Att gräva en grop åt sig själv, del två

Vi fortsätter där vi slutade i tisdags, nämligen med några klargörande runt Dick Harrisons recension av Antony Beevors bok om Andra världskriget, och eftersom det första inlägget blev rätt långt, så avsluts det i detta inlägg.

Harrison skriver vidare att

”Även Abessinienkrisen borde ha framhävts mer: utan en förståelse av Mussolinis framgångsrika aggression i Afrika blir det omöjligt att förstå hans ockupation av Albanien och olycksaliga krigsintresse visavi Frankrike, Grekland och Storbritannien, som fick mycket stor betydelse för andra världskrigets förlopp.”

Nu har jag som sagt inte läst boken, så jag kan inte uttala mig i själva sakfrågan, men från är dock om inte Harrison själv, återigen, gör samma blunder. Visst var Abessinien en vattendelare, i den aspekten att den i många avseenden innebar den slutliga brytningen mellan de tre medlemmarna i den så kallade ”Stressafronten” och gjorde att Mussolini och Italien knöts närmare Tyskland. Det är kanske också rätt magstarkt att kalla den framgångsrik, även de italienska styrkorna gick segrande ur striden, var det långt ifrån någon promenadseger och italienarna hade stora problem att betvinga den abessinska armén.
Hur som helst, så hade de italienska koloniala aspirationerna långt äldre bakgrund än invasionen av Abessinien 1935. I mångt och mycket kan man spåra grunden till dessa idéer i slutet av 1800-talet, då det nyligen enade Italien började drömma om att skapa ett imperium likt övriga europeiska länder. Dessa planer stötte dock på patrull, då italienska styrkor besegrades i slaget om Adowa, och försöken att få kontroll över Afrikas Horn gick om intet. Debaclet i Abessinien blev ett nationellt trauma, och låg som en våt duk över de italienska koloniala drömmarna.
I början av 1910-talet riktade förespråkarna för ett italienskt kolonialvälde, sin blickar mot Libyen, som vid denna tid styrdes av Osmanerna, men som i praktiken var självstyrande. Efter en kort konflikt erövrades området, och segern sågs av många som en kompensation för misslyckandet 1896. De italienska koloniala drömmarna hade dock en mängd kritiker, varav en av de mer högljudda var redaktören för den socialistiska tidningen Avanti!, Bentio Mussolini. Som många andra socialister såg han de konservativa försök att skapa ett imperium som förkastligt, och något som inte Italien borde sysselsätta sig med. Den åsikten skulle han dock, likt många andra, successivt börja ändra på under kriget, då han bröt med de socialistiska partiet och istället närmade sig ultranationalistiska rörelser.

Bland dessa återfanns många som drömde om ett Storitalien, men vars drömmar om att få utvidga landets gränser på det sönderfallande Habsburgska rikets rester, krossades helt i samband med Versaillefreden och skapandet av Jugoslavien. Försöken att skapa en fascistoid drömstat i Fiume (nuvarande Rijeka), misslyckandes dock – delvis med indirekt bistånd av Mussolini – och staden blev en fristad (som rent administrativt kunde likställas med situationen i Danzig). När så Mussolini utnämndes till regeringschef 1922, påbörjade han genast ett arbete för att stärka den italienska närvaron på Balkan.
Ett av de första försöken kom redan augusti 1923, då italienska styrkor landsteg på den grekiska ön Korfu efter att tre medlemmar i en italiensk gränsregleringskommission mördats. Krisen löstes efter att den internationella domstolen i Haag gått in och medlat i konflikten, och tvingat Mussolini att evakuera de italienska styrkorna. Här, bör man kanske se de första stapplande stegen till den italienske diktatorns drömmar om ett Storitalien. Nästa mål, där han i praktiken fick fritt spelrum, var i Libyen. Koloniseringen av landet hade i praktiken avbrutits av det första världskriget, och när Mussolini slutligen valde att vända ögonen hit, kontrollerades större delen av området av beduiner. I ett fullständigt hänsynslöst krig, där italienarna inte drog sig för att nyttja kemiska stridsmedel (vilket de iofs inte var ensamma om, även britterna nyttjade detta för att pacificera upproriska irakiska klaner) och inrättade koncentrationsläger, besegrades till slut upprorsmännen. Helt pacificerat blev dock aldrig riktigt Libyen, men nu påbörjades en massiv kolonisering av landet och tiotusentals italienare flyttades till nyinrättade läger.

Så här länge var dock omvärldens intresse i de italienska försöken att utöka sin intressesfär, förhållandevis få. Det som ändrade hela styrkebalansen i Europa var när Adolf Hitler 1933 utsågs till regeringschef, och även om Italien fortsatte att delta i arbetet med att bibehålla status quo i enlighet med Versaillefreden, så började nu den enade fronten spricka. Efter att Storbritannien ingått ett flottavtal med Tyskland, där man i praktiken godkände en tysk upprustning, sprack den så kallade Stressafronten. Försöken att ena de tre länderna gick trögt, och istället började länderna själva sörja för sina intressen.
Italiens sista riktiga medverkan i försöken att upprätthålla Stressaförbundet, var när man – om än mer på pappret än i verkligheten – reagerade mot den nazistiska statskuppen i Österrike 1934. Efter detta började Italien allt mer överge Frankrike och Storbritannien, vilka nu oroades över att Italien skulle vända blickarna norrut mot Tyskland.
Samtidigt hade ytterligare en av de revisionistiska segermakterna börjat röra på sig, i Sydostasien hade makten i Japan allt mer och mer hamnat i händerna på den japanska armén. Nationalistiska och starkt besvikna över västvärldens erkännande av de japanska drömmarna om ett imperium, hade man på egen hand börjat karva ur ett eget imperium på det sönderfallande Kinas bekostnad. 1931 annekterades Mukkden, och till skillnad från krisen på Korfu, så agerade inte omvärlden. Nationernas Förbund, föregångaren till Förenta Nationerna och den internationella domstolen i Haag, visade sig fullständigt oförmögna att förhindra japanernas annektering.
Det är ur denna soppa man ska se det pånyttfödda italienska intresset av Abessinien, för vad som sedan skedde är än idag omtvistat. I ett försök att blidka den italienska diktatorn, gav fransmännen delar av franska Somaliland och Tunisien. Samtidigt antydde både den brittiske utrikesministern Samuel Hoare och den franske Pierre Laval, att Mussolini fick fria händer i Abessinien. Italien invaderade, och en våg av indignation i såväl Frankrike som Storbritannien, gjorde att både Laval och Hoare kritiserades starkt och att deras muntliga bifall till en italiensk invasion genast skulle upphävas.
Italien utsätts efter detta för en internationell blockad, som dock är tandlös då den inte omfattar bl.a. olja. Krisen i Abessinien innebär dock en direkt brytning med de forna allierade, och Mussolini vänder blickarna norrut. Men, och detta är viktigt, det innebär fortfarande inte att Italien var inställd på att helt bryta med varken Frankrike eller Storbritannien. Det fanns ett starkt avståndstagande till Tyskland inom många kretsar i såväl Fascistpartiet som den italienska armén, och först under slutet av 1930-talet börjar den italienska armén långsamt att gå ifrån tanken på ett krig mot Tyskland i norra Italien och istället rikta blickarna mot ett krig i Nordafrika.
När kriget slutligen bryter ut hösten 1939, förklarar sig Italien neutralt och faktum är det fortfarande finns många kritiker till ett närmande med Tyskland. Den italienske utrikesministern Ciano är kanske en av de mer kända, och det avtal som Hitler slöt med Stalin väckte stark irritation i Rom, inte minst därför att tyskarna överhuvudtaget inte hade tagit upp förhandlingarna med italienarna. Den tyska hållningen mot Finland i samband med den finsk-ryska kriget 1939/40, väckte också stark kritik i Rom, vilka inte var helt insatta i de finstilta avtal som ingåtts mellan Tyskland och Sovjetunionen. Så faktum är att det fortfarande fanns chanser för ett närmande mellan Italien, Frankrike och Storbritannien. Så sent som i maj 1940, lät Mussolini förklara att han var villig att närma sig de båda länderna, mot att han fick delar av de franska kolonierna i Nordafrika. Britterna uppmanade dock fransmännen att neka, och det hela rann ut i sanden. Istället valde Mussolini, kanske lite oväntat från alla sidor, att förklara krig mot Frankrike och Storbritannien.

Det är alltså ur denna synvinkel man ska se den successiva förändringen som sker i den italienska utrikespolitiken. Även om Abessinienkrisen blev startskottet på den italienska expansionen, hade den pågått under stora delar av landets existens. Mussolini som själv varit kritisk mot den förda kolonialpolitiken, ändrade som sagt sin ståndpunkt i takt med att närmade sig de nationalistiska grupperna i Italien. Deras expansionistiska drömmar låg dock i Östeuropa, men här hade Italien allt för många konkurrenter. Under 1920-talet byggde Frankrike upp en rad allianser i området, men de italienska försöken att axla fransmännens mantel i Östeuropa misslyckades. Istället var det Tyskland, som tack vare sin större industri och bättre ekonomiska möjligheter, ersatte fransmännen i östra Europa.
Som vi sett hade hans intresse av Grekland och Albanien, långt äldre anor än kriget mot Abessinien och ska man dessutom lägga till fråga om Fiume, så sträcker den sig ännu längre tillbaka. Även om invasionen av Abessinien inte ska underskattas, ska den kanske inte heller överdrivas, speciellt som både britterna och fransmännen inledningsvis uppenbarligen inte verkade negativt inställda till den. Det var först efter att omvärlden reagerat, som man tog avstånd. Huruvida Mussolini gått vidare i konflikten utan det fransk-brittiska godkännandet, är oklart, kanske hade han gjort det, kanske hade han backat tillbaka. Den andra frågan är förstås vad som hänt om britterna eller fransmännen inte tagit avstånd från Mussolinis invasion av Abessinien, hade han ändå hamnat i klorna på Hitler eller fortsatt lotsa sig fram mellan de båda parterna?
Invasionen innebar dock ingen fullständig brytning, och även om Frankrike och Italien successivt gled isär under 1930-talets andra hälft, så bibehöll båda länderna kontakten. Många fascister var starkt negativt inställda mot Tyskland, och såg hellre en latinskt front mot germanerna, än ett närmande till dem. Mussolini själv hade tidigare uttryckt starka antipatier mot Tyskland, men ändrade med tiden åsikt i frågan. Många andra italienare gjorde det inte, och många oroades också över närmandet och vad de kunde få för konsekvenser.

Harrisons analys av de två händelser jag pekat på, baseras dels på en äldre analys av läget, men också av en predestinerad bild av världen, där utvecklingen enbart kan ta en väg. På samma sätt som det inte på något sätt var förutsägbart att Hitler skulle utses till Rikskansler, var det inte förutbestämt att Mussolini skulle liera sig med Hitler. Av hans uttalanden och ageranden under slutet av 1920- och början av 1930-talet, var det snarare tvärt om. Inte ens invasionen av Abessinien, eller deltagandet i det Spanska inbördeskriget, gjorde det förutbestämt, bara mer troligt. Faktum är att avtalet mellan Tyskland och Sovjetunionen, och den senare tyska inaktiviteten i samband med det finsk-ryska kriget 1939/40, väckte stor irritation bland många fascister och italienska militärer.
Det kan kanske te sig lite magstarkt att en amatörhistoriker kritiserar en erkänd historiker, och försöker slå honom på fingrarna, och så må vara. Jag har stor respekt för Harrisons kunskaper vad gäller svensk medeltid, och i det ämnet är jag tämligen övertygad om att hans kunskaper vida överstiger mina starkt begränsade. Men i ämnet 1930-talets Europa och Andra världskriget, uppvisar Harrison en rad små, men ack så irriterande brister i sin analys av händelseförvecklingen.
Det spanska inbördeskriget som testområde för Axelmakterna är starkt överdriven, snarare var det striderna i Polen och under kampanjen i Västeuropa som gav tyskarna de lärdomar de behövde. Inte heller var konflikten i Abessinien startskottet för en italiensk kolonialpolitik, det var ett arv från 1870-talet och de ultranationalistiska drömmarna om att upprätta Italien som en europeisk supermakt.

Källor:
Beevor ser individen i det globala kriget