Allemansrätten under attack

De senaste dagarna har massmedia gottat sig i de bulgariska bärplockare, som i många fall på underliga omvägar hamnat i något del av landet ingen kände till. Det som inleddes i uppländska Mehedeby, där runt 600 bulgarer slog sig ner i två läger utanför det lilla samhället, upprepas nu runt omkring i södra Norrland och Mälardalen. Massmedia har givetvis inte varit sena att plocka upp frågan, och såväl tv som tidningar fylls nu av berättelser om förvirrade och hungriga bulgarer, upprörda lokalbor och kommunpolitiker som skriker efter att staten ska ta sitt ansvar. För att stämma i bäcken har dessutom flera bäruppköpare uttalat sig i massmedia, där de svär sig fria från ansvar och skyller allt på skumma och oseriösa köpare. Med tanke på antalet bäruppköpare som uttalat sig i frågan, börjar man lite smått undra precis vem och vilka dessa är, speciellt som alla verkar vara laglydiga och fullständigt seriösa.
Många kräver nu att staten ska gå in och bistå bulgarerna, men riktigt vad staten ska och kan göra verkar ingen riktigt veta, bara de gör något.

Och medan denna massmedia fars fortgår, där vissa spyr galla över bulgarerna och andra får utlopp för sina självpåtagna altruism, ofta inför den församlade journalistkåren. Så är frågan om denna verksamhet som pågår, verkligen är förenlig med allemansrätten. För jag måste faktiskt säga att jag känner sympati med de markägare, som tröttnat på att ha horder med bärplockare och vildmarksturister (som likt de bulgariska bärplockarna betalt dyra pengar för att bo under en presenning i skogen) som bedriver kommersiell verksamhet på deras egendom. Att denna verksamhet också i vissa avseenden leder till åverkan på naturen, har gjort att många tröttnat och nu försöker inskränka Allemansrätten.
Detta är förstås oroväckande, Allemansrätten är något vi ska vara stolta och rädda om, det är otvivelaktigt något vi i Skandinavien i allmänhet, och i Sverige i synnerhet, är ensamma om att ha. Att kunna gå fritt i skog och mark, är något som i övriga världen inte alls är en självklarhet, utan något som ofta får ske på anvisad plats.
Tanken bakom denna sedvanerätt, var att uppmuntra folk att röra sig i naturen och på så sätt få en större förståelse för den och vårt land. Även om dessa tankar idag kanske ter sig gammalmodiga, så finns det i dag kanske ett ännu större behov, i och med att allt fler och fler bor i städerna, långt ifrån skog och mark. Tyvärr finns det dock de som missbrukar denna sedvanerätt, och hit anser jag bland annat att såväl kommersiella bärplockare som vildmarksturister hör. Det var, och är, inte tänkt att denna rättighet – som också inbegriper en rad skyldigheter – ska missbrukas av kommersiella intressen. Allemansrätten är inte till för att låta inhyrda bulgarer, thailändare o.s.v. gå fram som djupfisketrålare och plocka allt, för att sedan sälja det. Den är inte heller till för någon kommersiell vildmarksturism, där man i många fall verkar helt strunta i de skyldigheter som faktiskt omgärdas av Allemansrätten.
Men, eftersom Allemansrätten inte omfattas av någon lagstiftning, så har dessa – och andra aktörer – funnit ett kryphål. Att många markägare, som inte är roade av vare sig bärplockare eller vildmarksturism, nu tröttnat har jag faktiskt full förståelse för. Varken turisterna eller bärplockarna verkar i någon högre grad känna sig förpliktade att uppfylla de skyldigheter, man enligt sedvanerätten ska uppvisa. Istället har det slutat med att markägarna fått sett sin egendom förstörd, och i många fall också tvingats till stora omkostnader för att sanera området.

Det har nu på senare tid förts fram förslag om att lagstifta om att begränsa Allemansrätten, och tyvärr så måste jag bara konstatera att jag har viss förståelse för de önskemålen. Det var knappast den här visionen, men stora tältläger som för tankarna till något slumområde i Tredje Världen eller att turistbolag ska tjäna stora pengar på att låta folk leva rövare i skogen. Tanken var att vanliga människor, utan att behöva be om lov eller betala, skulle kunna röra sig fritt i skog och mark. Det är synd att denna tillgång nu är hotad, och kanske också successivt kommer att inskränkas.

Källor:Allemansrätten