Det är kanske ett omöjligt uppdrag, men historiker har sedan urminnestider försökt att rangordna konflikter eller historiska händelser efter dess inverkan på dåtid och nutid. Till synes och sist blir det dock ett högst subjektivt val, där historikerns egna preferenser och intressen påverkar valet. Det finns dock några konflikter, vars inverkan och effekt dock vida överstiger sina motståndares, konflikter vars samtida påverkan var stor, men vars långsiktiga effekt blev långtgående. För mig utkristalliseras fyra sådana konflikter, vilka på ett eller annat sätt fortsätter att påverka vår samtid på ett högst påtagligt sett.
Den första konflikten är det 30 åriga kriget, en konflikt som mer eller mindre påverkade hela Europa, oavsett om de deltog i striderna eller ej och som fick långtgående effekter både politiska och religiösa.
Den andra konflikten är Napoleonkrigen, vilket var en effekt av den Franska revolutionen, som bokstavligen involverade hela Europa och som blev ett slags protovärldskrig där kriget för första gången på allvar spreds utanför Europas gränser. I krigets spår vaknade nationalismen i Europa på allvar, det markerade också början för det brittiska imperiet och kolonialismen.
Den tredje konflikten är Första världskriget, eller det stora kriget som det numera även heter, en konflikt som fördes över hela världen (dock fortfarande med fokus i Europa) och vars effekter blev extremt långtgående. Kriget blev slutet för tre imperier, det Habsburgska, det Ryska och det otomanska riket.
Den sista konflikten är förstås det andra världskriget, en konflikt som visserligen hade sin grund i det första, men vars arv fortfarnde lever kvar och påverkar oss. Det såg två imperier falla sönder, men också framväxten av två nya imperier - Sovjetunionen och USA och början på en ny tidsålder där atomvapnen mer än allianser och stora arméer avhöll de båda supermakterna från en direkt konfrontation.
Av dessa fyra konflikter så skulle jag dock vilja peka på det stora kriget som den kanske viktigaste konflikten, även om det nu är andra världskriget som är mitt stora intresse, för såväl samtiden som nutiden. I spåren av kriget föll som sagt tre imperier samman, i ett försök att minska möjligheterna för nya konflikter valde världssamfundet att bilda en rad nya stater i dessa imperiers frånvaro. Tyvärr så misslyckades världssamfundet, de nya staterna - oavsett om de haft historiska anor eller ej - blev grunden för nya konflikter, konflikter som i många fall låg blossade upp direkt eller som blev liggande latenta och först blossade upp efter murens fall och än idag påverkar oss.
Jag tänkte i en rad blogginlägg beskriva dessa konflikter eller funderingar på hur man kunde, eller kanske borde gjort för att, undvika dessa konflikter. I dag tänkte jag att vi skulle titta närmare på det Habsburgska riket, eller Österrike-Ungern som det också kallas.
Vid krigsutbrottet 1914 var det Habsburgska riket ett omfattande imperium, och hade varit en maktfaktor i Europa sedan 1500-talet. Stora delar av Östeuropa låg under dess styre, och dess befolkning var milt sagt splittrad. Vid sidan av ungrare och österrikare bestod riket av en enorm mängd folkslag, här återfanns bl.a. polacker, ruthenier, judar, tyskar, serber, kroater, tjecker, slovaker, bosnier och italienare. Det var ett multietniskt rike som många än idag saknar, och vars uppbyggnad å ena sidan var dess styrka, å andra sidan dess svaghet.
Även om imperiet vid krigsutbrottet sågs som en viktig europeisk maktfaktor, så var det ett imperium vars glans successivt börjat falna. Man hade efter kriget mot Preussen på 1860-talet förlorat kampen om de södra delarna av Tyskland, vilket gjort att man vänt sig mot Balkan istället, där man kunde expandera tack vare det Osmanska rikets successiva sönderfall. För att ytterligare förstärka bilden av en andra klassens supermakt, i jämförelse med bland annat Frankrike, Storbritannien och Tyskland, så saknade man även kolonier (något som på den tiden sågs som nästan ett måste för en framgångsrik och mäktig supermakt).
Men det var inte bara på den politiska arenan Habsburgska riket halkade efter, ekonomiskt sett var det Habsburgska riket en dvärg i jämförelse med övriga stormakter. Den industriella utvecklingen gick trögt, och var mer eller mindre koncenterade i det som senare blev Tjeckoslovakien, och utbildningsnivån bland befolkningen var låg. Även om rikets armé på pappret var imponerande, så fanns även här stora problem, något som under kriget skulle bli tämligen uppenbara.
Det som dock blev rikets slut var dock dess multietniska uppbyggnad, något som i vissa avseenden varit dess styrka, men som i en tid när nationalismen vaknat till liv på Balkan och i Östeuropa blev dess slut. Kraven på självständighet eller större självstyre bland rikets etniska minoriteter blev allt högljuddare, och tog sig ibland även våldsamma yttringar i form av sammandrabbningar och mord. Det kanske mest kända fallet av dessa våldsyttrinar skedde i Saravjevo, men offret var ingen butiksinnehavare eller bonde på något fält i det enorma riket, utan ärkehertigen Frans Ferdinand. Mordet på ärkehertigen fick långtgående effekter, kanske mer långtgående än de involverade överhuvudtaget varit medvetna om och kraven på Serbien renderade i en kedjereaktion som snart blivit okontrollerbara.
För att göra en lång historia kort, så innebar Österrike-Ungerns hot mot Serbien att länder, som överhuvudtaget inte hade med konflikten att göra, drogs in i denna regionala konflikt. När så österrikiska styrkor marscherade in i Serbien, så drog de igång en snöboll ingen kunde, eller kanske ville, stoppa. Lika ovetande som makthavarna i Wien var om att de satt igång ett världskrig, lika ovetande var de om att det världskriget skulle innebära slutet för imperiet.
För Österrike-Ungern blev kriget en enorm besvikelse, kombinationen av den gryende nationalismen bland rikets befolkning, vilket gjorde det svårt att motivera de olika folkslagen att strida för riket och en undermålig industri renderade inte i några större framgångar. Faktum var att kriget gick riktigt, riktigt illa för rikets arméer. Invasionen av Serbien kom av sig, på Östfronten gick de ryska arméerna - vilka snabbt riktade in sig på de mindre motiverade och sämre utbildade och utrustade österrikiska styrkorna - hårt åt rikets arméer. Lite hårddraget kan man konstatera att först efter Italiens inträde, och de misslyckade italienska försöken i alperna, kunde riket förmedla de första egentliga framgångarna.
Till skillnad från Tyskland saknade dock Österrike-Ungern den industriella och militära kapaciteten, och det stod snart klart att riket stod inför sitt totala sammanbrott. Efter att Österrike-Ungern kapitulerat började sönder fallet snabbt, för att miniera riskerna för ytterligare en konflikt valde omvärlden att agera.
Tyvärr saknades kanske insikten i Östeuropas etniska sammansättning, och tillsammans med löften från segermakterna i kombination med behovet av att skapa buffertstater mot framtida ryska eller tyska expansionsförsök innebar grunden för nya konflikter. I det habsburgska rikets frånvaro skapades nya stater som Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Österrike, Ungern och - tillsammans med delar från Tyskland och Ryssland - Polen. För att ytterligare skapa grunden för framtida konflikter valde även segermakterna att belöna Rumänien med stora delar av Transylvanien och delar av Bulgarien. De flesta av dessa nya nationer hade dock ärvt stora delar av de problem som skakat det Habsburgska riket under sina sista år, stora etniska minoriteter, låg utbildningsnivå och en undermålig industrinäring.
För att ytterligare spä på problemen så hade uppdelningen av det Habsburgska riket skett tämligen godtyckligt, utan större hänsyn till områdenas etniska uppbyggnad. Många minoriteter kände sig, och var kanske också, förtryckta av majoritetsbefolkningen, sökte stöd hos grannländer eller andra aktörer. Inte heller lyckades försöken att skapa demokratier i västeuropeisk stil, och successivt utvecklades de flesta länderna till dikaturer, undantaget blev Polen (som dock under långa perioder ändå får anses vara en kvasidiktatur) och Tjeckoslovakien.
No comments:
Post a Comment