Tuesday, February 24, 2009

Jaha...

Så kom då nyheten alla väntat på, och vissa kanske till och med redan trott inträffat, nämligen att kronprinsessan Victoria och Daniel förlovat sig. Givetvis har denna antinyhet fått ett otroligt genomslag i massmedia, Sveriges Television hade nyhetsrapportering varje halvtimme där en förvirrad reporterar rapporterade att "inget har hänt." Och vände sig sedan till sin gäst för att diskutera den världsavgörande frågan huruvida Daniel härefter skulle tituleras "prins" eller ej...
Klockan två så kungjordes det alla redan kände till, Daniel från Ockelbo och kronprinsessan Victoria hade förlovat sig. Statsminister Reinfeldt var gråtfärdig på sin presskonferans, och talade om "att kärleken segrat", och inget öga var torrt. Så har det nu fortsatt, och handlare och hotellägare i Stockholm gnuggar glatt händerna, för nu vankas det bröllop nästa sommar och det kommer förstå att generera stora mängder turister och annat. Ironiskt nog är den enda kritik som hörts kommit ifrån rojalistiska kretsar, som nu anser att monarkin är hotad eftersom Westling är en man av folket, och inte tillhör någon inavlad kungaätt.

Givetvis är uppmärksamheten i svensk media inget jag förvånas över, annat än att det kanske känns lite väl mycket. Men på vilket sätt min - eller andras - livssituation förändras av att Victoria och Daniel gifter sig, ja det förstår jag faktiskt inte. Inte heller förstår jag riktigt den kritik som riktats från rojalistiska kretsar, att detta nu innebär slutet för monarkin (vilket jag visserligen välkomnar) speciellt som den nuvarande ätten knappast kan påstås ha speciellt anrika anor, faktum är att mina anor är långt finare än den nuvarande kungens.
Kanske har dessa stockkonservativa personer glömt bort det faktum att kungens ätt knappast kan påstås haft finare anor än Westling, faktum är att jag säkerligen har finare anor och är mer blåblodig än den nuvarande kungen. Det var dessutom tämligen uppenbart vid den kortfattade videosnutt kungahuset lade ut på Internet, att varken kungen eller drottningen verkade allt för glada i hela affären. Men nu är det väl som det är, och frågan är om de egentligen hade några val. Frågan är om det svenska kungahuset haft råd med att Victoria abdikerat för att få sin Daniel...

Men det ställer också andra frågor, som huruvida kungahuset tar skada av att ta in en "vanlig" människa i kungahuset. Med tanke på att Bernadottarna själva knappast har speciellt blåblodiga anor, familjen härstammar från en fransk vävare på 1670-talet, och anfadern till det nuvarande svenska kungahuset var knappast av kunglig börd. Jean-Baptist Bernadott, eller som han blivit mer känd i Sverige, Karl XIV Johan var son till sakförare i den franska staden Pau. Efter att ha arbetat som advokatskrivare sökte han sig till armén, och hans karriär tog fart i och med den franska revolutionen. Han gör bokstavligen en kometkarriär, och utnämns till furste av Ponte Corvo. Han föll dock i onåd hos Napoleon, men hans karriär räddades av ödet då den tilltänkte svenske tronarvingen Karl August avled.
Fransmannen, som nu konverterar, adopteras som Karl XIII son, och väljs av riksdagen i Örebro som ny tronarvinge. Troligen genomförs detta i ett försök att närma Sverige till Frankrike, hans föregångare hade nämligen fört en antifransk politik, vilket lett till att Sverige förlorat Finland. Dock grusades förhoppningarna, Karl XIV Johan var inte alls intresserad av att stödja sin forne överordnade, istället började han sondera terrängen för en antifransk allians med både britterna och ryssarna.
Den svenska förhoppningen om att återfå Finland blev aldrig realiserade, och istället fick man Norge. Inte heller Bernadottes dröm om att få återvända, kanske som ny monark, till Frankrike realiserade inte heller. Hans hustru Desirée Clary orkade dock inte med det svenska klimatet, utan återvände till Frankrike där hon levde ett jetsetliv och omgav sig med såväl älskare som andra festfixare.

No comments: