Efter år av spekulationer så valde till slut trion Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas att damma av en av 1980-talets största filmhjältar, Indiana Jones. En av min barndoms stora hjältar från bioduken, och VHS-filmerna skulle alltså återupplivas, ett koncept som med undantag för den hyllade spin-off tv-serien ”Young Indiana Jones” dödförklarats ett flertal tillfällen…För Harrison Ford var det med andra ord dags att plocka fram piskan, rätta till hatten och se till att ladda pistolen, för nu skulle det bli åka av. Eller?
Som vanligt slängs vi direkt in i hetluften, året är 1957 och professor Indiana Jones har tillsammans med sin vän George ”Mac” McHale (Ray Winstone) förts till den amerikanska militärbasen Roswell i Arizona av ett gäng sovjetiska soldater i sin jakt på en mystisk artefakt. Här konfronteras Jones med den mystiske sovjetiska agenten överste doktor Inrina Spalko (Cate Blanchett), och efter att McHale avslöjat att han jobbar för ryssarna så lyckas Jones lyckas, efter en hel del slagsmål och biljakter, undkomma ryssarna och Spalko.
På grund av McHales avhopp till Sovjetunionen börjar FBI intressera sig för Jones, som på grund av detta blir av med sitt jobb. Han behöver dock inte oroa sig länge, i samband med att han ska avresa till New York så kontaktas han av Mutt Williams (Shia LeBeouf) som ber om hjälp att den försvunne professorn Harold ”Ox” Oxley, en gammal bekant till Jones, på uppdrag av sin mor som också försvunnit. Det enda spåret av dem båda är ett mystiskt brev och en legend om en kristallskalle, en legend som Jones snabbt avfärdar. Efter lite slagsmål och en biljakt så väljer dock Jones, som nu blivit intresserad, att resa till Sydamerika för att finna sin gamle vän och Williams mamma, det bär av till Sydamerika…
Det tog fem minuter av filmen innan jag insåg att Jones borde ha lagt piskan på hyllan för länge sedan, för i ärlighetens namn är detta riktigt bedrövligt. Inte nog med att handlingen är direkt pinsamt dålig, skådespelarna ger – med undantag för LeBeouf (som istället spelar över det grövsta) – ett rätt ointresserat intryck, och Sean Connery ska nog vara glad att ingen lyckades övertala honom att vara med. Visserligen var man medveten om att Ford blivit gammal och grå, men nu gav Ford ett trött och rätt ointresserat intryck, det märks att åldern tagit ut sin rätt och det såg stundtals mycket stelt ut, ett intryck som definitivt inte förbättrades av att man dammat av Jones gammal flamma Marion Ravenwood (Karen Allen) från den första filmen.
Till den obefintliga handlingen och de trötta skådespelarna så ska också de bedrövliga specialeffekterna läggas, de är i vissa fall riktigt, riktigt dåliga och för mer tankarna till de första dataanimerade specialeffekterna. Scenen när Williams och Spalko fäktas i djungeln är faktiskt pinsamt dålig, och scenen med myrorna och slutscenen ligger inte långt efter. För att ytterligare strö salt i såren så känns filmen stundtals som ett ihopklipp av de tidigare tre filmerna, och även om serien levt på sina interna metaskämt så blir det ”Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal skulls” alldeles för mycket referenser till tidigare filmer.
Finns det då något positivt att säga om denna film? Faktiskt finns det ett, och det är att vi förhoppningsvis efter detta slipper se fler Indiana Jones-filmer, för det kändes redan i ”Indiana Jones and the last crusade” att duon Lucas/Spielberg kört slut på idéer, något som definitivt bekräftades i och med denna film.
Så med andra ord hoppas jag verkligen att Ford lägger piskan på hyllan och att det här var den sista Jones film vi får se.
Betyget för ”Indiana Jones and the Kingdom of Crystal skulls” blir en mycket svag tvåa…
No comments:
Post a Comment