Ett historiskt Antiklimax

Den 31 maj 1916 möttes till slut den brittiska och tyska flottan i Skagerrak, och vilka nu likt två tungsviktsboxare skulle göra upp om vem som var världsmästare. Det var också en möjlighet för de båda kombattanterna att flytta fokus från skyttegravskriget, som utvecklats till en utdragen historia där båda sidorna – bokstavligen – slog varandra blodiga utan att nå några som helst framgångar. Med andra ord var förväntningarna höga, skulle den unge och kaxige nykomlingen få den gamle veteranen på fall. Eller skulle veteranen visa nykomlingen vart skåpet skulle stå, och en gång för alla visa att texten i den brittiska hymnen ”Rule Britannia!” fortfarande gällde.
Det var alltså förutsättningarna för denna tungviktsfight, där mer än bara möjligheten att vinna slaget stod på spel, det hela handlade i praktiken om nationell ära. Men, som så många gånger förr, skulle det visa sig att utgången inte riktigt levde upp till förväntningarna...

I mångt och mycket hade kapprustningen till havs mellan Storbritannien och Tyskland, förkroppsligat den atmosfär som föregick det första världskrigets utbrott. Allt sedan Napoleonkrigen hade den brittiska flottan styrt haven, och var i praktiken garanten för det brittiska samväldet. Under 1890-talets andra hälft började den tyska flottan, som hitintills varit inriktad på att konkurrera med den franska och ryska, vilket kanske inte var speciellt förvånande, då dessa båda länder gränsade till Tyskland. Denna policy ändrades dock i och med att Tyskland började skaffa sig kolonier i Afrika och Asien, och att det i och med detta uppstod ett behov att kunna bistå dessa vid en eventuell konflikt. De tyska varven började nu bygga större och mer moderna fartyg, utrustade med kraftigare beväpning och kraftigare skydd. Inledningsvis verkar britterna inte varit nämnvärt oroade över den tyska upprustningen, men i takt med att relationerna mellan de europeiska länderna försämrades, började också insikten om att den tyska flottans upprustning inte riktades mot Frankrike utan mot dem.
Det brittiska motdraget bestod dels i att omstrukturera flottan och lansera en helt ny modell, de så kallade Dreadnaught-slagskappen, men också diplomatiska åtgärder, som bildandet av Ententen 1904. Den tysk-brittiska upprustningen tog i och med detta fart på allvar, vilket nu också ledde till att andra länder kände sig tvingade att rusta upp sina flottor. Detta var dock inte en upprustning den tyska flottan, åtminstone inte kortsiktigt, kunde vinna.
Vid krigsutbrottet blev så den tyska högsjöflottan instängd i sina hamnar, skyddade av flera skärmar av minor. Istället fick de tyska ubåtarna ta upp kampen med britterna, men efter nästan två år av inaktivitet insåg den tyska flottan att situationen inte var hållbar. Något måste göras, men vad och hur. Problemet var primärt att den tyska flottan bestod av sexton moderna och sex äldre slagskepp, medan den brittiska Grand Fleet förfogade över tjugoåtta moderna slagskepp, vilket gjorde en direkt konfrontation omöjlig.
Tanken var istället att genom mindre räder, locka ut mindre brittiska eskadrar, som sedan skulle angripas av överväldiga tyska flottstyrkor och sänkas.
Vad tyskarna inte visste, var att britterna lyckats kommit över de tyska kodböckerna, och kunde således tyda den tyska kommunikationen. I mitten av maj 1916 påbörjades så arbetet med att förbereda såväl den tyska Högsjöflottan som den brittiska Grand Fleet, och en uppgörelse över vilka som skulle dominera haven.

De tyska förberedelserna till trots, så missade tyskarna att upptäcka den brittiska uppladdningen och klockan 14.00 den 31 maj siktade tyskarna den brittiska flottan. Båda flottorna gjorde sig stridsberedda, och drabbade så samman vid halv fyra tiden. Under kvällen mellan den 31 maj och 1 juni, valde dock tyskarna att dra sig undan, och slaget avslutades utan någon riktigt klar segrare.
Det var två åderlåtna flottor som återvände till sina respektive hamnar, britterna hade förlorat 6094 dödade, 674 skadade och fjorton skepp till sammanlagt värde av 112.180 bruttoton. Tyskarnas förlorade 2551 dödade, 507 skadade, och elva fartyg till ett värde av 62.233 bruttoton. Även om de brittiska förlusterna var svidande, och bland annat omfattade tre slagkryssare och tre slagskepp, var det förluster britterna kunde ersätta, medan de tyska var svårare att ersätta.
Utgången blev således en begränsad taktisk seger för tyskarna, men strategiskt sett vann britterna, då de kunde ersätta sina förluster, medan den tyska Högsjöflottan aldrig mer lämnade sina hamnar förrän kriget var slut. Istället överlämnades krigföringen till havs till de tyska ubåtarna, vilka dock inte var tillräckligt tekniskt avancerade för att klara av den uppgiften.
Ironiskt nog skulle ett liknande scenario upprepas nästan 30 år senare, och den tyska flottan led svåra förluster under invasionen av Norge. Även här skulle de tyska ytflottans oförmåga att effektivt bekämpa den brittiska, innebära att tyskarna på nytt fick förlita sig på ubåtsvapnet.

Jeanne d'Arc

Jeanne d'Arc föddes troligen 1412, vilket baseras på hennes egen utsago att hon var nitton år då hon åtalades för kätteri 1431, i den lilla isolerade byn Domrémy, vilket vid denna tid låg i hertigdömet Bar (vilket senare annekterades av Lorraine, och byn bytte namn till Domrémy-la-Pucelle). Här kombinerade hennes far arbetet på fältet med att arbeta som tjänsteman för byn, och driva in skatten samt organisera byns försvaret. Den unge Jeanne fick sina första uppenbarelser som tolvåring, då hon vandrat runt ensam på fälten kring byn och sett figurer hon identifierade som ärkeängeln Mikael, Sankta Katarina och Sankta Margareta. Enligt henne hade de uppmanat henne att driva ut engelsmännen, samtidigt som hon skulle föra kronprisen till Reims för att krönas, och när änglarna lämnade ska hon fallit i gråt för de var så vackra. Som sextonåring ska hon övertalat en släkting, Durand Lassois, att föra henne till Vaucouleurs där hon utan större framgång bad garnisonens befälhavare om att få tillstånd att besöka det franska hovet i Chinon. Hans avvisande svar verkar dock inte gjort större intryck på henne, och hon var snart tillbaka med stöd av Jean de Metz och Bertrand de Poulengy, med vars hjälp hon till slut fick audiens och under vilken hon förutspådde utgången av slaget vid Herrings. Imponerad gav till slut befälhavaren henne eskort till Chinon, och ett personligt möte med den franske kronprisen Karl VII.

Imponerade av Jeanne och hennes uppenbarelser, så tilläts inte enbart hon följa med de trupper som organiserats av Karl VII:s svärmor Jolanda av Aragonien, och som skulle undsätta Orléans, hon utrustades dessutom med baner, häst, rustning och vapen. Den som nu dragit slutsatsen att fransmännen var i en prekär situation, har helt rätt.

Frankrike var nämligen vid denna tid involverat i det så kallade hundra åriga kriget, ett något anakronistiskt namn, på en konflikt som pågått från och till sedan 1337. Grunden till denna utdragna konflikt, var att den franske kungen Filip IV:s (även känd som ”Filip den Sköne, och den som upplöste Tempelriddarorden 1307) tre söner avlidit utan att de efterlämnat sig en manlig tronarvinge. Kungakronan gick därför till Filip IV:s brorson, som 1328 blev Filip VI. Detta val kunde dock inte Filip IV:s dotter Isabella, som gifts bort med den engelske kungen Edvard II, acceptera och nu gjorde hennes son Edvard III anspråk på den franska tronen.

Drygt hundra år senare, var konflikten fortfarande olöst och hade nu nått ett avgörande skede. Under Karl V (även Karl den Gode), hade fransmännen återtagit initiativet och förpassat engelsmännen till några få isolerade stödjepunkter längs kusten. Men de franska framgångarna var kortvariga, och under Karl VI:s (även Karl den Galne) regentskap, blossade en uppslitande strid upp mellan hans bror, hertig Ludvig av Orléans och hans kusin Johan den orädde, hertig av Burgund om förmyndarskapet av riket och de kungliga barnen. Den engelske kungen Henrik V utnyttjade situationen och efter slaget om Agincourt 1415, hade engelsmännen återfått initiativet i kriget. I ett försök att ena motståndet mot engelsmännen undertecknade Karl VII ett fredsavtal 1419 med Johan den orädde och hans följeslagare, de så kallade burgunderna. Men detta slutade olyckligt, och Johan mördades av anhängarna till Ludvig av Orléans, som Johan den orädde tidigare låtit mördat. Dådet ledde till den ny hertigen av Burgundien undertecknade ett avtal med engelsmännen, och stora delar av Frankrike erövrades av engelsmännen.

1420 komplicerades konflikten ytterligare då drottning Isabella av Bayern, ställföreträdare för Karl VI under hans sjukdomsperioder, undertecknade ett avtal som gav Henrik V och hans ättlingar arvsrätt till den franska kronan. När så både Henrik V och Karl VII avled under hösten 1422, ärvdes alltså kronan inte av Karl VII, utan av Henrik VI som kröntes som kung över England 1429 och Frankrike 1431. Men kröningen av Henrik VI som fransk kung hade stött på ett tekniskt problem, den hade skett i Paris och inte i Reims, som var den stad där den franske kungen traditionellt kröntes. Rent tekniskt sett var alltså Henrik VI:s kröning inte lagligt bindande, och detta kryphål tänkte nu Karl VII använda för att återfå sin krona, och som gjorde att konflikten återigen blossade upp.

Frankrike som härjats svårt av såväl det utdragna kriget, som av Digerdöden, kunde inte sätta emot de kombinerade styrkorna och snart kontrollerades stora delar av norra Frankrike av burgunderna och engelsmännen (som även kontrollerade Akvaviten). Nu hade engelsmännen inlett en belägring av Orléans, en av de sista större städer som fortfarande var trogen till den franska kungahuset, och en strategisk stad längs Loirefloden. Det är således med detta vi återvänder till vår berättelse...

När Jeanne och den franska hären nådde fram till Orleáns i slutet av 1429, var de flesta övertygade om att det bara var en tidsfråga innan staden skulle falla. Det hade också höjts varningar för att låta Jeanne förvandla den engelsk-franska konflikten till ett religionskrig, vilket mycket möjligt kunde användas av fransmännens fiender som ett bevis för att kronprisens anspråk på tronen kunde härröra från djävulen. Detta problem hade dock man löst genom att låta teologer ifrån Poitiers genomföra en omfattande undersökning om hennes person, vilken de fann oklanderlig. Någon undersökning av hennes uppenbarelser gjordes dock inte, utan istället var det tänkt att hennes prov skulle bestå i att bryta belägringen av Orléans.

Väl framme i Orléans försökte Jean d'Orléans utesluta henne från krigsmötena och underlät sig att informera henne. Trots detta deltog hon i ett par möten, och ledde även personligen den 5 maj ett angrepp mot den övergivna fortet Saint Loup. Dagen efter förbjöd d'Orléans henne från att genomföra fler räder, men efter att hon övertalat stadens borgmästare att öppna en av portarna intog hon fortet Saint Augustins. Tillbaka i staden fick hon kännedom om att hon återigen stängts ute från ett möte, där man beslutat att inte genomföra några fler angrepp förrän ytterligare förstärkningar anlänt. Trots detta inledde hon ett angrepp mot den engelska huvudfästningen les Tourelles den 7 maj, och med detta bröts belägringen av Orléans.

Sporrade av den något oväntade segern vid Orléans, började nu man planera för ytterligare kampanjer, och till slut föll valet på Reims. Tanken var helt enkelt att låta kröna kronprisen i den traditionsbundna staden, och i början av juni marscherade hären iväg under ledning av Jeanne d'Arc för att återta den. Efter att återtagit ett par franska städer, besegrade den franska hären en engelsk undsättningsstyrka under ledning av sir John Fastolf i slaget om Patay den 18 juni. Efter fyra dagars belägring öppnade staden Troyes sina portar och den 17 juli intogs Reims.
Dagen efter kröntes Karl VII till Frankrikes kung, och trots vädjanden från Jeanne och flera av hennes allierade, slöt man ett vapenstillestånd med burgunderna.
Detta varade dock inte länge, och snart marscherade Jeanne i ledningen för den franska hären mot Paris. Efter att ha nått ett dödläge med en engelsk här under ledning av hertigen av Bedford, genomfördes ett stormningsförsök den 8 september, under vilket Jeanne skadades av ett armborstlod. Dagen efter beordrades hären att slå till reträtt, och i oktober adlades Jeanne efter att hon intagit staden Pierre-le-Moûtier. Detta skulle dock markera höjdpunkten på hennes karriär, efter att deltagit i några mindre sammandrabbningar under vintern, begav hon sig i april till Compiègne för att försvara staden. I samband med en sammandrabbning den 23 maj 1430, togs hon till fånga av burgunderna, och eftersom hennes familj saknade de ekonomiska medlen att betala hennes lösen, såldes hon till engelsmännen.

Den 9 januari 1431 inleddes rättegången mot henne , i vad som utan tvekan kan sägas vara en i alla högsta grad politisk rättegång. Genom att anklaga henne för att vara kättare, så försökte engelsmännen underminera Karl VII:s legitimitet, och på så sätt behålla sina anspråk på tronen. Föga förvånande dömdes Jeanne till döden, och brändes på bål den 30 maj 1431 i Rouen. För att undvika att hennes kvarlevor skulle användas av reliksamlare, brändes det förkolnade liket två gånger, innan resterna kastades i floden Seine.

Kriget fortsatte sedan i ytterligare tjugotvå år, men efter att burgunderna undertecknat Arrasavtalet 1435, hade engelsmännen förlorat sin främsta allierade på kontinenten. Efter att hertigen av Bedford, som själv gjort anspråk på den franska tronen som förmyndare för den minderåriga Henrik VI och den som troligen varit pådrivande i att avrätta Jeanne, avled 1436, utsågs Henrik VI som ny engelsk kung. Den unge kungen hade dock svårt att hävda sin auktoritet över sina underlydande, och 1450 besegrades engelsmännen vid slaget om Formigny, och efter slaget om Castillon var den enda kvarvarande engelska besittningen på kontinenten Calais.
1465 fick Karl VII domen mot Jeanne upphävd av påven Calixtus III, som gett Jean Brehal i uppdrag att gå igenom anklagelserna mot henne. Hon helgonförklarades den 30 maj 1920 av påven Benedictus XV och är föga förvånande ett av Frankrikes skyddshelgon.

Att berättelsen om Jeanne d'Arc fascinerat människor allt sedan dess, är kanske föga förvånande. Det är trots allt en berättelse som i mångt och mycket ställer våra fördomar om medeltiden på sin spets, en kvinna från – milt sagt – påvra förhållanden, blir inom loppet av ett par månader Frankrikes främste militära härförare. Även om hon själv försökte tona ner sitt deltagande under rättegången mot henne, så tyder det mesta ändå på att hon gärna befann sig i stridens hetta. Hon sårades ett antal gånger, vid sidan av skadan hon ådrog sig i slaget om Paris, träffades honom bland annat av en kanonkula i samband med att staden Jargeau intogs.
Även om hon ibland framställts som en slags medeltida feminist, så handlade hennes agerande inte om någon form av kvinnlig frigörelse. Hon hade mottagit, vad hon ansåg, var ett meddelande från Gud, och att det var hennes plikt att infria detta. Detta gäller även hennes omvärld, vilket delvis kan förklara varför hon överhuvudtaget fick tillåtelse att bryta alla sociala koder som fanns i det medeltida samhället. Samtidigt är det inte heller helt korrekt att endast se hennes meteoriska karriär som ett utfall av religiositet, utan där fanns även mer världsliga orsaker.

När Jeanne äntligen fick träffa den unge kronprisen, hade kriget pågått från och till under de senaste hundra åren. Den franska landsbygden var förhärjad av såväl plundrande härar som av digerdöden, landet (och det gällde förstås även England) var finansiellt bankrutt och få fransmän hade troligen någon större kunskap i precis vad kriget handlade om. Det är alltså rätt troligt att de flesta var rätt trötta på kriget, och kanske inte heller brydde sig om vem som var kung. Genom att använda sig av Jeanne d'Arc, fick man en mer folklig karaktär på kriget och kunde också lämna fokus på de världsliga frågorna, och låta den handla om en mer diffus andlig.
Men det var inte enbart de medeltida rådsherrarna som har använt sig av Jeanne d'Arc i politiska syften. Ironiskt nog har Jeanne d'Arc blivit en symbol de flesta i Frankrike har kunnat enats runt, medan liberalerna pekade på hennes enkla bakgrund, kunde de konservativa peka på hennes stöd för kungen och kristendomen. Under andra världskriget blev hon en symbol för såväl Vichyregeringen, som använde henne i propagandan mot Storbritannien, och motståndsrörelsen som använde henne som en symbol för kampen mot ockupationsmakten.

Konstantinopels fall

Den 29 maj 1453 stormar de osmanska trupperna under ledning av Sultan Mehmed II Fatih över murarna på Konstantinopel, vilket innebär slutet på ett rike som existerat i nästan 1500 år och dominerat stora områden i såväl Europa, Nordafrika och Mellersta Östern. När Mehmed II intog staden, och såväl riket som staden var bara en svag skugga av vad det en gång i tiden var. Faktum var att den siste kejsaren Konstantin XI Palaigologos, som enligt legenden ska ha dödats i samband med ett misslyckat motanfall mot de instormande osmanska soldaterna, var sultanens vassal.
Men när riket stod på sin höjdpunkt, kontrollerade det bysantinska riket stora delar av mellersta östern och Balkan, samt delar av Spanien, Italien och Nordafrika. Det var Europas största stad, och kunde under 1000-talet skryta med en befolkning på runt 500.000 till 800.000 invånare. Även om dessa siffror inte låter speciellt anmärkningsvärda idag, så ska man inte glömma att en stad som London hade runt 15.000 invånare under samma period och Paris hade en befolkning på runt 200.000 när staden drabbades av pesten 1348.

Hur man bäst spenderar en lördag...

Schlagerfestival i all ära, men inte tusan slår det ett bord fyllt av böcker, Depeche Mode och en iskall Coca cola. Lördag, när den är som bäst...

Hitlers spanska soldater, den blå divisionen

Den 22 juni 1941 inledde Tyskland, tillsammans med flertalet av sina Östeuropeiska allierade, Operation Barbarossa. När nyheten om angreppet nådde Spanien, höjdes röster för att även Spanien skulle delta, och att man skulle sända trupper till Östfronten. Dagen efter invasionen sammanträdde den spanska regeringen för att diskutera frågan, den spanske utrikesministern Serrano Súñer, stödde förslaget, medan arméministern José Enrique Varela och inrikesministern Valentín Galarza, var emot förslaget att bistå Tyskland. Beslut i frågan togs till slut av Spaniens diktator Francisco Franco, som stödde Súñers förslag och att rekryteringen kunde påbörjas omedelbart. Franco förklarade att frivilligstyrkan var en delbetalning på den skuld man hade till Tyskland, men också ett uttryck for solidaritet med Tyskland i kampen mot ”mänsklighetens fiende”.1
När nyheten om att Spanien skulle sända frivilliga för att bistå Tyskland i kriget mot Sovjetunionen, fylldes gatorna i många spanska städer av demonstrationer som stödde förslaget. Den 28 juni inleddes rekryteringen, och det visade sig snabbt att myndigheterna kraftigt underskattat spanjorernas intresse för tjänstgöring på Östfronten. I Zaragossa anmälde sig alla kadetterna på Militärakademin, och runt om i Spanien strömmade ansökningar in från främst medlemmar ur Falangen2, bland annat anmälde sig sex medlemmar ur FET:s Nationalråd och flera provinsguvernörer. Anstormningen av medlemmar ur FET oroade militären, inrikesminister Varela krävde att alla officerare skulle vara yrkesofficerare och att minst hälften av manskapet skulle bestå av frivilliga utan kopplingar till FET. När ansökningskontoren stängde den 2 juli 1941, hade över 40 0000 anmält sig och det stod klart att de man grovt underskattat intresset.
Samtidigt arbetet med att slutföra arbetet med frivilligstyrkan, började tyskarna ånyo sätta press på spanjorerna att närma sig Axelmakterna. I ett möte mellan Eberhard von Stohrer, Tysklands ambassadör i Spanien, och den spanske inrikesministern Súñer, försökte den tyske ambassadören pressa Súñer att göra gemensam sak med Tyskland och förklara krig mot Sovjetunionen. Även om det troligt att den uttalat tyskvänlige Súñer inte skulle tvekat, var Franco kallsinnig till förslaget och likt de tyska försöken att övertala Spanien att tillåta tyska trupper angripa Gibraltar, ville Franco avvakta läget.
Den 13 juli 1941 började så de första tågen med frivilliga, under stor pompa och ståt, lämna Spanien för att transportera soldaterna till Tyskland. Dagen efter flögs divisionens befälhavare, General Agustin Muñoz Grandes, tillsammans med divisionens stab till Berlin för att påbörja sin utbildning.
Valet av Muñoz Grandes var inte helt okontroversiellt, och man får anta Franos orsak att välja honom var ett försök att tillfredsställa såväl militären som FET. Muñoz Grandes hade en gedigen militär bakgrund, och hade under det spanska inbördeskriget fört befäl över en kår, men var också en uttalad anhängare av FET. Vid sidan av markstyrkorna, skickade även spanjorerna en skvadron piloter till Tyskland, vilka gick under beteckningen La Escadrilla Azul.

Utbildning och Östfronten
De första tågen med frivilliga började anlända till Grafenwöhr i Bayern den 17 juli 1941, där det första spanjorerna fick göra var att byta uniform. Eftersom soldaterna inte kunde använda sig av den spanska arméns uniform, hade de frivilliga skapat en egen uniform. Denna symboliska uniform bestod av carlisternas3 röda basker, den spanska legionens khakifärgade byxor samt Falangens blåa skjortor, och som endast användes under permission i Spanien. Det var också de blåa skjortorna, som många av de frivilliga bar under den tyska uniform de ersatte denna färggranna kreation, som gav divisionens dess smeknamn ”Die Blaue Division” eller ”División Azul”).
Denna ersattes nu av den mer sobra tyska fältgrå (feldgrau) versionen, vilken utrustats med en spansk vapensköld med texten ”ESPAÑA” på övre höger arm, och en vapensköld på hjälmen.
Men det var inte enbart spanjorernas uniformer som måste ändras, divisionens uppbyggnad speglade den spanska arméns, vilket innebar att en division bestod av fyra infanteriregementen. Eftersom divisionen skulle införlivas i den tyska standardmodellen med tre regementen, upplöstes det fjärde och manskapet spreds ut bland de kvarvarande. De tre kvarvarande regementena fick tyska regementsnummer, samt fick smeknamnen ”Barcelona”, Sevilla och Valencia av sina soldater baserat på varifrån majoriteten av regementenas manskap kom från. Förutom detta organiserades även ett artilleriregemente, pansarvärnsenhet, spaningsenhet och övriga enheter som fanns i en tysk divisions slagordning, för att underlätta kommunikationen med de kringliggande tyska enheterna,
Den 28 juli var divisionen samlad, och utbildningen av manskapet kunde påbörjas, och den 31 juli svor manskapet Wehrmachts faned, som ändrades till att de endast svor lydnad till Hitler ”i kampen mot kommunismen”4. Divisionen underställdes efter detta officiellt Wehrmacht som 250. Infanterie-Division, och var tänkt att förstärka Heeresgruppe Mitte efter att den avslutat sin utbildning. Redan den 20 augusti ansågs divisionen färdig, och bestod vid detta tillfälle av 641 officerare, 2272 underofficerare och 15700 soldater.5

Östfronten

Fram och tillbaka på Östfronten (augusti – oktober 1941)
Den 20 augusti började divisionen äntra tågvagnarna för avresa till Östfronten, och den polsk-lituatiska gränsen, varifrån det sedan var tänkt att divisionen skulle gå resten av vägen. På grund av den tyska arméns akuta brist på motorfordon, sköttes större delen av divisionens transporter av kanoner och annan utrustning av hästar. Dessa hade under sommaren rekvirerats från Tjeckoslovakien och Jugoslavien, och skulle snabbt visa sig vara helt oduliga för den uppgift de förväntades genomföra. Efter att de första enheterna nått Suwalki i Polen, påbörjade divisionen marschen mot fronten, vilket vid den här tidpunkten återfanns runt 900 kilometer bort.
Den 18 september, när divisionen nått Vitsebsk i Vitryssland, kom order om att den skulle omdirigeras till Östfrontens norra sektor och underställas Heeresgruppe Nord. Först i början av oktober 1941 når divisionen sitt ansvarsområde, och mellan den 11 och 12 oktober påbörjar den att successivt avlösa 18. Infanterie-Division och delar av 126. Infanterie-Division vid fronten. Divisionen ansvarade för en 50 km lång sektor som sträckte sig från Lubkovo vid Volkhovflodens västra strand i norr, till Kurisko vid Ilmensjöns västra strand i syd. Divisionens högkvarter förlades till Grigorovo, i utkanten av Novgorod. Enligt kuratorn för Spasa Preobrazheniyakyrkan, så använde divisionen kyrkans kupoler som utkikspost och kulsprutenäste. Detta ledde till att den besköts av sovjetiskt artilleri och att flera värdefulla medeltida målningar, bland annat av Feofan Greken, förstördes.

Volkhovfronten (oktober 1941 – mars 1942)
Divisionen hade knappt hunnit blivit hemmastadda i sina nya ställningar innan den sattes in i strid, då man inledde en offensiv för att försöka länka samman de tyska linjerna längs Volkhovfloden, med de finska linjerna längs Svirfloden. I miserabla förhållanden, inledde spanjorerna offensiven och hade efter intensiva strider nått samhället Tikhvin, men sedan tappade den tyska offensiven fart och Röda armén gick till motangrepp. För att ytterligare försvåra situationen sjönk temperaturen snabbt, och de spanska styrkorna – likt deras tyska kamrater – fick nu utstå temperaturer de varken var vana med eller utrustade för. I början av december inledde Röda armén ett massivt anfall för att försöka tvinga bort spanjorerna från sitt brohuvud, och även om spanjorernas linjer aldrig bröt samman, tvingades de successivt utrymma de mer utsatta ställningarna. Den 4 december 1941 rapporterade divisionen att den förlorat 580 man, varav 120 döda, 440 skadade och 20 saknade, och den 10 december tvingades man utrymma Tikhvin och återgå till sina utgångspositioner från hösten. Resten av december spenderades med att mota smärre sonderande angrepp, och under julhelgen 1941 inleder Röda armén ytterligare en större offensiv för att få bort spanjorerna.
I temperaturer som nådde -40 grader, hade spanjorerna stora svårigheter att mota de sovjetiska angreppen, och kunde endast efter hårda strider slå tillbaka dem. På några håll hade dock de sovjetiska styrkorna lyckats bryta igenom, men dessa kunde spanjorerna med bistånd av tyska enheter senare slå tillbaka. I samband med dessa strider, återfanns resterna av Alférez6 Moscoso och hans pluton, vilka dödats och bar synliga spår av att ha torterats.

Även om spanjorernas frontavsnitt lyckats hålla linjerna under den sovjetiska vinteroffensiven, hade andra enheter inte varit lika lyckosamma. Hitlers order om att inga tyska trupper under några som helst omständigheter fick retirera, hade lett till att mängder av tyska enheter nu var inringade i större och mindre fickor längs hela fronten. I ett försök att undsätta de tyska styrkor som inringats i Vsvad, beordrades Muñoz Grandes att sätta upp ett skidförband, som skulle infiltrera de sovjetiska linjerna och hjälpa de tyska styrkorna att slå sig ut. Den 6 januari 1942 gav sig enheten, som bestod av drygt 200 man iväg, men bara efter några dagar hade den blivit kraftigt reducerad på grund köldskador, varav några så allvarliga att soldaterna fick evakueras med ambulans. När spanjorerna den 20 januari nådde de tyska styrkorna hade den lidit ytterligare förluster, och i slutet av månaden fanns endast ett tiotal soldater kvar.

Samtidigt som de spanska skidförbandet lämnade divisionen, skickades en av divisionens bataljoner norrut för att täppa till de luckor som uppstått i samband med en sovjetisk offensiv. Återigen tvingades manskapet strida under förutsättningar de varken var vana vid eller utrustade för. Dock kunde bataljonen genomföra sitt uppdrag, och återvände senare tillbaka till divisionen.

Volkhovfronten och Slaget om Krasny Bor(mars 1942 – oktober 1943)
Även om divisionen hållit sina ställningar, och även imponerat på sina tyska frontkamrater, hade förlusterna varit massiva. Före årsskiftet hade divisionen förlorat över 4000 man på grund av köldskador, varav vissa så allvarliga att de krävde amputation, samt över 1400 man döda. Spanska diplomater hade desperat försökt fått de tyska militärerna att dra tillbaka divisionen så att den kunde få återhämta sig, men det försämrade militära läget vid fronten omöjliggjorde detta och istället fick förstärkningarna skickas direkt till fronten.

Men det var inte bara läget på Östfronten som oroade spanjorerna, och Franco i synnerhet. Den 11 december 1941, förklarar Adolf Hitler krig mot USA, och med ens förändras det geopolitiska läget radikalt. Franco som redan tidigare ställt sig kallsinnig till de tyska möjligheterna att vinna kriget, är nu övertygad om att Tyskland under inga som helst omständigheter kommer kunna vinna. Samtidigt börjar Storbritannien, som kritiserat den spanska hållningen, ställa krav på att Spanien dels ska dra hem divisionen, men även ändra sin status från ”icke-stridande” till ”neutral”. Spanien som tidigt påtalat att man inte var en stridande part, hade dock bistått den tyska krigsansträngningen genom att tillåta tyska ubåtar att lägga till i spanska hamnar, och spanska journalister och diplomater spionerade för tysk räkningar, samtidigt som de spred tysk propaganda i bland annat Storbritannien. Franco verkar dock fortsatt med sin tidigare hållning, det vill säga att vänta och se.

På Östfronten hade de tyska styrkorna slickat sina sår, och kommit till insikt att vinterns strider visserligen tagit sin tribut, men att linjerna ändå hållit. Dock hade förlusterna inneburit att man saknade kapaciteten till en massiv offensiv i stil med sommaren 1941, utan att man istället skulle vara tvingad att begränsa sin offensiv till en sektor. Valet föll på den södra sektorn, samtidigt som övriga sektorer fick nöja sig med vad de hade. I norr återtog Heeresgruppe Nord initiativet genom att försöka eliminera den ficka som skapats längs Volkhovfloden, och i mitten av mars 1942 sätts spanjorerna in för att bistå de tyska styrkorna i striderna. Divisionen tvingas återigen strida under svåra förhållanden, vårvärmen har gjort att de få vägar som finns i området förvandlats till en bottenlös lervälling, och miljontals myggor kläckts. Situationen förbättras inte heller av de hårda strider divisionen tvingas till mot de väl förskansade sovjetiska styrkorna, som nu strider för sina liv inne i Volkhovfickan.
I slutet av april börjar de första större kontingenterna av spanska soldater återvända, samtidigt som allt fler ersättningsbataljoner lämnar Spanien. Deras avresor är dock mer sobra, och saknar de festligheter som omgärdade de enheter som lämnade Spanien sommaren 1941, vilket delvis troligen berodde på en ändrad spansk hållning i frågan, men också på grund av de erfarenheter som de hemvändande soldaterna delat med sig av situationen på östfronten. Sammanlagt skickas från maj 1942 till september 1943, tjugotre ersättningsbataljoner från Spanien till Östfronten.

Samtidigt som striderna i Volkhovfickan börjar ebba ut, så väljer Franco att avskeda Muñoz Grandes, och ersätta honom med general Emilio Esteban-Infantes. Men eftersom Muñoz Grandes åtnjöt stor respekt bland såväl sitt manskap som sina tyska kollegor, ansåg Hitler, som verkar ha funnit hans mer pro-tyska hållning tilltalande, att han skulle bli kvar på sin post ett tag till. Hans ersättare Esteban-Infantes var en uttalad anti-falangist och monarkist, han var dessutom gammal vän med Franco och hade tjänstgjort med honom i Rifkrigen i Spanska Nordafrika. Med andra ord var utnämningen av Esteban-Infantes en klar markering mot såväl falangisterna som de pro-tyska elementen i den spanska regeringen, att Spanien var på väg att ändra hållning mot Axelmakterna.

Dessa händelser var förstås majoriteten av manskapet i 250. Infanterie-Division fullständigt ovetandes om, och efter att Volkhovfickan eliminerats, förflyttades divisionen i augusti 1942 till en sektion utanför Leningrad. Öronmärkt för den planerade stormningen av den belägrade staden, nås den under hösten av nyheter att stormningen är inställd. Det allt mer prekära läget på Östfrontens södra sektor, har gjort att den tyska armén koncentrerar alla resurser dit och övriga sektorer får vänta tills situationen lugnat ner sig. Divisionen sätts istället in i det skyttegravskrig som rått i området sedan staden belägrats, vilket kraftigt sänker dess moral.

Den 8 november 1942 genomför de allierade Operation Torch, och landstiger i Nordafrika, samtidigt drabbas den tyska armén av sina hitintills största bakslag, på Östfronten ringas hela 6. Armee in i Stalingrad, samtidigt som de allierade inleder en massiv motoffensiv i Egypten utanför El Alamein. Efter hårda strider bryter de tysk-italienska linjerna samman, och retirerar i mot Tunisien med de brittiska styrkorna tätt efter sig. Med ens hade Spaniens situation radikalt försämrats, och med var División Azuls öde beseglat.

I december 1942 lämnar Muñoz-Grandes över befälet till Esteban-Infantes, och återvänder hem till Spanien. Kanske på grund av hans öppna flörtande med tyskarna, i ett möte med Hitler den 12 juli hade Grandes-Muñoz öppet deklarerat sin önskan att bli statschef, samt att Franco skulle förpassas till en bifigur och att Spanien skulle bli ett öppet fascistisk land. Hitler ska ha gett sitt bifall, och det påstås att Hitler haft stora planer för den spanske generalen.7 Innan han lämnade östfronten för sista gången, fick han Riddarkorset med Eklöv, och möttes av hela den spanska regeringen – med undantag för Franco – när han återvände till Spanien. Här fick han utmärkelsen Palma de Plata, PET:s högsta utmärkelsen och den första att erhålla detta efter Spanska inbördeskriget, då partiets grundare José Antonio Primo de Rivera fick det. Han befordrades även till Generallöjtnant, och efter kriget blev han Försvarsminister (15 juli 1951 – 25 februari 1957) och Vice regeringspresident (1962 – 1967), han avled 1970.

Medan situationen i södra Ryssland var kaotisk, där försöken att undsätta de inringade styrkorna i Stalingrad misslyckats och nu lämnats åt sitt öde. Var läget desto lugnare för spanjorerna, och med undantag för mindre skärmytslingar, hade hösten och vintern 1942 inte bjudit på några större sammandrabbningar. Under början av januari 1943, började dock tecken tyda på att något var på gång, och efter att fickan runt Stalingrad kapitulerat, inledde Röda Armen en massiv offensiv i februari 1943 för att undsätta Leningrad.

Den 10 februari 1943 bröts det relativa lugnet, när Röda arméns 55. Arme inledde Operatsia Polyarnaya Zvezda8. Efter ett massivt artilleribombardemang av runt 1000 artilleripjäser och granatkastare, inleddes offensiven av den 45. och 63. Gardes Divisionen och 72. Skyttedivisionen som angrep de spanska linjerna, som bröts igenom på flera punkter. Striderna flyttade nu fokus till Krasny Bor, där de spanska trupperna sakta men säkert drevs bort från staden med svåra förluster på båda sidor. Samtidigt lyckades enheter ur 212. Infanterie-Division, förstärkta av flamländare och lituaer, lätta på trycket mot de spanska trupperna vid Izhorafloden, genom ett framgångsrikt motangrepp. På kvällen kunde spanjorerna konstatera att den 10 februari 1943 hade utan tvekan varit den mörkaste dagen i dess historia, och att man lidit svåra förluster. Samtidigt kunde Röda armén konstatera att operationen långt ifrån varit framgångsrik, man hade visserligen penetrerat de spanska linjerna, men de 4-5 kilomoter man lyckats avancerat hade kostat dem en tredjedel av sitt manskap och nästan alla stridsvagnar.
De närmasta dagarna började striderna ebba ut, och kretsade främst runt de spanska försöken att återta Krasny Bor, men vid det här laget var båda sidor så utmattade att inga större framsteg gjordes.
Den 15 februari rappoterade den spanska divisionen att 3645 dödats eller skadats och att 300 saknades efter striderna, vilket var runt 70-75% av de trupper man satt in i striderna, och att man beräknade de sovjetiska förlusterna till runt 11.000 man.

Slaget om Krasny Bor skulle bli divisionens sista större insats, Axelmakternas allt mer prekära situation och de allierades krav på att divisionen skulle återkallas gjorde det i praktiken ohållbart för Franco att ha kvar den. I maj 1943 kapitulerade de sista italienska och tyska trupperna i Nordafrika, och i juli lyckades de tyska styrkorna inte bryta igenom de sovjetiska försvarsställningarna runt Kursk, samtidigt som allierade trupper landsteg på Sicilien. I september beslutade sig Franco för att dra hem divisionen, och i oktober förklarade sig Spanien neutralt, samtidigt som de flesta pro-tyska medlemmarna i den spanska regeringen vid det här laget ersatts av mer pro-allierade medlemmar.

I oktober informeras Heeresgruppe Nord att divisionen ska dras tillbaka, och att den ska återvända hem. General Esteban-Infantes får Riddarkorset för sin insats under slaget om Kasny Bor, och arbetet med att organisera den Blå Legionen inleds. Den 29 oktober korsar de första soldaterna från den upplösa 250. Infanterie-Division gränsen mellan Frankrike och Spanien. Under ytterligare några veckor fortsätter tågen med de hemvändande soldaterna anlända, vilka mottogs med liknande scener som sommaren 1941.

Befälhavare
Generalmajor Agustin Muñoz-Grandes (20 juli 1941 – 13 december 1942)
Generalleutnant Emilio Esteban-Infantes Martín (13 december 1942 – 20 oktober 1943)

Operationschef (Ia)
Oberst José Maria Troncoso Sagredo (? juli 1941 - ? augusti 1941)
Oberstleutnant Luis Zanón Aldalur(? augusti 1941 - ? maj 1942)
Oberstleutnant Gómez de Salazar (? maj 1942 - ? januari 1943)
Major Manuel Garcia Andino (? januari 1943 – 10 april 1943)
Oberstleutnant José Diaz de Villegas (10 april 1943 – 14 juni 1943)
Oberst Antionio Garcia Navarro (14 juni 1943 – ? november 1943)
Oberstleutnant José Diaz de Villegas (? november 1943 – ? december 1943)

Leiter des Deutschen Verbindungsstabes zur 250. Infanterie-Division 9
Major von Oertzen (? juli 1941 – 13 oktober 1941)
Major Günther Collatz(13 oktober 1941 – 15 december 1942)
Oberst Wilhelm Knüppel(15 december 1942 – ? december 1942)

Operationsområde
Östfronten, norra sektorn (juli 1941 – oktober 1943)

Smeknamn
Blaue Division (Blå divisionen)
Spanische Division

Slagordning (juli 1941)
Infanterie-Regiment 262
Infanterie-Regiment 263
Infanterie-Regiment 264
Artillerie-Regiment 250
I. Batallion
II. Batallion
III. Batallion
IV. Batallion
Panzerjäger-Abteilung 250
Aufklärungs-Abteilung 250
Feldersatz-Batallion 250
Pionier-Batallion 250
Nachrichten-Abteilung 250
Versorgungseinheiten 250

Slagordning (september 1943)
Grenadier-Regiment 262
Grenadier-Regiment 263
Grenadier-Regiment 264
Artillerie-Regiment 250
I. Batallion
II. Batallion
III. Batallion
IV. Batallion
Panzerjäger-Abteilung 250
Aufklärungs-Abteilung 250
Feldersatz-Batallion 250
Pionier-Batallion 250
Nachrichten-Abteilung 250
Versorgungseinheiten 250

Noter:
1) Älmeberg, Roger – Franco: diktator på livstid s. 267.
2) Fullständigt namn Falange Española Tradicionalista y de las J.O.N.S. (FET)
3) En värdekonservativ, antikapitalistisk, katolsk och monarkistisk folkrörelse, vars syfte var att sätta en sidolinje till huset Bourbon på den spanska tronen. http://sv.wikipedia.org/wiki/Carlism (hämtad 25 maj 2012)
4) Scurr, John – Germany's Spanish Volunteers 1941-45; sid 5
5) Ibid, s 5
6) Fänrik
7) http://www.axishistory.com/index.php?id=3849 läst 26 maj 2012.
8) Operation Polstjärnan

Källor:
Jurado, Carlos Caballero – Blue Division Soldier 1941 – 45: Spanish Volunteers on the Eastern Front; Osprey Publishing 2009
Littlejohn, David – Foreign legions of the Third Reich (2) Belgium, Great Britain, Holland, Italy and Spain; James Bender Publishing 1987
Mitcham, Samuel W – German Order of Battle, Volume One: 1st to 299th Infantery Division in World War II; Stackpole Books 2007
Scurr, John – Germany's Spanish Volunteers 1941 – 45; Osprey Publishing 1999
Älmeberg, Roger – Franco: Diktator på heltid; Nordstedts 2012

Internetlänkar
Blue Division (Wikipedia, läst 26 maj 2012)
250. Infanterie-Division (División Azul) (Axis History, läst 26 maj 2012)
Slaget om Krasny Bor (Wikipedia, läst 26 maj 2012)

Das Bundesarchiv

Arkeologer ska analysera massgrav

I höstas hittades en massgrav utanför den tyska staden Lützen, vilken antas innehålla kvarlevorna av runt 170 av de drygt 10 000 soldater som dödades den 16 november 1632 i det berömda slaget om Lützen.

Kriget som hade sin grund i händelserna på Hradčanyslottet i Prag, där två katolska sändebud kastades ut från ett fönster i maj 1618. Hade snart växt från en lokal böhmisk angelägenhet, till att omfatta större delen av Centraleuropa, oroade av utsikterna att den katolska ligans framgångar. Vilka utan större problem kunde besegra de splittrade protestantiska styrkorna, började många i Sverige propagera för en svensk intervention. Efter att den danska interventionen slutat i ett formidabelt fiasko, insåg man från svenskt håll att det var bättre att föra kriget i Tyskland, än i Sverige. Med en massiv här landsteg så Gustav II Adolf i norra Tyskland 1630. Samtidigt genomfördes en av de första massiva propagandakampanjerna i historien, stora delar av norra Tyskland täcktes av propagandaskrifter och bilder som anspelade på den svenske kungen som ”Lejonet från Norden” som skulle rädda Tyskland.
I och med svenskarnas ankomst förändrades maktbalansen på slagfältet, och efter två segrar var det nu de katolska länderna som oroades över att kriget snart kunde komma lite väl nära. I ett försök att lura bort svenskarna skickades ytterligare en här norrut, och den 15 november 1632 fick de båda härarna kontakt utanför staden Lützen.

Dagen efter drabbade de båda härarna samman på ett lerigt slagfält indränkt i dimma, och röken från kanonerna och halmbalar som satts i brand. Slaget som av många pekats ut som konfliktens viktigaste, slutade med att den protestantiska armén gick segrande ur slaget. Priset för segern var dock kostsam, bland de runt 10 000 dödade återfanns den svenske kungen, och med det förlorade den protestantiska sidan sin främste ledare. Utan honom och med en osäker svensk tronföljd, tappade man tempo och motståndarna fick tid att återhämta sig.
Kriget skulle sedan fortsätta i ytterligare sexton år, innan de slutkörda deltagarna till slut enas om att ingen sida benmäktade att besegra den andra. Men vid det här laget låg stora delar av Centraleuropa i ruiner, och vilket dessutom dragit in större delen av de europeiska länderna i konflikten. Kriget hade även spritt sig till England, där landet skakades av återkommande revolter och inbördeskrig, och skulle sätta sin prägel på den europeiska politiken under lång tid framöver.

Men allt detta låg förstås i framtiden för de soldater som överlevt slakten på slagfältet, de som inte gjort det lades i stora massgravar. Det är alltså en av dessa, som man nu funnit, och även om området är fullt av kvarlevorna från de som stupade under slaget, så antas de flesta av dessa ligga dolda under modern bebyggelse. För att kunna utföra mer avancerade undersökningar har arkeologerna fört bort en 55 ton tung bit av massgraven till Halle, där kvarlevorna ska analyseras.
Bland annat hoppas man kunna avgöra vilken nationalitet kvarlevorna har, vilket dock inte nödvändigtvis behöver säga vilken sida de döda stred på. Vid sidan av de lokalt rekryterade trupperna, använde sig båda sidor flitigt av legosoldater från de brittiska öarna, Österrike och Kroatien. Möjligheterna att med säkerhet kunna fastställa vilken sida de döda stred på, försvåras dessutom av det faktum att de plundrades utförligt av såväl soldater som de civila som senare begravde dem.
Den ytliga genomgången av kropparna, ger dock en antydning om att de flesta gick en våldsam död till mötes. Många av kropparna uppvisar spår av kraftiga slag, hugg och skador som orsakats av blykulor. Det enda vi med största sannolikhet kan säga, är att den svenske kungen inte kommer ingå i de som nu grävts fram.
Efter en panikartad genomsökning av slagfältet, hittade man till slut hans sargade och plundrade kropp, vilken fördes tillbaka till Sverige. Här inleddes en utdragen process, och det dröjde nästan ett år innan man ansåg sig kunna ge honom en värdig begravning. Vilket alltså är mer än vad man kan säga om de soldater, som visserligen inte verkar ha slängts ner huller om buller, utan ligger i två rader med fötterna mot varandra.

Källor:
Massgrav från Lützen hittad (SvD)
Massgrav från Lützen hittad (DN)

Italiensk polis utreder plundrare

Jag vet att det inte är purfärska nyheter, men eftersom jag ändå anser det finns visst nyhetsvärde i det, så väljer jag att publicera nyheten.

Italiensk polis meddelade i fredags (18 maj 2012) att man inlett en utredning runt ett 70-tal personer, misstänka för att sälja plundrade föremål från gravar och andra fornminnen i södra Italien på Ebay. Enligt polisen rör det sig om tusentals föremål, och inbegriper såväl mynt och vaser som sålts på internetsajten Ebay. Utredningen påbörjades redan 2009 i samband med att den italienska polisen hittat en misstänkt annons på Ebay, vilket ledde dem till en far och son från en by i Kalabrien, vilka sysselsatte sig med att plundra gravar i södra Italien.

I samband med att polisen genomfört husrannsakan mot de misstänkta, fann man över 16 000 plundrade föremål, vilket rörde sig från silver och bronsmynt till vaser, och konfiskerade tio metalldekorer. De flesta av föremålen härrör från södra Italien, och misstänkts vara ämnade för den privata marknaden. Den italienska polisen har specialavdelningar, som endast arbetar med den här typen av utredningar, och en snabb genomgång av italienska medier, visar att de tyvärr inte lider av någon större arbetsbrist.

Tyvärr är detta ingen unik italiensk företeelse, utan är ett enormt problem över hela världen. Handeln med stulna eller plundrade föremål från gravar, kyrkor, ruiner och så vidare, omsätter stora summor pengar, och innebär i slutändan att vår kunskap om det förgångna minskar. De senaste åren har t.ex. svenska medier uppmärksammat flera spektakulära stölder av föremål från kyrkor, men också hur gravfält systematiskt plundrats av personer utrustade med metalldekorer.
Även om de flesta av dessa föremål inte är ämnade för försäljning via t.ex. Ebay, utan troligen är rena beställningsjobb. Så finns det saker du som privatperson kan göra för att minska denna vedervärdiga handel, och det är att ALDRIG köpa souvenirer på semesterresan som kan misstänkas härröra från plundrade fornminnen.

Källor:
Italy busts eBay looted artefacts ring

Reperti dell'epoca Daunia messi in vendita su eBay

Stålpakten och den annalkande stormen

En bild kan säga mer än tusen ord, och bilden på den motvillige greve Galeazzo Ciano som undertecknar den så kallade ”Stålpakten” (tyska ”der Stahlpakt”; italienska ”Il Patto d'Acciaio”), summerar kanske den italienska hållningen i frågan rätt bra. För även om den italienska diktatorn Benito Mussoli, såg avtalet som en stor framgång, var det få i hans innersta krets som delade denna åsikt. Även hos tyskarna fanns det tvivel över deras italienska allierade, speciellt med tanke på vad som skett under det första världskriget, då Italien valt att byta sida och förklarade krig mot centralmakterna 1915.
För övriga Europa befolkning innebar avtalet, ytterligare ett tecken på att en fredsperiod på runt tjugo led mot sitt slut, och att uppladdningen inför en ny massiv uppgörelse mellan Europas länder inletts.

Pakten som slöts på tio år bestod av en öppen deklaration om fortsatt tillit och diplomatiskt samarbete mellan de båda länderna, men innehöll också en hemlig sektion. Denna del innehöll löften om ett ökat militärt och ekonomiskt samarbete mellan de båda länderna, men också en samordning av ländernas propaganda riktad mot omvärlden.
Bland många av de deltagande italienarna rådde stark skepticism mot avtalet, och flera av deltagarna hade varnat Mussolini för konsekvenserna av avtalet. Främst därför att det riskerade att dra in Italien i det krig många, däribland Ciano, fruktade att Adolf Hitler förberedde sig för. Ett krig som Italien, trots fascisternas propaganda, var långt ifrån förberedde på, varken ekonomiskt, industriellt eller militärt.
Mussolini slog dock bort farhågorna, och förklarade för tvivlarna att Hitler aldrig skulle inleda en konflikt utan att rådfråga honom.
Det var som sagt inte enbart italienarna som hade tvivel över pakten, även bland många tyskar återfanns det tvivel över avtalet. Inte minst på grund av de ovan nämnda händelserna under första världskriget, men också därför att många troligen var väl medvetna om den italienska arméns brister. Den italienska armén hade uppvisat stora problem under invasionen av Abessinien, och den italienska insatsen under det spanska inbördeskriget lämnade mycket till övers.
Detta var dock inget de båda diktatorerna lade större vikt till, utan sågs som en stor framgång för de båda länderna. I Italien kunde Mussolini dessutom stolt deklarera att namnet på pakten var hans idé, då det tyska förslaget – ”Blodpakten” – inte skulle gå hem i Italien. Den 22 maj 1939 skrevs in i krönikorna som ytterligare en framgång för de båda ländernas diplomatiska närmande.

Men när Mussolini väcktes den 1 september 1939 av nyheterna att Tyskland, utan att ens rådfråga eller informera den italienska diktatorn, invaderat Polen, reagerade han med att förklara att Italien inte tänkte bistå Tyskland militärt i kriget. Relationen mellan de båda diktatorerna hade nämligen surnat till rejält under sommaren 1939, främst på grund av det tyska avtalet med Sovjetunionen, och skulle nå sin absoluta bottennivå i samband med att det finsk-ryska vinterkriget bröt ut den 30 november 1939.

Se även:
Den officiella tyska deklarationen i Völkischer Beobachter den 23 maj 1939

Ny Hitlerfilm

Efter framgångarna med ”Iron Sky”, har regissören Timo Vuorensola, nu påbörjat arbetet på sitt nästa projekt - ”I've killed Hitler”. Filmen handlar om två hyrda lönnmördare som sänds tillbaka i tiden för att mörda den tyske diktatorn, som av allt att döma ska spelas av Udo Kier och ska göras i digtal 3D.
Inspelningen kommer påbörjas 2013, och det är också klart att den ska ha en högre budget än föregångaren. För att få Hitler mer lik originalet, ska man använda sig av samma teknik Peter Jackson använde för att göra Gollum i "Sagan om ringen filmerna".

Sci-Fi filmen ”Iron Sky” som hade premiär i våras, handlar om hur nazister som flytt till månens baksida från Europa efter andra världskriget, återvänder till jorden. Filmen som delvis bekostats via insamlingar, har rönt stor framgång på filmdukarna. Frågan är således om Vourensola kan upprepa det med denna nya film...

Källa:
”Iron sky”-regissör gör Hitlerfilm
Iron Sky (IMDb)
Hitler åter i 3D

Unikt fynd på den skotska ön Canna

Ett slumpmässigt fynd av en så kallad ”förbannelsesten” i Skottland, har ett stort intresse bland forskare på de brittiska öarna. Stenen är cirka 25 cm i diameter och pryds av ett tidigt kristet kors från 700-talet, och hittades på ön Canna. Vad som gör fyndet extra intressant är att den passar perfekt i en skålgrop på det så kallade ”Cannakorset”, något som gjorde att öns föreståndare Stewart Connor åkte tillbaka mitt i natten bara för att kontrollera det själv.

En annan som finner fyndet väldigt intressant är Katherine Forsyth, expert på de tidiga keltiska folkens historia och kultur, säger att ”det är ett fantastiskt fynd”. Hon förklarar vidare varför fyndet är så viktigt och dess betydelse i de tidiga kristna kulterna.
”Det finns liknande stenar på Irland, där de kallas 'förbannelsestenar', men det här är den första av sitt slag i Skottland. De härrör från den tidiga kristna perioden, men används än idag av pilgrimer. Vanligtvis läste pilgrimen en bön, samtidigt som stenen vreds medurs i en försänkning eller grop i den underliggande stenen”.
Enligt Forsyth ger fyndet ”en viktig insikt i den religiösa konsten och sedvänjor i det tidiga Skottland, och visar på hur mycket det fortfarande finns att upptäcka där ute.”

Vid tiden för stenens användning på 700-talet så tillhörde ön kloster på Iona, ett av dåtidens mest inflytelserika religiösa institutioner som bildats av den irländske munken Columba 563 e.Kr.
Vad som dock gör fyndet ännu mer intressant är att det antyder om ett eko från äldre traditioner, och dessa så kallade ”förbannelsestenar” har kopplats samman med så kallade Bullaun (skålgropar) som är ett välkänt fenomen på bl.a. Irland, men även återfinns på Gotland.

Ön Canna ägs och drivs idag ”National Trust for Scotland” (NTS), efter att den gaeliske forskaren John Lorne Campbell donerade den till organisationen 1981.

Källor:
'Cursing stone' found on Isle of Canna

Gåtan Albert Speer

En av det tredje rikets kanske mest enigmatiska personer är Albert Speer, en person som inte nödvändigtvis faller in i det förklaringsmönster som man använt sig av sig för att förklara orsakerna till varför folk sökte sig till nazisterna. För där man försökt finna förklaringen till Adolf Hitler i hans uppväxt, Joseph Goebbels i hans handikapp och Heinrich Himmler i hans önskan att få tillhöra den idealiserade bilden av frontsoldaterna som förmedlades i de nationalistiska kretsarna under och efter det första världskriget, så saknas dessa hos Speer.
Speer kom från en av allt att döma normal familj från den övre medelklassen, och även om hans relation med sin förhållandevis frånvarande far var komplicerat, så var den knappast märkvärdigare än många andra. Inte heller deltog han i det första världskriget, eller i några av de frikårer som blev inkörsporten till den nationalistiska, antikommunistiska och antisemitiska miljö som formade många av de framtida nazisternas världsbild. Han var välutbildad, och verkar inte heller hyst några utmärkande åsikter rörande judar, slaver eller andra personer som nationalsocialisterna och deras gelikar fann misshagliga.

Kanske är det detta som gör att intresset för honom fortfarande är så pass stort, för medan det går att finna – om än inte kanske helt sanningsenliga – förklaringsmodeller till varför Hitler blev vem han blev, eller Goebbels, så saknas de helt hos Speer. Kanske detta är förklaringen till gåtan, han förmedlar den obehagliga insikten, om att under rätt (eller fel), omständigheter kan även den mest välartade och minst troliga person hamna fel. Det är kanske så att Speer, till skillnad från Hitler och de övriga, förmedlar bilden av oss själva, och det är ett öde som kan drabba oss alla.

Det finns dock ytterligare en aspekt på Speer som aldrig verkar sluta fascinera oss, och det är hans relation med Hitler. Till skillnad från de övriga medlemmarna i Hitlers inre krets, så tillhörde inte Speer de gamla kämparna (Alte Kämpfer), vilka varit med sedan partiet bildades. Han hade inte heller några större beröringspunkter med Hitler, han hade som sagt inte deltagit i vare sig det första världskriget (han var tio år när kriget bröt ut), eller de efterföljande kaoset i Tyskland, och verkar inte heller varit nämnvärt intresserad av politik. Inte heller ur Speers synvinkel, verkar det funnits några större grunder för en närmare relation.
Den enda gemensamma nämnare i deras relation, och som går som en röd tråd genom deras vänskap, är arkitekturen. I denna gemensamma nämnare, fann Hitler möjlighet att få prata med någon i ämnet få av hans övriga umgängeskrets varken var insatt eller intresserad av, medan Speer fick bekräftelse av någon han fann som en fadersgestalt.
Många har pekat på att deras relation byggde på idealiserade drömmar om sig själva, och att de fann sina drömmar realiserade genom varandra. Medan Hitler fann sin idealiserade bild av sig själv i Speer, som i mångt mycket var allt det Hitler inte var, han såg bra ut och var en framgångsrik arkitekt. Så såg Speer i Hitler den far han aldrig haft, och via han – kanske för första gången – på allvar fick bekräftelse inför. Vissa har försökt finna en homoerotisk förklaringsmodell, där det fanns starka underträngda erotiska undertoner till deras relation. Men den finner jag något långsökt, även om det inte helt går att utesluta.

Men gåtan Speer tar inte slut med kriget, under rättegången är han den ende av de åtalade som erkänner sig skyldig till de brott han åtalas för, något som troligen räddade honom från en säker dödsdom. Istället för en – rimlig – dödsdom, dömdes han till 20 års fängelse och släpptes 1946 och återvände till friheten efter att han suttit av hela fängelsestraffet. Väl ute i friheten gav han ut böckerna ”Albert Speers memoarer : Tredje riket inifrån”, ”Dagbok från Spandau” och ”Slavstaten: SS makt i Tredje riket”, vilka fick stort genomslag och rönte honom en hel del uppmärksamhet. Han åkte runt och föreläste om sina upplevelser, samtidigt som han förde långa samtal med såväl den brittiska journalisten Gitta Sereny som den tyske historikern Joachim Fest om sina upplevelser.
Såväl Sereny som Fest gav senare ut varsin kritikerrosade bok om Speer, men även om båda fann honom både vältalig och villig att dela med sig av sina upplevelser, så fanns där ämnen han svävade på. Serenys mastodontverk ”Albert Speer och sanningen”, försöker hon gå till botten med frågan om hur mycket Speer egentligen kände till om förintelsen. Trots att hon återkommande pressar honom på svaret, så glider han hela tiden undan frågeställningen och parerar – inte alltid helt framgångsrik – hennes ingående frågor. Sereny kan bara lite lakoniskt i slutet av boken, att hon aldrig riktigt fick något grepp om Speer och trots att han besvarade hennes frågor, ändå inte besvarade dem.
Samma slutsats verkar även Fest komma till i sin bok ”Albert Speer: En biogfrafi”, som dock är en mer renodlad biografi, och deras samtal verkar mer behandlat rent historiska aspekter på det Tredje Riket. Trots detta verkar Fest få en smygande känsla av att han aldrig riktigt kommer inpå Speer, och endast får tillåtelse att skrapa lite lätt på ytan.

Så frågan är förstås om vi någonsin kommer närmare svaret på gåtan, vem Albert Speer egentligen var. Svaret på den gåtan är kanske en annan fråga, visste Speer själv vem han var?

Källor:
Sereny, Gitta: Albert Speer och sanningen; Bonnier Alba 1997
Fest, Joachim: Albert Speer: en biografi; Fischer & Co 2009
Bundesarchiv

Hemingway & Gellhorn

Den amerikanska tv-kanalen HBO anses med rätta som en av de främsta producenterna av såväl välgjorda tv-serier som ”Rome”, ”A Game of Thrones”, ”Sopranos”, men också miniserier som ”Band of Brothers” och ”The Pacific”. Kanalen har prisats för sin frispråkighet, och sin produktion som ofta innehåller provokativa och kontroversiella ämnen. Efter lovsången över ”A Game of Thrones”, är det nu dags för alla historieälskare dags att ladda popcornmaskin, stänga av telefonen, slänga in katten i garderoben, göra sig otillgänglig för allsköns vänner som kan tänka sig störa dig och sätta dig till rätta i tv-soffan, för i slutet av maj kommer kanalens nästa storsatsning – Hemingway & Gellhorn.

Filmen som har premiär på HBO den 28 maj, handlar om två av 1900-talets främsta litterära par, krigskorrespondenten Martha Gellhorn (Nicole Kidman) och Ernst Hemingway (Clive Owen). Filmen inleds med deras möte på en bar i Florida, och ska sedan spegla parets drygt femåriga äktenskap, under vilket de bland annat reste till inbördeskrigets Spanien. Att det här har potential att bli en väldigt intressant film, är väl en viss underskattning, och av bilderna från filmen att döma kommer man troligen inte bli besviken.
Vid sidan av Kidman och Owen ser vi även skådespelare som David Russell Strathairn, Tony Shalhoub och Robert Duval. Som kuriosa kan väl nämnas att den holländske kommunisten Joris Ivens, kommer spelas av Lars Ulrich (trummis hårdrocksgruppen ”Metallica”).
När tv-filmen kommer visas i Sverige är oklart, men en inte allt för vild gissning är att den kommer visas på Canal+ någon gång under hösten.

Källor:
Officiell sida

17 maj

Dagen till ära så tycker jag den här låten av Helmer Bryds Eminenta Kvartet, en del av Mosebacke Monarki, ett svenskt humorprogram som inleddes på radio 1958 och senare tog steget över till tv rutan som Mosebackevision. Några av svensk humors största namn, bl.a. Tage Danielsson, Hasse Alfredsson medverkade vid sidan av personer som Hans Furuhagen och Carl-Uno Sjöblom.

Idag är Mosebacke Monarki (som egentligen var en republik med vald kung), kanske mest känd för denna låt, Norgevisan. Den släpptes 1968 i samband med de Olympiska Vinterspelen i Grenoble i Frankrike, där Sverige halkade efter Norge i medaljracet. Låten framförs av Helmer Bryds Eminent Five Quartet (den enda kvartett som antagligen bestått av fem personer)med "Moltas" Eriksson (alias Bobo Slacke) vid mikrofonen, skrevs av Alfresson och Danielsson och byggde på låten Lively Lively av Peter Buchanan och Lonnie Donegan.

Föga förvånande väckte låten en våg av protester från norskt håll, och norrmännen krävde en gruvlig hämnd på svenskarna, och snabbt släpptes den hafsigt ihopskrivna låten "Sverige, Sverige". Det skulle dock dröja fram till 1990 innan norrmännen stolta kunde säga att man hämnats oförrätten, då sången "Jag är inte sjuk, jag är svensk" släpptes och nådde som högst fjärde plats på den norska singellistan.
Men nog om detta, här är dagens låt, framförd av Helmer Bryds Eminent Five Quartet...

Helmer Bryds Eminent Five Quartet: Norgevisan

Se även
Nationaldagen får större betydelse
Breivik en skugga över syttende mai
Norsk nationalglädje också i Sverige

Vikingar i Östled

Medan de flesta torde vara väl insatta i vikingarnas resande i Västerled, speciellt då med tanke på härjningarna i Västeuropa och resorna till Nordamerika, är vikingarnas resor i Östled mer diffusa. Delar av förklaringarna till detta beror i vissa avseenden på rysk historiechauvinism, där såväl Tsarväldet som Sovjetunionen var speciellt intresserad av vikingarnas påverkan på skapandet av Ryssland. En annan orsak är troligen svårigheterna att finna spår efter vikingarna, många av de samhällen och handelsstationer vikingarna byggde utgjorde troligen grunden för många av Rysslands större städer, och är idag helt dolda av modern bebyggelse. Ett annat problem är förstås att vikingarnas byggnader i många avseenden bestod av trähus, och det enda som finns kvar är vaga rester av stolphål i marken. Efter Sovjetunionens fall har dock intresset för vikingarna ökat i Ryssland, och flera arkeologiska utgrävningar genomförts för att bringa klarhet i såväl omfattningen av vikingarnas bosättningar som dess inflytande på skapandet av Ryssland.

Vid en genomgång av de fynd som gjorts vid en arkeologisk undersökning av ett område öster om S:t Petersburg, visade sig dessa härröra från 700-talet och tecken på att bosättningarna inte var tillfälliga utan möjligtvis permanenta. En av de forskare som deltagit i arbetet är Dan Carlsson, arkeolog vid Högskolan på Gotland, och han säger:
”Kvinnosmycken är mycket lokala, särskilt de gotländska, och vi har hittat en stor mängd av dem öster om S:t Petersburg, bland annat vid Starja Ladoga”.
Inventeringen av fynden syftar bland annat för att kunna utveckla kulturturism till Ryssland, och att det ”idag inte så mycket kunskap i övriga Europa om vikingarnas färder österut”.

Källa:
Spår av gotlänningar i Ryssland

Ryktet om jordens undergång är kraftigt överdrivet

Äntligen kan världen andas ut, och Hollywood göra en uppföljare på 2012. För nu har forskare i Guatemala funnit en ny Mayakalender, och härrör från tidigt 800-tal, ett par hundra år äldre än de tidigare. Enligt en återkommande vandringsmyt, som också renderade i en Hollywoodfilm, så har Mayakulturen förutspått att jorden ska gå under 2012, men detta är – finanskriser, Big Brother och svindyra biljetter till Hockey-VM – alltså bara en skröna.

Källa:
Stoppa pressarna: Jorden går inte under 2012

Det gäller att ha tur

Även om det inte verkar som om kulan hade speciellt mycket kraft kvar, så bör nog den här italienska soldaten på östfronten 1941, vara glad att de italienska hjälmarna inte var helt värdelösa. Hur som helst antar jag att det inte blev något av hans eventuella planer på att bli miljoner på Lotto eller Triss.

Presidentval i Frankrike

Det kan troligen inte gått många förbi att det varit presidentval i Frankrike, som den sittande presidenten Nicolaus Sarkozy planenligt förlorade och att landets nya president heter Francois Hollande. I och med detta bröts en tretton år lång period av presidenter från högern, och Frankrike får andra gången sedan 1945 en socialist som president. Det är också första gången på trettio år som en sittande president förlorar valet, och Sarkozys tid som president kommer nog troligtvis inte omges av allt för positiva omdömen.
Men den stora frågan är förstås hur Hollandes seger ska tolkas, för även om man från vänsterhåll gärna ser detta som ett första bevis för en pånyttfödd europeisk vänster, och att det nu blåser vänstervindar över Europa, så finns där tecken som tyder på att resultatet mer handlar om misstro mot det politiska etablissemanget än politisk övertygelse. För valets största segrare är otvivelaktigt Marine Le Pen och hennes Front National, som i spåren av den finansiella krisen och de ökade sociala spänningarna i landet, flyttat fram positionerna rejält. En liknande utveckling kan även ses i Grekland, där de två tidigare statsbärande partierna gick kraftigt tillbaka, där Eurokritiska partier stärkte sin ställning och där det politiska landskapet nu radikalt förändrats.

Så frågan är förstås på vilket sätt Hollandes tillträde som fransk president kommer påverka såväl fransk som europeisk politik, och hur han ska ta landet ur en av värsta kriserna i modern tid. Inte nog med att Hollande själv varit lite vag och motsägelsefull i hur han ska gå till väga, för vid sidan om talen att saneringen av de franska statsfinanserna ska fortsätta, har han också lovat rejäla satsningar på bl.a. utbildning, höjda minimilöner och en sänkning av pensionsåldern från 62 till 60 år. Hur detta ska gå ihop är således frågan, och risken är väl lite att Hollande kommer hamna i en sits där delar av löftena inte kommer kunna uppfyllas.
Hur detta kommer påverka Hollande är svårt att säga, men det finns väl ändå tendenser som antyder att han kan hamna i en liknande situation som USA:s president Barrack Obama, och att förhoppningarna på honom kanske är både orealistiska och omöjliga att infria.Frankrike står inför en gigantisk uppgift att vända landets ekonomiska position, som inte bara begränsas till skyhög arbetslöshet och social oro.
Det handlar också om osäkerheter rörande landets statsfinanser, och hur Hollande ska övertyga landets kreditgivare att hans planer för Frankrike kan föra landet ur krisen. Med andra ord ska han jämka två, i många avseenden radikalt skilda åsikter, om hur de franska statsfinanserna bäst ska saneras, ska det ske med fortsatta nedskärningar, eller med ökade utgifter. Hollande har varit osedvanligt vag i riktigt hur satsningarna ska finansieras, och har i många avseenden begränsats till tal om att höja skattetrycket för vissa segment av befolkningen.

Men det är inte bara på nationellt plan som Hollande signalerar en förändring i den franska politiken, även utrikespolitiken kommer radikalt förändras och Hollande har lovat att bl.a. de franska soldaterna i Afghanistan ska tas hem redan i år. Han har också signalerat att han vill genomföra ändringar i de europeiska krispaket som tagits fram under vintern/våren, vilka förhandlades fram under stora vedmödor av de europeiska medlemsländerna. Det återstår givetvis att se vad dessa förslag rent praktiskt innebär, men de signalerar ändå en förändrad politisk kurs och möjligheterna för en mer konfliktfylld fransk utrikespolitik.
Under Sarkozys ledning lappades de ansträngda relationerna med USA igen hjälpligt, och tillsammans med Angela Merkel, så försökte han styra upp EU:s arbete med att bemästra krisen. Det är således troligt att Frankrike under Hollande inte kommer återgå till en mer kylig relation med USA och Tyskland. Det signalerar också möjligheterna till ytterligare sprickor i Europasamarbetet, och att relationerna mellan det ekonomiskt förhärjade södra Europa och mer ekonomiskt stabila norra Europa kommer försämras. Hur Hollandes tal om ökade investeringar och funderingar runt de franska statsfinanserna kommer påverka finansvärlden är också osäkert, men i kombination med utgången av valet i Grekland och nya negativa siffror från USA, dök börsen i Asien under förmiddagen.
Både Merkel och Obama har bjudit in Hollande, och ska nog mer ses som ren formalia än att man tänker läxa upp den nytillträdde franska presidenten. Men i långa loppet antar jag att både Merkel och Obama ser framtida trätoämnen och att relationerna mellan länderna mycket väl kan förändras. Hur detta påverkar Europa och övriga världen återstår givetvis att se, men jag tror det är något tidigt att utropa Hollandes seger som ett tecken på en pånyttfödd europeisk vänstervåg, utan snarare ett ökande missnöje över hanteringen av den finansiella krisen.

Källor:
Merkel och Obama bjuder in Hollande
Hollandes seger väcker Nato-oro
Sarkozy erkänner sig besegrad
Manegen är krattad för en ny tysk-fransk allians
Hollande: Frankrike valde förändring
Världsledare gratulerar Hollande
Ett europeiskt drama