Den regniga sommaren har lett till att jag hängett mig med att gå igenom mitt filmbibliotek, och en av de filmer jag valde att spendera några timmar av mitt liv var Sam Peckinpahs ”Järnkorset” (Cross of Iron) från 1977. Uppenbarligen hittat i någon butiks reakorgar, hade den tydligen glömt och gömts undan och förblivit oöppnad. Full av förväntan på en film som jag fann både intressant och spännande som yngre, slog jag mig ner för att bevittna den, så här i efterhand skulle jag kanske avstått...För de som nu inte riktigt vet vad jag talar om för film, så kantades den här filmen av stora problem. Peckinpah som kanske är mest känd för filmer som ”Det vilda gänget” (The Wild Bunch) från 1966, och som även gjort ett namn av att vara otroligt svår att arbeta med. Vid tiden för Järnkorset, var dock Peckinpahs karriär på väg nedåt, år av alkohol och drogmissbruk hade satt sina spår, och hans senare filmer hade svårt att locka såväl kritikerna som biopubliken. Trots detta var han fortfarande en ansedd regissör och erbjöds jobbet att göra såväl nyinspelningen av King Kong som Superman, innan han lite överraskande valde att tacka ja till ett tysk-engelskt produktionsbolag att spela in en film baserad på Willi Heinrichs bok ”Das Geduldige Fleisch” från 1955.
Efter det sedvanliga bråket med inspelningsledningen, skrev Peckinpah om större delen av manuset och tvingades dessutom gå in med runt 90.000 dollar för att kunna anställa kompetent personal. Själva inspelningarna var inte heller helt oproblematiska, och även om han dragit ned på sitt kokainmissbruk, hade detta istället ersatts med ännu mer supande. Delar av den utrustning som den jugoslaviska armén lovat dök inte heller upp när den skulle, och mitt under filminspelningen tog pengarna slut och man tvingades improvisera slutscenen som spelades på en dag.
Hur som helst, filmen utspelar sig på Kubanhalvön någon gång 1943, där ett tysk regemente slåss med näbbar och klor för att inte krossas av Röda armén. Till detta regementet anländer den aristokratiske kapten Stransky (Maximilian Scheel) från Frankrike, för att få sitt hett eftertraktade järnkors. Han blir beklämd av den uppenbara brist på disciplin, och tron på den slutliga segern som genomsyrar överste Brandts (James Mason) stab. Han hamnar också i direkt konflikt med den egensinnige och antiauktoritära korpral Steiner (James Coburn), som leder regementets spaningspatrull. I samband med att regementet hotas av att krossa av ett sovjetiskt anfall, samlar den sympatiske löjtnant Meyer (Igor Gallo) ihop de tyska styrkorna och inleder ett motanfall och slår tillbaka de sovjetiska styrkorn. Meyer avlider dock under motanfallet, och samtidigt som Steiner skadas svårt så gömmer sig en panikslagen Stransky i sin bunker. När Steiner återvänder till fronten efter en kortare vistelse på ett sjukhus, ber Stransky honom att hjälpa honom få Järnkorset, genom att säga att det var han och inte Meyer som ledde motanfallet, något Steiner vägrar.
Inkallad till Brandt tillsammans med Stranskys adjutant Triebig (Roger Fitz), förklarar sig Brandt villig att dra Stransky och Triebig inför militärdomstol för att ha ljugit. Steiner säger sig dock behöva några dagar att tänka över saken, med detta hot hängande över sig, undlåter Stransky att underrätta honom om att hela regementet ska utrymma sina positioner inför en hotande sovjetisk offensiv. Plötsligt befinner sig Steiner och hans manskap helt ensamma, och nu inleder ryssarna sin offensiv...
Även om man är medveten om de kaotiska förhållanden som rådde under inspelningarna, så är det ändå svårt att riktigt blunda för filmens uppenbara brister och problem. Filmens röda tråd är konflikten mellan den preussiske Stransky och bohemiske Steiner, runt vilket man hjälpligt klippt in en rad löst sammanhängande händelser.
Det är således gott om logiska luckor, där det mest uppenbara kanske är angreppet mot fabriken när Brandt uppmanat till fullständig reträtt och att man inte ska lämna någon eftertrupp. Trots detta är de tyska linjerna fulla av soldater, av vilka många dessutom flyr tillsammans med Steiner och hans manskap in i en hemlig tunnel. Men när de kommer ut, är de spårlöst borta. En annan intressant iakttagelse är att de tyska linjerna befinner sig i en sänka, medan de sovjetiska trupperna dominerar höjderna. En inte allt för optimal lösning, om inte annat fråga fransmännen i Dien Bien Phu, även för en som aldrig satt sina fötter i ett par militärskor.
En annan sak som slår en som insatt, är Stranskys uppenbart morbida intresse över att få ett Järnkors. Nu vill jag på intet sätt nedvärdera utmärkelsen, så verkar det i ärlighetens namn inte varit allt för svårt att erhålla, utan att för den delen behöva riskera liv och lem på en utsatt sektor på Östfronten. Det är väl dessutom tveksamt om den skulle väcka allt för stor respekt bland Stranskys preussiska kollegor på någon sammankomst, speciellt som dessa troligen kunde stoltsera med långt mer svårvunna utmärkelser.
En annan underlig person är Zoll (Arthur Brasse), som anslutit till förbandet under Steiners sjukhusvistelse, och sägs vara såväl partimedlem som före detta medlem i ett insatsförband. Riktigt vad en förmodad medlem av antingen SS och/eller den tyska polisen, gör i ett förband i Wehrmacht känns väl inte helt övertygande. Speciellt som dessa redan hade gott om egna förband, vilka även dessa led av brist på manskap och rimligtvis borde varit mer logiska. Att han dessutom mer för tankarna till någon brittisk snobb, än övertygad nazist, gör väl inte heller saken bättre.
Men det är inte bara karaktärerna som lämnar en del att önska, många scener känns – och var säkerligen – framhastade och fruktansvärt improviserade. Drömsekvensen när Steiner vaknar upp är ett sådant exempel, och kärleksaffären mellan honom och sjuksystern känns otroligt malplacerad och obegriplig. Även den antydda homosexuella relationen mellan Stranskys adjutant Triebig och Keppler, vilka skickats till Östfronten från Frankrike på grund av detta. Även om jag inte på något sätt ifrågasätter homosexuella relationer inom den tyska armén, vilka säkerligen var långt mer vanligt förekommande än man kanske tror, så antar jag att personer som blev påkomna knappast kunde förvänta sig behålla vare sig grad eller utmärkelser. De hade antingen skickats till ett koncentrationsläger, eller till något av de straffenheter (dock inte som Sven Hassels förband som var utrustade med Panzerkampfwagen IV) som tjänstgjorde på någon gudsförgäten grekisk ö, eller sysselsatte sig med att gräva upp och ner minor.
Som vanligt när det gäller Peckinpah, som gjort sig känd som en regissör som inte sparade på varken krutet eller teaterblodet. Järnkorset är förstås inget undantag, och som sig bör är också många av dödsscenerna i ultrarapid. Detta må ha varit kontroversiellt och nyskapande när han började nyttja sig av denna effekt, nu känns det dock inte lika nyskapande och istället får man uppfattningen att många av scenerna slängs in lite på måfå.
Vill man ytterligare analysera filmen, kan man även dels ana hans passion för manlig kärlek och kvinnoförakt, vilket är ett genomgående tema i många av hans filmer. I denna film är en sådan nyckelscen den när Steiner, väljer bort sin sjuksyster han förfört och istället, trots att han inte behöver, återvänder till fronten och sina manliga kamrater.
Det som räddar den här filmen är skådespelarnas insatser, Coburn, Schell och Mason gör lysande insatser. Även om Stranskys motiv må vara dubiösa, så är relationen mellan honom och Steiner det som driver hela filmen, och känns i många avseenden som inte helt orealistiska. Som vanligt med filmer som ska spegla dåtiden, smyger sig en och annan historisk anakronism in, och Peckinpahs film ska nog mer ses som en återspegling av 1970-talet än Tyskland 1943, även om det givetvis börjat smyga sig in en hel del tveksamheter om krigets utgång vid det här laget.Det är också en av de få Hollywoodfilmer där hjältarna är tyskar, även om de i denna film i mångt och mycket kan definieras som antihjältar. Stora delar av utrustning är också autentisk och får man svettningar och hjärtklappningar av tyskt och sovjetiskt krigsmaterial från andra världskriget, är detta en given film.
Jag nämnde Sven Hassel lite i förbifarten, och det var inte helt omedvetet. I filmen stöter vi nämligen på Slavko Štimac, som här spelar en liten rysk pojke vilken Steiner räddar, och som spelade just Sven Hassel i filmen “Döden på larvfötter” (The Misfit Brigade) 1987.
Så här i efterhand borde man kanske avstått den här filmen, och istället vårdat dess minne osedd i en mer kritisk och analystisk ålder. Klarar man av att blunda för de värsta fadäserna och att filmen känns – och troligen är – ofärdig, så är det en halvskaplig film. Hur slutresultatet hade blivit med en Peckinpah som inte var märkt av år av missbruk och ordnande finanser är svårt att säga, men troligen hade resultet blivit annorlunda.
No comments:
Post a Comment