Wednesday, February 11, 2009

Heinrich Himmler och jakten på den heliga graal

I filmen ”Indiana Jones och det sista korståget” (1989) ger sig den berömde arkeologen Indiana Jones (spelad av Harrison Ford) ut på en jakt efter den heliga graal, den bägare som enligt legenden skulle ha innehållit Jesus blod. Under arbetet med att lokalisera graalen ställs professor Jones för en rad problem, först och främst är han inte ensam i sin jakt, nazisterna har även de fått nys om vart den kan finnas och försöker nu sätta käppar i hjulen för Indiana.
Situationen blir inte heller bättre av att Indiana under arbetet dessutom stöter ihop med sin far Henry Jones (Sean Connery), en självupptagen man som spenderade mer tid på att forska om graalen än att intressera sig för sin son. Till slut lyckas man dock lokalisera graalen till ett onämnt land i Mellersta östern, och efter en massa skjutande och sprängande kan far och son till slut närma sig sitt mål.

Far och son Jones jakt är förstås en fiktiv berättelse av George Lucas och Steven Spielberg, men det är dock en berättelse med en gnutta sanning i. Huruvida detta är en tillfällighet eller något Lucas/Spielberg haft i åtanken hela tiden råder det vissa delade meningar om, faktum kvarstår dock att nazisterna faktiskt trodde sig veta vart graalen fanns och spenderade ansenliga summor på att finna den.
Till skillnad från filmen så sökte dock nazisterna inte efter graalen i Mellersta östern, utan istället inriktade man sig på ett mer närliggande område – södra Frankrike. Det här är en berättelse om en kristen sekt, en kung och hans hov, medeltida myter och en man som trodde sig vara en reinkarnation av en tysk kung och som ville skapa en modern version av kungens hov. Det här är berättelsen om nazisternas jakt på den heliga graal, och nazisternas svar på dr Henry Jones…

En av de mäktigaste och mest inflytelserika personer i det Tredje Riket var Heinrich Himmler, en före detta hönsuppfödare vars vurmande för medeltiden och det forngermanska arvet skulle få förödande konsekvenser. Av de många berättelser, legender och myter som intresserade Himmler fanns det en som hade en speciell attraktionskraft, och som faktiskt påverkade hela hans organisation – berättelsen om Arthur och riddarna runt det runda bordet. Sådant stort inflytande på Himmlers tankevärlden, och hans organisation SS hade denna berättelse att han till och med byggde ett speciellt ”Arthurrum” i källaren till ordensborgen Wewelsburg. I detta rum, som dominerades ett enormt runt stenbord omgivet av tretton stolar var det tänkt att Himmler, och hans tolv viktigaste SS officerare skulle hålla möten. I en angränsande krypta var det också tänkt att kvarlevorna av rådsmedlemmarna skulle förvaras tillsammans med de speciella, och idag nästan ovärderliga, ringar rådsmedlemmarna fick. Även om det idag råder vissa tveksamheter huruvida rummet någonsin användes, så är bara dess existens ett bevis för legendens inflytande på Himmlers tankevärld.

Berättelsen om Arthur och hans hov har allt sedan medeltiden var omgärdad av mystik och det ockulta, något som ytterligare förstärktes under 1800-talet då berättelserna om Arthur väcktes till liv av bland annat Richard Wagner. Berättelsen om den brittiske kungen, som härskar över Britannien och hans riddare som bekämpar saxare, fransmän, pikter, drakar och försöker finna den heliga graal har sedan dess haft ett stort inflytande på såväl forskarvärlden som populärkulturen. Arthurlegenden har renderat i en uppsjö böcker, såväl fakta som skönlitterära verk, filmer och spel, och frågan om vart hans berömda slott Tintangel, Camelot och Avalon ligger har så väl renderat i förstörda forskarkarriärer som gråa hår hos den brittiska turistnäringen.
Gränsen för vad som är sanning och vad som är saga har sedan länge sedan suddats ut, och det råder idag fortfarande viss oenighet om hur berättelserna om Arthur egentligen ska tolkas. Klart är dock att berättelserna är gamla, troligen härrör de från 500-talet och inspirerade den brittiske krönikören Geoffrey of Monmoth som på 1100-talet skrev ner berättelsen i ”Historia Regum Britanniae”. Trots att Geoffreys verk ger en mer jordnära bild av Arthur och hans hov, så är det i många avseenden svårt att utröna vad som är baserat på äldre stoff eller vad som är hans egna idéer. Krönikan blev, med medeltida mått mätt, en veritabel kioskvältare och renderade i ett otal kopior och översättningar, än idag återfinns över 200 manuskript bevarade av originalversionen.
Även om Geoffrey fått äran att framstå som berättelsen om Arthurs anfader, så är det ändå den franske poeten och trubaduren Chrétien de Troyes som måste få rollen som dess förädlare. I Chrétiens version förvandlas Arthur successivt till en bifigur, samtidigt som handlingen istället kretsade runt hans närmsta omgivning, det är Chrétien som introducerar den ödesdigra kärleksrelationen mellan Lancelot och Guinevere. Men Chriétien nöjde sig inte bara med en kärlekshistoria, han introducerade också graalen i legenden om Arthur. I sitt sista, och tyvärr inte fullbordade, verk ”Perceval eller berättelsen om Graal”, berättar han om den unge riddaren Perceval som ger sig ut på en resa och möter den mystiske fiskarkungen vilken bjuder in honom på middag. Under mötet märker den unge riddaren att kungen är svårt skadad av ett spjut, under middagen får han bevittna hur en rad märkliga föremål tas fram, bl.a. en bägare fylld med vatten, men Perceval som uppfostrats att inte ställa onödiga frågor väljer att hålla tyst. När han vaknar dagen efter är slottet och kungen borta, han får senare veta att han bevittnat graalen och dess beskyddare och att denna kunde ha blivit hans om han bara frågat.
Trots att Chrétiens beskrivning av föremålen och kungen är förhållandevis vaga, så kan det förstås inte förbi gått vare sig läsare eller åhörare vad det var för föremål som Pereceval såg hemma hos kungen. Det ofullbordade verket skapar dock ett stort intresse, och plötsligt är det högste mode bland Europas unga riddare att bege sig ut på en egen graaljakt, en slags inre resa för att finna sig själv, lite som dagens ungdomar tågluffar genom Europa eller backpackar sig genom Sydostasien.

Men vad var då graalen, ja därom tvistar de lärda. Men i den klassiska medeltida berättelsen tar den formen av skål eller bägare, och var den behållare som Jesus druckit ur vid den sista måltiden. I samband med Jesus korsfästning ska sedan Josef av Arimataia samlat upp lite av Jesus, han förde den och sedan till Glastonbury i England. Som en ironisk tvist kan man ju då notera att det slottet också anses vara den plats där Arthur, och flertalet av hans undersåtar ska ligga begravna.
Bakgrunden till historien är dock också oklar, den omtalas överhuvudtaget inte i bibeln och är troligen baserad på gamla keltiska berättelser och myter. En tes är att den är baserad på keltiskt stoff, och den keltiska tron på magiska kittlar och andra behållare. Precis som många andra berättelser så fanns det förstås andra berättelser om vad som hände med bägaren, enligt vissa andra legender fördes den till södra Frankrike eller Spanien.
Men det är inte bara Europas riddare som finner berättelsen intressant, den inspirerar till nya versioner, och den kanske mest kända av dessa är Wolfram von Eschenbachs version. Till skillnad från fransmannen så är den tyske författaren mer öppen med vad han hänsyftar till, i denna version tar dock graalen formen av en sten. Med detta nås också kulmen när det gäller intresset för dessa berättelser, och det dröjer ända till mitten av 1800-talet innan intresset återigen är på topp.
Med starka nationalromantiska influenser väcks legenden om kung Arthur, hans riddare och grallen till liv igen. Författare som Mark Twain fann inspiration för sina verk i berättelsen, men det är kanske Richard Wagners opera ”Parsifal” som fått störst inflytande på vår berättelse. I sin opera, som är starkt inspirerad av von Eschenbachs verk med samma namn, väver Wagner samman graallegenden med den om Nibelungarna och det pangermanska tankegodset. Här någonstans kommer troligen Himmler i kontakt med såväl Arthurlegenden som den som graalen, kanske via von Eschenbachs verk eller från Wagners opera. Men om nu Himmler ville återskapa Arthurs hov, ja då behövde han ju graalen, och för det behövde han en som kunde lokalisera den, och den mannen var Nazitysklands svar på Henry Jones…

Den mannen hette Otto Rahn, en man som det än idag spekuleras vilt om, och han var expert på ämnet, om än med en lite annorlunda twist. Precis som många andra tyskar hade Rahn som liten blivit matad med von Eschenbach och Wagners verk, när han studerade historia vid universitetet i Giessen uppmuntrades han av sin lärare baron von Gall att studera albigenserna. 1931 reste den unge Rahn till södra Frankrike där albigenserna, eller katarerna som det också kallas, hade haft sitt starkaste fäste. Med hjälp av Antonin Gadal började han nu studera katerarna, från vilket vårt ord kättare kommit ifrån, och lade fram en tes att det fanns en direkt länk mellan von Eschenbachs ”Parsifal”, katerna och den heliga graal.
Enligt Rahn var katarernas prästerskap, direkta arvtagare till de keltiska druiderna, och djupt inne i de pyreneiska bergen fanns också katernas hemlighet bevarad. Rahn ansåg nämligen att graalen inte alls förts till England, utan att den förts av Maria Magdalena till södra Frankrike, och att den där tagits om hand av de keltiska druiderna. Dessa hade sedan fört över graalen och dess hemlighet till katerna, vilka när deras fäste Montségur föll gömde sin skatt någonstans i de pyreneiska bergen.
Hans första bok ”Kreuzzug gegen den Gral” (Korståget mot graalen) utkom 1933 och väckte givetvis Himmlers intresse, 1935 värvades han till Himmlers egen forskningsinstitut inom SS – Ahnenerbe. Här samlade Himmler forskare, så väl lekmän som akademiker, för att framställa arkeologiska och historiska bevis för ariernas överlägsenhet. Med bistånd av Ahnerebe, kunde nu Rahn genomföra såväl forskningsresor till Frankrike, Italien och Island, han genomförde utgrävningar runt Montségur och i Tyskland. När han 1937 släppte sin andra bok ” Luzifers Hofgesind” (Djävulens domstol) hade han blivit fullvärdig medlem i SS, men det fanns dock ett problem. Rahn var öppet homosexuell, och trots att Himmler uppenbarligen såg mellan fingrarna på sin protegés sexuella läggning blev det till slut ohållbart. Som straff för homosexuella handlingar dömdes han 1937 till strafftjänstgöring som vakt vid Dachau, och 1939 valde han frivilligt att begära avsked från SS. Enligt honom själv fanns det ”mycket sorg i mitt land, och att det är omöjligt för en liberal man som mig själv att leva i den nation mitt hemland förvandlats till”.
Den starkt desillusionerade Rahn hittades den 13 mars 1939 ihjälfrusen på en bergssluttning i närheten av Söll i österrikiska Tyrolen. Officiellt hette det att han begått självmord, men som så mycket annat har det spekulerats i att han inte alls dött utan gått under jorden eller att Himmler beordrat hans för tidiga död. Oavsett vad så innebar hans död inte att Himmlers intresse svalnade, under kriget genomförde tyska arkeologer ett flertal undersökningar av området runt Montségur utan att hitta något.

Himmlers planer för Wewelsburg kunde aldrig slutföras, trots att man anlade ett koncentrationsläger i närheten för att förse det med gratis arbetskraft. Med undantag för några informella möten och sammankomster stod det i stort sett tomt under hela kriget. I slutet av kriget beordrade Himmler slottets kommendant att spränga det, men när han inte kunde uppbringa tillräckligt med sprängmedel så lät han det vara kvar. Kanske hade de nuvarande tyska myndigheterna föredragit det, för även om det är ett populärt turistmål och hemvist för Tysklands största elevhem så finns den krypande oron att slottet kan bli ett populärt vallfärdsmål för tyska och utländska nynazister.
Otto Rahns idéer levde dock kvar, och skulle inspirerar såväl franska förfalskare, naiva brittiska journalister, en italiensk författare och bilda grunden till en amerikansk författares kioskvältare och en framgångsrik Hollywoodfilm med Tom Hanks i huvudrollen. Det är också troligt att Lucas och Spielberg, även om de själva aldrig erkänt det, fann inspiration till sina filmer om Indiana Jones i såväl Rahns liv som Anhnerebes arbete och Himmler omättliga fascination för det ockulta.

No comments: