När Blaskowitz protesterade

Den 20 oktober 1939 tillträdde Generaloberst Johannes Blaskowitz posten som Oberbefelshaber Ost, det vill säga överbefälhavare för den tyska armén i Polen. I denna roll ansvarade han således för de tyska ockupationsstyrkorna i Polen, vilka tillsammans med SS och polisen, skulle pacificera den polska landsbygden. Vad Blaskowitz däremot troligen inte kände till, eller kanske enbart avfärdat som ogrundade rykten, vad var SS och den tyska ordningspolisen egentligen sysselsatte sig med. Redan i samband med invasionen av Polen, hade Reichsführer-SS Heinrich Himmler fått i uppdrag att sätta samman insatsförband, vilka skulle följa efter frontförbanden och avrätta personer som dömdes som misshagliga för den tyska ockupationen. Dessa utgjordes främst av polacker, som misstänktes kunna utgöra ledarskapat för en framtida polsk motståndsrörelse, och hundratals polska präster, adelsmän eller andra lokala ledare avrättades.
Efter att Polen kapitulerat, fortsatte insatsförbanden, som nu förstärkts av polisenheter och lokalt rekryterade skyddskårer som spred skräck på den polska landsbygden och i städerna. Offren begränsades nu inte enbart till endast personer som kunde utgöra ledarskapet inom en framtida polsk motståndsrörelse, utan även vanliga polacker eller judar som fördrevs från sina hem för att göra plats för tyskar från Baltikum, patienter på mentalsjukhus och så vidare.
Skakad och upprörd av vad han sett och hört, skickades Generaloberst Johannes Blaskowitz ett memorandum till Oberbefehlshaber des Heeres Walther von Brauchitsch, där han officiellt klagade över SS-enheternas agerande i landet. I brevet skev han bland annat att Einsatzgruppen arbetade uteslutande som ”mordkommandon”, och att polisens uppgift ”inte var att hålla ordning, utan att sprida skräck bland befolkningen”1. Blaskowitz ansåg att denna ”blodlust” (Blutrausch) var vanhedrande för armén, i och med att ”den utfördes i den fältgrå uniformen”2.
När Adolf Hitler informerades om Blaskowitz memorandum, avfärdades han genast kritiken som ett bevis för de ”barnsliga attityder” (Kindliche Einstellung) som genomsyrade arméledningen. Det gick inte, ansåg Hitler, att föra detta krig med ”Frälsningsarméns metoder”3 (Heilsarmee-Metoden).

Blaskowitz lät sig dock inte stoppas, utan fortsatte att samla bevis. Inför ett möte med Brauchitsch den 20 februari 1940, hade han samlat ihop en 26 sidor lång rapport, som bland annat innehöll klagomål från andra tyska militärer stationerade i Polen. I en notering från General Wilhelm Ulex (befälhavare över Grenzabschnitt Süd), konstaterade han att trupperna uppvisade sådan ”obeskrivlig avsaknad av mänskliga och etiska känslor, att man nästan kunde tala om ett djuriskt [beteende, författarens anm.]” (unbegrifilichen Mangel menschlichen und sittlichen Empfindens, so dass man geradezu von Vertierung sprechen kann)4.
Blaskowitz slutsats var att ”det är helt omdömeslöst att slakta 1000 judar och polacker, vilket är vad som sker just nu; sådana metoder kommer inte att utrota vare sig den polska nationalismen eller judarna från den stora massan av befolkningen”5. Han fortsatte och förklarade att ”soldaterna känner sig äcklade och kallsinniga till de brott som begås i Polen av medborgare i riket och representanter för statens ledning”6.
Nu ska det dock påpekas att det inte var offren han månade om, utan primärt de tyska soldaterna och den effekt behandlingen av de polska civila kunde ha på disciplinen hos soldaterna.

Nu hade dock Hitler tröttnat, Blaskowitz löstes från sin tjänst som Oberbefehlshaber Ost, och fick med detta se sin karriär gå i stå. Även om han inte avskedades, såg Hitler till att hans senare utnämningar begränsades till obetydliga posteringar i Frankrike. I samband med att de allierade landsteg i södra Frankrike i augusti 1944, genomförde han en framgångsrik evakuering av de tyska styrkorna, av vilka de flesta saknade adekvat utrustning i form av transportfordon för att genomföra en sådan. Efter att ha stabiliserat fronten vid Vosgesbergen, beordrades han att gå till motanfall. Blaskowitz och General der Panzertruppen Hasso von Manteuffel, som förstärkt Blaskowitz styrkor under reträtten, protesterade och begärde istället att få förstärka de tyska linjerna. Hitler vägrade, och efter att inledningsvis pressat tillbaka de allierade styrkorna, körde den tyska offensiven fast och Blaskowitz löstes även från denna tjänst.
Återkallad ur reserv, avlöste han Generaloberst Kurt Student som befälhavare över Heeresgruppe H (Armeegrupp). Under krigets sista månader genomförde sedan en framgångsrik reträtt in i norra Nederländerna, för vilket han belönades han med svärden till sitt Riddarkors. Den 5 maj 1945 kapitulerade han de tyska styrkorna till de allierade, även om själva undertecknandet skedde först den 6 maj, då ingen skrivmaskin kunde hittas.
Till sin stora chock, befann sig han sig som åtalad som krigsförbrytare i Nürnberg, och den februari 1945, begick han självmord genom att kasta sig ner från en balkong.

Noter:
1) Christopher R. Browning: The origins of the final solution [...]; s. 75.
2) Ibid
3) Ibid
4) Browning, s 77
5) Saul Friedländer: Utrotningens år, 1939-1945; s. 59
6) Richard J. Evans: The Third Reich at War [...]; s. 25

Källor:
Christopher R. Browning: The origins of the final solution, the evolution of Nazi jewish policy 1939-42; Arrow Books Limited, 2004
Richard J. Evans: The Third Reich at war; how the Nazis led Germany from conquest to disaster; Penguin Books 2008
Saul Friedländer: Utrotningens år, 1939-1945; Natur & Kultur 2010
Deutsche Bundesarchiv