En kväll i fotbollens tecken

Trots att United inte spelar den här helgen - laget mot Tottenham i ligacupfinalen - så har troligen laget tagit ett stort steg närmare en ligatitel, detta sedan Liverpool förlorade lite överraskande mot Middlesbourgh. Trots en rätt skaplig inledning så kunde inte bortalaget få hål på "Boro" som istället kunde ta ledningen genom ett självmål av Xavi Alonso i första halvlek. I andra halvlek försökte Liverpool, men utan Torres så var Liverpoollaget osedvanligt lamt, och inte helt oväntat kunde Boro gå upp på en kontring och göra 2-0 när man rullade upp Liverpools backlinje. Än värre blev det när Gerrad tvingades gå av pga skada, och nu ser det ut som om Liverpool återigen får rikta in sig på Champions Leauge, där man har 1-0 på Real Madrid inför returen på Anfield om en och halv vecka.

Det enda egentliga hotet verkar nu utgöras av Chelsea som fått upp ångan igen, även om man hade stora problem mot Wigan och kunde först i slutet av matchen trycka in segermålet. Arsenal gick återigen mållösa ifrån en match, och det en gång så målglada Londonlaget verkar ha otroligt svårt att göra just mål...

Så det var med andra ord en rätt trevlig lördag, trots att United inte spelade, enda smolket i glädjebägaren var väl att Chelsea lyckades besegra Wigan.
Just nu rullar matchen Atheltico Bilbao och Sevilla på tvn, och tyvärr har matchens gigant Kanoute tvingats utgått, vilket är synd, han är alltid en fröjd att se.

Jaha...

Så kom då nyheten alla väntat på, och vissa kanske till och med redan trott inträffat, nämligen att kronprinsessan Victoria och Daniel förlovat sig. Givetvis har denna antinyhet fått ett otroligt genomslag i massmedia, Sveriges Television hade nyhetsrapportering varje halvtimme där en förvirrad reporterar rapporterade att "inget har hänt." Och vände sig sedan till sin gäst för att diskutera den världsavgörande frågan huruvida Daniel härefter skulle tituleras "prins" eller ej...
Klockan två så kungjordes det alla redan kände till, Daniel från Ockelbo och kronprinsessan Victoria hade förlovat sig. Statsminister Reinfeldt var gråtfärdig på sin presskonferans, och talade om "att kärleken segrat", och inget öga var torrt. Så har det nu fortsatt, och handlare och hotellägare i Stockholm gnuggar glatt händerna, för nu vankas det bröllop nästa sommar och det kommer förstå att generera stora mängder turister och annat. Ironiskt nog är den enda kritik som hörts kommit ifrån rojalistiska kretsar, som nu anser att monarkin är hotad eftersom Westling är en man av folket, och inte tillhör någon inavlad kungaätt.

Givetvis är uppmärksamheten i svensk media inget jag förvånas över, annat än att det kanske känns lite väl mycket. Men på vilket sätt min - eller andras - livssituation förändras av att Victoria och Daniel gifter sig, ja det förstår jag faktiskt inte. Inte heller förstår jag riktigt den kritik som riktats från rojalistiska kretsar, att detta nu innebär slutet för monarkin (vilket jag visserligen välkomnar) speciellt som den nuvarande ätten knappast kan påstås ha speciellt anrika anor, faktum är att mina anor är långt finare än den nuvarande kungens.
Kanske har dessa stockkonservativa personer glömt bort det faktum att kungens ätt knappast kan påstås haft finare anor än Westling, faktum är att jag säkerligen har finare anor och är mer blåblodig än den nuvarande kungen. Det var dessutom tämligen uppenbart vid den kortfattade videosnutt kungahuset lade ut på Internet, att varken kungen eller drottningen verkade allt för glada i hela affären. Men nu är det väl som det är, och frågan är om de egentligen hade några val. Frågan är om det svenska kungahuset haft råd med att Victoria abdikerat för att få sin Daniel...

Men det ställer också andra frågor, som huruvida kungahuset tar skada av att ta in en "vanlig" människa i kungahuset. Med tanke på att Bernadottarna själva knappast har speciellt blåblodiga anor, familjen härstammar från en fransk vävare på 1670-talet, och anfadern till det nuvarande svenska kungahuset var knappast av kunglig börd. Jean-Baptist Bernadott, eller som han blivit mer känd i Sverige, Karl XIV Johan var son till sakförare i den franska staden Pau. Efter att ha arbetat som advokatskrivare sökte han sig till armén, och hans karriär tog fart i och med den franska revolutionen. Han gör bokstavligen en kometkarriär, och utnämns till furste av Ponte Corvo. Han föll dock i onåd hos Napoleon, men hans karriär räddades av ödet då den tilltänkte svenske tronarvingen Karl August avled.
Fransmannen, som nu konverterar, adopteras som Karl XIII son, och väljs av riksdagen i Örebro som ny tronarvinge. Troligen genomförs detta i ett försök att närma Sverige till Frankrike, hans föregångare hade nämligen fört en antifransk politik, vilket lett till att Sverige förlorat Finland. Dock grusades förhoppningarna, Karl XIV Johan var inte alls intresserad av att stödja sin forne överordnade, istället började han sondera terrängen för en antifransk allians med både britterna och ryssarna.
Den svenska förhoppningen om att återfå Finland blev aldrig realiserade, och istället fick man Norge. Inte heller Bernadottes dröm om att få återvända, kanske som ny monark, till Frankrike realiserade inte heller. Hans hustru Desirée Clary orkade dock inte med det svenska klimatet, utan återvände till Frankrike där hon levde ett jetsetliv och omgav sig med såväl älskare som andra festfixare.

Nazisternas försvunna guld

Få saker är så mytomspunna som vart nazisternas stulna guldskatter tog vägen efter kriget. Både före och under kriget hade de nazistiska skattletarna varit i farten, och i många fall hade man redan innan invasionerna lagt upp planerna för hur de erövrade ländernas rikedomar skulle fraktas till Tyskland. Både Polen, Frankrike och Ryssland brandskattades på konstsamlingar och andra värdesaker, i en omfattning som knappt setts i Europa sedan den svenska armén drog fram genom Europa under det 30-åriga kriget.
En av de värsta konsttjuvarna var Hermann Göring som samlade på sig en enorm mängd med konstföremål, vilket bland annat fraktades till hans egna villa i östra Tyskland. Men han var inte ensam, både SS, riksbanken och andra nazister var likt gamar redo att kasta sig över Europas rikedomar. Nu var dock inte museum, enskilda samlare och de erövrade ländernas riksbanker de enda offren, nej det fanns ytterligare, och i mångt och mycket mer obehagliga, källor till rikedom. I samband med förintelsen av de Västeuropeiska judarna kom tyskarna över enorma mängder pengar, smycken och andra värdeföremål, vilka främst var tänkt att fylla den tyska riksbankens kista.

Krigsslutet innebar förstås att mycket av alla dessa rikedomar kom på avvägar, i det kaos som utspelades under det Tredje Rikets sista skälvande månader gjorde såväl statliga verk som privatpersoner allt de kunde för att gömma undan värdeföremål eller distansiera sig från dessa. Mycket fördes via slingriga omvägar till södra Tyskland eller de delar av Österrike som fortfarnade inte ockuperades av sovjetiska styrkor.
Efter kriget gjorde de allierade, då främst de västallierade, en rad uppseendeväckande upptäckter i övergivna gruvor eller i tågset som gömts i avlägsna tunnlar. Mycket av dessa letade sig givetvis ner i såväl amerikanska, brittiska, franska, ryska o.s.v. fickor, men mycket kunde också återlämnas till dess tidigare ägare, eller i de fall där ägaren dödats till museum eller släktingar. Mycket av de föremål som "befriades" av sovjetiska styrkor återlämnades dock sällan, och än upptäcker såväl amatörforskare som ryska myndighetspersoner nya fynd i gamla sovjetiska arkiv.

Förstås hittades inte allt, mycket försvann troligen i samband med strider, bombräder mot städer - som t.ex. det ovärderliga bärnstensrummet som förts till Königsberg (nuvarande Kaliningrad) - och järnvägar eller konvojer. Annat stals säkerligen av tyska eller allierade soldater, medan annat försvann helt spårlöst.
Ryktena cirkulerade som sagt redan innan kriget, och efter kriget skapades nästan en industri där såväl amatörhistoriker som andra personer vigde sina liv i jakten på nazisternas försvunna guld. Nu var det inte bara historieintresserade eller äventyrare som fann det hela intressant, berättelserna om nazisternas försvunna guld har också skapat en hel industri när det gäller populärkulturen. Vad som hände med de försvunna rikedomarna har utgjort bakgrundshistorien för såväl författare som regisörer, och i många avseenden säkerligen spätt på intresset runt hela historien. Trots att det nu gått snart 70 år sedan krigsslutet, så har inte intresset minskat, fortfarande söker sig amatörhistoriker och äventyrare till avlägsna platser i de tyska och österrikiska alperna i jakten på eventuella kvarglömda skatter. Sjöar som Topolitz i Österrike är omgärdat av rykten om vad som döljs i det mörka och kalla vattnet, rykten som delvis bekräftats.
För några år sedan hittade en forskare vid Max Planckinstitutet lådor fyllda med falska brittiska pund, vilka förts från Saschenhausen till den avlägsna sjön och dumpats. De falska sedlarna ingick i en tysk plan för att underminiera den brittiska valutan, och berättas i den excellenta filmen "Falskmytnarna". Trots att man bärgade enorma mängder sedlar, vilka sedemera förstördes på order av den brittiska riksbanken, är det idag ännu okänt precis hur mycket av det ursprungliga materialet som hittats och sedemera förstörts. Fyndet av de falska brittiska sedlarna har således i ännu högre grad spätt på legenden om att det än idag finns gömda - och kanske bortglömda - skatter i området.

Men vad hände då med nazisternas försvunna skatter? För även om mycket har hittats, eller får förmodats letat sig ner i såväl allierade som tyska soldaters privata fickor, så kan detta förstås inte förklara vart allt tagit vägen. Nej det kan det förstås inte, men med största sannolikhet så kommer vi troligen inte heller få reda på det. För det är nog så att det mesta med största sannolikhet redan bärgats, eller fördes under krigsslutet i säkerhet av nazisterna.
Det var rätt troligt att många rätt tidigt började inse vart åt det brakade, och att det började bli dags att göra upp nödplaner i alla fall något gick snett. Redan under krigets sista månderna började man göra upp planerna för hur man skulle gå till väga efter kriget, och här kan man anta att mycket av pengarna och värdesakerna kommer in i handlingarna. Många visste säkerligen att deras aktiviteter under kriget på något sätt skulle bestraffas, och att det gällde att försöka hålla sig undan och fly från Tyskland. Till detta skulle man även behöva ställa upp för de närmaste som blivit kvar i Tyskland, och säkerligen även dessa skulle bestraffas.

Efter kriget sattes det också upp en rad flyktvägar för nazisterna och deras allierade, vilka bland annat gick via Sverige, Spanien eller Vatikanstaten. Pengar behövdes givetvis för att muta tjänstemän, och även om många säkerligen var välvilligt inställda så behövdes det säkerligen en knuff i rätt riktning. Det behövdes också pengar att sätta upp personerna i sina nya hemländer, även om man säkerligen kunde förvänta sig en viss förståelse eller sympati bland många i deras nya hemländer, så behövde säkerligen även tjänstemän här också få en knuff i rätt riktning.
Det sattes även upp organisationer för de som blivit kvar i Tyskland, vilka försökte bistå forna stridskamrater med rättslig hjälp eller bistå dem ekonomiskt på andra sätt. Givetvis kostade allt detta enorma mängder pengar, och det är förstås naivt att tro att allt detta kom via donationer. Den största delen för att bekosta allt detta kom, med största sannolikhet, från det som man trots allt lyckats smusslat undan i de tyska och österrikiska alperna. Det är också troligt att delar av de förfalskade brittiska sedlar man tillverkat under kriget använts, den brittiska riksbanken är än idag ovillig att säga precis hur många sedlar som funnits i omlopp.
När den värsta hypen efter kriget lagt sig, var det säkerligen inte allt för svårt för de involverade att leta upp de gamla gömställena och föra pengar, värdesaker och annat till mer säkra lokaler. Till skillnad från de amatörhistoriker och äventyrare som letar igenom området visste förstås de vart de skulle leta, och kunde sedemera användas för att bekosta allt detta.

Så finns det något kvar där uppe i de tyska och österrikiska bergen? Nej, knappast. Det mesta har med största sannolikhet redan grävts upp och använts till att bekosta bl.a. ODESSA:s verksamhet. Vad gäller skattgömman i Topolitz så kan denna säkerligen förklaras med att behovet av att sänka den brittiska ekonomin inte längre fanns, man tog så mycket man ansåg sig behöva och sänkte resten i sjön. Med tanke på den enorma mängd och svårighet att bärga sedlarna, så kan man också anta att syftet inte heller var att vid att återvända och bärga dem, utan att sjön helt enkelt skulle bevara hemligheten.

Drömmen om Atlantis

Runt 360 f.Kr. skrev den grekiske filosofen Platon dialogen ”Timaios”, som var förlagd till en mystisk ö som enligt Platon sjönk i havet för runt 12 000 år sedan. I en rad ytterligare dialoger så utvecklade Platon ön, och föga kanske anade han att hans verk skulle leda till en av de mest långlivade diskussionerna i världshistorien. Diskussionerna har kretsat dels runt vad Platon egentligen syftade till med sina dialoger, och har Atlantis funnits och var ligger det i så fall?

Platon själv låter svaren lysa med sin frånvaro, han placerar ön väster om Herakles stoder, det grekiska namnet för Gibraltarsundet, med andra ord någonstans i västra Atlanten. Detta har lett till både heta och intensiva debatter, ofta med följd att både karriärer och anseende naggats i kanten bland historiker och arkeologer. Ämnet intresserade redan de gamla grekerna, och intresset har knappast minskat med åren, snarare tvärt om. Myten har använts av nationalromantiker som Olof Rudbeck i ”Atland eller Mannheim” (1679-1702) eller för att symbolisera vetenskapens ideal i Francis Bacons version.
Nu är det förstås inte bara nationalromantiker eller vetenskapsförespråkare som använt sig av Platons berättelse, den har även letat sig in i populärkulturen. Mängder med böcker, filmer och spel har hämtat sin inspiration från Platons berättelse, som t.ex. Disneyfilmen Atlantis.

Riktigt varifrån Platon har fått sin inspiration till sina dialoger är som sagt omdiskuterat, det råder också frågor om vad han egentligen syftade till med dem. En inte allt för kontroversiell åsikt i frågan är att det helt enkelt rör sig om ett försök från Platons sida att visa en utopi, men där utopin till slut går över styr och sänks i havet av gudarna som straff. Med andra ord, man ska inte gapa efter allt för mycket, ett tema som gått igen i vår populärkultur, t.ex. i Tolkiens berättelse om vad som händer på ön Numenor, som också sänks som straff i havet av gudarna.
Men oavsett vad Platon nu syftade med sina dialoger, så har ön haft en speciell position i Västeuropas tankevärld. Mängder är de teorier var hans ö låg, och det finns en uppsjö av teorier, några mer världsfrånvarande än andra. Bland de mer långsökta är att Atlantis är belägen i Bermudatriangeln, och det är det magiska tornet som Platon beskriver som bär skuld för områdets dåliga rykte.
Trots att hans verk av många seriösa historiker och arkeologer avfärdas som fantasier, så är det dock en rätt allmän åsikt att Platon troligen haft någon form av historisk bakgrund till sin berättelse. Det finns gott om öar som sjunkit runt om i världen, och flertalet av dessa i Medelhavet. Det är alltså inte helt omöjligt att Platon hört berättelser om dessa händelser, och helt enkelt valt att förlägga sina dialoger till en sjunken ö. På detta viset kunde han, genom att hänvisa till en fantasivärld, kritisera sin samtid, men utan att peka finger åt den. Men precis som när det gäller vart kung Arthurs slott, som vi redan läst om i ett tidigare inlägg, varit lokaliserat, finns det gott om aspiranter till vilken ö – eller resterna av den – som varit inspiration för Platon.

Men varför allt detta prat om Platon och Atalantis? Jo, i dagarna har det nämligen skrivits om hur man genom Google earths nya funktion att titta på havet, funnit mystiska spår i havet. Dessa har av vissa tolkats som resterna av Atlantis, och har nu renderat i en uppsjö diskussioner vad det kan vara. Nu har vi svaret, det är nämligen inte Atlantis, det är en biprodukt av tillverkningen av kartorna och ekona efter de båtar som drog sonarbojar som gjort Googles produkt möjliga.
Dessa nyheter kommer förstås inte att hindra en rad konspirationsfanatiker, utan vi kan förstås förvänta oss en mängd hemsidor om att någon mörkar Atlantis. Men givetvis är det nervkittlande och spännande, speciellt som det är en berättelse som fortfarande – trots att den skrevs 360 f.Kr. – funnit en plats i vårt högteknologiska samhälle.
Kanske så ler Platon i njugg på Olympen över all uppståndelse hans berättelse skapat, och faktiskt så har han nog förtjänat det. Det är trots allt en ofattbart intressant berättelse, inte minst för den inverkan det haft på vår historia, och uppenbarligen fortfarande har…

Källor:
Nej, det är inte Atlantis
Mystisk havskarta ger Atlantisforskare hopp

Nya böcker

Fick hem boken WeimarTyskland - Löfte och tragedi av Eric D. Weitz, en bok om en för mig intressant tidsperiod, speciellt som Tyskland under mellankrigstiden och fram till 1945 är lite av mitt huvudintresse. Trots detta så är antalet böcker, i alla på svenska, om Weimarrepubliken försvinnande få, vilket känns rätt underligt då antalet böcker om nazismens framväxt bokstavligen växer fram som svampar ur jorden.
Jag finner också Weimareran som tämligen intressant, inte bara för att jag intresserar mig för nazismens framväxt och tid vid makten, utan också därför att det är sån otroligt dynamisk period i tysk historia.

Republiken föds i ett totalt kaos, i efterdyningarna till det stora kriget och den tyska kejsarmaktens sönderfall. Under hotet om total politisk anarki, där väpnade grupper på såväl höger som vänsterkanten gjorde sitt bästa för att ta makten. Inför detta hot trädde Socialdemokraterna fram, utropade under kaotiska förhållanden republiken som genast skakades av ett våldsamt och mycket blodigt inbördeskrig, där socialdemokraterna knöt en allians med djävulen, de ultranationalistiska frikårerna. Inom loppet av ett par år skakade riket av statskuppförsök, den kanske allvarligaste när frikårerna genomförde den så kallade Kappkuppen. Svanesången för dessa frikårer kom 1923, när den då tämligen okände Adolf Hitler ledde sina styrkor genom Münchens gator.

Efter detta så lade sig ett lugn över republiken, och sakta men säkert började också landet återgå till det normala. Ekonomin hämtade sig, turisterna återvände och de extremister på båda sidor försvann in i obskyriteten. Fram växte också nya kulturyttringar, t.ex. den nya arkitektskolan runt kollektivet Bauhaus och Europas nya kulturhuvudstad Berlin. Men till skillnad från Paris som sedan länge varit syndens huvudstad, blev Berlin dekadensens.
Ska bli intressant och läsa denna bok...

Dagens andra bok är Nazismens sensmoral - Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning av Johan Östling, en avhandling om hur synen på Tyskland ändrades efter kriget. En avhandling som bland annat fått uppmärksamhet i P1:s Vetenskap Historia. :)

SAAB:s saga är slut

Imorse kom så beslutet alla väntat på, General Motors väljer att avknoppa SAAB och kräver att den svenska staten ska gå in med ekonomiskt bidrag. Alliansens svar blev att något sånt inte var att vänta, annat än de lånegarantier man tidigare lovat. Jag är inte direkt någon större fan av alliansen, men jag måste ändå medge att jag håller med Olofsson i frågan. Staten varken kan eller måste gå in i SAAB, speciellt som grundproblemet - det vill säga att ingen vill köpa SAAB - inte lär lösas av att staten går in antingen som ägare eller håller SAAB under armen.

Att GM nu lämnar över ansvaret på Sveriges regering känns också ännu mer osympatiskt, och innebär i långa loppet att GM helt och hållet avsvär sig ansvaret för hur SAAB frågan skötts.

Det är förstås trist för de som nu, eller inom en tämligen nära framtid, kommer bli arbetslösa, men som tyvärr är ofrånkomligt. Att nu sossarna nu använder krisen för att fiska röster ter sig dock ännu mer pinsamt, och Sahlin blev idag i Sveriges Radios "Studio ett" helt nedsablad av Olofsson.

Den närmaste framtiden ter sig oavsett vad Sahlin och Olofsson anser i frågan, som ovanligt dyster...
Att GM sätter sån här press på Sverige är däremot helt åt helvete, och jag hoppas att regeringen nu inte backar i frågan.

Källor:
IF Metall och S: Ett svek
Olofsson: Jag är djupt besviken
"Jag är djupt besviken på GM"

Den rumänska tragedin

Ett av de länder som de facto fick lida svårt av effekterna från första världskriget var Rumänien, landet hade under inledningsvis hållit sig neutrala, främst på grund av sin utsatta geografiska position. Landet var inringat av fientligt sinnade länder, och något bistånd från vare sig Frankrike, Ryssland eller Storbritannien var inte att vänta. Med vaga, och tämligen rejäla, löften från främst Frankrikes håll om gränsrevideringar gav sig dock rumänerna in i kriget, det visade sig vara mindre lyckat.
Den rumänska armén var under inga som helst premisser förberedd för vad som förväntades av dem. De lyckades visserligen avancera mot håglösa österrikiska och ungerska styrkor, men rätt snabbt vände krigslyckan och med tysk bistånd intogs Bukarest. Resten av kriget tvingades rumänerna utstå belägrade i delar av Moldavien, innan man till slut tvingades kapitulera inför övermakten. Trots detta fiasko så belönades Rumänien frikostigt av segermakterna, och vid den senare rumänska interventionen i Ungern, som efter kriget drabbats av en kommunistisk statskupp under Bela Kun, så växte landets anseende utomlands. Rumänien kunde efter kriget stoltsera med att ha fått större delen av Transylvanien från Ungern, Bessarabien från Ryssland och delar av Bulgarien. Landet blev snabbt också en av Frankrikes närmaste allierade i regionen, och utgjorde snart grundbulten i den av Frankrike sponsrade lilla ententen i östra Europa.

Den rumänska armén genomgick en viss moderinsering, och utrustade sina styrkor med främst franska, men även brittisk utrustning. Landet som sedan länge anspelat på sina latinska anor, namnet Rumänien betyder ju romarnas land, vände sig gladeligen åt Frankrike och till viss del mot Italien. Det fanns dock politiska orsaker till rumänernas agerande, deras expansion hade skett på främst Ungerns och Rysslands/Sovjetunionens bekostnad. Två länder som givetvis önskade få tillbaka sina förlorade områden, något som förstås oroade den rumänska ledningen.
Under slutet av 1920-talet drabbades landet hårt, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt av den uppblossade ekonomiska krisen. Landet var som många andra Östeuropeiska stater lågt industraliserat, och exporten kretsade primärt runt jordbruksprodukter. När så Frankrike i svallvågorna av krisen började höja importtullar, och begränsade importen av jordbruksprodukter drabbades Rumänien hårt. Exporten avstannade, samtidigt som landets import av industriprodukter blev allt dyrare och dyrare. Oron för att Frankrike inte skulle kunna bistå landet förstärktes ytterligare av den allians som Frankrike och Sovjetunionen ingick 1935, och som många i Bukarest såg mycket allvarlig på. Sovjetunionen hade stora landkrav på rumänerna, och alliansen fick många att börja se sig om efter nya allianser.
Inrikespolitiskt fick alla dessa händelser stora betydelser, den finansiella oron och effekterna av den minskade exporten väckte skuggor från det förgånga. Järngardet, ett starkt nationalistisk och gravt antisemtisk parti bildades av Corneliu Zelea Codreanu blev allt mer aktivt och angrep både meningsmotståndare och judar.

Samtidigt som Frankrikes utrikespolitik successivt under 1930-talet började, tack vare sviterna från den ekonomiska krisen och inrikespolitiska problem, svikta, så hade det trätt fram en ny kraft i Centraleuropa. Tyskland hade visserligen skakats svårt av den ekonomiska krisen, men till skillnad från Frankrike så klev landet stärkt ut ur krisen. Till skillnad från Frankrike som infört skyhöga importtullar, så var Tyskland i stort behov av jordbruksprodukter och olja. Genom en mycket konstruktiv finanseringspolitik genom växlar, kunde Tyskland tillgodogöra sig billiga råvaror samtidigt som man kunde exportera dyra industriprodukter till rumänerna.
Spiken i kistan för det rumänsk-franska samarbetet kom dock inte förrän 1938, även om fransmännen och britterna ansett att man lycktas lägga band på Hitler i och med uppstyckningen av Tjeckoslovakien, hade man istället gjort precis tvärt om. Plötsligt försvann en av rumänernas främsta allierade i regionen, inom loppet av ett drygt halvår hade dessutom östra Europas modernaste armé försvunnit. Den av fransmännen mödosamt uppbygda alliansen i öst började krackelera, och det insåg rumänerna allt för väl.

För samtidigt som Tyskland under spektaktulära former börjat återupprusta sin armé, hade också Ungern gjort det samma. Ungrarna hade inte accepterat uppdelningen av Transylvanien, som till vissa delar beboddes av en stor minoritet ungrare, och det hotet oroade Bukarest. Nästa slag mot rumänerna kom i september 1939, den tyska invasionen av Polen innebar definitivt dödsstöten mot fransmännens allians. Kvar fanns nu bara ett splittrat och förvirrat Jugoslavien och ett allt mer desperat Rumänien, som nu utsattes för allt hårdare och hårdare tryck från Ungern, Bulgarien och Sovjetunionen.

Tyskarnas intresse i Rumänien kretsade primärt runt oljan, vilken blev allt mer betydelsefulla för tyskarna ju närmare man kom en invasion av Sovjetunionen. Spiken i kistan för rumänerna kom dock inte förrän i maj - juni 1940, Frankrikes sammanbrott och kapitulation innebar definitivt dödsstöten för den lilla ententen. Både Jugoslavien och Rumänien skyndade sig nu att försöka ställa sig in hos tyskarna, som var den enda makt som kunde skydda dessa två länder mot Ungern. Tyskarna såg utvecklingen som mycket fördelaktig, dels kunde man genom hot om att dra tillbaka stödet få dessa nationer att göra vad som helst, dels kunde man använda dem som morot för att få stöd från Ungern och Sovjetunionen.
Under hösten 1940 såg dock utvecklingen ut att glida tyskarna ur händerna, stärkta av utvecklingen och alliansens sammanbrott började nu ungarna ställa allt större krav på rumänerna. Rumänerna kunde förstås inte freda sig, speciellt som tyskarna ställde sig förhållandevis positiva till de ungerska kraven, och till slut tvingades Rumänien avstå stora delar av Transylvanien. I samband med denna uppstyckning passade ockå bulgarerna på att plocka åt sig delar av bytet, men nu trädde en aktör tyskarna inte riktigt räknat med. Huggsexan av Rumänien tog sig nämligen en ny vändning, för plötsligt så konsterade Moskva att Bessarabien nu var sovjetiskt, och att rumänerna bara hade att acceptera fakta.
Det sovjetiska agerandet chockade Berlin, dels därför att det kom förhållandevis överraskande, men också för att det hotade de tyska intresserna i landet. Ryssarna kom genom sin ockupation obehagligt nära de rumänska oljefälten, vilka inför ett angrepp mot Sovjetunionen var de enda större oljetillgångarna i Europa.

Effekten lät sig inte vänta, den rumänske kungen avgick som en effekt och ersattes av sin kronprins, den verkliga makten återfanns dock hos generalen Ion Antonescu som nu regerade med stöd av Järngardet.
Där hans föregångare tvekat så agerade nu Antonescou bestämt, han gick med på alla tyska krav och knöt landet mycket, mycket nära Tyskland. Hitler var på strålande humör, men hans åsikter delade inte av alla. De tyska instruktörer som skickades till landet blev snabbt bestörta över det som mötte dem. Den rumänska armén, som på grund av de enorma geografiska förlusterna i ett slag nästan halverats, bestod av dåligt utbildade och utrustade soldater. Till skillnad från t.ex. Ungern var landets armé starkt influerat av såväl den franska som italienska armén, och där skillnaderna mellan officer och mening var milsvidd. Rumänerna saknade i princip all form av modern utrustning, och även om t.ex. flygvapnet på pappret var imponerande bestod utrustningen primärt av lokalt producerade flygplan som 1941 var fullständigt omoderna.

Dresden – den döda staden

Det var en kall och klar natt den 13 februari 1945, befolkningen i den sachsiska staden Dresden förberedde sig för ytterligare en orolig natt. Kriget var inne på sitt sjätte år och hade nu nått obehagligt nära staden, som nu fylldes med såväl flyktingar som soldater till och från fronten. Runt stadens järnvägsstation samlades varje dag tusentals flyktingar från Polen, Baltikum och andra områden som de tyska styrkorna tvingats evakuera. De flesta saknade såväl mat som kläder, men alla bar de spår av krigets umbäranden och kunde förmedla skräckinjagande berättelser om vad som hänt när de tyska styrkorna dragits bort och sovjetiska kommit.
Med lite fantasi kunde man också höra hur fronten, för var dag som gick, kom närmare och närmare. Men det var inte bara de sovjetiska styrkorna befolkningen fruktade, eftersom staden dessutom varit förskonad från större bombangrepp från de allierade hade många sökt sig till Dresden. Även dessa flyktingar kunde berätta hjärtskärande berättelser om hur stad efter stad – bokstavligen – brunnit upp och förvandlats till öde ruiner. Precis när befolkningen så började göra sig i ordning för att gå och lägga sig så tjöt flyglarmet, och himlen lystes upp av spårfinnarnas ”julgranar” (en slags enorm bengalisk eld som visade vägen för bombflygplanen). I våg efter våg kom de brittiska – de västallierade hade delat upp dygnet mellan sig, dagtid bombade amerikanarna och på nätterna britterna – bombflygplanen och släppte sina bomber. Planen var att försöka skapa en massiv eldstorm, precis som den som förött Hamburg, och när bomberna började tjuta klockan kvart över 10 så spreds paniken.
Inte förrän klockan kvart i två var bombangreppet, som skedde i två massiva angrepp, och staden stod i ljusan låga. Som om inte detta var nog angreps – det som nu var kvar av – staden av amerikanskt bombflyg vid lunchtid, den 15 februari kom så det tredje och sista bombangreppet. Vid det här laget var dock staden bara en rykande ruinhög, och tusentals civila och militärer hade fått sätta livet till. När de sovjetiska styrkorna senare ryckte in i staden återfanns inget, förutom kvinnorna då, att plundra, och det dröjde ända tills efter Tysklands återförening innan arbetet med att återskapa den berömda Frauenkirch kyrkan. De allierades bombräd mot Dresden har sedan dess varit ett starkt ifrågasatt och kritiserat ämne, i så väl Tyskland, Storbritannien och USA.

Nu var dock inte Dresden ensam, staden delade öde med mängder med europeiska och asiatiska städer som – mer eller mindre – jämnades med marken av bombflyg. Såväl britter, amerikaner, japaner och tyskar hade under kriget sysselsatt sig med att försöka sätta skräck i civilbefolkningen genom terrorbombningar. Men varför, och fanns det någon egentlig logik bakom det här?
När man talar terrorbombningar brukar man vanligtvis tänka på sir Arthur ”Bomber” Harris, en självupptagen sydafrikansk herre som blev befälhavare över bombercommand under kriget. Harris var, och är än idag, en mycket starkt ifrågasatt person, och har fått tagit emot fruktansvärt mycket hård, och ibland oförtjänt kritik från såväl brittiskt som tyskt håll. Det var dock inte Harris som uppfann termen, eller ens uppfann själva idén med terrorbombningar, den får man – som så mycket annat – finna i spåren av det första världskriget.
Under det stora kriget hade Europas stormakter – med bistånd från USA – utkämpat ett krig där utvecklingen sprungit ifrån de taktiska doktriner som dominerade militären. Med uppfinningar som kulsprutor, stridsvagnar och förbättrade kanoner blev västra Europa förvandlat till ett bokstavligt månlandskap, från Schweiz i söder till Engelska kanalen i norr slingrade sig en enorm orm i form av skyttegravar och ett söderskjutet ingemansland. Under fyra år utkämpades här några av de värsta slagen i världshistorien, tusentals soldater dog i försöken att avancera fronten några meter åt ena eller andra hållet. Det var inget tidningarna ville, eller fick skriva om. Att skriva om skadade soldater som drunknade i dypölar, råttor som livnärde sig på de tusentals lik som låg utspridda längs hela fronten eller fruktlösa offensiver var inget man ville eller fick. Det fanns dock en vapengren som till skillnad från infanteristerna fortfarande hade något glamoröst över sig, och där man faktiskt kunde se någon som helst framgång...

Jag talar förstås om flygvapnet, denna vapengren var helt ny för de västeuropeiska militärerna och skapade ett tredimensionellt slagfält. För första gången kunde man på allvar utnyttja luftrummet som en del av slagfältet, visserligen hade man använt sig av varmluftsballonger sedan länge för att observera fienden, men de deltog aldrig aktivt i striderna och var alldeles för svåra att använda för att få någon effekt.
Bröderna Wrights uppfinning flygplanet ändrade på detta, för plötsligt var det möjligt att ta kontrollen över luftfarkosten. Efter att man hade rett ut några mindre problem, som att synkronisera kulsprutan med propellern, så var man i besittning av ett formidabelt vapen. De första bombplanen skilde sig inte på något sätt från jaktflygplanen, förutom att de hade någon form av anordning för att bära bomberna. Vilket ofta var placerat på utsidan, och som copiloten släppte ut för hand när man närmade sig målen. Det var förstås inte speciellt framgångsrikt, men skam den som ger sig och snart började man utveckla speciella bombflygplan med såväl större lastmöjligheter som räckvidd. Tyskarna började även utveckla zeppelinare som kunde föra med sig stora bomblaster med en enorm räckvidd, och nu kunde kriget föras långt ifrån skyttegravarna.
Även om bombräderna mot bl.a. London fick stor uppmärksamhet så var de mer psykologiska än något annat, plötsligt var kriget – bokstavligen – vid din husknut. Trots att kriget inte fördes på brittisk mark så levde britterna i ovisshet när nästa tyska bombangrepp skulle komma, och det smittade av sig på de brittiska militärerna.

När kriget så var slut och man började värdera sina insatser så började britterna, vilka annars, att titta på konsekvenserna av de tyska bombräderna. Nu hade de som sagt inte varit – i jämförelse med vad som senare skulle komma – allt för framgångsrika, utan mer haft en psykologisk effekt på hemmafronten. Militärerna var dock oroliga, och förväntade sig att utvecklandet av bombflygplanen skulle innebära såväl större lastförmåga, längre räckvidd och mer precisa bombningar.
Slutsatsen man kom fram till var att ett tillräckligt välplanerat och välgenomfört angrepp skulle kunna knäcka ett land. Det var förstås inte helt okontroversiellt, speciellt som det också kunde appliceras på Storbritannien, och här fanns skäl till oro. Delar av oron baserades nämligen på att britterna – allt sedan Wilhelm Erövraren fått för sig att det var dags att bli kung av England – skyddats av Engelska kanalen, men så var ju inte fallet längre. Den psykologiska effekten av att den insikten spreds bland befolkningen kunde vid ett krig få fatala konsekvenser.
Samtidigt så insåg britterna att man varken kunde, eller borde, ha en stor landbaserad armé. Till skillnad från fransmännen som behöll sin armé intakt, eller i alla fall försökte, så avvecklades värnplikten och man genomförde stora nedskärningar inom armén. Det nybildade Royal Air Force, där mycket av den här diskussionen förts överlevde med nöd och näppe, och även om man genomförde några mindre försök i kolonierna var frågan inget som intresserade de brittiska militärerna eller politikerna i någon högre grad.

Det fanns dock ett land som snabbt väckte idén till liv, Tyskland och dess nybildade flygvapen. Här fick de brittiska teorierna om terrorbombningens effekter snabbt gehör, och tyskarna skulle också bli de som satte teorin i praktisk användning. Tyskarna kunde redan under det spanska inbördeskriget sätta sina teorier i praktisk användning. Dock var effekten inte alls speciellt framgångsrik, men det är möjligt att tyskarna helt enkelt ansåg att deras flygplan inte var anpassade för den taktiken och att man helt enkelt förväntade sig bättre maskiner när väl kriget skulle sätta igång någon gång i framtiden.
Tyskarna hade nämligen ett allvarligt problem, till skillnad från britterna som tidigt satsat på tyngre bombflygplan bestod den tyska flottan av lätta och medeltunga maskiner. Delvis kan detta förklaras med att varken Göring eller Milch var bombpiloter, utan jaktpiloter och således saknade både insikt och kunskap, men också därför att man ville tillgodose Hitler. Den tyske Führern var inte alls intresserad av vad man producerade, utan hur mycket, och eftersom det tog längre tid att bygga tyngre flygplan än lättare så valde tyskarna det senare. En annan orsak var rent taktiskt, det tyska flygvapnet var primärt tänkt att användas på slagfältet för att terrorisera uppmarschområden eller andra militära mål. En tredje orsak var tillgången på råvaror, Tyskland led brist på alla former av vitala råvaror, vilka fick köpas in för dyra pengar och eftersom det var billigare att producera lättare flygplan än tyngre – man fick ju dessutom fler lätta flygplan till samma kostnad – så valde man att satsa på de lättare.
Men den kanske viktigaste orsaken var att den tyska krigsmakten inte förväntade sig ett krig 1939, utan att detta skulle dröja. Även om Hitler i början av mars 1939 ockuperat resten av Tjeckoslovakien (Slovakien blev visserligen självständigt på pappret den 15 mars), så ansåg nog de flesta att man skulle hinna komma i kapp produktionen av tyngre bombflyg.

Så skedde alltså inte, och Tyskland fick gå till krig med en bombflygplansflotta som inte alls var mäktig den uppgift den nu skulle få. Tyskarna inledde kriget med att delvis jämna Warszawa med marken, angreppet har ifrågasatts men samtidigt ska man ha i åtanke att de polska myndigheterna utropat staden som fästning och därför kunde ses som ett legitimt mål. Det första kontroversiella angreppet kom i maj 1940, tyska styrkor hade då angripit Nederländerna och Belgien. Tyska fallskärmsstyrkor hade släppts ner över Rotterdam och striderna pågick för fullt i den holländska staden, men precis när den holländska garnisonen skulle kapitulera angreps staden av tyskt bombflyg. Delar av stadskärnan sprängdes under några minuter bort, och kvar fanns bara rykande ruiner, en förvarning om vad som komma skulle.
Nästa kontroversiella angrepp kom så under Blitzen, och riktigt vad som orsakade det tyska angreppet är idag fortfarande en het fråga i historiekretsar. Den mest accepterade versionen är att tyskt bombflyg av misstag, man lättade på lasten för att kunna ta sig hem då man kört vilse, bombade civila mål i London. Churchill gick i taket och krävde hämnd, vilket kom och så var bollen i rullning. London skulle jämnas med marken och britterna skulle be om nåd, så blev det nu inte. Tyskarna bombade sönder en rad städer, däribland Coventry där skadorna blev värre än de behövde då britterna av rädsla att avslöja att man knäckt den tyska krigskoden, inte vågade stoppa räden. Men tyskarnas kanske mest kontroversiella angrepp kom i maj 1941, som ett svar på en statskupp i Jugoslavien krävde Hitler att staten skulle upphöra. Luftwaffe gjorde sitt och bombade sönder och samman Belgrad, så till den milda grad att staden senare kapitulerade till en pluton från Waffen-SS.

Kriget flyttade nu till Östfronten, men här förklarades ofta städerna som fästningar och flera städer bombades sönder och samman. Dock lyckades aldrig tyskarna riktigt skapa samma förödelse som amerikanarna och britterna skulle göra, och det berodde på deras bombflotta. För till skillnad från tyskarna så ansåg britterna att man behövde tyngre bombflygplan, och britterna tänkte nu ta sin taktik till testet. De tyska försöken hade som vi sett gett blandade resultat, i Spanien hade de varit fullständigt misslyckade, i fallet med såväl London som Warszawa hade angreppen varit floppar och i Rotterdam tveksamt, det enda som kunde räknas som en seger var väl Belgrad.

Britterna inledde bombkriget redan 1940, men vid det här laget bestod räderna i att släppa propaganda över Tyskland, och något enstaka precisionsangrep mot militära mål. Precis som troligen tyskarna upptäckt visade sig dock dessa angrepp tämligen misslyckade, teknologin för att klara av denna typ av angrepp saknades. Det är än idag svårt att genomföra precisionsangrepp, trots vår tillgång till datorer, GPS, lasersikten o.s.v, något som visat sig i konflikt efter konflikt. Hur det då tedde sig under det andra världskriget, när piloten måste flyga över målet samtidigt som bombfällaren manuellt måste söka efter målet, under vilken flygplanet angreps av såväl luftvärn som jaktflyg. Inte blev det bättre av att målen skymdes av rök, moln eller explosioner, britternas försök att angripa mål i Ruhrområdet blev totala fiaskon. Det krävdes nya tankegångar, det är nu Bomber-Harris och Churchill träder in på scenen…

Churchill hade tidigt under konflikten, redan under sin tid som marinminister, propagerat för att den tyska krigsindustrin måste minskas. Detta hade bland annat lett till att Norge och Danmark ockuperats, men den fadäsen var snabbt glömd. Det nyinrättade Bomber command lanserade nu en modifierad version av Churchills tankegångar, genom att rikta in sig på de tyska industriarbetarna och dess bostäder skulle den tyska industriproduktionen minskas radikalt.
För britterna var kombinationen av framgångsrika räder. Att angripa stora bostadsområden var lättare än enskilda fabriker och uppenbara effekter i form av förstörda bostäder och döda/skadade tyskar var alldeles för bra för att vara sant. Churchill var nöjd, den brittiska pressen var nöjd och den brittiska allmänheten var nöjda, med andra ord alla var nöjda, eller var de verkligen det?
Det fanns nämligen gott om kritiker, kritiker som kunde uppvisa bevis på att den av Harris och Churchill förda politiken inte alls var speciellt framgångsrik. Trots att Tyskland såväl dagtid som kvällstid långsamt förvandlades till en rykande ruinhög, så fortsatte den tyska industrin att pumpa ut enorma mängder krigsmaterial. Taktiken med terrorbombningar mot civila mål lyckades varken minska produktionen eller den tyska krigsmoralen, snarare tvärt om. Kritiker från andra vapengrenar, bland annat Hunter command, ansåg att man skapat en omättlig best som tog resurser från dem, utan att uppvisa några som helst framgångar. Det hade också vaknat en debatt huruvida det var moraliskt försvarbart att angripa uppenbara civila mål, men den debatten skulle först efter kriget fälla sina offer.

Nu var det dock inte bara högre militärer och politiker som hade sina betänkligheter, besättningarna på de bombflygplan som varje dag startade från flygplatser runt om i Europa och Nordafrika uttalade hätsk kritik. Många ansåg – inte helt utan grund – att man från befälhavarna struntade i deras utsatta situation, inte nog med att resorna var långa och farliga. Flygplanen var iskalla, de långa resorna skedde ofta utan skydd av jaktflygplan och hotet om att skjutas ner, krascha eller andra olyckor gjorde sig ständigt påminda. Få lyckades att klara tillräckligt många uppdrag för att slippa, och den psykiska stressen började ta ut sin rätt.
Trots detta fortsatte alltså bombangreppen, varför?

Ja, delvis ansåg både Churchill och Harris att förr eller senare måste tyskarna knäckas, det gällde bara att hålla ut. En annan orsak var att britterna – och till viss del amerikanarna – målat in sig i ett hörn och nu inte visste hur man skulle ta sig ut. Satsningarna på de tunga bombflygplansflottorna hade visat sig kostsamma, och måste därför löna sig.
En annan aspekt var också att kriget, som nu gått in på sitt sjätte år, hade kostat britterna enorma mängder pengar, material och soldater. Britterna knäade under kostnaderna, och hade nu börjat rekrytera soldater bland sådana som tidigare nekats militärtjänst. Inte heller såg kriget ut att få en snabb lösning, striderna i Normandie och i Belgien/Holland hade varit otroligt kostsamma, i Italien sniglade sig de allierade styrkorna norrut samtidigt tyskarna i december inlett en våldsam offensiv i Belgien. Insikten om ytterligare ett krigsår var ingen trevlig insikt, bombkriget måste fortsätta. I mångt och mycket kan man konstatera att den best de allierade skapat nu levde ett eget liv, och att de allierade inte längre visste hur man skulle få stopp på den. Lite som en snöboll i en brant backe som snabbt förvandlas till en stor snöboll och slukar allt den kommer åt.

Bombräden mot Dresden blev den sista stora bombräden, kriget tog slut, och med det kom också domen. Bombkriget hade som sagt haft sina kritiker, och Churchill som säkerligen själv insåg det moraliska gungfly han gett sig ut på försökte nu distansera sig från Bomber Command och dess befälhavare Harris.
Harris själv trodde att han nu skulle belönas för sina förtjänster, och förväntade sig såväl adelstitel som något framstående jobb inom militären. Så blev det inte, såväl Churchill som hans efterträdare försökte distansera sig ifrån Harris, som med tiden placerades i frysboxen och själv till slut lämnade Storbritannien. Inte heller Churchill undvek schavotten, och bara månader efter krigsslutet förlorade han parlamentsvalet och fick avgå. Att frågan än idag är infekterad i Storbritannien är en mild underdrift, i samband med att en staty av Harris skulle avtäckas drabbade veteraner samman med brittisk polis och diskussionen om terrorbombningarna tog fart igen.

Dresden blev sinnesbilden av terrorbombningarna, och tas ofta fram som ett exempel på de allierades förmodade krigsförbrytelser. Hur många som dödades i angreppet är än idag okänt och starkt omdebatterat, någon större klarhet är dock inte att vänta. Dels på grund av det kaotiska läget i Tyskland, staden var fylld av flyktingar som aldrig registrerat sig, dels på grund av det aldrig fördes någon tillförlitlig statistik över de döda. De vräktes helt enkelt ner i massgravar eller brändes upp.

Heinrich Himmler och jakten på den heliga graal

I filmen ”Indiana Jones och det sista korståget” (1989) ger sig den berömde arkeologen Indiana Jones (spelad av Harrison Ford) ut på en jakt efter den heliga graal, den bägare som enligt legenden skulle ha innehållit Jesus blod. Under arbetet med att lokalisera graalen ställs professor Jones för en rad problem, först och främst är han inte ensam i sin jakt, nazisterna har även de fått nys om vart den kan finnas och försöker nu sätta käppar i hjulen för Indiana.
Situationen blir inte heller bättre av att Indiana under arbetet dessutom stöter ihop med sin far Henry Jones (Sean Connery), en självupptagen man som spenderade mer tid på att forska om graalen än att intressera sig för sin son. Till slut lyckas man dock lokalisera graalen till ett onämnt land i Mellersta östern, och efter en massa skjutande och sprängande kan far och son till slut närma sig sitt mål.

Far och son Jones jakt är förstås en fiktiv berättelse av George Lucas och Steven Spielberg, men det är dock en berättelse med en gnutta sanning i. Huruvida detta är en tillfällighet eller något Lucas/Spielberg haft i åtanken hela tiden råder det vissa delade meningar om, faktum kvarstår dock att nazisterna faktiskt trodde sig veta vart graalen fanns och spenderade ansenliga summor på att finna den.
Till skillnad från filmen så sökte dock nazisterna inte efter graalen i Mellersta östern, utan istället inriktade man sig på ett mer närliggande område – södra Frankrike. Det här är en berättelse om en kristen sekt, en kung och hans hov, medeltida myter och en man som trodde sig vara en reinkarnation av en tysk kung och som ville skapa en modern version av kungens hov. Det här är berättelsen om nazisternas jakt på den heliga graal, och nazisternas svar på dr Henry Jones…

En av de mäktigaste och mest inflytelserika personer i det Tredje Riket var Heinrich Himmler, en före detta hönsuppfödare vars vurmande för medeltiden och det forngermanska arvet skulle få förödande konsekvenser. Av de många berättelser, legender och myter som intresserade Himmler fanns det en som hade en speciell attraktionskraft, och som faktiskt påverkade hela hans organisation – berättelsen om Arthur och riddarna runt det runda bordet. Sådant stort inflytande på Himmlers tankevärlden, och hans organisation SS hade denna berättelse att han till och med byggde ett speciellt ”Arthurrum” i källaren till ordensborgen Wewelsburg. I detta rum, som dominerades ett enormt runt stenbord omgivet av tretton stolar var det tänkt att Himmler, och hans tolv viktigaste SS officerare skulle hålla möten. I en angränsande krypta var det också tänkt att kvarlevorna av rådsmedlemmarna skulle förvaras tillsammans med de speciella, och idag nästan ovärderliga, ringar rådsmedlemmarna fick. Även om det idag råder vissa tveksamheter huruvida rummet någonsin användes, så är bara dess existens ett bevis för legendens inflytande på Himmlers tankevärld.

Berättelsen om Arthur och hans hov har allt sedan medeltiden var omgärdad av mystik och det ockulta, något som ytterligare förstärktes under 1800-talet då berättelserna om Arthur väcktes till liv av bland annat Richard Wagner. Berättelsen om den brittiske kungen, som härskar över Britannien och hans riddare som bekämpar saxare, fransmän, pikter, drakar och försöker finna den heliga graal har sedan dess haft ett stort inflytande på såväl forskarvärlden som populärkulturen. Arthurlegenden har renderat i en uppsjö böcker, såväl fakta som skönlitterära verk, filmer och spel, och frågan om vart hans berömda slott Tintangel, Camelot och Avalon ligger har så väl renderat i förstörda forskarkarriärer som gråa hår hos den brittiska turistnäringen.
Gränsen för vad som är sanning och vad som är saga har sedan länge sedan suddats ut, och det råder idag fortfarande viss oenighet om hur berättelserna om Arthur egentligen ska tolkas. Klart är dock att berättelserna är gamla, troligen härrör de från 500-talet och inspirerade den brittiske krönikören Geoffrey of Monmoth som på 1100-talet skrev ner berättelsen i ”Historia Regum Britanniae”. Trots att Geoffreys verk ger en mer jordnära bild av Arthur och hans hov, så är det i många avseenden svårt att utröna vad som är baserat på äldre stoff eller vad som är hans egna idéer. Krönikan blev, med medeltida mått mätt, en veritabel kioskvältare och renderade i ett otal kopior och översättningar, än idag återfinns över 200 manuskript bevarade av originalversionen.
Även om Geoffrey fått äran att framstå som berättelsen om Arthurs anfader, så är det ändå den franske poeten och trubaduren Chrétien de Troyes som måste få rollen som dess förädlare. I Chrétiens version förvandlas Arthur successivt till en bifigur, samtidigt som handlingen istället kretsade runt hans närmsta omgivning, det är Chrétien som introducerar den ödesdigra kärleksrelationen mellan Lancelot och Guinevere. Men Chriétien nöjde sig inte bara med en kärlekshistoria, han introducerade också graalen i legenden om Arthur. I sitt sista, och tyvärr inte fullbordade, verk ”Perceval eller berättelsen om Graal”, berättar han om den unge riddaren Perceval som ger sig ut på en resa och möter den mystiske fiskarkungen vilken bjuder in honom på middag. Under mötet märker den unge riddaren att kungen är svårt skadad av ett spjut, under middagen får han bevittna hur en rad märkliga föremål tas fram, bl.a. en bägare fylld med vatten, men Perceval som uppfostrats att inte ställa onödiga frågor väljer att hålla tyst. När han vaknar dagen efter är slottet och kungen borta, han får senare veta att han bevittnat graalen och dess beskyddare och att denna kunde ha blivit hans om han bara frågat.
Trots att Chrétiens beskrivning av föremålen och kungen är förhållandevis vaga, så kan det förstås inte förbi gått vare sig läsare eller åhörare vad det var för föremål som Pereceval såg hemma hos kungen. Det ofullbordade verket skapar dock ett stort intresse, och plötsligt är det högste mode bland Europas unga riddare att bege sig ut på en egen graaljakt, en slags inre resa för att finna sig själv, lite som dagens ungdomar tågluffar genom Europa eller backpackar sig genom Sydostasien.

Men vad var då graalen, ja därom tvistar de lärda. Men i den klassiska medeltida berättelsen tar den formen av skål eller bägare, och var den behållare som Jesus druckit ur vid den sista måltiden. I samband med Jesus korsfästning ska sedan Josef av Arimataia samlat upp lite av Jesus, han förde den och sedan till Glastonbury i England. Som en ironisk tvist kan man ju då notera att det slottet också anses vara den plats där Arthur, och flertalet av hans undersåtar ska ligga begravna.
Bakgrunden till historien är dock också oklar, den omtalas överhuvudtaget inte i bibeln och är troligen baserad på gamla keltiska berättelser och myter. En tes är att den är baserad på keltiskt stoff, och den keltiska tron på magiska kittlar och andra behållare. Precis som många andra berättelser så fanns det förstås andra berättelser om vad som hände med bägaren, enligt vissa andra legender fördes den till södra Frankrike eller Spanien.
Men det är inte bara Europas riddare som finner berättelsen intressant, den inspirerar till nya versioner, och den kanske mest kända av dessa är Wolfram von Eschenbachs version. Till skillnad från fransmannen så är den tyske författaren mer öppen med vad han hänsyftar till, i denna version tar dock graalen formen av en sten. Med detta nås också kulmen när det gäller intresset för dessa berättelser, och det dröjer ända till mitten av 1800-talet innan intresset återigen är på topp.
Med starka nationalromantiska influenser väcks legenden om kung Arthur, hans riddare och grallen till liv igen. Författare som Mark Twain fann inspiration för sina verk i berättelsen, men det är kanske Richard Wagners opera ”Parsifal” som fått störst inflytande på vår berättelse. I sin opera, som är starkt inspirerad av von Eschenbachs verk med samma namn, väver Wagner samman graallegenden med den om Nibelungarna och det pangermanska tankegodset. Här någonstans kommer troligen Himmler i kontakt med såväl Arthurlegenden som den som graalen, kanske via von Eschenbachs verk eller från Wagners opera. Men om nu Himmler ville återskapa Arthurs hov, ja då behövde han ju graalen, och för det behövde han en som kunde lokalisera den, och den mannen var Nazitysklands svar på Henry Jones…

Den mannen hette Otto Rahn, en man som det än idag spekuleras vilt om, och han var expert på ämnet, om än med en lite annorlunda twist. Precis som många andra tyskar hade Rahn som liten blivit matad med von Eschenbach och Wagners verk, när han studerade historia vid universitetet i Giessen uppmuntrades han av sin lärare baron von Gall att studera albigenserna. 1931 reste den unge Rahn till södra Frankrike där albigenserna, eller katarerna som det också kallas, hade haft sitt starkaste fäste. Med hjälp av Antonin Gadal började han nu studera katerarna, från vilket vårt ord kättare kommit ifrån, och lade fram en tes att det fanns en direkt länk mellan von Eschenbachs ”Parsifal”, katerna och den heliga graal.
Enligt Rahn var katarernas prästerskap, direkta arvtagare till de keltiska druiderna, och djupt inne i de pyreneiska bergen fanns också katernas hemlighet bevarad. Rahn ansåg nämligen att graalen inte alls förts till England, utan att den förts av Maria Magdalena till södra Frankrike, och att den där tagits om hand av de keltiska druiderna. Dessa hade sedan fört över graalen och dess hemlighet till katerna, vilka när deras fäste Montségur föll gömde sin skatt någonstans i de pyreneiska bergen.
Hans första bok ”Kreuzzug gegen den Gral” (Korståget mot graalen) utkom 1933 och väckte givetvis Himmlers intresse, 1935 värvades han till Himmlers egen forskningsinstitut inom SS – Ahnenerbe. Här samlade Himmler forskare, så väl lekmän som akademiker, för att framställa arkeologiska och historiska bevis för ariernas överlägsenhet. Med bistånd av Ahnerebe, kunde nu Rahn genomföra såväl forskningsresor till Frankrike, Italien och Island, han genomförde utgrävningar runt Montségur och i Tyskland. När han 1937 släppte sin andra bok ” Luzifers Hofgesind” (Djävulens domstol) hade han blivit fullvärdig medlem i SS, men det fanns dock ett problem. Rahn var öppet homosexuell, och trots att Himmler uppenbarligen såg mellan fingrarna på sin protegés sexuella läggning blev det till slut ohållbart. Som straff för homosexuella handlingar dömdes han 1937 till strafftjänstgöring som vakt vid Dachau, och 1939 valde han frivilligt att begära avsked från SS. Enligt honom själv fanns det ”mycket sorg i mitt land, och att det är omöjligt för en liberal man som mig själv att leva i den nation mitt hemland förvandlats till”.
Den starkt desillusionerade Rahn hittades den 13 mars 1939 ihjälfrusen på en bergssluttning i närheten av Söll i österrikiska Tyrolen. Officiellt hette det att han begått självmord, men som så mycket annat har det spekulerats i att han inte alls dött utan gått under jorden eller att Himmler beordrat hans för tidiga död. Oavsett vad så innebar hans död inte att Himmlers intresse svalnade, under kriget genomförde tyska arkeologer ett flertal undersökningar av området runt Montségur utan att hitta något.

Himmlers planer för Wewelsburg kunde aldrig slutföras, trots att man anlade ett koncentrationsläger i närheten för att förse det med gratis arbetskraft. Med undantag för några informella möten och sammankomster stod det i stort sett tomt under hela kriget. I slutet av kriget beordrade Himmler slottets kommendant att spränga det, men när han inte kunde uppbringa tillräckligt med sprängmedel så lät han det vara kvar. Kanske hade de nuvarande tyska myndigheterna föredragit det, för även om det är ett populärt turistmål och hemvist för Tysklands största elevhem så finns den krypande oron att slottet kan bli ett populärt vallfärdsmål för tyska och utländska nynazister.
Otto Rahns idéer levde dock kvar, och skulle inspirerar såväl franska förfalskare, naiva brittiska journalister, en italiensk författare och bilda grunden till en amerikansk författares kioskvältare och en framgångsrik Hollywoodfilm med Tom Hanks i huvudrollen. Det är också troligt att Lucas och Spielberg, även om de själva aldrig erkänt det, fann inspiration till sina filmer om Indiana Jones i såväl Rahns liv som Anhnerebes arbete och Himmler omättliga fascination för det ockulta.

Seger i London

Att Manchester United inte gillar London är inget nytt, laget har haft extremt svårt mot Londonlagen på deras hemmaplaner runt om i den brittiska huvudstaden, men idag kom en viktig seger mot West Ham. Ryan Giggs, som gjort mål i varenda säsong av Premier Leauge, gjorde matchens enda mål efter en hörna, trot viss West Ham press så kunde Manchester United rida ut stormen och vinna.

Hammers, ni vet vart ni kan stoppa upp era förbannade bubblor!

Attans också

Portsmouth hade ledningen två gånger, men kunde trots detta inte knyta till säcken. Med ett bedrövligt försvarsspel kunde man ge bort tre poäng till Liverpool, som därmed tog över serieledningen förhoppningsvis tillfälligt. Nu väntar en tuff match, på många plan, borta mot West Ham på söndag. Det är väl också tämligen troligt att Londons polis får en del att stå i, Arsenal möter Tottenham och vi ställs som sagt mot Hammers... :)

Hemma och förkyld

Attans, så blev man förkyld. :( Spenderat en ledig dag med att ligga i soffan och titta på Bondfilmer. :s Nåväl det kunde väl vara värre, men speciellt skoj är det inte. Fick bli lite bokinköp istället Johan Östling Nazismens sensmoral : Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning" och Eric D. Weitz "Wiemarrepubliken".

Ett krig och dess effekter

Det är kanske ett omöjligt uppdrag, men historiker har sedan urminnestider försökt att rangordna konflikter eller historiska händelser efter dess inverkan på dåtid och nutid. Till synes och sist blir det dock ett högst subjektivt val, där historikerns egna preferenser och intressen påverkar valet. Det finns dock några konflikter, vars inverkan och effekt dock vida överstiger sina motståndares, konflikter vars samtida påverkan var stor, men vars långsiktiga effekt blev långtgående. För mig utkristalliseras fyra sådana konflikter, vilka på ett eller annat sätt fortsätter att påverka vår samtid på ett högst påtagligt sett.

Den första konflikten är det 30 åriga kriget, en konflikt som mer eller mindre påverkade hela Europa, oavsett om de deltog i striderna eller ej och som fick långtgående effekter både politiska och religiösa.
Den andra konflikten är Napoleonkrigen, vilket var en effekt av den Franska revolutionen, som bokstavligen involverade hela Europa och som blev ett slags protovärldskrig där kriget för första gången på allvar spreds utanför Europas gränser. I krigets spår vaknade nationalismen i Europa på allvar, det markerade också början för det brittiska imperiet och kolonialismen.
Den tredje konflikten är Första världskriget, eller det stora kriget som det numera även heter, en konflikt som fördes över hela världen (dock fortfarande med fokus i Europa) och vars effekter blev extremt långtgående. Kriget blev slutet för tre imperier, det Habsburgska, det Ryska och det otomanska riket.
Den sista konflikten är förstås det andra världskriget, en konflikt som visserligen hade sin grund i det första, men vars arv fortfarnde lever kvar och påverkar oss. Det såg två imperier falla sönder, men också framväxten av två nya imperier - Sovjetunionen och USA och början på en ny tidsålder där atomvapnen mer än allianser och stora arméer avhöll de båda supermakterna från en direkt konfrontation.

Av dessa fyra konflikter så skulle jag dock vilja peka på det stora kriget som den kanske viktigaste konflikten, även om det nu är andra världskriget som är mitt stora intresse, för såväl samtiden som nutiden. I spåren av kriget föll som sagt tre imperier samman, i ett försök att minska möjligheterna för nya konflikter valde världssamfundet att bilda en rad nya stater i dessa imperiers frånvaro. Tyvärr så misslyckades världssamfundet, de nya staterna - oavsett om de haft historiska anor eller ej - blev grunden för nya konflikter, konflikter som i många fall låg blossade upp direkt eller som blev liggande latenta och först blossade upp efter murens fall och än idag påverkar oss.
Jag tänkte i en rad blogginlägg beskriva dessa konflikter eller funderingar på hur man kunde, eller kanske borde gjort för att, undvika dessa konflikter. I dag tänkte jag att vi skulle titta närmare på det Habsburgska riket, eller Österrike-Ungern som det också kallas.

Vid krigsutbrottet 1914 var det Habsburgska riket ett omfattande imperium, och hade varit en maktfaktor i Europa sedan 1500-talet. Stora delar av Östeuropa låg under dess styre, och dess befolkning var milt sagt splittrad. Vid sidan av ungrare och österrikare bestod riket av en enorm mängd folkslag, här återfanns bl.a. polacker, ruthenier, judar, tyskar, serber, kroater, tjecker, slovaker, bosnier och italienare. Det var ett multietniskt rike som många än idag saknar, och vars uppbyggnad å ena sidan var dess styrka, å andra sidan dess svaghet.
Även om imperiet vid krigsutbrottet sågs som en viktig europeisk maktfaktor, så var det ett imperium vars glans successivt börjat falna. Man hade efter kriget mot Preussen på 1860-talet förlorat kampen om de södra delarna av Tyskland, vilket gjort att man vänt sig mot Balkan istället, där man kunde expandera tack vare det Osmanska rikets successiva sönderfall. För att ytterligare förstärka bilden av en andra klassens supermakt, i jämförelse med bland annat Frankrike, Storbritannien och Tyskland, så saknade man även kolonier (något som på den tiden sågs som nästan ett måste för en framgångsrik och mäktig supermakt).
Men det var inte bara på den politiska arenan Habsburgska riket halkade efter, ekonomiskt sett var det Habsburgska riket en dvärg i jämförelse med övriga stormakter. Den industriella utvecklingen gick trögt, och var mer eller mindre koncenterade i det som senare blev Tjeckoslovakien, och utbildningsnivån bland befolkningen var låg. Även om rikets armé på pappret var imponerande, så fanns även här stora problem, något som under kriget skulle bli tämligen uppenbara.

Det som dock blev rikets slut var dock dess multietniska uppbyggnad, något som i vissa avseenden varit dess styrka, men som i en tid när nationalismen vaknat till liv på Balkan och i Östeuropa blev dess slut. Kraven på självständighet eller större självstyre bland rikets etniska minoriteter blev allt högljuddare, och tog sig ibland även våldsamma yttringar i form av sammandrabbningar och mord. Det kanske mest kända fallet av dessa våldsyttrinar skedde i Saravjevo, men offret var ingen butiksinnehavare eller bonde på något fält i det enorma riket, utan ärkehertigen Frans Ferdinand. Mordet på ärkehertigen fick långtgående effekter, kanske mer långtgående än de involverade överhuvudtaget varit medvetna om och kraven på Serbien renderade i en kedjereaktion som snart blivit okontrollerbara.
För att göra en lång historia kort, så innebar Österrike-Ungerns hot mot Serbien att länder, som överhuvudtaget inte hade med konflikten att göra, drogs in i denna regionala konflikt. När så österrikiska styrkor marscherade in i Serbien, så drog de igång en snöboll ingen kunde, eller kanske ville, stoppa. Lika ovetande som makthavarna i Wien var om att de satt igång ett världskrig, lika ovetande var de om att det världskriget skulle innebära slutet för imperiet.

För Österrike-Ungern blev kriget en enorm besvikelse, kombinationen av den gryende nationalismen bland rikets befolkning, vilket gjorde det svårt att motivera de olika folkslagen att strida för riket och en undermålig industri renderade inte i några större framgångar. Faktum var att kriget gick riktigt, riktigt illa för rikets arméer. Invasionen av Serbien kom av sig, på Östfronten gick de ryska arméerna - vilka snabbt riktade in sig på de mindre motiverade och sämre utbildade och utrustade österrikiska styrkorna - hårt åt rikets arméer. Lite hårddraget kan man konstatera att först efter Italiens inträde, och de misslyckade italienska försöken i alperna, kunde riket förmedla de första egentliga framgångarna.
Till skillnad från Tyskland saknade dock Österrike-Ungern den industriella och militära kapaciteten, och det stod snart klart att riket stod inför sitt totala sammanbrott. Efter att Österrike-Ungern kapitulerat började sönder fallet snabbt, för att miniera riskerna för ytterligare en konflikt valde omvärlden att agera.
Tyvärr saknades kanske insikten i Östeuropas etniska sammansättning, och tillsammans med löften från segermakterna i kombination med behovet av att skapa buffertstater mot framtida ryska eller tyska expansionsförsök innebar grunden för nya konflikter. I det habsburgska rikets frånvaro skapades nya stater som Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Österrike, Ungern och - tillsammans med delar från Tyskland och Ryssland - Polen. För att ytterligare skapa grunden för framtida konflikter valde även segermakterna att belöna Rumänien med stora delar av Transylvanien och delar av Bulgarien. De flesta av dessa nya nationer hade dock ärvt stora delar av de problem som skakat det Habsburgska riket under sina sista år, stora etniska minoriteter, låg utbildningsnivå och en undermålig industrinäring.
För att ytterligare spä på problemen så hade uppdelningen av det Habsburgska riket skett tämligen godtyckligt, utan större hänsyn till områdenas etniska uppbyggnad. Många minoriteter kände sig, och var kanske också, förtryckta av majoritetsbefolkningen, sökte stöd hos grannländer eller andra aktörer. Inte heller lyckades försöken att skapa demokratier i västeuropeisk stil, och successivt utvecklades de flesta länderna till dikaturer, undantaget blev Polen (som dock under långa perioder ändå får anses vara en kvasidiktatur) och Tjeckoslovakien.

Den gode nazisten

I fredags hade Hollywoodfilmen "Valkyria" premiär i Sverige, en storproduktion med Tom Cruise i huvudrollen som greve Claus von Stauffenberg, en tysk officer som gått till historien för hans delaktighet i det misslyckade mordförsöket på Adolf Hitler den 20 juli 1944. Historien om von Stauffenbergs aktiviteter är förstås inte okända, det har skrivits böcker och gjorts otaliga dokumentärer om attentat, som av en rad orsaker misslyckades totalt och ledde till en näst intill obegriplig utrensning av militärer och andra som haft kontakt med konspiratörerna.
Den unge, attraktive och svårt handikappade von Stauffenberg, han hade under tjänstgöring i Nordafrika skadats svårt under en allierad flygräd, anlände en varm och kvav julidag till Hitlers högkvarter i Rastenburg. Med sig hade den unge greven två bomber, varsamt placerad i hans väska, med vilkas hjälp det var tänkt att mörda Hitler. Precis vilka tankar som flög genom von Stauffenbergs huvud den här dagen när hans bil svängde in genom grindarna till Hitlers högkvarter i Rastenburg får vi förstås aldrig veta, även om det säkerligen skulle vara intressant...

Rastenburg hade under kriget blivit det Tredje Rikets inofficiella huvudstad, härifrån styrde Hitler Tyskland, kriget och de ockuperade områdena. Under överinseende av Albert Speer hade de tidigare träbarrackerna successivt bytts ut mot betongbunkrar, och flertalet av nazistpartiets inre krets hade givetvis skaffat sig egna lokaler i det taggtrådsomgärdade området som bevakades av SS soldater. Det var dock få av nazisterna som fann Rastenburg speciellt tilltalande, de hastigt uppförda och mörka bunkrarna dröp av fukt och mögel. Vintertid var bunkarna och träbarrackerna iskalla, och sommartid gjorde värmen och myggen det näst intill omöjligt att vistas i bunkarna.
Det var också därför som det sedvanliga stabsmötet som skulle hållas denna dag flyttats från bunkersystemet till en träbarrack, vars fönster lämnats på vid gavel för att skapa någon som helst luftcirkulation i en trånga byggnaden. Inklämda i det lilla rummet, där luften verkade stå still återfanns en rad höga militärer och andra dignitärer, dock saknades såväl Himmler som Göring, något som säkerligen oroade von Stauffenberg. Framme bad von Stauffenberg om att få byta om, hans skador hade fortfarande inte läkt och det var förstås ingen som höjde på något ögonbryn över hans begärna. Det var dock inte något klädbyte som var orsaken till von Stauffenbergs begärna, istället var det tänkt att han skulle iordningställa bomberna. Av någon anledning, kanske på grund av hans skador, hann han bara ställa in den ena av bomberna innan han kallades till mötet.
Mötet hölls som sagt i en av träbarrackerna, där luften stod helt stil, trots att fönstren ställts upp på vid gavel. Mitt i rummet stod ett stort och massivt ekbord, över vilket en mängd kartor låg utspridda och där Hitler och ett antal generaler stod och pekade på. von Stauffenberg ursäktade sig och valde att ställa sin dödliga väska i närheten av Hitler, mötet fortsatte och det var förstås inga goda nyheter som dryftades. På alla fronter var den tyska armén på full reträtt och utsikterna såg inte bra ut, plötsligt öppnas dörren och det medelas att von Stauffenberg har telefon. Han lämnar mötet, och väljer också att lämna Rastenburg väl medveten om att bomben snart ska explodera.
Bara minuter efter att von Stauffenberg lämnat Rastenburg expolderar bomben, och lyckligt ovetande om att offret överlevt stiger han på ett flygplan med destination Berlin. Vad som däremot mötte honom i Berlin när han klev av sitt flygplan bör dock fyllt honom med skräck. Av de varsamt, men ändå rätt svävande, planerna på statskupp har inget genomförts, de motstridiga uppgifterna från Östpreussen huruvida Hitler överlevde eller inte har nämligen gett flertalet av konspiratörerna kalla fötter. I ett desperat försök att rädda vad som räddas kan deltar även ett antal av konspiratörerna i att slå ner det lilla motstånd som finns.

I Hitlers högkvarter råder efter explosionen en våldsam förvirring, och ingen verkar riktigt veta vad som hänt. Hitler själv vandrar ut ur förödelsen med sönderslitna byxor, samtidigt som arbetet med att gräva fram övriga deltagare inleds. Med undantag för sina förstörda byxor, lättare brännskador och spräckta trumhinnor är Hitler vid liv, räddad av att någon flyttat von Stauffenbergs väska, det massiva ekborde och att mötet hållits i träbarracken.
Det står snabbt klart att en av mötesdeltagarna saknas, von Stauffenberg som skyndsamt lämnat Rastenburg och allas blickar vänds mot honom. Snabbt lyckas man komma i kontakt med Berlin, och där kan man snabbt bekräfta att Fühern är vid liv, och att mordförsöket misslyckats. Bara några timmar efter attentatet möter den fortfarande skakade Hitler sin kollega Benito Mussolini, som vid denna tidpunkt förvandlats till ett både fysiskt och psykiskt vrak av sitt forna jag.

Det dröjer dock inte länge innan Hitlers raseri över konspiratörerna verkställs, redan på kvällen den 20 juli avrättas de första medlemmarna och snart sätts både Gestapo och SD in i jakten på ytterligare konspiratörer. Flertalet hinner begå självmord, medan andra får mer än lovligt hjälp med sina försök. Effekten blir att Wehrmacht helt och hållet ställs under partiets kontroll, som tack för sitt arbete blir SS-ledaren Heinrich Himmler utsedd till befälhavare för hemmaarmén (som var tänkt att delta i statskuppen).
Trots att stora delar av den tyska krigsmakten rensas ut, däribland Erwin Rommel, så dröjer det nästan ett år av krig innan Tyskland slutligen kapitulerar. Under detta sista krigsår läggs Tyskland mer eller mindre i ruiner, och på både Väst och Östfronten utkämpas några av de hårdaste och mest desperata striderna under hela kriget. Det är förstås lite svårt, i alla för mig, att helt säga att det misslyckade attentatet förde med sig något gott.

Hade då attentatet någon chans att lyckas? Ja, det är förstås den stora frågan som debatterats friskt och som det skrivits hyllmeter om. De allra flesta verkar vara överens om att hade Hitler dött så hade chansen funnits, problemet var bara att planerna var alldeles för svepande och att det saknades en uttalad ledare. För även om von Stauffenberg i delar axlat manteln som en slags ledargestalt, var han inte kontaktbar under sin flygtur till Berlin och de som skulle genomföra statskuppen i Berlin saknade ryggraden att agera och som i mångt och mycket väntade på att någon annan skulle göra något. Även om attentatet hade lyckats så behöver det nödvändigtvis inte inneburit att statskuppen lyckats, de konstanta velandet i Berlin och motviljan att ta första steget innebar att viktig tid kastades bort på ändlösa telefonsamtal mellan konspiratörerna.
Vad som däremot skett är troligen att kriget förkortats, även om utgången - en total vilkorslös tysk kapitulation - blivit effekten, hade det ändå besparat miljoner människors liv. På det negativa sidan hade kanske den långsiktiga effekten blivit att det växt fram ytterligare en "dolkstötslegend", vilken i mångt och mycket orsakade framväxten av högerextremistiska grupperingar, i Tyskland.