Brittisk veteran från Dunkirk och Arnhem har avlidit

Den brittiske veteranen Bill Gibbard som evakuerades från Dunkirk och senare deltog i striderna om Arnhem, har avlidit 93 år gammal. Inkallad 1939 skickades han till Frankrike, och drevs med resten av den brittiska expeditionskåren in i fickan runt Dunkirk, efter att det franska försvaret längs Seine kollapsat. Här lyckades han komma ombord på en brittisk kryssare, och kunde evakueras till Storbritannien, vi låter honom själv berätta om sina upplevelser:

När vi anlände till stranden, var den redan full av tusentals brittiska soldater. Vi var under ständig beskjutningen, antingen från tyska kulsprutor eller från störtbombare.
Efter att tyskarna förstört piren på den fjärde dagen, kunde båtarna och skeppen inte komma tillräckligt nära stranden för att plocka upp oss. Den 29 maj såg jag min chans att vada ut i havet och komma ombord kryssaren HMS Anthony, men eftersom jag inte kunde simma så fick jag och tre andra paddla ut till båten på en stor träbit.

Tillbaka i Storbritannien utbildade han sig till fallskärmsjägare, och deltog i landsättningen runt Arnhem, där han senare togs tillfånga. Återigen låter vi Gibbard själv berätta om vad som hände:

Vi retirerade från bron in bland de närliggande bostadshusen och trädgårdarna, och i en av källarna låg det mellan 60 och 70 sårade som vårdades. I en av trädgårdarna grävde vi en grund skyttegrav, och var under konstant hård artilleribeskjutning. På den andra kvällen stod alla byggnader i brand, på den tredje dagen hade våra ställningar blivit omöjliga att försvara, och orden kom att 'var man för sig själv'.
Vi kom till Eusebiuskyrkan, där nio av oss tog skydd för natten. Vid två-tiden på natten, stormade tyskarna in i kyrkan och tog oss tillfånga.

Som krigsfånge lyckades Gibbard fly två gånger, men greps vid båda tillfällena efter endast en kort tid i frihet. Under sin fångenskap fick han reparera broar och gräva fram kroppar som begravts i samband med bombningar av Dresden, och efter kriget arbetade han som lantarbetare i Oxfordshire.
Gibbard som avled i onsdags, efterlämnar sig två barn, fyra barnbarn och nio barnbarnsbarn, hans fru Joyce avled 2006 och blev 80 år.

Källa:
Veteran who fought at Arnhem dies at 93

Giuseppe Garibaldis grav ska undersökas

Efter år av krav från Giuseppe Garibaldis släktingar, har de italienska myndigheterna godkänt att det moderna Italiens landsfaders grav kan öppnas. Tanken är att arbetet med att öppna graven, som ligger på den italienska ön Caprera utanför Sardinen, ska påbörjas i slutet av september och en gång för alla avliva ryktena om att det inte är Garibaldis kvarlevor som ligger begravda.
Garibaldi (1807 – 1882) var en ledande figur i att 1861 ena Italien, som vid denna tidpunkt bestod av en mängd mindre självständiga stater och som ofta styrts av externa krafter. Innan han avled begärde han att hans kropp skulle brännas, men hans önskan uppfylldes inte och istället balsamerades den. På senare tid har frågor om det verkligen är hans kropp som ligger i graven, och i vilket skick kvarlevorna är.
Runt om i Italien hyllas hans minne med gator och torg, och ironiskt nog agerar han frontfigur för såväl extremvänstern som bland ultranationalister. Under det spanska inbördeskriget gav han namn åt den internationella brigad som till stora delar utgjordes av italienska vänstersympatisörer, och vilka bland annat sattes in i striderna runt Madrid 1936, där man ställdes mot de styrkor Mussolini skickat till Spanien för att bistå Franco.

En av hans släktingar, Anita Garibaldi säger att ”[D]et kan vara ett sätt att få reda på vad som egentligen hände, och till slut få veta sanningen, det är mycket viktigt”. Hon fortsätter sedan och förklara att ”[O]m han är där, så måste han bevaras för eftervärlden, om han inte är där, då kanske vi ska sluta att lura dit turister och säga 'här ligger Garibaldi', när han inte alls gör det”.
Just frågan vad som ska hända med hans kvarlevor är också en fråga som delar Italien, om det är hans kvarlevor, ska de bevaras eller ska man uppfylla hans önskan. Vad som skulle ske om det visar sig att det inte är hans kvarlevor, är dock en öppen fråga...

Källor:
Giuseppe Garibaldi's body to be exhumed in Italy
Giuseppe Garibaldi (Wikipedia)

Att gräva en grop åt sig själv, del två

Vi fortsätter där vi slutade i tisdags, nämligen med några klargörande runt Dick Harrisons recension av Antony Beevors bok om Andra världskriget, och eftersom det första inlägget blev rätt långt, så avsluts det i detta inlägg.

Harrison skriver vidare att

”Även Abessinienkrisen borde ha framhävts mer: utan en förståelse av Mussolinis framgångsrika aggression i Afrika blir det omöjligt att förstå hans ockupation av Albanien och olycksaliga krigsintresse visavi Frankrike, Grekland och Storbritannien, som fick mycket stor betydelse för andra världskrigets förlopp.”

Nu har jag som sagt inte läst boken, så jag kan inte uttala mig i själva sakfrågan, men från är dock om inte Harrison själv, återigen, gör samma blunder. Visst var Abessinien en vattendelare, i den aspekten att den i många avseenden innebar den slutliga brytningen mellan de tre medlemmarna i den så kallade ”Stressafronten” och gjorde att Mussolini och Italien knöts närmare Tyskland. Det är kanske också rätt magstarkt att kalla den framgångsrik, även de italienska styrkorna gick segrande ur striden, var det långt ifrån någon promenadseger och italienarna hade stora problem att betvinga den abessinska armén.
Hur som helst, så hade de italienska koloniala aspirationerna långt äldre bakgrund än invasionen av Abessinien 1935. I mångt och mycket kan man spåra grunden till dessa idéer i slutet av 1800-talet, då det nyligen enade Italien började drömma om att skapa ett imperium likt övriga europeiska länder. Dessa planer stötte dock på patrull, då italienska styrkor besegrades i slaget om Adowa, och försöken att få kontroll över Afrikas Horn gick om intet. Debaclet i Abessinien blev ett nationellt trauma, och låg som en våt duk över de italienska koloniala drömmarna.
I början av 1910-talet riktade förespråkarna för ett italienskt kolonialvälde, sin blickar mot Libyen, som vid denna tid styrdes av Osmanerna, men som i praktiken var självstyrande. Efter en kort konflikt erövrades området, och segern sågs av många som en kompensation för misslyckandet 1896. De italienska koloniala drömmarna hade dock en mängd kritiker, varav en av de mer högljudda var redaktören för den socialistiska tidningen Avanti!, Bentio Mussolini. Som många andra socialister såg han de konservativa försök att skapa ett imperium som förkastligt, och något som inte Italien borde sysselsätta sig med. Den åsikten skulle han dock, likt många andra, successivt börja ändra på under kriget, då han bröt med de socialistiska partiet och istället närmade sig ultranationalistiska rörelser.

Bland dessa återfanns många som drömde om ett Storitalien, men vars drömmar om att få utvidga landets gränser på det sönderfallande Habsburgska rikets rester, krossades helt i samband med Versaillefreden och skapandet av Jugoslavien. Försöken att skapa en fascistoid drömstat i Fiume (nuvarande Rijeka), misslyckandes dock – delvis med indirekt bistånd av Mussolini – och staden blev en fristad (som rent administrativt kunde likställas med situationen i Danzig). När så Mussolini utnämndes till regeringschef 1922, påbörjade han genast ett arbete för att stärka den italienska närvaron på Balkan.
Ett av de första försöken kom redan augusti 1923, då italienska styrkor landsteg på den grekiska ön Korfu efter att tre medlemmar i en italiensk gränsregleringskommission mördats. Krisen löstes efter att den internationella domstolen i Haag gått in och medlat i konflikten, och tvingat Mussolini att evakuera de italienska styrkorna. Här, bör man kanske se de första stapplande stegen till den italienske diktatorns drömmar om ett Storitalien. Nästa mål, där han i praktiken fick fritt spelrum, var i Libyen. Koloniseringen av landet hade i praktiken avbrutits av det första världskriget, och när Mussolini slutligen valde att vända ögonen hit, kontrollerades större delen av området av beduiner. I ett fullständigt hänsynslöst krig, där italienarna inte drog sig för att nyttja kemiska stridsmedel (vilket de iofs inte var ensamma om, även britterna nyttjade detta för att pacificera upproriska irakiska klaner) och inrättade koncentrationsläger, besegrades till slut upprorsmännen. Helt pacificerat blev dock aldrig riktigt Libyen, men nu påbörjades en massiv kolonisering av landet och tiotusentals italienare flyttades till nyinrättade läger.

Så här länge var dock omvärldens intresse i de italienska försöken att utöka sin intressesfär, förhållandevis få. Det som ändrade hela styrkebalansen i Europa var när Adolf Hitler 1933 utsågs till regeringschef, och även om Italien fortsatte att delta i arbetet med att bibehålla status quo i enlighet med Versaillefreden, så började nu den enade fronten spricka. Efter att Storbritannien ingått ett flottavtal med Tyskland, där man i praktiken godkände en tysk upprustning, sprack den så kallade Stressafronten. Försöken att ena de tre länderna gick trögt, och istället började länderna själva sörja för sina intressen.
Italiens sista riktiga medverkan i försöken att upprätthålla Stressaförbundet, var när man – om än mer på pappret än i verkligheten – reagerade mot den nazistiska statskuppen i Österrike 1934. Efter detta började Italien allt mer överge Frankrike och Storbritannien, vilka nu oroades över att Italien skulle vända blickarna norrut mot Tyskland.
Samtidigt hade ytterligare en av de revisionistiska segermakterna börjat röra på sig, i Sydostasien hade makten i Japan allt mer och mer hamnat i händerna på den japanska armén. Nationalistiska och starkt besvikna över västvärldens erkännande av de japanska drömmarna om ett imperium, hade man på egen hand börjat karva ur ett eget imperium på det sönderfallande Kinas bekostnad. 1931 annekterades Mukkden, och till skillnad från krisen på Korfu, så agerade inte omvärlden. Nationernas Förbund, föregångaren till Förenta Nationerna och den internationella domstolen i Haag, visade sig fullständigt oförmögna att förhindra japanernas annektering.
Det är ur denna soppa man ska se det pånyttfödda italienska intresset av Abessinien, för vad som sedan skedde är än idag omtvistat. I ett försök att blidka den italienska diktatorn, gav fransmännen delar av franska Somaliland och Tunisien. Samtidigt antydde både den brittiske utrikesministern Samuel Hoare och den franske Pierre Laval, att Mussolini fick fria händer i Abessinien. Italien invaderade, och en våg av indignation i såväl Frankrike som Storbritannien, gjorde att både Laval och Hoare kritiserades starkt och att deras muntliga bifall till en italiensk invasion genast skulle upphävas.
Italien utsätts efter detta för en internationell blockad, som dock är tandlös då den inte omfattar bl.a. olja. Krisen i Abessinien innebär dock en direkt brytning med de forna allierade, och Mussolini vänder blickarna norrut. Men, och detta är viktigt, det innebär fortfarande inte att Italien var inställd på att helt bryta med varken Frankrike eller Storbritannien. Det fanns ett starkt avståndstagande till Tyskland inom många kretsar i såväl Fascistpartiet som den italienska armén, och först under slutet av 1930-talet börjar den italienska armén långsamt att gå ifrån tanken på ett krig mot Tyskland i norra Italien och istället rikta blickarna mot ett krig i Nordafrika.
När kriget slutligen bryter ut hösten 1939, förklarar sig Italien neutralt och faktum är det fortfarande finns många kritiker till ett närmande med Tyskland. Den italienske utrikesministern Ciano är kanske en av de mer kända, och det avtal som Hitler slöt med Stalin väckte stark irritation i Rom, inte minst därför att tyskarna överhuvudtaget inte hade tagit upp förhandlingarna med italienarna. Den tyska hållningen mot Finland i samband med den finsk-ryska kriget 1939/40, väckte också stark kritik i Rom, vilka inte var helt insatta i de finstilta avtal som ingåtts mellan Tyskland och Sovjetunionen. Så faktum är att det fortfarande fanns chanser för ett närmande mellan Italien, Frankrike och Storbritannien. Så sent som i maj 1940, lät Mussolini förklara att han var villig att närma sig de båda länderna, mot att han fick delar av de franska kolonierna i Nordafrika. Britterna uppmanade dock fransmännen att neka, och det hela rann ut i sanden. Istället valde Mussolini, kanske lite oväntat från alla sidor, att förklara krig mot Frankrike och Storbritannien.

Det är alltså ur denna synvinkel man ska se den successiva förändringen som sker i den italienska utrikespolitiken. Även om Abessinienkrisen blev startskottet på den italienska expansionen, hade den pågått under stora delar av landets existens. Mussolini som själv varit kritisk mot den förda kolonialpolitiken, ändrade som sagt sin ståndpunkt i takt med att närmade sig de nationalistiska grupperna i Italien. Deras expansionistiska drömmar låg dock i Östeuropa, men här hade Italien allt för många konkurrenter. Under 1920-talet byggde Frankrike upp en rad allianser i området, men de italienska försöken att axla fransmännens mantel i Östeuropa misslyckades. Istället var det Tyskland, som tack vare sin större industri och bättre ekonomiska möjligheter, ersatte fransmännen i östra Europa.
Som vi sett hade hans intresse av Grekland och Albanien, långt äldre anor än kriget mot Abessinien och ska man dessutom lägga till fråga om Fiume, så sträcker den sig ännu längre tillbaka. Även om invasionen av Abessinien inte ska underskattas, ska den kanske inte heller överdrivas, speciellt som både britterna och fransmännen inledningsvis uppenbarligen inte verkade negativt inställda till den. Det var först efter att omvärlden reagerat, som man tog avstånd. Huruvida Mussolini gått vidare i konflikten utan det fransk-brittiska godkännandet, är oklart, kanske hade han gjort det, kanske hade han backat tillbaka. Den andra frågan är förstås vad som hänt om britterna eller fransmännen inte tagit avstånd från Mussolinis invasion av Abessinien, hade han ändå hamnat i klorna på Hitler eller fortsatt lotsa sig fram mellan de båda parterna?
Invasionen innebar dock ingen fullständig brytning, och även om Frankrike och Italien successivt gled isär under 1930-talets andra hälft, så bibehöll båda länderna kontakten. Många fascister var starkt negativt inställda mot Tyskland, och såg hellre en latinskt front mot germanerna, än ett närmande till dem. Mussolini själv hade tidigare uttryckt starka antipatier mot Tyskland, men ändrade med tiden åsikt i frågan. Många andra italienare gjorde det inte, och många oroades också över närmandet och vad de kunde få för konsekvenser.

Harrisons analys av de två händelser jag pekat på, baseras dels på en äldre analys av läget, men också av en predestinerad bild av världen, där utvecklingen enbart kan ta en väg. På samma sätt som det inte på något sätt var förutsägbart att Hitler skulle utses till Rikskansler, var det inte förutbestämt att Mussolini skulle liera sig med Hitler. Av hans uttalanden och ageranden under slutet av 1920- och början av 1930-talet, var det snarare tvärt om. Inte ens invasionen av Abessinien, eller deltagandet i det Spanska inbördeskriget, gjorde det förutbestämt, bara mer troligt. Faktum är att avtalet mellan Tyskland och Sovjetunionen, och den senare tyska inaktiviteten i samband med det finsk-ryska kriget 1939/40, väckte stor irritation bland många fascister och italienska militärer.
Det kan kanske te sig lite magstarkt att en amatörhistoriker kritiserar en erkänd historiker, och försöker slå honom på fingrarna, och så må vara. Jag har stor respekt för Harrisons kunskaper vad gäller svensk medeltid, och i det ämnet är jag tämligen övertygad om att hans kunskaper vida överstiger mina starkt begränsade. Men i ämnet 1930-talets Europa och Andra världskriget, uppvisar Harrison en rad små, men ack så irriterande brister i sin analys av händelseförvecklingen.
Det spanska inbördeskriget som testområde för Axelmakterna är starkt överdriven, snarare var det striderna i Polen och under kampanjen i Västeuropa som gav tyskarna de lärdomar de behövde. Inte heller var konflikten i Abessinien startskottet för en italiensk kolonialpolitik, det var ett arv från 1870-talet och de ultranationalistiska drömmarna om att upprätta Italien som en europeisk supermakt.

Källor:
Beevor ser individen i det globala kriget

Allemansrätten under attack

De senaste dagarna har massmedia gottat sig i de bulgariska bärplockare, som i många fall på underliga omvägar hamnat i något del av landet ingen kände till. Det som inleddes i uppländska Mehedeby, där runt 600 bulgarer slog sig ner i två läger utanför det lilla samhället, upprepas nu runt omkring i södra Norrland och Mälardalen. Massmedia har givetvis inte varit sena att plocka upp frågan, och såväl tv som tidningar fylls nu av berättelser om förvirrade och hungriga bulgarer, upprörda lokalbor och kommunpolitiker som skriker efter att staten ska ta sitt ansvar. För att stämma i bäcken har dessutom flera bäruppköpare uttalat sig i massmedia, där de svär sig fria från ansvar och skyller allt på skumma och oseriösa köpare. Med tanke på antalet bäruppköpare som uttalat sig i frågan, börjar man lite smått undra precis vem och vilka dessa är, speciellt som alla verkar vara laglydiga och fullständigt seriösa.
Många kräver nu att staten ska gå in och bistå bulgarerna, men riktigt vad staten ska och kan göra verkar ingen riktigt veta, bara de gör något.

Och medan denna massmedia fars fortgår, där vissa spyr galla över bulgarerna och andra får utlopp för sina självpåtagna altruism, ofta inför den församlade journalistkåren. Så är frågan om denna verksamhet som pågår, verkligen är förenlig med allemansrätten. För jag måste faktiskt säga att jag känner sympati med de markägare, som tröttnat på att ha horder med bärplockare och vildmarksturister (som likt de bulgariska bärplockarna betalt dyra pengar för att bo under en presenning i skogen) som bedriver kommersiell verksamhet på deras egendom. Att denna verksamhet också i vissa avseenden leder till åverkan på naturen, har gjort att många tröttnat och nu försöker inskränka Allemansrätten.
Detta är förstås oroväckande, Allemansrätten är något vi ska vara stolta och rädda om, det är otvivelaktigt något vi i Skandinavien i allmänhet, och i Sverige i synnerhet, är ensamma om att ha. Att kunna gå fritt i skog och mark, är något som i övriga världen inte alls är en självklarhet, utan något som ofta får ske på anvisad plats.
Tanken bakom denna sedvanerätt, var att uppmuntra folk att röra sig i naturen och på så sätt få en större förståelse för den och vårt land. Även om dessa tankar idag kanske ter sig gammalmodiga, så finns det i dag kanske ett ännu större behov, i och med att allt fler och fler bor i städerna, långt ifrån skog och mark. Tyvärr finns det dock de som missbrukar denna sedvanerätt, och hit anser jag bland annat att såväl kommersiella bärplockare som vildmarksturister hör. Det var, och är, inte tänkt att denna rättighet – som också inbegriper en rad skyldigheter – ska missbrukas av kommersiella intressen. Allemansrätten är inte till för att låta inhyrda bulgarer, thailändare o.s.v. gå fram som djupfisketrålare och plocka allt, för att sedan sälja det. Den är inte heller till för någon kommersiell vildmarksturism, där man i många fall verkar helt strunta i de skyldigheter som faktiskt omgärdas av Allemansrätten.
Men, eftersom Allemansrätten inte omfattas av någon lagstiftning, så har dessa – och andra aktörer – funnit ett kryphål. Att många markägare, som inte är roade av vare sig bärplockare eller vildmarksturism, nu tröttnat har jag faktiskt full förståelse för. Varken turisterna eller bärplockarna verkar i någon högre grad känna sig förpliktade att uppfylla de skyldigheter, man enligt sedvanerätten ska uppvisa. Istället har det slutat med att markägarna fått sett sin egendom förstörd, och i många fall också tvingats till stora omkostnader för att sanera området.

Det har nu på senare tid förts fram förslag om att lagstifta om att begränsa Allemansrätten, och tyvärr så måste jag bara konstatera att jag har viss förståelse för de önskemålen. Det var knappast den här visionen, men stora tältläger som för tankarna till något slumområde i Tredje Världen eller att turistbolag ska tjäna stora pengar på att låta folk leva rövare i skogen. Tanken var att vanliga människor, utan att behöva be om lov eller betala, skulle kunna röra sig fritt i skog och mark. Det är synd att denna tillgång nu är hotad, och kanske också successivt kommer att inskränkas.

Källor:Allemansrätten

Att gräva en grop åt sig själv...

Dick Harrison recenserade den 1 juli 2012 Antony Beevors mastodontverk om andra världskriget, en riktig tegelsten på över 1000 sidor som ska ge en överskådlig bild av det andra världskriget. Nu har jag varken köpt eller läst boken, så jag kan givetvis inte kommentera Harrisons synpunkter på bokens tillkortakommanden eller fördelar. Dock kan jag väl på basis av att ha läst de flesta av hans böcker, gissa mig till en hel del av sånt jag troligen skulle irritera mig på. Hur som helst, i slutet av sin recension beklagar Harrison att Beevor fallit in i en äldre förklaringsmodell av varför de sovjetiska styrkorna körde fast i Finland, och det må så vara. Men det ironiska är att Harrison själv, gör precis samma misstag, när han skriver:

”Sett ur pyreneisk synvinkel var spanska inbördeskriget betydligt mer än ett världskrigspreludium i vilket de totalitära staterna fick testa flygplan och trupper på en för dem själva perifer arena.”

Det här är en gammal, ofta väl repeterad, åsikt om det spanska inbördeskriget. Om man läser lite nyare verk, eller böcker som beskriver både de italienska och tyska insatserna i kriget, inser man tämligen omgående att det var långt ifrån något testområde för axelmakternas stridskrafter. Snarare verkar många historiker idag tona ner bilden av Inbördeskriget som ett testområde för Axelmakterna, och många pekar också på att erfarenheterna från kriget mycket väl kunde varit kontraproduktiva.
Nu må förstås Harrison, som medeltidshistoriker, vara förlåten att han kanske inte håller sig allt för uppdaterad i ämnet, men anklagar man någon för att förmedla en ålderstigen och delvis felaktig förklaringsmodell, torde man själv kanske försöka avhålla sig från att falla ner i samma grop.

Låt oss då gå igenom de erfarenheter som tyskarna och italienarna kunde tillgodose sig efter att Inbördeskriget avslutats, vad gäller den sovjetiska insatsen är mina kunskaper allt för bristfälliga för att jag ska kunna säga något. Men, med tanke på att många av de instruktörer och piloter som skickades till Spanien sedemera hamnade i onåd hos Stalin, främst på grund av att de misstänktes haft kontakt med anarkister och trotskister, så torde deras erfarenheter vägt väldigt lågt.
Hur som helst, majoriteten av de tyskar som tjänstgjorde under Inbördeskriget var manskap från Luftwaffe. Dessa användes dels för att bistå Nationalisternas flygvapen, men också för att utbilda spanska piloter att använda de tyska stridsflygplan som skickades till Spanien. Antalet tyska stridspiloter minskades successivt under konflikten, och mot slutet av kriget användes de flesta endast som lärare. Samma sak gällde besättningarna i de tyska bombflygplanen, vilka successivt ersattes med spanjorer, och tyskarna förpassades till att utbilda nya spanska bombflygare.
Den enda egentliga positiva lärdom tyskarna kunde tillgodose sig, var att många piloter och besättningsmän i bombflygplanen fick värdefull flygtid i strid. Även om tyskarna ofta roterade sitt manskap i Spanien för att så många piloter som möjligt skulle få möjlighet att medverka, bör det ändå sägas att dess effekt på det andra världskrigets utgång var obefintligt.
Detta ska vägas upp mot det faktum att de slutsatser man drog av sin medverkan, var av begränsat värde. De tyska bombplanen kunde allt som ofta angripa sina mål utan att behöva oroa sig för mängder av republikanskt luftvärn eller jaktflygplan. Slutsatserna Luftwaffe drog av sina insatser, var att deras bombflyg hade tillräckligt med försvarsåtgärder för att skydda sig mot fientliga angripare. När kriget sedan startade hösten 1939, blev snart besättningsmännen på de tyska bombflygplanen snabbt varse om att så inte var fallet.
Inte heller det tyska jaktflyget kunde tillgodoräkna sig några egentliga fördelar av sin insats i Inbördeskriget, efter att tyskarna ersatt sina Heinkel He-51:or med Messerschmitt Bf 109:or, var det tyska jaktflyget så överlägset sina spanska motståndare, att det inte var tal om några lärdomar av insatsen. De klagomål som ändå hördes från de tyska piloterna på bl.a. Bf 109, ignorerades i stort sett av ansvariga inom Luftwaffe.
Många av de flygplan som senare skulle dominera luftrummet under det andra världskriget användes överhuvudtaget inte i inbördeskriget, Luftwaffes stora skrytobjekt Messerschmitt Bf 110 blev inte klar förrän kriget nästan var slut, och det är ytterst tveksamt om man ändå kunnat avläsa några som helst av flygplanets brister mot jaktflygplan.

Vad gäller markstyrkorna, så användes dessa primärt som för att utbilda spanska soldater i modern krigföring och att använda sig av tysk utrustning. De såg ytterst begränsad användning, och erfarenheter av krigföringen i Spanien bör ha varit fullständigt obefintlig. Dels var antalet alldeles för få, dels skilde använde sig spanjorerna inte alls av någon blixkrigstaktik. Franco verkar snarare sysselsatt sig med någon form av utnötningskrig, där de fåtaliga tyska stridsvagnarna användes som infanteriunderstöd, och inte tvärt om.
Även om de tyska stridsvagnarna var klart undermåliga de sovjetiska, så fick dessa lärdomar ingen större effekt. Det är först i samband med att tyskarna stöter samman med T-34:orna och KV-2:orna på Östfronten, två år efter att det spanska inbördeskriget avslutats, som den tyska krigsmakten börjar bygga kraftigare stridsvagnar med sluttande pansar.
Inte heller pansarvärnet, vars Pak 35/36:or har vissa problem med de sovjetiska stridsvagnarna, ersätts på allvar förrän i samband med Operation Barbarossa. Det enda möjliga positiva lärdom tyskarna kan tänkas fått, är att man – om man ska sätta legenden någon tilltro – använde sig av sina 88mm luftvärnskanoner som pansarvärnskanoner. Även om det med tiden blev fruktad, och visade sig vara minst lika effektiv i denna roll, så är det tveksamt om det verkligen kan tänkas fått någon större effekt på krigsutgången. Det är också rimligt att anta att man ändå, på grund av de tyska pansarvärnskanonernas tillkortakommande, tvingats använda dem i denna roll ändå.

Om värdet av de tyska insatserna i kriget var – milt sagt – begränsat, så är det inget emot det italienska. Det italienska bidraget till Franco var massivt, och Benito Mussolini skickade stora mängder soldater och utrustning till Spanien. Till skillnad från tyskarna som successivt ersatte sin föråldrade utrustning med nyare, bl.a. ersattes dubbeldeckaren He-51 med Bf 109 och så vidare, var de italienska piloterna primärt utrustade med samma material under hela kriget.
Detta berodde dels på en stark motvilja bland de italienska piloterna och konstruktörerna att gå ifrån sina dubbeldeckare, men också brister inom den italienska industrin. Medan de tyska piloterna i sina nyare Messerschmitts, inte hade någon jämbördig motståndare på den republikanska sidan, var de italienska flygplanen jämbördiga eller sämre än de sovjetiska flygplan som republiken använde sig av. Även om de italienska piloterna var erkänt skickliga, och ofta kunde pressa sina flygplan till det yttersta, så led de stora förluster i takt med att det republikanska flygvapnet ersatte sina äldre modeller mot nyare.
Det italienska bombflyget hade innan kriget ett mycket gott rykte, många av flygplansmodellerna hade satt en mängd rekord i hastighet och långdistans. De led dock av samma problem som de tyska, nämligen att de sällan utsattes för några större svårigheter. Målen var ofta obefintligt beskyddade av luftvärn, och allt som ofta skyddades man av både italienska och tyska jaktflygplan.

Men om det italienska flygvapnets insatser var tveksamma, var det inget emot de italienska marktrupper. Dessa utgjordes av en salig blandning av svartskjortor (det vill säga det italienska fascistpartiets väpnade milis), militärer och tvångsrekryterade. Till skillnad från de tyska manskapet som främst användes som instruktörer, tjänstgjorde de italienska soldaterna vid fronten. Deras insats kan väl i stora drag betecknas som fiaskoartad, efter att Mussolini själv vänt sig till Franco och bett att få låta sina styrkor leda angreppet mot Madrid 1936, led de ett ytterst pinsamt nederlag mot republikanska styrkor som främst utgjordes av landsflyktiga italienare. Fadäsen till trots, så fortsatte de italienska styrkorna att strida sida vid sida med spanjorerna, men några större lärdomar drog nog inte italienarna av sina erfarenheter.
De italienska styrkorna skulle i praktiken gå till krig med precis samma utrustning man använde sig av under det spanska inbördeskriget, som när man förklarade krig i juni 1940. Det italienska flygvapnet hade visserligen börjat ersätta sina dubbeldeckare med moderna monovingeplan, men utvecklingen gick långsamt och många italienska piloter var ytterst tveksamma till förändringarna. Några strategiska lärdomar av konflikten drog man inte heller, den italienska militären var vid denna tidpunkt inne i en fas då man successivt började ändra fokus från en förväntad konflikt med Tyskland i norra Italien, till en eventuell konflikt med Frankrike och Storbritannien i Nordafrika. Arbetet gick dock extremt långsamt, och även om det fanns visionärer, var den italienska industrin oförmögen att producera den utrustning som var planerad.

Så slutsatsen av detta blir att Axelmakternas erfarenheter i inbördeskriget får sägas varit minimala, både de taktiska och strategiska lärdomarna var av ringa värde under andra världskriget för någon part. Det är också värt att notera att tyskarnas bidrag till Franco, ändå var begränsat och främst bestod av manskap från flygvapnet. Även om dess inverkan inte ska försummas, så var det ändå på marken kriget avgjordes, och här var dess inflytande ändå starkt begränsat. Den förda spanska taktiken var inte heller i fas med de tyska tankegångarna, och förde kanske mer tankegångarna åt den taktik som förts under det första världskriget. Mig veterligen ersattes inte heller någon flygplansmodell baserat på erfarenheterna under kriget, det var redan innan kriget beslutat att Luftwaffes standardjaktflygplan skulle vara Bf 109, och inte – den i många avseenden bättre – Heinkel He 112.
Om värdet av den tyska insatsen var obefintlig, så får den italienska sägas vara mikroskopisk. Trots att de italienska flygplanen led stora förluster under kriget, var många italienska piloter tveksamma till att införa moderna förändringar. Den italienska industrin saknade kapacitet att tillgodose efterfrågan, och det fanns även andra flaskhalsar som stoppade utvecklingen av den italienska armén, även om man velat. Många av de problem som senare skulle förfölja den italienska krigsinsatsen, visade tämligen tydligt under inbördeskriget, med debaclet utanför Madrid som det kanske mest påtagliga.

Källor:
Beevor ser individen i det globala kriget

Visby Ringmur förfaller

Ett av Sveriges kanske mest kända medeltida byggnadsverk är ringmuren runt Visby, vilken också placerats på UNESCO:s världsarvslista. Trots detta är underhållet av denna kulturskatt, obefintligt och det kom därför inte som någon överraskning för Jörgen Renström, byggnadsarkitekt på Gotlands Museum, när delar av muren rasade samman i vintras. Nu riskerar muren, som hastigt restes under 1200-talet att drabbas av fler förödande ras, men pengar saknas hos Riksantikvarieämbetet och trots att staten i samband med att muren fördes upp på världsarvslistan 1995, förband sig att ta ansvaret för kulturminnena har inte Gotlands museum fått de pengar de behöver.
Enligt en vårdplan som upprättades av Gotlands museum 2002, skulle underhållet av muren kosta runt 774.000 kronor årligen, men Riksantikvarieämbetet har bara satsat i snitt 50.000 kronor årligen. På grund av bristande resurser kommer arbetet med att reparera skadorna från i februari, att komma igång först under 2013, något som lett till starka protester. Men Riksantikvarieämbetet försvar sig, och Lars Brandt, chef för dess fastighetsförvaltning säger:

”Hela kulturarvssektorn är väldigt lågfinansierad. Det gäller inte bara ringmuren, utan en massa ruiner som man borde lägga mycket mer pengar på. I dag har jag ett anslag på fem och en halv miljon kronor, vilket ska finansiera löner och åtgärder för fastigheter i hela Sverige. Det är löjligt lite. Vi har inte pengar till att gå och lappa och laga. Och det kommer att bli ett stort problem på sikt.”

För Visbys del innebär det nu att man således inte kommer kunna förlita sig på stöd från Riksantikvarieämbetet, och under våren har Gotlands Allehanda dragit igång en kampanj ”Rädda ringmuren” för att dra in pengar till att bekosta reparationerna.
Jörgen Renström verkar dock uppgiven och säger:
”Jag tycker och hoppas fortfarande att staten ska ta det ekonomiska ansvaret. Min tanke har varit att när ett ras väl sker, då kanske pengarna kommer fram.”
En förhoppning som uppenbarligen inte besannats, och som tyvärr verkar ha väldigt låg prioritering hos landets rikspolitiker.

Givetvis är Visby ringmur värd att bevaras till eftervärlden, det är en del av vårt historiska arv och måste få kosta. Ibland får jag uppfattningen att många svenska politiker anser att svensk historia är något som katten släpat in, och knappt värt att bevara. Att säga att Sverige inte har råd är pinsamt, vi har uppenbarligen råd att skicka JAS 39 Gripen till Libyen för att fotografera och låta personalen handla billigt på NATO:s tullfria baser i Italien eller skicka trupper till ett obegripligt och kontraproduktivt krig i Afghanistan.

Vill du bidra till att rädda en del av svensk historia, skänk en slant till projektet Rädda Ringmuren.



Källor:
Ingen vill betala för att restaurera ringmuren
Möte om framtiden för Visby ringmur

Kaoset i Syrien

Det känns som om det är fruktansvärt svårt att riktigt göra sig en rättvisande bild över vad som egentligen sker i landet, främst på grund av den otroligt partiska massmediala bevakningen. Rykten, lögner, sanningar och halvsanningar blandas ihop till en otrolig röra, och det är kanske därför av största vikt att källkritiskt försöka granska alla artiklar och notiser.
På något sätt förs tankarna till det som rapporteras ifrån Syrien, till det som i sportvärlden kallas för "Silly Season", då minsta lilla antydan till att spelare/tränare ska byta klubb.

Att Israel är oroad över utvecklingen i Syrien kan knappast komma som någon större överraskning, och även om Israel och Syrien haft sina duster både direkt, och indirekt i Libanon, så antar jag att man nog hellre har Assad kvar vid makten än någon okänd vars kort- och långsiktiga planer är oklart. Har dock lite svårt att tro att Israel skulle vara så obota korkade att de gick in i Syrien nu, även om det förstås inte helt kan uteslutas.
Jag har dessutom svårt att tro att USA är speciellt intresserade av en israelisk offensiv in i Syrien, speciellt med tanke på hur känslig läget i regionen är och det upptrissade tonläge som förts rörande det påstådda iranska kärnvapenprogrammet.

Ett annat orosmoment är förstås vad som kommer ske när stridslarmet lagt sig, och här antar jag att risken är rätt överhängande för fortsatt blodspilla. Till skillnad från grannlandet Irak, är det shiiamuslimerna som befinner sig i minoritet, och majoriteten utgörs av sunnimuslimer. Risken är således att vi kan få se en upprepning av det sekteristiska våld som dominerade inbördeskriget i Irak, och att bl.a. kristna eller etniska minoriteter i landet kommer hamna i skottgluggen för våld från båda sidor.
Sen är förstås frågan hur utvecklingen i Syrien kommer påverka resten av regionen, och i synnerhet Libanon där Syrien varit djupt inolverad i landets politiska intriger. Risken är otvivelaktigt att utvecklingen i Syrien kan, och troligen kommer, smitta av sig på Libanon. Vad det kommer innebära för ett land som fortfarande lider av sviterna från inbördeskriget på 1980-talet, är svårt att sia om, men otvivelaktigt finns det grund för viss oro att Libanon kan bli nästa oroshärd.
Men det är inte bara i Libanon händelseutvecklingen kan påverkas av utgången i Syrien, vad kommer ske i t.ex. Irak. Hur kommer regimen här att påverkas av utvecklingen i Syrien om shiiamuslimer förföljs, fördrivs och mördas?
En annan fråga är förstås hur Ryssland kommer agera, Syrien var deras i praktiken enda kvarvarande allierade i regionen, och hur den förlusten ska ersättas? Ett närmande till Iran kanske?

Det ställs otvivelaktigt många frågor runt utvecklingen i Syrien, och tyvärr är alldeles för många av dem förknippade med risken för ytterligare blodspilla och kaos...

Sommar och regn, betyder film...

Den regniga sommaren har lett till att jag hängett mig med att gå igenom mitt filmbibliotek, och en av de filmer jag valde att spendera några timmar av mitt liv var Sam Peckinpahs ”Järnkorset” (Cross of Iron) från 1977. Uppenbarligen hittat i någon butiks reakorgar, hade den tydligen glömt och gömts undan och förblivit oöppnad. Full av förväntan på en film som jag fann både intressant och spännande som yngre, slog jag mig ner för att bevittna den, så här i efterhand skulle jag kanske avstått...

För de som nu inte riktigt vet vad jag talar om för film, så kantades den här filmen av stora problem. Peckinpah som kanske är mest känd för filmer som ”Det vilda gänget” (The Wild Bunch) från 1966, och som även gjort ett namn av att vara otroligt svår att arbeta med. Vid tiden för Järnkorset, var dock Peckinpahs karriär på väg nedåt, år av alkohol och drogmissbruk hade satt sina spår, och hans senare filmer hade svårt att locka såväl kritikerna som biopubliken. Trots detta var han fortfarande en ansedd regissör och erbjöds jobbet att göra såväl nyinspelningen av King Kong som Superman, innan han lite överraskande valde att tacka ja till ett tysk-engelskt produktionsbolag att spela in en film baserad på Willi Heinrichs bok ”Das Geduldige Fleisch” från 1955.
Efter det sedvanliga bråket med inspelningsledningen, skrev Peckinpah om större delen av manuset och tvingades dessutom gå in med runt 90.000 dollar för att kunna anställa kompetent personal. Själva inspelningarna var inte heller helt oproblematiska, och även om han dragit ned på sitt kokainmissbruk, hade detta istället ersatts med ännu mer supande. Delar av den utrustning som den jugoslaviska armén lovat dök inte heller upp när den skulle, och mitt under filminspelningen tog pengarna slut och man tvingades improvisera slutscenen som spelades på en dag.

Hur som helst, filmen utspelar sig på Kubanhalvön någon gång 1943, där ett tysk regemente slåss med näbbar och klor för att inte krossas av Röda armén. Till detta regementet anländer den aristokratiske kapten Stransky (Maximilian Scheel) från Frankrike, för att få sitt hett eftertraktade järnkors. Han blir beklämd av den uppenbara brist på disciplin, och tron på den slutliga segern som genomsyrar överste Brandts (James Mason) stab. Han hamnar också i direkt konflikt med den egensinnige och antiauktoritära korpral Steiner (James Coburn), som leder regementets spaningspatrull. I samband med att regementet hotas av att krossa av ett sovjetiskt anfall, samlar den sympatiske löjtnant Meyer (Igor Gallo) ihop de tyska styrkorna och inleder ett motanfall och slår tillbaka de sovjetiska styrkorn. Meyer avlider dock under motanfallet, och samtidigt som Steiner skadas svårt så gömmer sig en panikslagen Stransky i sin bunker. När Steiner återvänder till fronten efter en kortare vistelse på ett sjukhus, ber Stransky honom att hjälpa honom få Järnkorset, genom att säga att det var han och inte Meyer som ledde motanfallet, något Steiner vägrar.
Inkallad till Brandt tillsammans med Stranskys adjutant Triebig (Roger Fitz), förklarar sig Brandt villig att dra Stransky och Triebig inför militärdomstol för att ha ljugit. Steiner säger sig dock behöva några dagar att tänka över saken, med detta hot hängande över sig, undlåter Stransky att underrätta honom om att hela regementet ska utrymma sina positioner inför en hotande sovjetisk offensiv. Plötsligt befinner sig Steiner och hans manskap helt ensamma, och nu inleder ryssarna sin offensiv...

Även om man är medveten om de kaotiska förhållanden som rådde under inspelningarna, så är det ändå svårt att riktigt blunda för filmens uppenbara brister och problem. Filmens röda tråd är konflikten mellan den preussiske Stransky och bohemiske Steiner, runt vilket man hjälpligt klippt in en rad löst sammanhängande händelser.
Det är således gott om logiska luckor, där det mest uppenbara kanske är angreppet mot fabriken när Brandt uppmanat till fullständig reträtt och att man inte ska lämna någon eftertrupp. Trots detta är de tyska linjerna fulla av soldater, av vilka många dessutom flyr tillsammans med Steiner och hans manskap in i en hemlig tunnel. Men när de kommer ut, är de spårlöst borta. En annan intressant iakttagelse är att de tyska linjerna befinner sig i en sänka, medan de sovjetiska trupperna dominerar höjderna. En inte allt för optimal lösning, om inte annat fråga fransmännen i Dien Bien Phu, även för en som aldrig satt sina fötter i ett par militärskor.
En annan sak som slår en som insatt, är Stranskys uppenbart morbida intresse över att få ett Järnkors. Nu vill jag på intet sätt nedvärdera utmärkelsen, så verkar det i ärlighetens namn inte varit allt för svårt att erhålla, utan att för den delen behöva riskera liv och lem på en utsatt sektor på Östfronten. Det är väl dessutom tveksamt om den skulle väcka allt för stor respekt bland Stranskys preussiska kollegor på någon sammankomst, speciellt som dessa troligen kunde stoltsera med långt mer svårvunna utmärkelser.
En annan underlig person är Zoll (Arthur Brasse), som anslutit till förbandet under Steiners sjukhusvistelse, och sägs vara såväl partimedlem som före detta medlem i ett insatsförband. Riktigt vad en förmodad medlem av antingen SS och/eller den tyska polisen, gör i ett förband i Wehrmacht känns väl inte helt övertygande. Speciellt som dessa redan hade gott om egna förband, vilka även dessa led av brist på manskap och rimligtvis borde varit mer logiska. Att han dessutom mer för tankarna till någon brittisk snobb, än övertygad nazist, gör väl inte heller saken bättre.



Men det är inte bara karaktärerna som lämnar en del att önska, många scener känns – och var säkerligen – framhastade och fruktansvärt improviserade. Drömsekvensen när Steiner vaknar upp är ett sådant exempel, och kärleksaffären mellan honom och sjuksystern känns otroligt malplacerad och obegriplig. Även den antydda homosexuella relationen mellan Stranskys adjutant Triebig och Keppler, vilka skickats till Östfronten från Frankrike på grund av detta. Även om jag inte på något sätt ifrågasätter homosexuella relationer inom den tyska armén, vilka säkerligen var långt mer vanligt förekommande än man kanske tror, så antar jag att personer som blev påkomna knappast kunde förvänta sig behålla vare sig grad eller utmärkelser. De hade antingen skickats till ett koncentrationsläger, eller till något av de straffenheter (dock inte som Sven Hassels förband som var utrustade med Panzerkampfwagen IV) som tjänstgjorde på någon gudsförgäten grekisk ö, eller sysselsatte sig med att gräva upp och ner minor.
Som vanligt när det gäller Peckinpah, som gjort sig känd som en regissör som inte sparade på varken krutet eller teaterblodet. Järnkorset är förstås inget undantag, och som sig bör är också många av dödsscenerna i ultrarapid. Detta må ha varit kontroversiellt och nyskapande när han började nyttja sig av denna effekt, nu känns det dock inte lika nyskapande och istället får man uppfattningen att många av scenerna slängs in lite på måfå.
Vill man ytterligare analysera filmen, kan man även dels ana hans passion för manlig kärlek och kvinnoförakt, vilket är ett genomgående tema i många av hans filmer. I denna film är en sådan nyckelscen den när Steiner, väljer bort sin sjuksyster han förfört och istället, trots att han inte behöver, återvänder till fronten och sina manliga kamrater.

Det som räddar den här filmen är skådespelarnas insatser, Coburn, Schell och Mason gör lysande insatser. Även om Stranskys motiv må vara dubiösa, så är relationen mellan honom och Steiner det som driver hela filmen, och känns i många avseenden som inte helt orealistiska. Som vanligt med filmer som ska spegla dåtiden, smyger sig en och annan historisk anakronism in, och Peckinpahs film ska nog mer ses som en återspegling av 1970-talet än Tyskland 1943, även om det givetvis börjat smyga sig in en hel del tveksamheter om krigets utgång vid det här laget.
Det är också en av de få Hollywoodfilmer där hjältarna är tyskar, även om de i denna film i mångt och mycket kan definieras som antihjältar. Stora delar av utrustning är också autentisk och får man svettningar och hjärtklappningar av tyskt och sovjetiskt krigsmaterial från andra världskriget, är detta en given film.
Jag nämnde Sven Hassel lite i förbifarten, och det var inte helt omedvetet. I filmen stöter vi nämligen på Slavko Štimac, som här spelar en liten rysk pojke vilken Steiner räddar, och som spelade just Sven Hassel i filmen “Döden på larvfötter” (The Misfit Brigade) 1987.

Så här i efterhand borde man kanske avstått den här filmen, och istället vårdat dess minne osedd i en mer kritisk och analystisk ålder. Klarar man av att blunda för de värsta fadäserna och att filmen känns – och troligen är – ofärdig, så är det en halvskaplig film. Hur slutresultatet hade blivit med en Peckinpah som inte var märkt av år av missbruk och ordnande finanser är svårt att säga, men troligen hade resultet blivit annorlunda.

När Blaskowitz protesterade

Den 20 oktober 1939 tillträdde Generaloberst Johannes Blaskowitz posten som Oberbefelshaber Ost, det vill säga överbefälhavare för den tyska armén i Polen. I denna roll ansvarade han således för de tyska ockupationsstyrkorna i Polen, vilka tillsammans med SS och polisen, skulle pacificera den polska landsbygden. Vad Blaskowitz däremot troligen inte kände till, eller kanske enbart avfärdat som ogrundade rykten, vad var SS och den tyska ordningspolisen egentligen sysselsatte sig med. Redan i samband med invasionen av Polen, hade Reichsführer-SS Heinrich Himmler fått i uppdrag att sätta samman insatsförband, vilka skulle följa efter frontförbanden och avrätta personer som dömdes som misshagliga för den tyska ockupationen. Dessa utgjordes främst av polacker, som misstänktes kunna utgöra ledarskapat för en framtida polsk motståndsrörelse, och hundratals polska präster, adelsmän eller andra lokala ledare avrättades.
Efter att Polen kapitulerat, fortsatte insatsförbanden, som nu förstärkts av polisenheter och lokalt rekryterade skyddskårer som spred skräck på den polska landsbygden och i städerna. Offren begränsades nu inte enbart till endast personer som kunde utgöra ledarskapet inom en framtida polsk motståndsrörelse, utan även vanliga polacker eller judar som fördrevs från sina hem för att göra plats för tyskar från Baltikum, patienter på mentalsjukhus och så vidare.
Skakad och upprörd av vad han sett och hört, skickades Generaloberst Johannes Blaskowitz ett memorandum till Oberbefehlshaber des Heeres Walther von Brauchitsch, där han officiellt klagade över SS-enheternas agerande i landet. I brevet skev han bland annat att Einsatzgruppen arbetade uteslutande som ”mordkommandon”, och att polisens uppgift ”inte var att hålla ordning, utan att sprida skräck bland befolkningen”1. Blaskowitz ansåg att denna ”blodlust” (Blutrausch) var vanhedrande för armén, i och med att ”den utfördes i den fältgrå uniformen”2.
När Adolf Hitler informerades om Blaskowitz memorandum, avfärdades han genast kritiken som ett bevis för de ”barnsliga attityder” (Kindliche Einstellung) som genomsyrade arméledningen. Det gick inte, ansåg Hitler, att föra detta krig med ”Frälsningsarméns metoder”3 (Heilsarmee-Metoden).

Blaskowitz lät sig dock inte stoppas, utan fortsatte att samla bevis. Inför ett möte med Brauchitsch den 20 februari 1940, hade han samlat ihop en 26 sidor lång rapport, som bland annat innehöll klagomål från andra tyska militärer stationerade i Polen. I en notering från General Wilhelm Ulex (befälhavare över Grenzabschnitt Süd), konstaterade han att trupperna uppvisade sådan ”obeskrivlig avsaknad av mänskliga och etiska känslor, att man nästan kunde tala om ett djuriskt [beteende, författarens anm.]” (unbegrifilichen Mangel menschlichen und sittlichen Empfindens, so dass man geradezu von Vertierung sprechen kann)4.
Blaskowitz slutsats var att ”det är helt omdömeslöst att slakta 1000 judar och polacker, vilket är vad som sker just nu; sådana metoder kommer inte att utrota vare sig den polska nationalismen eller judarna från den stora massan av befolkningen”5. Han fortsatte och förklarade att ”soldaterna känner sig äcklade och kallsinniga till de brott som begås i Polen av medborgare i riket och representanter för statens ledning”6.
Nu ska det dock påpekas att det inte var offren han månade om, utan primärt de tyska soldaterna och den effekt behandlingen av de polska civila kunde ha på disciplinen hos soldaterna.

Nu hade dock Hitler tröttnat, Blaskowitz löstes från sin tjänst som Oberbefehlshaber Ost, och fick med detta se sin karriär gå i stå. Även om han inte avskedades, såg Hitler till att hans senare utnämningar begränsades till obetydliga posteringar i Frankrike. I samband med att de allierade landsteg i södra Frankrike i augusti 1944, genomförde han en framgångsrik evakuering av de tyska styrkorna, av vilka de flesta saknade adekvat utrustning i form av transportfordon för att genomföra en sådan. Efter att ha stabiliserat fronten vid Vosgesbergen, beordrades han att gå till motanfall. Blaskowitz och General der Panzertruppen Hasso von Manteuffel, som förstärkt Blaskowitz styrkor under reträtten, protesterade och begärde istället att få förstärka de tyska linjerna. Hitler vägrade, och efter att inledningsvis pressat tillbaka de allierade styrkorna, körde den tyska offensiven fast och Blaskowitz löstes även från denna tjänst.
Återkallad ur reserv, avlöste han Generaloberst Kurt Student som befälhavare över Heeresgruppe H (Armeegrupp). Under krigets sista månader genomförde sedan en framgångsrik reträtt in i norra Nederländerna, för vilket han belönades han med svärden till sitt Riddarkors. Den 5 maj 1945 kapitulerade han de tyska styrkorna till de allierade, även om själva undertecknandet skedde först den 6 maj, då ingen skrivmaskin kunde hittas.
Till sin stora chock, befann sig han sig som åtalad som krigsförbrytare i Nürnberg, och den februari 1945, begick han självmord genom att kasta sig ner från en balkong.

Noter:
1) Christopher R. Browning: The origins of the final solution [...]; s. 75.
2) Ibid
3) Ibid
4) Browning, s 77
5) Saul Friedländer: Utrotningens år, 1939-1945; s. 59
6) Richard J. Evans: The Third Reich at War [...]; s. 25

Källor:
Christopher R. Browning: The origins of the final solution, the evolution of Nazi jewish policy 1939-42; Arrow Books Limited, 2004
Richard J. Evans: The Third Reich at war; how the Nazis led Germany from conquest to disaster; Penguin Books 2008
Saul Friedländer: Utrotningens år, 1939-1945; Natur & Kultur 2010
Deutsche Bundesarchiv