I helgen som var kom den överraskande nyheten att Sveriges största högerextrema, och rent nationalsocialistiska, parti Nationalsocialistisk Front (NSF) upphört att existera. Partiets tillgångar har istället förts över till det nybildade partiet Folkfronten (vilket saknar en officiell förkortning, men som här efter kommer att benämnas som FF), som nu axlar NSF:s mantel som Sveriges största nationalsocialistiska parti. Nyheten om att NSF upphört har växt en hel del förvåning både inom själva rörelsen och bland personer som bevakar de nationalsocialistiska grupperna i Sverige.
Frågetecknen runt omorganisationen är många, och även om FF nu valt att tona ner det tidigare budskapet, kan man ändå skönja resterna – om än i mildare ordalag – av sina föregångare. Det är med andra ord rätt troligt att anta att namnbytet mer är kosmetiskt än att det innebär någon större förändring av innehållet, och att NSF nu gjort en Sverigedemokraterna och försöker framställa sig som ett mer seriöst parti. Det är således rätt troligt att namnbytet är ett försök, vilket också delvis bekräftats av det nystartade partiets pressmeddelande, att kunna attrahera nya väljare, som tidigare skrämts bort av de öppna kopplingarna till nazismen.
För trots allt tal i massmedia så är det detta en starkt marginaliserad rörelse med en starkt begränsad medlemskrets. Omsättningen på medlemmar är generellt sett stor, och partierna slåss ofta internt om potentiella medlemmar. Något som historiskt sett renderat i starka slitningar mellan de olika partierna och organisationerna, och som i mitten av 1990-talet förde rörelsen till ett veritabelt inbördeskrig.
Tonläget mellan de tre stora aktörerna, NSF/FF, Moståndsrörelsen och Info 14, har sedan dess mildrats, och utåt sett har man försökt visa upp en enad front. På senare tid har dock denna fasad börjat krackelera, och både NSF/FF och Motståndsrörelsen deltar inte längre i arbetet runt t.ex. Salemmarschen. Bland många av de mer moderata grupperna inom rörelsen har också Motståndsrörelsen agerande under ”Folkets marsch” de senaste åren kritiserats, och det är uppenbart att det ligger mycket och pyr under den putsade ytan. Trots försök att medla i konflikten, så är det uppenbart – speciellt tydligt blir det när man granskar antalet deltagare i ”Salemmarschen” – att rörelsen är långt ifrån enad.
Hur ska man då tolka NSF:s agerande, ja det är förstås svårt utan att vara riktigt insatt i frågan, men jag tror att NSF insett att den svenska nationalsocialistiska rörelsen tuggar på sin egen svans. Man slåss om i stora drag samma medlemmar, samtidigt som partiets namn och andra attribut skrämmer bort de som inte är beredda att ta steget fullt ut. För det är uppenbart att det finns en stor potentiell väljargrupp, problemet är bara att denna väljargrupp inte är speciellt intresserad av naken nazistisk propaganda. Av förståliga skäl har ordet nationalsocialist en stark negativ klang hos den breda befolkningen, och det är ett socialt stigma att säga att man är nationalsocialist.
Vad jag tror FF sneglar efter är de mer radikala falangerna inom Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND). Här finns det gott om nya potentiella medlemmar, personer som kanske inte utåt sett vill kopplas samman med ett öppet nazistiskt parti, men som samtidigt anser sitt eget parti som ”mesigt” och i brist på annat valt dessa mer ”rumsrena” alternativ. Personligen tror jag att ND för tillfället ligger sämst till, partiet är redan idag starkt försvagat efter en uppslitande konflikt, vilken mer eller mindre innebar slutet för partiet. Till detta ska kanske också läggas till att ND bildades av en grupp avhoppare från SD som ansett att SD blivit alldeles för populistiskt, och att man i och med detta glömt sitt existensberättigande. Nu återfick visserligen SD många av de flyktade före detta partikamraterna efter ND:s splittring, men man kan ändå anta att många av dessa inte är helt nöjda med utvecklingen i SD. Även ND har i många avseenden tvingats lämna den mer radikala linjen, och i likhet med SD fått profilera sig som ett högerpopulistiskt parti, något som säkerligen inte ses med blida ögon hos alla.
Det är alltså inte otänkbart att det är dessa missnöjda medlemmar och väljare NSF/FF nu har tänkt rikta in sig på. Genom namnbyte och att man – i sitt än så länge rätt intetsägande partiprogram – tonat ner antisemitismen och nationalsocialismen, hoppas man troligen kunna attrahera dessa.
Det är dock inte en helt oriskabel strategi, risken är förstås att man i sin tur fjärmar partiets medlemmar och att man hos de två kvarvarande ”öppet” nazistiska organisationerna ses som ”sell-out”. Jag personligen tror att den stora vinnaren kommer heta Motståndsrörelsen, det är troligt – speciellt med tanke på hur rörelsen utvecklats – att många av de mer radikala medlemmarna i NSF kommer att vända sig till Motståndsrörelsen istället. Det är inte heller otänkbart att även organisationen runt Info 14 kommer att vinna på det här, speciellt då bland de medlemmar som vänder sig mot en mer hierarkisk och strukturerad ledning (fram tills nu har NSF saknat en officiell partiledning utan styrts av ett råd).
De stora förlorarna tror jag är ND, ett parti som ligger och flyter i ingenmansland mellan SD och de mer radikala grupperna.
No comments:
Post a Comment