Igår annonserade Volvo ut att ytterligare anställda kommer att varslas om uppsägning, något som nu helt dominerat nyhetsflödet och som för vissa verkar komma som en chock. Men frågan är verkligen hur pass oväntat beskedet egentligen är, för sett så här i efterhand så torde det varit rätt uppenbart att bilindustrin i allmänhet, och Volvo i synnerhet, lider av stora problem. Tidigare har man alltid pekat på att bilindustrin är en värdemätare på hur ekonomin ser ut, och att när bilförsäljningen sjunker så går vi mot sämre ekonomiska tider. Kombinationen högt bensinpris och en finansmarknad i gungning, torde gett förvarningar om att snart spricker bubblan. För att ytterligare spä på problemen så är Volvos amerikanska ägare mer eller mindre konkursmässiga.
Det är förstås otroligt trist för de runt 6000 personer som varslats, och troligen kommer bli av med sina jobb. Men speciellt oväntat att Volvo skulle tvingas dra ner personalen var det inte, snarare tvärt om.
För om man betänker att situationen i USA, som är en viktig marknad för Volvo, nu är stendöd. En marknad som i mångt och mycket byggde på snabba och enkla lån, och banker och finansinstitut verkade ha obegränsat med pengar att låna ut till vem som helst. En marknad som också nu, i likhet med den amerikanska bostadsmarknaden, kraschlandat. För även om krisen kommer att märkas hos andra branscher, t.ex. hemelektronik, klädindustrin o.s.v., så är bostadsmarknaden och bilförsäljningen extremt utsatt. För där kunderna kan betala tv-apparater, dvd/blu ray-spelare kontant o.s.v., så är det ytterst få som betalar sin bil eller villa kontant. Speciellt inte när det varit lätt att låna pengar...
Den möjligheten är nu sedan kaoset i somras borta, flertalet om de finansinstitut som tidigare varit ledande i att låna ut pengar har nu gått omkull eller övertagits av den amerikanska staten. Till detta ska läggas att räntorna den senaste tiden höjts kraftigt, och även om flera länders riksbanker nu aviserat räntesäkningar så är det tveksamt om det får något speciellt genomslag. Det andra problemet är förstås att Volvos amerikanska ägare är konkursmässiga, och att det förstås sätter sina spår i Volvos ekonomi.
Flera politiker, främst då från Västsverige, har sagt att Volvo måste räddas och att hela regionen nu hotas. Men frågan är verkligen om Volvo måste räddas, vad händer med företaget vid nästa kris? Och är det verkligen statens ansvar att rädda alla företag, om inte annat torde vi ta lärdom från krisen på 70-talet då försöken att rädda svensk textil- och varvsindustri nära på sänkte Sverige? Hur mycket av TEKO- och varvsindustrin finns idag kvar i Sverige?
Personligen så skulle det förstås vara trist om Volvo försvann, men samtidigt så måste vi kanske också inse att Sverige är ett för litet land för två stora biltillverkare. Det är dessutom inte hållbart att staten ska gå in och rädda Volvo eller SAAB, i alla fall inte ur ett längre perspektiv. För även om nu kanske räddar en del jobb idag, så vet ingen hur det ser ut nästa gång vi drabbas av en finanskris. Risken är istället att Sverige binder ris till sin egen rygg, och att krisen förvärras.
Finanskriser är en del av systemet, och även om många på vänsterkanten nu andas morgonluft och börjar yttra sig om "vad var det vi sa?", så är det inget unikt med konjukturnedgångar. Det är snarare ett sätt, eller borde vara, att rensa ekonomin från sjuka företag som inte längre är bärkraftiga, problemet är förstås att i praktiken innebär detta arbetslöshet, och det är inget som politikerna vill ha. I alla fall inte officiellt.
No comments:
Post a Comment