Dresden – den döda staden

Det var en kall och klar natt den 13 februari 1945, befolkningen i den sachsiska staden Dresden förberedde sig för ytterligare en orolig natt. Kriget var inne på sitt sjätte år och hade nu nått obehagligt nära staden, som nu fylldes med såväl flyktingar som soldater till och från fronten. Runt stadens järnvägsstation samlades varje dag tusentals flyktingar från Polen, Baltikum och andra områden som de tyska styrkorna tvingats evakuera. De flesta saknade såväl mat som kläder, men alla bar de spår av krigets umbäranden och kunde förmedla skräckinjagande berättelser om vad som hänt när de tyska styrkorna dragits bort och sovjetiska kommit.
Med lite fantasi kunde man också höra hur fronten, för var dag som gick, kom närmare och närmare. Men det var inte bara de sovjetiska styrkorna befolkningen fruktade, eftersom staden dessutom varit förskonad från större bombangrepp från de allierade hade många sökt sig till Dresden. Även dessa flyktingar kunde berätta hjärtskärande berättelser om hur stad efter stad – bokstavligen – brunnit upp och förvandlats till öde ruiner. Precis när befolkningen så började göra sig i ordning för att gå och lägga sig så tjöt flyglarmet, och himlen lystes upp av spårfinnarnas ”julgranar” (en slags enorm bengalisk eld som visade vägen för bombflygplanen). I våg efter våg kom de brittiska – de västallierade hade delat upp dygnet mellan sig, dagtid bombade amerikanarna och på nätterna britterna – bombflygplanen och släppte sina bomber. Planen var att försöka skapa en massiv eldstorm, precis som den som förött Hamburg, och när bomberna började tjuta klockan kvart över 10 så spreds paniken.
Inte förrän klockan kvart i två var bombangreppet, som skedde i två massiva angrepp, och staden stod i ljusan låga. Som om inte detta var nog angreps – det som nu var kvar av – staden av amerikanskt bombflyg vid lunchtid, den 15 februari kom så det tredje och sista bombangreppet. Vid det här laget var dock staden bara en rykande ruinhög, och tusentals civila och militärer hade fått sätta livet till. När de sovjetiska styrkorna senare ryckte in i staden återfanns inget, förutom kvinnorna då, att plundra, och det dröjde ända tills efter Tysklands återförening innan arbetet med att återskapa den berömda Frauenkirch kyrkan. De allierades bombräd mot Dresden har sedan dess varit ett starkt ifrågasatt och kritiserat ämne, i så väl Tyskland, Storbritannien och USA.

Nu var dock inte Dresden ensam, staden delade öde med mängder med europeiska och asiatiska städer som – mer eller mindre – jämnades med marken av bombflyg. Såväl britter, amerikaner, japaner och tyskar hade under kriget sysselsatt sig med att försöka sätta skräck i civilbefolkningen genom terrorbombningar. Men varför, och fanns det någon egentlig logik bakom det här?
När man talar terrorbombningar brukar man vanligtvis tänka på sir Arthur ”Bomber” Harris, en självupptagen sydafrikansk herre som blev befälhavare över bombercommand under kriget. Harris var, och är än idag, en mycket starkt ifrågasatt person, och har fått tagit emot fruktansvärt mycket hård, och ibland oförtjänt kritik från såväl brittiskt som tyskt håll. Det var dock inte Harris som uppfann termen, eller ens uppfann själva idén med terrorbombningar, den får man – som så mycket annat – finna i spåren av det första världskriget.
Under det stora kriget hade Europas stormakter – med bistånd från USA – utkämpat ett krig där utvecklingen sprungit ifrån de taktiska doktriner som dominerade militären. Med uppfinningar som kulsprutor, stridsvagnar och förbättrade kanoner blev västra Europa förvandlat till ett bokstavligt månlandskap, från Schweiz i söder till Engelska kanalen i norr slingrade sig en enorm orm i form av skyttegravar och ett söderskjutet ingemansland. Under fyra år utkämpades här några av de värsta slagen i världshistorien, tusentals soldater dog i försöken att avancera fronten några meter åt ena eller andra hållet. Det var inget tidningarna ville, eller fick skriva om. Att skriva om skadade soldater som drunknade i dypölar, råttor som livnärde sig på de tusentals lik som låg utspridda längs hela fronten eller fruktlösa offensiver var inget man ville eller fick. Det fanns dock en vapengren som till skillnad från infanteristerna fortfarande hade något glamoröst över sig, och där man faktiskt kunde se någon som helst framgång...

Jag talar förstås om flygvapnet, denna vapengren var helt ny för de västeuropeiska militärerna och skapade ett tredimensionellt slagfält. För första gången kunde man på allvar utnyttja luftrummet som en del av slagfältet, visserligen hade man använt sig av varmluftsballonger sedan länge för att observera fienden, men de deltog aldrig aktivt i striderna och var alldeles för svåra att använda för att få någon effekt.
Bröderna Wrights uppfinning flygplanet ändrade på detta, för plötsligt var det möjligt att ta kontrollen över luftfarkosten. Efter att man hade rett ut några mindre problem, som att synkronisera kulsprutan med propellern, så var man i besittning av ett formidabelt vapen. De första bombplanen skilde sig inte på något sätt från jaktflygplanen, förutom att de hade någon form av anordning för att bära bomberna. Vilket ofta var placerat på utsidan, och som copiloten släppte ut för hand när man närmade sig målen. Det var förstås inte speciellt framgångsrikt, men skam den som ger sig och snart började man utveckla speciella bombflygplan med såväl större lastmöjligheter som räckvidd. Tyskarna började även utveckla zeppelinare som kunde föra med sig stora bomblaster med en enorm räckvidd, och nu kunde kriget föras långt ifrån skyttegravarna.
Även om bombräderna mot bl.a. London fick stor uppmärksamhet så var de mer psykologiska än något annat, plötsligt var kriget – bokstavligen – vid din husknut. Trots att kriget inte fördes på brittisk mark så levde britterna i ovisshet när nästa tyska bombangrepp skulle komma, och det smittade av sig på de brittiska militärerna.

När kriget så var slut och man började värdera sina insatser så började britterna, vilka annars, att titta på konsekvenserna av de tyska bombräderna. Nu hade de som sagt inte varit – i jämförelse med vad som senare skulle komma – allt för framgångsrika, utan mer haft en psykologisk effekt på hemmafronten. Militärerna var dock oroliga, och förväntade sig att utvecklandet av bombflygplanen skulle innebära såväl större lastförmåga, längre räckvidd och mer precisa bombningar.
Slutsatsen man kom fram till var att ett tillräckligt välplanerat och välgenomfört angrepp skulle kunna knäcka ett land. Det var förstås inte helt okontroversiellt, speciellt som det också kunde appliceras på Storbritannien, och här fanns skäl till oro. Delar av oron baserades nämligen på att britterna – allt sedan Wilhelm Erövraren fått för sig att det var dags att bli kung av England – skyddats av Engelska kanalen, men så var ju inte fallet längre. Den psykologiska effekten av att den insikten spreds bland befolkningen kunde vid ett krig få fatala konsekvenser.
Samtidigt så insåg britterna att man varken kunde, eller borde, ha en stor landbaserad armé. Till skillnad från fransmännen som behöll sin armé intakt, eller i alla fall försökte, så avvecklades värnplikten och man genomförde stora nedskärningar inom armén. Det nybildade Royal Air Force, där mycket av den här diskussionen förts överlevde med nöd och näppe, och även om man genomförde några mindre försök i kolonierna var frågan inget som intresserade de brittiska militärerna eller politikerna i någon högre grad.

Det fanns dock ett land som snabbt väckte idén till liv, Tyskland och dess nybildade flygvapen. Här fick de brittiska teorierna om terrorbombningens effekter snabbt gehör, och tyskarna skulle också bli de som satte teorin i praktisk användning. Tyskarna kunde redan under det spanska inbördeskriget sätta sina teorier i praktisk användning. Dock var effekten inte alls speciellt framgångsrik, men det är möjligt att tyskarna helt enkelt ansåg att deras flygplan inte var anpassade för den taktiken och att man helt enkelt förväntade sig bättre maskiner när väl kriget skulle sätta igång någon gång i framtiden.
Tyskarna hade nämligen ett allvarligt problem, till skillnad från britterna som tidigt satsat på tyngre bombflygplan bestod den tyska flottan av lätta och medeltunga maskiner. Delvis kan detta förklaras med att varken Göring eller Milch var bombpiloter, utan jaktpiloter och således saknade både insikt och kunskap, men också därför att man ville tillgodose Hitler. Den tyske Führern var inte alls intresserad av vad man producerade, utan hur mycket, och eftersom det tog längre tid att bygga tyngre flygplan än lättare så valde tyskarna det senare. En annan orsak var rent taktiskt, det tyska flygvapnet var primärt tänkt att användas på slagfältet för att terrorisera uppmarschområden eller andra militära mål. En tredje orsak var tillgången på råvaror, Tyskland led brist på alla former av vitala råvaror, vilka fick köpas in för dyra pengar och eftersom det var billigare att producera lättare flygplan än tyngre – man fick ju dessutom fler lätta flygplan till samma kostnad – så valde man att satsa på de lättare.
Men den kanske viktigaste orsaken var att den tyska krigsmakten inte förväntade sig ett krig 1939, utan att detta skulle dröja. Även om Hitler i början av mars 1939 ockuperat resten av Tjeckoslovakien (Slovakien blev visserligen självständigt på pappret den 15 mars), så ansåg nog de flesta att man skulle hinna komma i kapp produktionen av tyngre bombflyg.

Så skedde alltså inte, och Tyskland fick gå till krig med en bombflygplansflotta som inte alls var mäktig den uppgift den nu skulle få. Tyskarna inledde kriget med att delvis jämna Warszawa med marken, angreppet har ifrågasatts men samtidigt ska man ha i åtanke att de polska myndigheterna utropat staden som fästning och därför kunde ses som ett legitimt mål. Det första kontroversiella angreppet kom i maj 1940, tyska styrkor hade då angripit Nederländerna och Belgien. Tyska fallskärmsstyrkor hade släppts ner över Rotterdam och striderna pågick för fullt i den holländska staden, men precis när den holländska garnisonen skulle kapitulera angreps staden av tyskt bombflyg. Delar av stadskärnan sprängdes under några minuter bort, och kvar fanns bara rykande ruiner, en förvarning om vad som komma skulle.
Nästa kontroversiella angrepp kom så under Blitzen, och riktigt vad som orsakade det tyska angreppet är idag fortfarande en het fråga i historiekretsar. Den mest accepterade versionen är att tyskt bombflyg av misstag, man lättade på lasten för att kunna ta sig hem då man kört vilse, bombade civila mål i London. Churchill gick i taket och krävde hämnd, vilket kom och så var bollen i rullning. London skulle jämnas med marken och britterna skulle be om nåd, så blev det nu inte. Tyskarna bombade sönder en rad städer, däribland Coventry där skadorna blev värre än de behövde då britterna av rädsla att avslöja att man knäckt den tyska krigskoden, inte vågade stoppa räden. Men tyskarnas kanske mest kontroversiella angrepp kom i maj 1941, som ett svar på en statskupp i Jugoslavien krävde Hitler att staten skulle upphöra. Luftwaffe gjorde sitt och bombade sönder och samman Belgrad, så till den milda grad att staden senare kapitulerade till en pluton från Waffen-SS.

Kriget flyttade nu till Östfronten, men här förklarades ofta städerna som fästningar och flera städer bombades sönder och samman. Dock lyckades aldrig tyskarna riktigt skapa samma förödelse som amerikanarna och britterna skulle göra, och det berodde på deras bombflotta. För till skillnad från tyskarna så ansåg britterna att man behövde tyngre bombflygplan, och britterna tänkte nu ta sin taktik till testet. De tyska försöken hade som vi sett gett blandade resultat, i Spanien hade de varit fullständigt misslyckade, i fallet med såväl London som Warszawa hade angreppen varit floppar och i Rotterdam tveksamt, det enda som kunde räknas som en seger var väl Belgrad.

Britterna inledde bombkriget redan 1940, men vid det här laget bestod räderna i att släppa propaganda över Tyskland, och något enstaka precisionsangrep mot militära mål. Precis som troligen tyskarna upptäckt visade sig dock dessa angrepp tämligen misslyckade, teknologin för att klara av denna typ av angrepp saknades. Det är än idag svårt att genomföra precisionsangrepp, trots vår tillgång till datorer, GPS, lasersikten o.s.v, något som visat sig i konflikt efter konflikt. Hur det då tedde sig under det andra världskriget, när piloten måste flyga över målet samtidigt som bombfällaren manuellt måste söka efter målet, under vilken flygplanet angreps av såväl luftvärn som jaktflyg. Inte blev det bättre av att målen skymdes av rök, moln eller explosioner, britternas försök att angripa mål i Ruhrområdet blev totala fiaskon. Det krävdes nya tankegångar, det är nu Bomber-Harris och Churchill träder in på scenen…

Churchill hade tidigt under konflikten, redan under sin tid som marinminister, propagerat för att den tyska krigsindustrin måste minskas. Detta hade bland annat lett till att Norge och Danmark ockuperats, men den fadäsen var snabbt glömd. Det nyinrättade Bomber command lanserade nu en modifierad version av Churchills tankegångar, genom att rikta in sig på de tyska industriarbetarna och dess bostäder skulle den tyska industriproduktionen minskas radikalt.
För britterna var kombinationen av framgångsrika räder. Att angripa stora bostadsområden var lättare än enskilda fabriker och uppenbara effekter i form av förstörda bostäder och döda/skadade tyskar var alldeles för bra för att vara sant. Churchill var nöjd, den brittiska pressen var nöjd och den brittiska allmänheten var nöjda, med andra ord alla var nöjda, eller var de verkligen det?
Det fanns nämligen gott om kritiker, kritiker som kunde uppvisa bevis på att den av Harris och Churchill förda politiken inte alls var speciellt framgångsrik. Trots att Tyskland såväl dagtid som kvällstid långsamt förvandlades till en rykande ruinhög, så fortsatte den tyska industrin att pumpa ut enorma mängder krigsmaterial. Taktiken med terrorbombningar mot civila mål lyckades varken minska produktionen eller den tyska krigsmoralen, snarare tvärt om. Kritiker från andra vapengrenar, bland annat Hunter command, ansåg att man skapat en omättlig best som tog resurser från dem, utan att uppvisa några som helst framgångar. Det hade också vaknat en debatt huruvida det var moraliskt försvarbart att angripa uppenbara civila mål, men den debatten skulle först efter kriget fälla sina offer.

Nu var det dock inte bara högre militärer och politiker som hade sina betänkligheter, besättningarna på de bombflygplan som varje dag startade från flygplatser runt om i Europa och Nordafrika uttalade hätsk kritik. Många ansåg – inte helt utan grund – att man från befälhavarna struntade i deras utsatta situation, inte nog med att resorna var långa och farliga. Flygplanen var iskalla, de långa resorna skedde ofta utan skydd av jaktflygplan och hotet om att skjutas ner, krascha eller andra olyckor gjorde sig ständigt påminda. Få lyckades att klara tillräckligt många uppdrag för att slippa, och den psykiska stressen började ta ut sin rätt.
Trots detta fortsatte alltså bombangreppen, varför?

Ja, delvis ansåg både Churchill och Harris att förr eller senare måste tyskarna knäckas, det gällde bara att hålla ut. En annan orsak var att britterna – och till viss del amerikanarna – målat in sig i ett hörn och nu inte visste hur man skulle ta sig ut. Satsningarna på de tunga bombflygplansflottorna hade visat sig kostsamma, och måste därför löna sig.
En annan aspekt var också att kriget, som nu gått in på sitt sjätte år, hade kostat britterna enorma mängder pengar, material och soldater. Britterna knäade under kostnaderna, och hade nu börjat rekrytera soldater bland sådana som tidigare nekats militärtjänst. Inte heller såg kriget ut att få en snabb lösning, striderna i Normandie och i Belgien/Holland hade varit otroligt kostsamma, i Italien sniglade sig de allierade styrkorna norrut samtidigt tyskarna i december inlett en våldsam offensiv i Belgien. Insikten om ytterligare ett krigsår var ingen trevlig insikt, bombkriget måste fortsätta. I mångt och mycket kan man konstatera att den best de allierade skapat nu levde ett eget liv, och att de allierade inte längre visste hur man skulle få stopp på den. Lite som en snöboll i en brant backe som snabbt förvandlas till en stor snöboll och slukar allt den kommer åt.

Bombräden mot Dresden blev den sista stora bombräden, kriget tog slut, och med det kom också domen. Bombkriget hade som sagt haft sina kritiker, och Churchill som säkerligen själv insåg det moraliska gungfly han gett sig ut på försökte nu distansera sig från Bomber Command och dess befälhavare Harris.
Harris själv trodde att han nu skulle belönas för sina förtjänster, och förväntade sig såväl adelstitel som något framstående jobb inom militären. Så blev det inte, såväl Churchill som hans efterträdare försökte distansera sig ifrån Harris, som med tiden placerades i frysboxen och själv till slut lämnade Storbritannien. Inte heller Churchill undvek schavotten, och bara månader efter krigsslutet förlorade han parlamentsvalet och fick avgå. Att frågan än idag är infekterad i Storbritannien är en mild underdrift, i samband med att en staty av Harris skulle avtäckas drabbade veteraner samman med brittisk polis och diskussionen om terrorbombningarna tog fart igen.

Dresden blev sinnesbilden av terrorbombningarna, och tas ofta fram som ett exempel på de allierades förmodade krigsförbrytelser. Hur många som dödades i angreppet är än idag okänt och starkt omdebatterat, någon större klarhet är dock inte att vänta. Dels på grund av det kaotiska läget i Tyskland, staden var fylld av flyktingar som aldrig registrerat sig, dels på grund av det aldrig fördes någon tillförlitlig statistik över de döda. De vräktes helt enkelt ner i massgravar eller brändes upp.