Det bortglömda kolonialkriget, del 2

Italienskt artilleri

Som vi såg i det föregående avsnittet så hade de italienska kolonialdrömmar på Afrikas horn kommit till ett tämligen pinsamt slut, debaclet vid Adwa 1896 stoppade tills vidare all fortsatt expansion. Istället fick Italien rikta in sig på Nordafrika och Tripolitanien, som man 1911 till slut lyckades erövra, om nu erövringen gick förhållandevis smärtfritt, så tog det nästan 20 år innan man lyckades pacificera landet. För den italienska armén och många i Italien var dock förlusten svår att smälta, men någon revansch för italienarna fick dröja nästan 40 år.

Trots att Mussolini som vi såg i går dagens inlägg varit en av de mest högljudda kritikerna mot Italiens koloniala äventyr på 1910-talet, så var han inte främmande för att snabbt byta åsikt. Som vi såg så visade sig Mussolini inte lägga fingrarna i kors för att slå ner upproret i Libyen, och snart började Mussolini vända blickarna österut, mot Afrikas Horn. Här hade Italien haft kolonier sedan slutet av 1800-talet, men här fanns också ett av Afrikas enda kvarvarande områden som inte koloniserats av européerna, Abessinien.

Abessinien var ett glest befolkat och kargt land, utan några naturtillgångar att tala om och ett land som alltså undvikit att bli koloniserat. Nu var det förstås inget skydd mot Europas kolonialmakter, lika karga och ogästvänliga områden hade koloniserats av såväl britter, fransmän som tyskar och nu stod alltså Italien på tur. Orsaken till varför Abessinien undvikit samma öde som sina grannländer berodde delvis på det romantiska skimmer, den geografiska kargheten till trots, som omgav landet i Europa.
Landets befolkning bestod till största delen av kristna, enligt legenden berodde detta på den kärleksförbindelse som drottningen av Saba och kung Salomon haft, och det kristna riket i Afrika återkom ständigt i europeiska myter och legender. Under slutet av 1800-talet, delvis som en effekt av den italienska aggressionen hade kungamakten stärkt sin ställning i landet visavi de lokala krigsherrarna (vilka kallades ras, ett uttryck som lite ironiskt nog också användes av fascisterna i Italien för att beteckna lokala ledare) och landet hade successivt börjat moderniserats.
Åren före och under det Stora kriget hade dock varit oroliga, och många bedömare ansåg att landet riskerade att splittras. 1930 utsågs ras Teferi (från vilket ordet, och religionen, rastafari kommer) som Haile Sellassie I till ny kung eller, som han betecknade sig själv, kejsare. Väl medveten om landets prekära situation, landet var helt inringat påskyndade han moderniseringen och ansökte också om medlemskap i Nationernas Förbund (föregångaren till Förenta nationerna) för att försöka förhindra en italiensk invasion.
Det var dock ett nästan omöjligt uppdrag, den abessinska armén var omodern och utgjordes till största delen av de uppbåd de lokala krigsherrarna ställde upp med. Utrustningen utgjordes uteslutande av spjut, gamla musköter och material som erövrats från italienarna i slutet av 1800-talet. Sellassie och hans föregångare hade visserligen försökt modernisera sina arméer, bland annat hade europeiska militärer (däribland svenskar) hyrts in för att utbilda de kungliga styrkorna, men detta var förstås inte tillräckligt. Inte heller hade försöken att modernisera de lokala krigsherrarnas styrkor rönt några större framgångar, och när kriget ryckte närmare utsattes landet dessutom för ett förödande vapenembargo från omvärlden.

När så Italien, efter nästan 20 års konflikt, till slut lyckats pacificera Libyen vände sig så Mussolini till sitt nästa mål, Abessinien. Den direkta orsaken till Mussolinis intresse av Abessinien är höljt i historiens dunkel, landet var som sagt kargt och saknade några som helst naturtillgångar av värde. Mussolini stod i mångt och mycket på toppen av sin karriär, han var både populär i Italien och utomlands, och hans resoluta agerande (om än mer på pappret) i samband med mordet på den österrikiske kanslern Engelbert Dollfuss den 25 juli 1934 hade stärkt hans anseende i både Frankrike och Storbritannien. Även den tyske kanslern Adolf Hitler, trots fadäsen med Österrike, såg upp till Mussolini, även om känslorna vid den här tidpunkten INTE var ömsesidiga. Och även om fasaden i Mussolinis Italien successivt börjat krackelera, landets ekonomi hade inte hämtat sig från krisåren, och landets industri var otillräcklig för att tillgodose militärens ökade behov, så var landet ändå sett som en framgångssaga. Det fanns också privata problem för den italienske diktatorn, i slutet av december 1931 hade hans bror Arnaldo (som var en av de få personer som stått honom riktigt nära) hastigt avlidit, samtidigt så sviktade hans hälsa betänkligt.

Mussolini började under början av 1930-talet försiktigt sondera terrängen, och det visade sig snabbt att både britterna och fransmännen inte tänkte protestera nämnvärt vid en eventuell invasion. Både britterna och fransmännen ville ha med Italien och Mussolini i en enad front mot det allt mer aggressiva Tyskland, som under Hitlers styre framträdde som ett allt större hot. Det gällde nu bara att finna en anledning, och med tanke på att gränsen mellan de italienska kolonierna och Abessinien var långt ifrån reglerade så var detta inte något större problem. De största betänkligheterna kom dock från den italienska militären, överbefälhavaren Pietro Badoglio var tveksam och försökte avstyra det hela genom att ställa snudd på orimliga krav. Mussolini var dock inte villig att backa, och kunde snabbt skaka fram de nödvändiga styrkorna för att göra Badoglio nöjd.
Allt sedan början av 1930-talet hade italienska styrkor, primärt då lokalt rekryterade med italienska officierare, ockuperat Ual-Ual oasen helt i strid med det avtal de båda länderna undertecknat 1928. Konflikten om den italienska basen fördes primärt diplomatiskt, men i november 1934 drabbade abessinska och italienska styrkor samman, inför ögonen på en brittisk kommission som för NF skulle utreda frågan. Runt 150 abessinska och 50 italienska soldater dödades, och det var förstås den orsak Mussolini behövde för att inleda sitt egna koloniala krig.

Under våren 1935 började så den italienska uppladdningen inför invasionen, och det stod snart klart att Mussolini inte tänkte spara på krutet. Åtta bergsdivisioner och fascistiska milisdivisioner landsattes i Eritrea och fyra infanteridivision i italienska Somalialand. Sammanlagt landsattes runt 700 000 italienska soldater och underhållspersonal, vilka var utrustade med 6000 kulsprutor, 2000 artilleripjäser, 600 stridsvagnar och 390 flygplan. Till detta ska då läggas de italienska förband som redan fanns i regionen vilka uppskattas till runt 600 000 man, vilka var utrustade med 3300 kulsprutor, 275 artilleripjäser, 200 stridsvagnar och 205 flygplan. För att ytterligare förstärka de italienska styrkorna kunde man även tillgodoräkna sig lokala allierade, bland annat Azebu Gallastammen och styrkor under sultanen Olol Diinle.
För att möta denna enorma armé hade Sellassie en armé på runt 350 000 till 760 000 man, vilken kunde förstärkas med ytterligare 500 000 dåligt utbildade och utrustade milismän. Det var dock långt ifrån någon enhetlig armé, och den bestod som sagt till största delen av de soldater som de lokala krigsherrarna ställde upp med. Den tyngre utrustningen bestod av runt 200 omoderna kanoner – varav de flesta var krigsbyten från italienarna – ett femtiotal luftvärnspjäser och tre omoderna flygplan. Man hade också ett fåtal bepansrade bilar och några lätta italienska stridsvagnar från det Stora kriget, med andra ord kändes utgången tämligen säker.

Som överbefälhavare för de italienska styrkorna utsåg Mussolini en gammal vän från kampåren, general Emilio de Bono, vilken ansvarade för tre armékårer och angrep från den ”norra fronten” via Eritrea. Orsaken var kanske att de Bono, trots sin tidiga koppling till partiet och Mussolini, trots allt var en rätt okänd person som inte på något sätt skulle kunna hota Mussolinis ställning. Den mer kände, speciellt då efter att han slagit ner upproret i Libyen, Rodolfo Graziani fick befälet över den södra armén, som bestod av två divisioner och ett antal mindre förband och skulle invadera från italienska Somalialand.
Klockan 5.00 den 3 oktober 1935 inledde så de Bono sin invasion, utan någon formell krigsförklaring och det var istället Abessinien som fick ”äran” att förklara krig mot Italien. Det var dock långt ifrån det glamorösa krig Mussolini hoppats på, de Bono tog god tid på sig och avancerade långsamt i det väglösa landet. Den 6 oktober kom de första goda nyheterna, italienska styrkor hade intagit Adwa och man hade fått sin hämnd från debaclet 1896. Att de italienska soldater som rykte in i Adwa var långt ifrån imponerade av samhället, som bestod av ett antal kraftigt nedslitna lerhus, berättades dock inte. Mussolini uttryckte dock sin besvikelse över den de Bonos försiktiga taktik, och i november valde han att ersätta de Bono med marskalken Pietro Badogilo.
Abessinierna som fram tills nu varit på defensiven, och vanligtvis undvikit större sammanstötningar med italienarna såg nu sin chans. I ett försök att splittra de italienska styrkorna befallde Sellassi sina befälhavare att angripa italienarna, vilka dock inledningsvis kunde stoppa motangreppen men snart tvingades retirera. Det kom även andra sämre nyheter till Rom, avslöjanden i fransk press om att den franske premiärministern Pierre Laval och brittiske utrikesministern Samuel Hoare lagt fram en för Italien fördelaktig fredsplan, gjorde att Hoare tvingades avgå och Laval politiskt vingklippt.

Men den abessinska motoffensiven i december ledde dock fram till ett av krigets kanske mest kontroversiella beslut, för trots den förkrossande tekniska överlägsenheten ansåg Badoglio inte det vara nog. Den 26 december, trots att den abessinska motoffensiven redan tappat fart och italienarna stått emot, bad Badoglio om att få sätta in senapsgas mot abessinierna. I början av 1936 påbörjade så italienarna en förnyad offensiv och fortsatte sitt användande av senapsgas, trots starka internationella protester. Den vid det här laget starkt försvagade abessinska armén hade givetvis inget att sätta emot, försöken att sätta in motangrepp mot Grazianis styrkor under våren mötte ett massivt motstånd, såväl från land som från luften i form av det italienska flygvapnet.
I takt med att den italienska offensiven under våren fick upp farten, primärt beroende då på den italienska arméns friska användande av stridsgas, började också flera italienska fascister söka sig till Afrikas Horn. Möjligheten att under små faror få möjlighet att vinna utmärkelser var alldeles för stor att motstå, och flertalet prominenta fascister deltog i striderna. För Sellassi stod det snabbt klart att kriget var förlorat, omvärlden valde att blunda och även om Nationernas Förbund drev igenom sanktioner mot Italien var dessa i praktiken verkningslösa, speciellt som de inte inbegrep försäljningen av olja. Mussolinis krig mot Abessinien hade med en nästan pinsam tydlighet visat på världssamfundets ovilja att stoppa Italiens aggression, och på så sätt satt dagordningen för såväl den japanska som tyska expansionen åren före krigsutbrottet 1939.
För samtidigt som omvärlden stod handlingsförlamad kunde Hitler införa allmän värnplikt och även närma sig Italien, speciellt som det nu stod klart att den så kallade Stressafronten (en lös allians riktad mot Tyskland mellan Frankrike, Italien och Storbritannien) i allt högre grad inte längre var en realitet.

I Abessinien fortsatte dock slakten, och även om sagt protesterna från omvärlden var massiva, så var de verkningslösa. Sverige som haft goda kontakter med Abessinien, bland annat hade ju svenska officerare deltagit i arbetet med att utbilda kungens förband, skickade en välutrustad rödakorsambulas och Carl Gustav von Rosen deltog som ambulansflygare på den abessinska sidan. Till skillnad från de fascister som under denna period sökte sig till kriget, var det tämligen farofyllt. I samband med ett italienskt flygangrepp mot det svenska sjukhuset skadades läkarmissionären Fride Hylander och den sjukvårdaren Gunnar Lundström dödades. Efter kriget kritiserade von Rosen de italienska styrkorna för att ha angripit flyende och byggnader utmärkta med Röda Korsets symbol med senapsgas.

Den 2 maj 1936 valde till slut Sellassis att fly och sätta sig i exil i London, där han med tiden blev en tämligen prominent gäst. Efter att huvudstaden Addis Adaba plundrats av den egna befolkningen ryckte den italienska armén in i staden den 6 maj och kriget var officiellt slut. Den 7 maj annekterade Italien officiellt Abessinien och den 9 maj utnämndes Victor Emmanuell III kejsare över Etiopien. Sellassis gjorde ett sista, desperat försök, att väcka omvärlden, men även om hans tal i Nationernas Förbund gått till historien (kanske mest på grund av att ett antal italienska journalister fick avhysas efter att ha skrikit okvädningsord mot honom), så var den italienska ockupationen ett faktum. Några dagar senare övergavs sanktionerna mot Italien, och världens blickar började nu istället riktas mot Spanien och utvecklingen i Tyskland.
Även om striderna officiellt avslutats i Abessinien och många av krigsherrarna valt att lägga ner sina vapen, så fortsatte motståndet. Etiopiska angrepp mot italienska posteringar besvarades med senapsgas och godtyckliga avrättningar av fångar, den 18 februari 1937 försökte två etiopier mörda Graziani, försöket misslyckades, men det italienska svaret blev fruktansvärt och över 30 000 ska ha avrättats. Även om omvärlden i mångt och mycket glömt bort konflikten så kritiserades den italienska ockupationen öppet i Nationernas förbund, som ett svar på detta valde Mussolini att den 11 december lämna organisationen. Man var dock medveten att Grazianis metoder var kontraproduktiva och den 21 december 1937 utsågs greven av Aosta till ny vicekung över Etiopien. Under hans ledning påbörjades en modernisering av landet, bland annat anlade italienarna runt 3 000 km asfalterad väg och man byggde såväl postkontor som sjukhus.
I sann kolonial stil så försökte italienarna att knäcka motståndet genom att stödja olika minoriteter, primärt då de muslimska stammar som till viss del förtryckts under Sellassis tid.

Det italienska styret över Östafrika blev dock kortvarigt, redan den 18 januari 1941 kunde Sellassis återvända till sitt hemland och den 5 maj intogs Addis Adaba. Strider mellan kvarvarande italienska styrkor och deras allierade fortsatte dock fram till 1943 då de sista italienska trupperna kapitulerade. Efter kriget gick Italien med på att betala 25 000 000 i skadestånd för det lidande man orsakat, etiopiska myndigheter värderade dock förlusterna till 185 000 000 pund och man räknar med att över 700 000 etiopier fick sätta livet till under invasionen och den efterföljande ockupationen.
Även om kriget idag är bortglömt, annat än hos historiker då, så var det en vågbrytare för såväl inblandade som åskådare, det visade också på världssamfundets totala maktlöshet. Som jag tidigare skrivit så visade Mussolinis invasion såväl japaner som tyskar att omvärlden inte skulle göra något, det knöt också Italien och Tyskland närmare varandra i en – för alla involverade – ödesdiger allians. Och även om omvärlden reagerade kraftigt på de italienska övergreppen, där användandet av senapsgas väckte speciellt starka reaktioner, så visade de sig vara osedvanligt tandlösa.
Men samtidigt så ska man kanske också betänka att de italienska övergreppen, om än vidriga, knappast skiljde sig nämnvärt mot de både britter, belgare, fransmän och tyskar begått i Afrika under kolonialismen. En annan mindre smickrande del i tragedin är britternas och fransmännen vilja att faktiskt låta Mussolini hållas, något som Hoare-Lavalavtalet visade. Man var villig att mer eller mindre dela upp Abessinien, som skulle få en liten korridor (ironiskt nog döpt till kamelkorridoren) till Röda havet, och ge större delen till Italien.
Det har spekulerats i att Mussolini faktiskt funderade i banorna på att godta den fransk-brittiska planen, men den italienska arméns användande av stridsgas och avslöjandet i fransk press gjorde att inte längre var aktuell. Mussolinis val att vänta med svaret till Laval visade sig således vara framgångsrikt, och innebar endast att britterna och fransmännen försvagades medan Mussolini stärktes såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt.

Det hade förstås aldrig varit tal om något egentligt vågspel, den italienska armén var – oavsett om man använt stridsgas eller ej – vida överlägsen den abessinska. Utgången var given från första början, och det visste förstås Mussolini om, men det kanske också grumlade hans tidigare försiktighet. Fram till krigsslutet 1937 så genomsyras Mussolinis agerande av en förhållandevis avhållsamhet, i alla fall i jämförelse med Adolf Hitler, och avoghet att agera. Kanske blev kriget i Abessinien det som till slut får Mussolini att själv tro på sin egen propaganda, att han är ofelbar och att hans beslut är rätt. Trots kritik från bl.a. sin svärson Galaezzo Ciano så närmar han sig Tyskland, stödet till Franco och nationalisterna sätter tillsammans med uppbyggnaden av det italienska kolonialväldet (som vi som sagt sett endast kostade och gav väldigt lite) enorm press på den underpresterande italienska industri.
Som grädde på moset väljer han dessutom i maj 1940 att förklara krig mot både Frankrike och Storbritannien. Av det imperium han så mödosamt byggt upp finns inget kvar tre år senare, när han i september 1943, avsätts och sätts i fängelse av fascisternas stora råd. Knappt två senare grips han utanför Milano, avrättas och hängs upp till allmän beskådan på en bensinmack. Den man som av många hyllades som 1900-talets störste, har i eftervärlden blivit en pajas och en slags humoristisk sidekick till Adolf Hitler, trots att det i hans ögon var precis tvärt om…