Sunday, February 1, 2009

Den gode nazisten

I fredags hade Hollywoodfilmen "Valkyria" premiär i Sverige, en storproduktion med Tom Cruise i huvudrollen som greve Claus von Stauffenberg, en tysk officer som gått till historien för hans delaktighet i det misslyckade mordförsöket på Adolf Hitler den 20 juli 1944. Historien om von Stauffenbergs aktiviteter är förstås inte okända, det har skrivits böcker och gjorts otaliga dokumentärer om attentat, som av en rad orsaker misslyckades totalt och ledde till en näst intill obegriplig utrensning av militärer och andra som haft kontakt med konspiratörerna.
Den unge, attraktive och svårt handikappade von Stauffenberg, han hade under tjänstgöring i Nordafrika skadats svårt under en allierad flygräd, anlände en varm och kvav julidag till Hitlers högkvarter i Rastenburg. Med sig hade den unge greven två bomber, varsamt placerad i hans väska, med vilkas hjälp det var tänkt att mörda Hitler. Precis vilka tankar som flög genom von Stauffenbergs huvud den här dagen när hans bil svängde in genom grindarna till Hitlers högkvarter i Rastenburg får vi förstås aldrig veta, även om det säkerligen skulle vara intressant...

Rastenburg hade under kriget blivit det Tredje Rikets inofficiella huvudstad, härifrån styrde Hitler Tyskland, kriget och de ockuperade områdena. Under överinseende av Albert Speer hade de tidigare träbarrackerna successivt bytts ut mot betongbunkrar, och flertalet av nazistpartiets inre krets hade givetvis skaffat sig egna lokaler i det taggtrådsomgärdade området som bevakades av SS soldater. Det var dock få av nazisterna som fann Rastenburg speciellt tilltalande, de hastigt uppförda och mörka bunkrarna dröp av fukt och mögel. Vintertid var bunkarna och träbarrackerna iskalla, och sommartid gjorde värmen och myggen det näst intill omöjligt att vistas i bunkarna.
Det var också därför som det sedvanliga stabsmötet som skulle hållas denna dag flyttats från bunkersystemet till en träbarrack, vars fönster lämnats på vid gavel för att skapa någon som helst luftcirkulation i en trånga byggnaden. Inklämda i det lilla rummet, där luften verkade stå still återfanns en rad höga militärer och andra dignitärer, dock saknades såväl Himmler som Göring, något som säkerligen oroade von Stauffenberg. Framme bad von Stauffenberg om att få byta om, hans skador hade fortfarande inte läkt och det var förstås ingen som höjde på något ögonbryn över hans begärna. Det var dock inte något klädbyte som var orsaken till von Stauffenbergs begärna, istället var det tänkt att han skulle iordningställa bomberna. Av någon anledning, kanske på grund av hans skador, hann han bara ställa in den ena av bomberna innan han kallades till mötet.
Mötet hölls som sagt i en av träbarrackerna, där luften stod helt stil, trots att fönstren ställts upp på vid gavel. Mitt i rummet stod ett stort och massivt ekbord, över vilket en mängd kartor låg utspridda och där Hitler och ett antal generaler stod och pekade på. von Stauffenberg ursäktade sig och valde att ställa sin dödliga väska i närheten av Hitler, mötet fortsatte och det var förstås inga goda nyheter som dryftades. På alla fronter var den tyska armén på full reträtt och utsikterna såg inte bra ut, plötsligt öppnas dörren och det medelas att von Stauffenberg har telefon. Han lämnar mötet, och väljer också att lämna Rastenburg väl medveten om att bomben snart ska explodera.
Bara minuter efter att von Stauffenberg lämnat Rastenburg expolderar bomben, och lyckligt ovetande om att offret överlevt stiger han på ett flygplan med destination Berlin. Vad som däremot mötte honom i Berlin när han klev av sitt flygplan bör dock fyllt honom med skräck. Av de varsamt, men ändå rätt svävande, planerna på statskupp har inget genomförts, de motstridiga uppgifterna från Östpreussen huruvida Hitler överlevde eller inte har nämligen gett flertalet av konspiratörerna kalla fötter. I ett desperat försök att rädda vad som räddas kan deltar även ett antal av konspiratörerna i att slå ner det lilla motstånd som finns.

I Hitlers högkvarter råder efter explosionen en våldsam förvirring, och ingen verkar riktigt veta vad som hänt. Hitler själv vandrar ut ur förödelsen med sönderslitna byxor, samtidigt som arbetet med att gräva fram övriga deltagare inleds. Med undantag för sina förstörda byxor, lättare brännskador och spräckta trumhinnor är Hitler vid liv, räddad av att någon flyttat von Stauffenbergs väska, det massiva ekborde och att mötet hållits i träbarracken.
Det står snabbt klart att en av mötesdeltagarna saknas, von Stauffenberg som skyndsamt lämnat Rastenburg och allas blickar vänds mot honom. Snabbt lyckas man komma i kontakt med Berlin, och där kan man snabbt bekräfta att Fühern är vid liv, och att mordförsöket misslyckats. Bara några timmar efter attentatet möter den fortfarande skakade Hitler sin kollega Benito Mussolini, som vid denna tidpunkt förvandlats till ett både fysiskt och psykiskt vrak av sitt forna jag.

Det dröjer dock inte länge innan Hitlers raseri över konspiratörerna verkställs, redan på kvällen den 20 juli avrättas de första medlemmarna och snart sätts både Gestapo och SD in i jakten på ytterligare konspiratörer. Flertalet hinner begå självmord, medan andra får mer än lovligt hjälp med sina försök. Effekten blir att Wehrmacht helt och hållet ställs under partiets kontroll, som tack för sitt arbete blir SS-ledaren Heinrich Himmler utsedd till befälhavare för hemmaarmén (som var tänkt att delta i statskuppen).
Trots att stora delar av den tyska krigsmakten rensas ut, däribland Erwin Rommel, så dröjer det nästan ett år av krig innan Tyskland slutligen kapitulerar. Under detta sista krigsår läggs Tyskland mer eller mindre i ruiner, och på både Väst och Östfronten utkämpas några av de hårdaste och mest desperata striderna under hela kriget. Det är förstås lite svårt, i alla för mig, att helt säga att det misslyckade attentatet förde med sig något gott.

Hade då attentatet någon chans att lyckas? Ja, det är förstås den stora frågan som debatterats friskt och som det skrivits hyllmeter om. De allra flesta verkar vara överens om att hade Hitler dött så hade chansen funnits, problemet var bara att planerna var alldeles för svepande och att det saknades en uttalad ledare. För även om von Stauffenberg i delar axlat manteln som en slags ledargestalt, var han inte kontaktbar under sin flygtur till Berlin och de som skulle genomföra statskuppen i Berlin saknade ryggraden att agera och som i mångt och mycket väntade på att någon annan skulle göra något. Även om attentatet hade lyckats så behöver det nödvändigtvis inte inneburit att statskuppen lyckats, de konstanta velandet i Berlin och motviljan att ta första steget innebar att viktig tid kastades bort på ändlösa telefonsamtal mellan konspiratörerna.
Vad som däremot skett är troligen att kriget förkortats, även om utgången - en total vilkorslös tysk kapitulation - blivit effekten, hade det ändå besparat miljoner människors liv. På det negativa sidan hade kanske den långsiktiga effekten blivit att det växt fram ytterligare en "dolkstötslegend", vilken i mångt och mycket orsakade framväxten av högerextremistiska grupperingar, i Tyskland.

No comments: