter det tyska maktövertagandet så underställdes den utrikesdepartementet. Dess förste chef var Hans Nieland, men efter att han frivilligt avgått den 8 maj 1933 så tog Ernst Wilhelm Bohle över rollen som dess chef. Andersson påstående om att Bohle skulle ha varit ”en av Hitlers närmsta män” ska dock tas med en nypa salt. Han stod visserligen nära både Rudolf Hess och utrikesministern – eftersom han var utrikesministerns statssekreterare – Joachim von Ribbentrop, men efter Hess högst personliga fredsresa till Storbritannien 1941 och den minskade betydelsen för det tyska utrikesministeriet så känns det påståendet rätt tveksamt.
NSDAP AO var verksamma i en rad länder, bland annat Sverige, och organiserade medlemmar i NSDAP som flyttat utomlands. Detta var en organisation för rikstyskar, etniska tyska (Volksdeutsche) var däremot inte välkomna, och den organiserade allt från filmvisningar, fester till att försöka förbättra bilden av Tyskland. Det var dock inte allt man sysselsatte sig med, detta var som sagt en organisation för de politiskt redan övertygade, och den var ofta i blåsväder i flera länder för att sysselsätta sig med subversiv verksamhet som t.ex. spioneri mot både värdlandet och tyska dissidenter och så vidare. Andersson nämner att endast två länder förbjöd NSDAP AO innan kriget, men det stämmer inte, redan 1934 förbjöds organisationen i Sydafrika, troligen på grund av den stora grupp tyskar som återfanns i landet, speciellt i den forna tyska kolonin Nambia.
Det här hade faktiskt kunnat ha blivit en riktigt intressant och spännande essä, om inte nu Andersson fallit i samma fälla som journalist efter journalist som ska skriva om Sverige och det Tredje Riket fallit i. För det går förstås inte att skriva om Sveriges relation med Tredje Riket utan att nämna hur undfallande Sverige var mot Nazityskland, och vilken påverkan och inflytande olika tyska intresseorganisationer hade i landet. För även om jag delvis håller med Andersson om att NSDAP AO var en suspekt organisation, så drar ändå Andersson allt för mycket på vad som skrevs i rapporterna hem till Berlin.
I boken ”Drömmen om Norden: Nazistisk infiltration 1933 – 1945” så skriver Birgitta Almgren om hur Nazityskland försökte, delvis med NSDAP AO:s stöd, öka stödet och förståelsen inom den akademiska världen för Nazityskland. Precis som många andra historiker så visar dock Almgrens bok att effekterna sällan blev de som rapporterades hem till Berlin, svenskarna i gemen var inte speciellt intresserade av nazismen och även om det fanns gott om personer med sympati för Hitler och nazisterna var nog den mer grundad i en djup antikommunism. Det är nog mer rättvisande att påstå att den tyska påverkan på den svenska staten, speciellt efter ockupationen av Norge och angreppet på Sovjetunionen, var större än vad den var bland folk i gemen.
Andersson fortsätter sedan med att beskriva NSDAP AO:s arbete, bland annat organiserades en svensk-tysk handelskammare, där bestämmelserna gick i linje med NSDAP:s antisemitisk åsikter. Han gör också en stor sak av att påstå att ”bara 'rikstyskar' (läs: arier) skulle kunna vara medlemmar”, med tanke på att NSDAP AO, som jag tidigare påpekat, var just en organisation för rikstyskar så kanske det inte är så underligt. Däremot håller jag givetvis med Andersson om det beklagliga att så många svenska företag föll i linje med de tyska kraven.
En av NSDAP AO:s viktigaste – officiella – arbete var att göra propaganda för Tyskland, något som i Sverige blev vitalt efter ockupationen av Danmark och Norge den 9 april 1940. Det råder en rätt stor koncensus bland forskare inom ämnet att ockupationen av de båda skandinaviska länderna blev spiken i kistan för de svenska nazistpartierna, och att man aldrig hämtade sig från effekterna av detta. Med andra ord blev NSDAP AO:s arbete viktigare, speciellt efter en ledare i Dagens Nyheter den 21 april 1940 som gick till hårt angrepp på organisationen, och likställde den med den så kallade femte kolonnen 1) som varit verksam under slaget om Madrid under spanska inbördeskriget. Här faller dock Andersson i ny fälla, för även om organisationen som sagt sysselsatt sig med subversiv verksamhet, så var den allt som ofta tämligen verkningslös. Andersson påstår i sin essä att NSDAP AO gick i bräschen för den nazistiska expansionen under mellankrigstiden, han skriver ”[…] att nazitysk aggression alltid föregås av grundandet av ett lokalt NSDAP AO. Så hade det varit redan i Österrike 1938.”
Här måste jag verkligen be om att få dra i handbromsen, för även om NSDAP AO säkerligen varit verksam i Österrike 1938 så verkar Andersson blunda, eller kanske tom strunta, i det faktum att nazisterna varit verksamma i Österrike långt före Anschluβ. Redan innan Hitler utsågs till rikskansler i Tyskland hade den österrikiska delen av NSDAP varit verksam, och den 25 juli 1934 försökte man sig till och med på en ren statskupp under vilken den österrikiske kanslern Engelbert Dollfuss mördades.
Även hans påståenden runt ockupationen av Norge, där han framställer NSDAP AO som såväl pådrivande som medverkande får underkänt. Det är visserligen sant att utrikesdepartementet, under vilket NSDAP AO lydde, under lång tid stött ledaren Vidkun Quisling och hans obskyra parti Nasjonal Samling ekonomiskt. Framgångarna hade dock uteblivit, och faktum är att partiet successivt förlorat medlemmar och stöd när man knutit partiet närmare den tyska hållningen. Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och Quisling kritiserades både intern och i Berlin för att vara inkapabel att skapa ett framgångsrikt parti.
Inte heller kan man direkt påstå att utrikesdepartementets femte kolonn var speciellt framgångsrikt, snarare tvärt om. I det kaos som rådde i Oslo i samband med det tyska angreppet, så ockuperade han tillsammans med en grupp från Hirden (NS:s version av Sturmabteilung) en radiostation. Här sände han ut en proklamation att Norge kapitulerat och att han tagit rollen som ny statschef, något som väckte ont blod i den norska regeringen som vägrade förhandla med tyskarna tills Quisling avsatts.
Efter fiaskot i Oslo så hölls utrikesdepartementet långt, långt borta från övriga militära interventioner och Quisling hölls i hårda band av den tyske ståthållaren Josef Terboven.
Sett ur detta ljus så framstår Anderssons påstående om att ”men exemplet Norge visar att ett par hundra ideologiskt drillade personer räckte för att underminera ett land” tämligen missvisande. Det är som sagt sant att man försökte underminera Norge, men speciellt framgångsrika var man inte, då hade man i så fall större framgångar i Nederländerna och senare under själva ockupationen i Belgien. Faktum är att det kanske varit bättre om Andersson istället tagit upp fallet Nederländerna, som faktiskt var ett av de länder som förbjöd NSDAP AO, där utrikesdepartementet och NSDAP AO:s arbete och stöd till den nederländske fascisten Anton Mussert var framgångsrikt.
Andersson avslutar sin essä i sann Bosse Schön stil och försöker att koppla samman gårdagens nazister med dagens, och även om det förstås finns ett starkt band – precis som inom alla undergroundrörelser – mellan tyska, danska, svenska, norska o.s.v. nazister så känns liknelserna rätt billiga. Inte nog med att likheterna mellan dessa kopplingar är på ett helt annat plan, och att inget av dessa partier på något sätt har något politiskt inflytande eller de ekonomiska, militära och politiska muskler som det Tredje Riket hade.
Källa: Femte kolonnen
Tuesday, October 21, 2008
Indiana Jones and the Kingdom of the crystal skull
Efter år av spekulationer så valde till slut trion Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas att damma av en av 1980-talets största filmhjältar, Indiana Jones. En av min barndoms stora hjältar från bioduken, och VHS-filmerna skulle alltså återupplivas, ett koncept som med undantag för den hyllade spin-off tv-serien ”Young Indiana Jones” dödförklarats ett flertal tillfällen…För Harrison Ford var det med andra ord dags att plocka fram piskan, rätta till hatten och se till att ladda pistolen, för nu skulle det bli åka av. Eller?
Som vanligt slängs vi direkt in i hetluften, året är 1957 och professor Indiana Jones har tillsammans med sin vän George ”Mac” McHale (Ray Winstone) förts till den amerikanska militärbasen Roswell i Arizona av ett gäng sovjetiska soldater i sin jakt på en mystisk artefakt. Här konfronteras Jones med den mystiske sovjetiska agenten överste doktor Inrina Spalko (Cate Blanchett), och efter att McHale avslöjat att han jobbar för ryssarna så lyckas Jones lyckas, efter en hel del slagsmål och biljakter, undkomma ryssarna och Spalko.
På grund av McHales avhopp till Sovjetunionen börjar FBI intressera sig för Jones, som på grund av detta blir av med sitt jobb. Han behöver dock inte oroa sig länge, i samband med att han ska avresa till New York så kontaktas han av Mutt Williams (Shia LeBeouf) som ber om hjälp att den försvunne professorn Harold ”Ox” Oxley, en gammal bekant till Jones, på uppdrag av sin mor som också försvunnit. Det enda spåret av dem båda är ett mystiskt brev och en legend om en kristallskalle, en legend som Jones snabbt avfärdar. Efter lite slagsmål och en biljakt så väljer dock Jones, som nu blivit intresserad, att resa till Sydamerika för att finna sin gamle vän och Williams mamma, det bär av till Sydamerika…
Det tog fem minuter av filmen innan jag insåg att Jones borde ha lagt piskan på hyllan för länge sedan, för i ärlighetens namn är detta riktigt bedrövligt. Inte nog med att handlingen är direkt pinsamt dålig, skådespelarna ger – med undantag för LeBeouf (som istället spelar över det grövsta) – ett rätt ointresserat intryck, och Sean Connery ska nog vara glad att ingen lyckades övertala honom att vara med. Visserligen var man medveten om att Ford blivit gammal och grå, men nu gav Ford ett trött och rätt ointresserat intryck, det märks att åldern tagit ut sin rätt och det såg stundtals mycket stelt ut, ett intryck som definitivt inte förbättrades av att man dammat av Jones gammal flamma Marion Ravenwood (Karen Allen) från den första filmen.
Till den obefintliga handlingen och de trötta skådespelarna så ska också de bedrövliga specialeffekterna läggas, de är i vissa fall riktigt, riktigt dåliga och för mer tankarna till de första dataanimerade specialeffekterna. Scenen när Williams och Spalko fäktas i djungeln är faktiskt pinsamt dålig, och scenen med myrorna och slutscenen ligger inte långt efter. För att ytterligare strö salt i såren så känns filmen stundtals som ett ihopklipp av de tidigare tre filmerna, och även om serien levt på sina interna metaskämt så blir det ”Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal skulls” alldeles för mycket referenser till tidigare filmer.
Finns det då något positivt att säga om denna film? Faktiskt finns det ett, och det är att vi förhoppningsvis efter detta slipper se fler Indiana Jones-filmer, för det kändes redan i ”Indiana Jones and the last crusade” att duon Lucas/Spielberg kört slut på idéer, något som definitivt bekräftades i och med denna film.
Så med andra ord hoppas jag verkligen att Ford lägger piskan på hyllan och att det här var den sista Jones film vi får se.
Betyget för ”Indiana Jones and the Kingdom of Crystal skulls” blir en mycket svag tvåa…
Kulturell härdsmälta
Igår måndag röstade kommunfullmäktige i Gävle för att man ska ansöka om att bli europeisk kulturhuvudstad 2014, något som innebär att Gävle kommun ska sponsra ansökan med - i runda slängar – 10 miljoner kronor. Protesterna har förstås inte låtit vänta på sig, en av Gävles största kulturprofiler Björn Widegren har i den ena lokaltidningen Gefle Dagblad gått ut och protesterat mot förslaget. Det har även genomförts andra protester, bland annat har den före detta idrottsmannen Jimmy Nordin anordnat en protestlista som runt 3 600 personer undertecknat. Allt detta har dock inte stoppat Gävle kommun som nu ska hårdlanseras i kampen, allt under kampanjens slogan – ”kulturell allemansrätt”.
Riktigt vad ”kulturell allemansrätt” innebär har de ansvariga svarat rätt svävande på, men en inte allt för vild gissning är att det handlar om att kultur är för alla. Följdfrågan då blir om det är allas kultur, eller det som Gävle Kommuns ansvariga anser vara kultur. Mina misstankar är förstås att det primärt handlar inte handlar om någon form av allmän kultur, utan att det helt enkelt handlar om en kultur för en liten, om än uppenbarligen inflytelserik, grupp människor.
I brist på annat att attrahera uppmärksamhet på, så har kommunen gått in stenhårt för att lansera Gävle som en kulturens stad. Inte nog med att man satsat enorma summor pengar på Gävle teater, vilken under en lång period leddes av Per Oscarsson, så har man plöjt ner enorma summor i ett konserthus, statyer och annat som stadens styrande anser vara kultur. Vad Gävles befolkning anser i frågan är förstås av mindre vikt, men huvudsaken är ju att de knappt 70 000 invånarna kan få sitt lystmäte på obegripliga teaterpjäser, teaterlokaler utlokaliserade i ett fallfärdigt industriområde eller statyer utan syfte eller mening.
Tyvärr har Gävles försök att lanseras som en kulturstad varit tämligen misslyckad, i alla fall bland Sveriges befolkning, för de flesta svenskar är Gävle synonymt med hockeylaget Brynäs IF, Ahlgrens bilar och Gevalia. Detta måste förstås känna osedvanligt bittert för kulturvurmarna i Gävle kommun, kretsar som vanligtvis sällan brukar vara speciellt positiva till varken privat näringsliv eller idrott. Men nu har de som sagt fått sin hämnd, för faktum är att Gävles ansökan till kulturhuvudstad 2014 till och med nått medierna i Stockholm, bland annat har Dagens Nyheter skrivit om Gävles ansökan och det är förstås bara en tidsfråga innan SVT och Kobra kommer på besök. Gävles kulturelit gnuggar händerna, och ser en möjlighet att få bli kända för något annat än idrott och företag.
Den stora knäckfrågan är vad utmärkandet ”Kulturhuvudstad 2014” skulle innebära för Gävle, rent ekonomiskt och publicitetsmässigt? Den frågan är tämligen svår att besvara, ser jag till mig själv så är jag både ovetande – och i ärlighetens namn ointresserad – av utmärkelsen, som jag faktiskt inte ens kände till existerade. Så med andra ord kan man gott tänka sig att jag knappast är ensam, och jag har faktiskt i ärlighetens namn svårt att se att det skulle locka några större turistströmmar till Gävle. Snarare för det tankarna till när Basil Fawlty i Fawlty Towers ska anordna en exklusiv gourméklubb på sitt hotell, och där han i annonsen skriver ”inget slödder”. För ingen ska förstås tro att när medelsvensson sitter och planerar semestern 2014 säger:”Vi skiter i att åka till Thailand och drar till Gävle istället, de har ju utnämnts till kulturhuvdstad 2014!” Det handlar förstås om att de ansvariga inom Gävle kommun och i olika kulturella institutioner ska få mingla och frottera sig med Sveriges kulturelit, har man tur kanske man till och med kan lura upp någon från övriga Europa till Gävle. Då kan de stolt få visa upp sitt idoga, och för de flesta obegripliga och ointressanta arbete att sprida kultur till de okunniga. Okunniga människor som istället för att stödja deras arbete med att bli kulturhuvudstad 2014, istället gått och oroat sig över att vägnätet i Gävle förfaller, att skolor läggs ner eller att kommunen tvingas spara in pengar på annat. De kan nog gott stå där med champagneglaset i ena handen och kaviarkanapén i andra handen, och skratta över de okunniga som inte förstått charmen i att Gävle blev kulturhuvudstad 2014…
Riktigt vad ”kulturell allemansrätt” innebär har de ansvariga svarat rätt svävande på, men en inte allt för vild gissning är att det handlar om att kultur är för alla. Följdfrågan då blir om det är allas kultur, eller det som Gävle Kommuns ansvariga anser vara kultur. Mina misstankar är förstås att det primärt handlar inte handlar om någon form av allmän kultur, utan att det helt enkelt handlar om en kultur för en liten, om än uppenbarligen inflytelserik, grupp människor.
I brist på annat att attrahera uppmärksamhet på, så har kommunen gått in stenhårt för att lansera Gävle som en kulturens stad. Inte nog med att man satsat enorma summor pengar på Gävle teater, vilken under en lång period leddes av Per Oscarsson, så har man plöjt ner enorma summor i ett konserthus, statyer och annat som stadens styrande anser vara kultur. Vad Gävles befolkning anser i frågan är förstås av mindre vikt, men huvudsaken är ju att de knappt 70 000 invånarna kan få sitt lystmäte på obegripliga teaterpjäser, teaterlokaler utlokaliserade i ett fallfärdigt industriområde eller statyer utan syfte eller mening.
Tyvärr har Gävles försök att lanseras som en kulturstad varit tämligen misslyckad, i alla fall bland Sveriges befolkning, för de flesta svenskar är Gävle synonymt med hockeylaget Brynäs IF, Ahlgrens bilar och Gevalia. Detta måste förstås känna osedvanligt bittert för kulturvurmarna i Gävle kommun, kretsar som vanligtvis sällan brukar vara speciellt positiva till varken privat näringsliv eller idrott. Men nu har de som sagt fått sin hämnd, för faktum är att Gävles ansökan till kulturhuvudstad 2014 till och med nått medierna i Stockholm, bland annat har Dagens Nyheter skrivit om Gävles ansökan och det är förstås bara en tidsfråga innan SVT och Kobra kommer på besök. Gävles kulturelit gnuggar händerna, och ser en möjlighet att få bli kända för något annat än idrott och företag.
Den stora knäckfrågan är vad utmärkandet ”Kulturhuvudstad 2014” skulle innebära för Gävle, rent ekonomiskt och publicitetsmässigt? Den frågan är tämligen svår att besvara, ser jag till mig själv så är jag både ovetande – och i ärlighetens namn ointresserad – av utmärkelsen, som jag faktiskt inte ens kände till existerade. Så med andra ord kan man gott tänka sig att jag knappast är ensam, och jag har faktiskt i ärlighetens namn svårt att se att det skulle locka några större turistströmmar till Gävle. Snarare för det tankarna till när Basil Fawlty i Fawlty Towers ska anordna en exklusiv gourméklubb på sitt hotell, och där han i annonsen skriver ”inget slödder”. För ingen ska förstås tro att när medelsvensson sitter och planerar semestern 2014 säger:”Vi skiter i att åka till Thailand och drar till Gävle istället, de har ju utnämnts till kulturhuvdstad 2014!” Det handlar förstås om att de ansvariga inom Gävle kommun och i olika kulturella institutioner ska få mingla och frottera sig med Sveriges kulturelit, har man tur kanske man till och med kan lura upp någon från övriga Europa till Gävle. Då kan de stolt få visa upp sitt idoga, och för de flesta obegripliga och ointressanta arbete att sprida kultur till de okunniga. Okunniga människor som istället för att stödja deras arbete med att bli kulturhuvudstad 2014, istället gått och oroat sig över att vägnätet i Gävle förfaller, att skolor läggs ner eller att kommunen tvingas spara in pengar på annat. De kan nog gott stå där med champagneglaset i ena handen och kaviarkanapén i andra handen, och skratta över de okunniga som inte förstått charmen i att Gävle blev kulturhuvudstad 2014…
Monday, October 20, 2008
Rykten om koranverser stoppar spel
I dagarna var det tänkt att Sonys nya storspel skulle släppas, "Little big planet" i vilken man tar rollen som en slags stickad docka, men nu har försäljningen stoppats och spelets release skjutits fram till början av november. Den officiella orsaken är ett "feltryck", men jag kan avslöja att orsaken är att speltestare hittat citat från koranen i en av sångerna i spelet.I sången ska det sägas "كل نفس ذائقة الموت" (varje själ ska få smaka döden) och "كل من عليها فان" (allt på jorden ska dö), texter som nu fått Sony att helt enkelt dra tillbaka spelet i panik. Dock verkar det inte som om Sony tänker bränna alla redan tryckta skivor, vilket skulle endast binda ris till den redan hårt ansträngda ekonomin för Playstation 3, utan texten ska tas bort i en patch som Sony nu filar på.
Sunday, October 19, 2008
Litet uppehåll
På grund av mycket jobb så har bloggandet fått legat nere ett tag, men det ska vi väl försöka råda bot på. :)
Sunday, October 12, 2008
Skönt höstväder
Idag är det verkligen trevligt väder ute, skönt att vara ledig och passar då givetvis på att ta en snabb promenad, städa lite och läsa lite. Inte heller blir det sämre av att man är ledig på måndag och dessutom att det är uppehåll i både de engelska och italienska ligorna. Njuter just nu av boken "Lords of Battle", en introduktionsbok om Kelterna. Får se om jag återvänder till detta, milt sagt, mytomspunna och mystiska folk...
Saturday, October 11, 2008
3:10 to Yuma
Vanligtvis brukar jag vara starkt skeptisk till remakes på äldre filmer, för även om den tekniska utvecklingen gått fram, så behöver det nödvändigtvis inte betyda att filmen blir bättre av snyggare grafik. En film består av så mycket annat än bara den grafiska förpackningen, men det finns förstås undantag, och 3:10 to Yuma är ett sådant undantag. Inte nog med att det är en remake som vida överträffar originalet, det är också en Westernfilm som kommer att raknas som en klassiker inom genren.
Den fattige och invalidiserade farmaren Dan Evans (Christian Bale), som på grund av en långvarig torka hamnat i skuld hos den lokale markägaren, blir tillsammans med sina söner vittne till hur den karismatiska, fåfägna och hänsynslöse banditen Ben Wade (Russel Crowe) tillsammans med sitt gäng rånar en värdetransport. När så Wade grips i det närbelägna samhället Bisbee, så anmäler sig Evans för att betala av sin skuld frivilligt att ingå i den grupp som ska föra honom till det tåg som tio över tre anländer till Contention med destination Yuma. Resan till Contention blir dock en svår pärs, inte nog med att Evans äldste son ansluter, den allt mer decimerade gruppen jagas inte bara av Wades gäng under ledning av Charlie Prince (Ben Foster), man angrips både av apacheindianer och hämndlystna järnvägsarbetare. Under resans gång kommer Evans och Wade allt närmare varandra, en utveckling som inte helt faller Evans i smaken som helst försöker hålla Wade på ett respektfullt avstånd. Saken förbättras inte av den komplicerade far och son relationen, där sonens förakt för sin invalidiserade far gör att han istället söker sin fadersgestalt i Wade.
Handlingen är med andra ord inte allt för komplicerad, och det krävs inte allt för mycket fantasi för att se vad som ska hända. Men nu är det inte handlingen som bär upp filmen, utan det är snarare personkemin och skådespelarinsatserna av Bale och Crowe som håller upp filmen. Till skillnad från Bales senaste film ”Batman: The Dark Knight” (2008), där Heath Ledger tar över hela filmen, så fungerar verkligen samarbetet mellan de båda skådespelarna. Bales sorgsna och plågade karaktär kompletteras perfekt av Crowes karaktär, som är precis motsatsen.
Även om handlingen som sagt känns tämligen banal, så är det ändå rätt befriande. Man behöver inte anstränga sig nämnvärt på handlingen, utan kan koncentrera sig fullt på skådespelarna istället. Och även om det finns viss smolk i glädjebägaren, Fosters karaktär är tämligen schablonmässig, så är detta en ruskigt bra film som jag verkligen rekommenderar.
Den fattige och invalidiserade farmaren Dan Evans (Christian Bale), som på grund av en långvarig torka hamnat i skuld hos den lokale markägaren, blir tillsammans med sina söner vittne till hur den karismatiska, fåfägna och hänsynslöse banditen Ben Wade (Russel Crowe) tillsammans med sitt gäng rånar en värdetransport. När så Wade grips i det närbelägna samhället Bisbee, så anmäler sig Evans för att betala av sin skuld frivilligt att ingå i den grupp som ska föra honom till det tåg som tio över tre anländer till Contention med destination Yuma. Resan till Contention blir dock en svår pärs, inte nog med att Evans äldste son ansluter, den allt mer decimerade gruppen jagas inte bara av Wades gäng under ledning av Charlie Prince (Ben Foster), man angrips både av apacheindianer och hämndlystna järnvägsarbetare. Under resans gång kommer Evans och Wade allt närmare varandra, en utveckling som inte helt faller Evans i smaken som helst försöker hålla Wade på ett respektfullt avstånd. Saken förbättras inte av den komplicerade far och son relationen, där sonens förakt för sin invalidiserade far gör att han istället söker sin fadersgestalt i Wade.
Handlingen är med andra ord inte allt för komplicerad, och det krävs inte allt för mycket fantasi för att se vad som ska hända. Men nu är det inte handlingen som bär upp filmen, utan det är snarare personkemin och skådespelarinsatserna av Bale och Crowe som håller upp filmen. Till skillnad från Bales senaste film ”Batman: The Dark Knight” (2008), där Heath Ledger tar över hela filmen, så fungerar verkligen samarbetet mellan de båda skådespelarna. Bales sorgsna och plågade karaktär kompletteras perfekt av Crowes karaktär, som är precis motsatsen.
Även om handlingen som sagt känns tämligen banal, så är det ändå rätt befriande. Man behöver inte anstränga sig nämnvärt på handlingen, utan kan koncentrera sig fullt på skådespelarna istället. Och även om det finns viss smolk i glädjebägaren, Fosters karaktär är tämligen schablonmässig, så är detta en ruskigt bra film som jag verkligen rekommenderar.
Thursday, October 9, 2008
Volvos kris
Igår annonserade Volvo ut att ytterligare anställda kommer att varslas om uppsägning, något som nu helt dominerat nyhetsflödet och som för vissa verkar komma som en chock. Men frågan är verkligen hur pass oväntat beskedet egentligen är, för sett så här i efterhand så torde det varit rätt uppenbart att bilindustrin i allmänhet, och Volvo i synnerhet, lider av stora problem. Tidigare har man alltid pekat på att bilindustrin är en värdemätare på hur ekonomin ser ut, och att när bilförsäljningen sjunker så går vi mot sämre ekonomiska tider. Kombinationen högt bensinpris och en finansmarknad i gungning, torde gett förvarningar om att snart spricker bubblan. För att ytterligare spä på problemen så är Volvos amerikanska ägare mer eller mindre konkursmässiga.
Det är förstås otroligt trist för de runt 6000 personer som varslats, och troligen kommer bli av med sina jobb. Men speciellt oväntat att Volvo skulle tvingas dra ner personalen var det inte, snarare tvärt om.
För om man betänker att situationen i USA, som är en viktig marknad för Volvo, nu är stendöd. En marknad som i mångt och mycket byggde på snabba och enkla lån, och banker och finansinstitut verkade ha obegränsat med pengar att låna ut till vem som helst. En marknad som också nu, i likhet med den amerikanska bostadsmarknaden, kraschlandat. För även om krisen kommer att märkas hos andra branscher, t.ex. hemelektronik, klädindustrin o.s.v., så är bostadsmarknaden och bilförsäljningen extremt utsatt. För där kunderna kan betala tv-apparater, dvd/blu ray-spelare kontant o.s.v., så är det ytterst få som betalar sin bil eller villa kontant. Speciellt inte när det varit lätt att låna pengar...
Den möjligheten är nu sedan kaoset i somras borta, flertalet om de finansinstitut som tidigare varit ledande i att låna ut pengar har nu gått omkull eller övertagits av den amerikanska staten. Till detta ska läggas att räntorna den senaste tiden höjts kraftigt, och även om flera länders riksbanker nu aviserat räntesäkningar så är det tveksamt om det får något speciellt genomslag. Det andra problemet är förstås att Volvos amerikanska ägare är konkursmässiga, och att det förstås sätter sina spår i Volvos ekonomi.
Flera politiker, främst då från Västsverige, har sagt att Volvo måste räddas och att hela regionen nu hotas. Men frågan är verkligen om Volvo måste räddas, vad händer med företaget vid nästa kris? Och är det verkligen statens ansvar att rädda alla företag, om inte annat torde vi ta lärdom från krisen på 70-talet då försöken att rädda svensk textil- och varvsindustri nära på sänkte Sverige? Hur mycket av TEKO- och varvsindustrin finns idag kvar i Sverige?
Personligen så skulle det förstås vara trist om Volvo försvann, men samtidigt så måste vi kanske också inse att Sverige är ett för litet land för två stora biltillverkare. Det är dessutom inte hållbart att staten ska gå in och rädda Volvo eller SAAB, i alla fall inte ur ett längre perspektiv. För även om nu kanske räddar en del jobb idag, så vet ingen hur det ser ut nästa gång vi drabbas av en finanskris. Risken är istället att Sverige binder ris till sin egen rygg, och att krisen förvärras.
Finanskriser är en del av systemet, och även om många på vänsterkanten nu andas morgonluft och börjar yttra sig om "vad var det vi sa?", så är det inget unikt med konjukturnedgångar. Det är snarare ett sätt, eller borde vara, att rensa ekonomin från sjuka företag som inte längre är bärkraftiga, problemet är förstås att i praktiken innebär detta arbetslöshet, och det är inget som politikerna vill ha. I alla fall inte officiellt.
Det är förstås otroligt trist för de runt 6000 personer som varslats, och troligen kommer bli av med sina jobb. Men speciellt oväntat att Volvo skulle tvingas dra ner personalen var det inte, snarare tvärt om.
För om man betänker att situationen i USA, som är en viktig marknad för Volvo, nu är stendöd. En marknad som i mångt och mycket byggde på snabba och enkla lån, och banker och finansinstitut verkade ha obegränsat med pengar att låna ut till vem som helst. En marknad som också nu, i likhet med den amerikanska bostadsmarknaden, kraschlandat. För även om krisen kommer att märkas hos andra branscher, t.ex. hemelektronik, klädindustrin o.s.v., så är bostadsmarknaden och bilförsäljningen extremt utsatt. För där kunderna kan betala tv-apparater, dvd/blu ray-spelare kontant o.s.v., så är det ytterst få som betalar sin bil eller villa kontant. Speciellt inte när det varit lätt att låna pengar...
Den möjligheten är nu sedan kaoset i somras borta, flertalet om de finansinstitut som tidigare varit ledande i att låna ut pengar har nu gått omkull eller övertagits av den amerikanska staten. Till detta ska läggas att räntorna den senaste tiden höjts kraftigt, och även om flera länders riksbanker nu aviserat räntesäkningar så är det tveksamt om det får något speciellt genomslag. Det andra problemet är förstås att Volvos amerikanska ägare är konkursmässiga, och att det förstås sätter sina spår i Volvos ekonomi.
Flera politiker, främst då från Västsverige, har sagt att Volvo måste räddas och att hela regionen nu hotas. Men frågan är verkligen om Volvo måste räddas, vad händer med företaget vid nästa kris? Och är det verkligen statens ansvar att rädda alla företag, om inte annat torde vi ta lärdom från krisen på 70-talet då försöken att rädda svensk textil- och varvsindustri nära på sänkte Sverige? Hur mycket av TEKO- och varvsindustrin finns idag kvar i Sverige?
Personligen så skulle det förstås vara trist om Volvo försvann, men samtidigt så måste vi kanske också inse att Sverige är ett för litet land för två stora biltillverkare. Det är dessutom inte hållbart att staten ska gå in och rädda Volvo eller SAAB, i alla fall inte ur ett längre perspektiv. För även om nu kanske räddar en del jobb idag, så vet ingen hur det ser ut nästa gång vi drabbas av en finanskris. Risken är istället att Sverige binder ris till sin egen rygg, och att krisen förvärras.
Finanskriser är en del av systemet, och även om många på vänsterkanten nu andas morgonluft och börjar yttra sig om "vad var det vi sa?", så är det inget unikt med konjukturnedgångar. Det är snarare ett sätt, eller borde vara, att rensa ekonomin från sjuka företag som inte längre är bärkraftiga, problemet är förstås att i praktiken innebär detta arbetslöshet, och det är inget som politikerna vill ha. I alla fall inte officiellt.
Subscribe to:
Posts (Atom)