Dick Harrison recenserade den 1 juli 2012 Antony Beevors mastodontverk om andra världskriget, en riktig tegelsten på över 1000 sidor som ska ge en överskådlig bild av det andra världskriget. Nu har jag varken köpt eller läst boken, så jag kan givetvis inte kommentera Harrisons synpunkter på bokens tillkortakommanden eller fördelar. Dock kan jag väl på basis av att ha läst de flesta av hans böcker, gissa mig till en hel del av sånt jag troligen skulle irritera mig på. Hur som helst, i slutet av sin recension beklagar Harrison att Beevor fallit in i en äldre förklaringsmodell av varför de sovjetiska styrkorna körde fast i Finland, och det må så vara. Men det ironiska är att Harrison själv, gör precis samma misstag, när han skriver:”Sett ur pyreneisk synvinkel var spanska inbördeskriget betydligt mer än ett världskrigspreludium i vilket de totalitära staterna fick testa flygplan och trupper på en för dem själva perifer arena.”
Det här är en gammal, ofta väl repeterad, åsikt om det spanska inbördeskriget. Om man läser lite nyare verk, eller böcker som beskriver både de italienska och tyska insatserna i kriget, inser man tämligen omgående att det var långt ifrån något testområde för axelmakternas stridskrafter. Snarare verkar många historiker idag tona ner bilden av Inbördeskriget som ett testområde för Axelmakterna, och många pekar också på att erfarenheterna från kriget mycket väl kunde varit kontraproduktiva.
Nu må förstås Harrison, som medeltidshistoriker, vara förlåten att han kanske inte håller sig allt för uppdaterad i ämnet, men anklagar man någon för att förmedla en ålderstigen och delvis felaktig förklaringsmodell, torde man själv kanske försöka avhålla sig från att falla ner i samma grop.
Låt oss då gå igenom de erfarenheter som tyskarna och italienarna kunde tillgodose sig efter att Inbördeskriget avslutats, vad gäller den sovjetiska insatsen är mina kunskaper allt för bristfälliga för att jag ska kunna säga något. Men, med tanke på att många av de instruktörer och piloter som skickades till Spanien sedemera hamnade i onåd hos Stalin, främst på grund av att de misstänktes haft kontakt med anarkister och trotskister, så torde deras erfarenheter vägt väldigt lågt.
Hur som helst, majoriteten av de tyskar som tjänstgjorde under Inbördeskriget var manskap från Luftwaffe. Dessa användes dels för att bistå Nationalisternas flygvapen, men också för att utbilda spanska piloter att använda de tyska stridsflygplan som skickades till Spanien. Antalet tyska stridspiloter minskades successivt under konflikten, och mot slutet av kriget användes de flesta endast som lärare. Samma sak gällde besättningarna i de tyska bombflygplanen, vilka successivt ersattes med spanjorer, och tyskarna förpassades till att utbilda nya spanska bombflygare.
Den enda egentliga positiva lärdom tyskarna kunde tillgodose sig, var att många piloter och besättningsmän i bombflygplanen fick värdefull flygtid i strid. Även om tyskarna ofta roterade sitt manskap i Spanien för att så många piloter som möjligt skulle få möjlighet att medverka, bör det ändå sägas att dess effekt på det andra världskrigets utgång var obefintligt.
Detta ska vägas upp mot det faktum att de slutsatser man drog av sin medverkan, var av begränsat värde. De tyska bombplanen kunde allt som ofta angripa sina mål utan att behöva oroa sig för mängder av republikanskt luftvärn eller jaktflygplan. Slutsatserna Luftwaffe drog av sina insatser, var att deras bombflyg hade tillräckligt med försvarsåtgärder för att skydda sig mot fientliga angripare. När kriget sedan startade hösten 1939, blev snart besättningsmännen på de tyska bombflygplanen snabbt varse om att så inte var fallet.
Inte heller det tyska jaktflyget kunde tillgodoräkna sig några egentliga fördelar av sin insats i Inbördeskriget, efter att tyskarna ersatt sina Heinkel He-51:or med Messerschmitt Bf 109:or, var det tyska jaktflyget så överlägset sina spanska motståndare, att det inte var tal om några lärdomar av insatsen. De klagomål som ändå hördes från de tyska piloterna på bl.a. Bf 109, ignorerades i stort sett av ansvariga inom Luftwaffe.
Många av de flygplan som senare skulle dominera luftrummet under det andra världskriget användes överhuvudtaget inte i inbördeskriget, Luftwaffes stora skrytobjekt Messerschmitt Bf 110 blev inte klar förrän kriget nästan var slut, och det är ytterst tveksamt om man ändå kunnat avläsa några som helst av flygplanets brister mot jaktflygplan.
Vad gäller markstyrkorna, så användes dessa primärt som för att utbilda spanska soldater i modern krigföring och att använda sig av tysk utrustning. De såg ytterst begränsad användning, och erfarenheter av krigföringen i Spanien bör ha varit fullständigt obefintlig. Dels var antalet alldeles för få, dels skilde använde sig spanjorerna inte alls av någon blixkrigstaktik. Franco verkar snarare sysselsatt sig med någon form av utnötningskrig, där de fåtaliga tyska stridsvagnarna användes som infanteriunderstöd, och inte tvärt om.
Även om de tyska stridsvagnarna var klart undermåliga de sovjetiska, så fick dessa lärdomar ingen större effekt. Det är först i samband med att tyskarna stöter samman med T-34:orna och KV-2:orna på Östfronten, två år efter att det spanska inbördeskriget avslutats, som den tyska krigsmakten börjar bygga kraftigare stridsvagnar med sluttande pansar.
Inte heller pansarvärnet, vars Pak 35/36:or har vissa problem med de sovjetiska stridsvagnarna, ersätts på allvar förrän i samband med Operation Barbarossa. Det enda möjliga positiva lärdom tyskarna kan tänkas fått, är att man – om man ska sätta legenden någon tilltro – använde sig av sina 88mm luftvärnskanoner som pansarvärnskanoner. Även om det med tiden blev fruktad, och visade sig vara minst lika effektiv i denna roll, så är det tveksamt om det verkligen kan tänkas fått någon större effekt på krigsutgången. Det är också rimligt att anta att man ändå, på grund av de tyska pansarvärnskanonernas tillkortakommande, tvingats använda dem i denna roll ändå.
Om värdet av de tyska insatserna i kriget var – milt sagt – begränsat, så är det inget emot det italienska. Det italienska bidraget till Franco var massivt, och Benito Mussolini skickade stora mängder soldater och utrustning till Spanien. Till skillnad från tyskarna som successivt ersatte sin föråldrade utrustning med nyare, bl.a. ersattes dubbeldeckaren He-51 med Bf 109 och så vidare, var de italienska piloterna primärt utrustade med samma material under hela kriget.
Detta berodde dels på en stark motvilja bland de italienska piloterna och konstruktörerna att gå ifrån sina dubbeldeckare, men också brister inom den italienska industrin. Medan de tyska piloterna i sina nyare Messerschmitts, inte hade någon jämbördig motståndare på den republikanska sidan, var de italienska flygplanen jämbördiga eller sämre än de sovjetiska flygplan som republiken använde sig av. Även om de italienska piloterna var erkänt skickliga, och ofta kunde pressa sina flygplan till det yttersta, så led de stora förluster i takt med att det republikanska flygvapnet ersatte sina äldre modeller mot nyare.
Det italienska bombflyget hade innan kriget ett mycket gott rykte, många av flygplansmodellerna hade satt en mängd rekord i hastighet och långdistans. De led dock av samma problem som de tyska, nämligen att de sällan utsattes för några större svårigheter. Målen var ofta obefintligt beskyddade av luftvärn, och allt som ofta skyddades man av både italienska och tyska jaktflygplan.
Men om det italienska flygvapnets insatser var tveksamma, var det inget emot de italienska marktrupper. Dessa utgjordes av en salig blandning av svartskjortor (det vill säga det italienska fascistpartiets väpnade milis), militärer och tvångsrekryterade. Till skillnad från de tyska manskapet som främst användes som instruktörer, tjänstgjorde de italienska soldaterna vid fronten. Deras insats kan väl i stora drag betecknas som fiaskoartad, efter att Mussolini själv vänt sig till Franco och bett att få låta sina styrkor leda angreppet mot Madrid 1936, led de ett ytterst pinsamt nederlag mot republikanska styrkor som främst utgjordes av landsflyktiga italienare. Fadäsen till trots, så fortsatte de italienska styrkorna att strida sida vid sida med spanjorerna, men några större lärdomar drog nog inte italienarna av sina erfarenheter.
De italienska styrkorna skulle i praktiken gå till krig med precis samma utrustning man använde sig av under det spanska inbördeskriget, som när man förklarade krig i juni 1940. Det italienska flygvapnet hade visserligen börjat ersätta sina dubbeldeckare med moderna monovingeplan, men utvecklingen gick långsamt och många italienska piloter var ytterst tveksamma till förändringarna. Några strategiska lärdomar av konflikten drog man inte heller, den italienska militären var vid denna tidpunkt inne i en fas då man successivt började ändra fokus från en förväntad konflikt med Tyskland i norra Italien, till en eventuell konflikt med Frankrike och Storbritannien i Nordafrika. Arbetet gick dock extremt långsamt, och även om det fanns visionärer, var den italienska industrin oförmögen att producera den utrustning som var planerad.
Så slutsatsen av detta blir att Axelmakternas erfarenheter i inbördeskriget får sägas varit minimala, både de taktiska och strategiska lärdomarna var av ringa värde under andra världskriget för någon part. Det är också värt att notera att tyskarnas bidrag till Franco, ändå var begränsat och främst bestod av manskap från flygvapnet. Även om dess inverkan inte ska försummas, så var det ändå på marken kriget avgjordes, och här var dess inflytande ändå starkt begränsat. Den förda spanska taktiken var inte heller i fas med de tyska tankegångarna, och förde kanske mer tankegångarna åt den taktik som förts under det första världskriget. Mig veterligen ersattes inte heller någon flygplansmodell baserat på erfarenheterna under kriget, det var redan innan kriget beslutat att Luftwaffes standardjaktflygplan skulle vara Bf 109, och inte – den i många avseenden bättre – Heinkel He 112.
Om värdet av den tyska insatsen var obefintlig, så får den italienska sägas vara mikroskopisk. Trots att de italienska flygplanen led stora förluster under kriget, var många italienska piloter tveksamma till att införa moderna förändringar. Den italienska industrin saknade kapacitet att tillgodose efterfrågan, och det fanns även andra flaskhalsar som stoppade utvecklingen av den italienska armén, även om man velat. Många av de problem som senare skulle förfölja den italienska krigsinsatsen, visade tämligen tydligt under inbördeskriget, med debaclet utanför Madrid som det kanske mest påtagliga.
Källor:
Beevor ser individen i det globala kriget
No comments:
Post a Comment