Äntligen helg

Äntligen helg, dags att varva ner och ladda inför nästa vecka. Laddat upp med lite chips och cola inför lördagsmatchen kl 18.30 då Everton ska betvingas. Sen blir det väl en massa Call of Duty innan det är dags att krypa ner i sängen, för på söndag är det dags att återgå till arbetet med att skriva, skriva och skriva.
Passade på att besöka Mediamarkt, och där blev det "Live and let die" och "Tid för hämnd" på Blu-ray samt "Robin Hood" (Disneyversionen) på DVD. Samlingen växer verkligen så det knakar, snart är Bondsamlingen på Blu-ray komplett, och Disneysamlingen börjar också närma sig sitt slutmål. Frågan är väl då vad man ska ta och samla på...
Kanske skulle lägga ner lite mer tid och pengar på Star Wars samlingen, där det endast rör sig om ett tjugotal figurer innan Vintagesamlingen är komplett. :)

Galenskaper på Konstfack

I vad som låter hämtat från ett billigt humorprogram på TV 3 eller Kanal 5, så har en student (Anna Odell) vid Konstfack i Stockholm låtsats varit psykotisk och självmordsbenägen och på dessa grunder blivit intagen på St. Görans sjukhus. Efter att hon belagts med handfängelse så fick hon spendera kvällen på sjukhuset, först dagen efter förklarade hon hur det hela låg till. Hela tilltaget har nu renderat i kritik, inte minst bland många bloggare, politiker och andra, av förståliga skäl. På Kostfack tar man dock kritiken med ro, och eleven Pål Sommelius försvarar tilltaget genom att säga:
"Jag tror att det finns en generell medvetenhet på instutitonen att den här typen av arbetsmetoder kan medföra problem men i vissa situationer kan det vara det enda sättet för att få fram vissa aspekter".

Vilka aspekter då är förstås den logiska frågan, och svaret på den frågan är förstås självbekräftelse och brist på respekt för andra människor. Inte nog med att Odells "konstverk" kostat skattebetalarna en massa pengar, hon har dessutom med sitt tilltag satt andra människors liv på spel. Men det kanske är Odells, och övriga elever på Konstfack, villiga att låta skattebetalarna betala, för de lär ju inte behöva oroa sig.

Man kan onekligen fråga sig vad nästa tilltag är, ska man ringa polisen och säga att man är terrorister som ska spränga något i luften, eller ska man springa runt i Stockholm med bombbälten? Att det uppenbarligen är dags för någon att titta över vad som sker på Konstfack, och att överhuvudtaget kalla Odells tilltag för "konst" är en grov förolämpning mot konsten. Kanske dags för Odell att söka till "Ballar av stål" eller något annat skitprogram som går ut på att bekosta oss skattebetalare och som tvingas arbeta medan dessa "konstnärer" uppenbarligen kan leka och ha roligt.

Källa: Konststudent får stöd av elever
Konstelev polisanmäld av psykakut
Landstingsråd rasar mot Konstfack efter "psyksjukfallet"

Förintelsens minnesdag

Den 27 januari 1944 befriade sovjetiska styrkor dödslägret Auschwitz, och dagen till ära(?) har av FN utnämnts till "minnesdag över förintelsens offer". Förintelsen uppmärksammas bland annat i Forum för levande historias lokaler med en utställning om förintelsen i Ukraina, och det som ledde fram till gaskammrarna och dödslägren. Vi får återkomma i helgen, när jag är ledig, med ett lite längre inlägg om insatsförbanden och deras aktioner...

VM i ointresse

I söndags avgjordes så finalen i Bandy VM som i år gick av stapeln i Västerås, och med en match i Stockholm, en final som inte helt oväntat stod mellan Sverige och Ryssland. Trots att Sverige vann finalen så överskuggas dock hela VM av sviktande publiksiffror och, även om det mot slutet blev lite skriverier, och ointressanta matcher. VM i bandy är egentligen bara en lång transportsträcka mot den - mer eller mindre - givna finalen mellan Sverige och Ryssland, och även om Finland och Kazakstan ibland kan skaka de båda lagen, så är det ingen större överraskning att finalen i år stod mellan just Sverige och Ryssland.
Det är visserligen starkt av Sverige att slå Ryssland med hela 6-1 i finalen, men samtidigt så är detta en av de kanske smalaste sporterna internationellt sett. I jämförelse med hockey VM, som också går varje år, så framstår det världsmästerskapet som en bred och oviss tournering även om den också domineras av ett fåtal nationer. Bandyförbundets försök att sprida VM till andra länder än Sverige och Ryssland har inte direkt inneburit några större framgångar, så inte heller försöken att få idrotten att bli en OS-gren.

Så för att vara ärlig så är intresset för finalsegern rekordlågt, och den stora frågan är snarare vem f*n bryr sig. Det är ungefär lika intressant som rapporteringen från innebandy VM eller någon annan internationellt sett smal sport, där de båda finalmotståndarna är lika givna som Kalle Anka på julafton. Med andra, finns det någon som överhuvudtaget, utanför Ryssland och Sverige, som egentligen bryr sig om bandy VM och precis vad ligger intresset i att hypa en fullständigt given finalplats och ett guld i en idrott där finalmotståndarna mer eller mindre möts precis varje år?

Förvirrad debatt

Lyssnade lite smått på P3:s debattprogram i morse, där man tog upp elitklasser. Att programledaren var negativt inställd till förslaget gick inte att ta miste på, men min fråga är förstås varför det inte är ok att särbehandlas när det gäller t.ex. matematik eller fysik, när det är helt ok att särbehandlas om man är skicklig i hockey eller skidor? Sedan lång tid finns det speciella gymansium för såväl skidor, hockey, bandy som friidrott eller för barn som är musikaliska. Varför är detta accepterat, medan det är helt otänkbart att skapa skolor eller klasser för elever som är begåvade i matematik, fysik, kemi, historia och så vidare?

d'Annunzio, Fiume och Mussolini

I spåren av det första världskriget och de tre stora – det habsburgska, det osmanska och det ryska – imperiernas sönderfall bildades en rad stater runt om i Europa och Mellersta Östern. En av de kanske mest förunderliga och, kanske också för eftervärlden, bortglömda stat som bildades i svallvågorna av dessa händelser var de den fria stadsstaten Fiume och dess karismatiske ledare författaren och krigshjälten Gabriele d'Annunzio. Trots att minnet av d’Annunizo och hans statsbildning idag för en tynande tillvaro, främst på grund av kopplingarna till den italienska fasciströrelsen, så var ändå d’Annunzios och hans statsbildning väl värt att titta närmare på.
Gabriele d’Annunzio föddes 1863 i den italienska staten Pescara, och spåddes redan tidigt en lysande framtid som författare. Redan 1879 kom hans första verk, Primo Vero, ut och kunde redan under sin tid som student vid universitetet i Rom La Sapienza ge ut en rad noveller och skriva artiklar för en lokal tidning. Efter studierna fortsatte den lovande skribenten som journalist vid den italienska tidningen Tribuna, och hans stora internationella genombrott kom med Il piacare (1889). Hans repertoar begränsades dock inte bara till böcker, han skrev även en rad pjäser, bland annat en kort pjäs enkom för den stora teaterdivan Sarah Bernhardt.
Nu var det dock inte bara hans författarskap som skänkte honom ett stort kändisskap, speciellt då i Italien, utan även hans – tämligen – vilda privatliv väckte både förtjusning, avund och avoghet. Även om han gifte sig 1883 så var han konstant omgiven av älskarinnor, och paret skilde sig redan 1891 och han levde under en längre tid med sin älskarinna Eleonora Duse (som han även gav en rad ledande roller i sina pjäser). I likhet med många andra författare så var d’Annunzio politiskt intresserad, och 1897 blev han invald i den italienska riksdagen som oberoende.
Hans framgångar och utåtsvävande livsstil hade dock en avigsida, hans blev med tiden allt mer och mer skuldsatt, och 1910 lämnade han Italien för att komma ifrån sina skulder. Han bosatte sig i Paris där han fortsatte att producera pjäser, umgås med Paris innekretsar och skuldsätta sig. Hans ekonomiska räddning blev det första världskriget, och han blev en stark förespråkare för att Italien skulle ställa sig på Frankrikes sida i kriget. Tack vare generösa bidrag från den franska staten kunde han lösa sina skulder, och kunde snart återvända till Italien där han fortsatte sitt propagerande för att Italien skulle gå in i kriget.

Precis som många andra, däribland den svenske Werner von Heidenstam, så var d’Annunzio en stark anhängare av nationalromantiken, och han välkomnade den italienska krigsförklaringen mot Tyskland och Österrike-Ungern. I likhet med flera andra av krigsförespråkarna, däribland den socialistiske journalisten Benito Mussolini (som till viss del var såväl imponerad som inspirerad av d’Annunzio) valde att anmäla sig frivillig. Men till skillnad från Mussolinis tid vid fronten, som var kort, först fick han tuberkulös och precis efter att han återhämtat sig blev han svårt skadad under en övning när en granatkastare exploderade, blev han en nationalhjälte.
Han var dock inte intresserad av att klafsa runt i leran runt Iznofronten i alperna, istället såg han till att han blev antagen till flygvapnet. I ett krig där fronten knappt rörde sig, och där rapporterna från Izno blev allt mer dystra, den italienska armén hade inte bara de österrikiska styrkorna (som snabbt förstärktes med tyska styrkor, där en viss Erwin Rommel tjänstgjorde) att slåss emot, såväl geografin som klimatet var en minst lika fruktad fiende. Allt detta slapp dock d’Annunzio, vars tjänstgöring vid flyget dock inte var helt ofarligt, under ett spaningsuppdrag slog författaren i sin kulspruta och förlorade ena ögat.
Förlusten av ögat stoppade dock inte författaren som nu satte upp ett marint förband utrustat med snabba motorbåtar, i februari 1918 genomförde hans förband – Decima Mas (X-mas) – en räd mot den österrikiska flottbasen Bakar. Även om räden var militärt sett fullständigt betydelselös, var det dock behövliga nyheter för den italienska armén efter katastrofen vid Caporetto då den italienska armén flytt hals över huvud i samband med en tysk-österrikisk offensiv (under vilken Rommel deltog).
Men det som verkligen gav honom stjärnstatus var den våghalsiga, och än idag rätt svårslagna, bedriften den 9 augusti 1918 när han genomförde ”il Volo su Vienna” (flygningen över Wien). Tillsammans med nio andra flygplan flög den enögde författaren från Italien till Wien och släppte flygblad över staden, en flygning på 1 126 kilometer.

Krigsslutet blev dock inte var d’Annunzio hoppats på, landet försjönk sakta ner i ett politiskt och ekonomiskt kaos. Ett kaos som ytterligare förvärrades av löftena från Frankrike och Storbritannien, trots att den italienske utrikesministern grät offentligt vid ett flertal tillfällen, inte skulle infrias. I Italien mottogs nyheterna om att regionen runt Fiume, som beboddes till stora delar av italienare, inte skulle tillföras Italien utan det nybildade ”kroatiska, serbiska och slovenska kungariket”. Att säga att d’Annunzio blev förgrymmad är kanske en underdrift, men till skillnad från många andra nationalromantiker – som t.ex. den svenske författaren Werner von Heidenstam – var dock d’Annunzio som vi sett inte rädd för att skrida till verket. Tillsammans med ett tusental veteraner marscherade författaren mot Fiume, när marschen blev allmänt kände uppmanade den italienska regeringen de italienska styrkor som bevakade gränsen att stoppa dem med alla till buds medel.
Den italienske befälhavaren Pietro Badoglio, en osedvanligt osympatisk herre (som vi kommer återvända till) som överlevt debaclet vid Caporetto, lät dock meddela att han inte kunde göra något. Den politiskt sett sluge Bagdolio insåg att hans styrkor aldrig skulle skjuta på nationalhjälten och att de säkerligen sympatiserade med honom. Vad Badoglio ansåg i frågan är okänt, det är väl rätt troligt att även han sympatiserade med honom.
Hur som helst, den 19 september anlände så d’Annunzio med sina styrkor till den italienska gränsen, varvid ett flertal soldater anslöt sig och man korsade gränsen. I en totalt oblodig kupp, där de franska och brittiska soldaterna helt enkelt valde att lämna området, tog d’Annunzio över staden och dess omgivning.

Trots att det skrivits en hel del, givetvis mest på italienska (men även på engelska), i ämnet så är nog händelserna i staden tämligen okända för de flesta svenskar. För den italienska regeringen under Giolitti var d’Annonuzios tilltag pinsamt, men eftersom militären än så länge ansåg sig vara oförmögen att göra något fick han hållas. Tanken var kanske att stödet skulle successivt försvinna och att interna stridigheter skulle upplösa staten.
Men så var inte fallet, den italienska befolkningen i Fiume hälsade d’Annunzio och hans trupper som befriare, att många av den kroatiska befolkningen höll sig lite avvaktande kanske man kan förstå. Även i Italien väckte tilltaget stor sympati, d’Annunzio var ju populär och mer eller mindre en nationalklenod och mängder med veteraner sökte sig nu till Fiume. En som däremot verkar delat Giolittis åsikt i frågan var Mussolini, som vid den tidpunkten höll på att bygga upp sin egen paramilitära formation, som snart skulle gå under namnet ”fascisterna”. Inte helt oväntat såg den unge Mussolini sin förebild som en stor, inte helt utan grund, politisk konkurrent. För även om Mussolini byggt upp sin egen organisation, även den runt ett kader veteraner, och hade både skriften och talets gåva, så var han en politisk dvärg i jämförelse. Utanför Italiens gränser var Mussolini knappt känd, medan d’Annunzio var en internationell kändis med en bred umgängeskrets bland både konstnärer, författare, politiker och finansmän.
I ett försök att lösa konflikten så genomförde den italienska armén, om än högst motvilligt, en blockad av staden och den omgivande landsbygden. Invånarna i Fiume fick klara sig genom att hänge sig åt pirat- och smuggelverksamhet och stöd från italienska bidragsgivare. Dock var stödet inte tillräckligt, varken ekonomiskt eller militärt, och d’Annunzio vädjade därför flera gånger till Mussolini om stöd. Mussolini var dock tveksam, han såg chansen att bli av med en potentiellt farlig konkurrent samtidigt som hans organisation kunde växa tack vare missnöjda för detta deltagare. Det var dock en farlig balansgång, många medlemmar inom hans rörelse var missnöjda med hans ointresse, minsta lilla felsteg och Mussolinis politiska karriär var slut. Vem som egentligen tog första steget, Giolitti eller Mussolini är okänd, men rimligen var det premiärministern. I en ytterst ohelig allians med regeringen lovade fascistledaren att INTE bistå sin förebild och rörelsens stora förgrundsfigur.

I Fiume började dock situationen bli ohållbar, befolkningen svalt visserligen inte, men ett angrepp från den italienska armén kunde komma när som helst. Det började dessutom höjas röster om att kuppen inte gett något, inte heller kunde man tillgodose sig några internationella framgångar, förutom att ett antal av d’Annunzios vänner besökte staden och gav sitt stöd.
Det var i detta läge som d’Annunzio, som även kallades för Duce (ledaren), la ut sitt triumfkort, en folkomröstning och Europas liberalaste grundlag. Enligt lagen skulle alla, oavsett kön och ekonomisk status, ha lika rätt att rösta, man införde liberala regler rörande bland annat homosexualitet och talade om kvinnans emancipering. För oss i dagen Sverige kanske dessa frågor inte känns speciellt kontroversiella, men i ett land som Italien som först EFTER andra världskriget fick allmänrösträtt och där synen på homosexuella knappast kan sägas varit liberal, var det ytterst kontroversiella förslag.
I vad som av många kallat en slags syndikalist-fascistisk hybrid, lades tillkännagav så han Carnaros lagar för ”det italienska riket Carnaro”. Många har i efterhand velat sett grunderna till Mussolinis senare välde, och det är troligen så att mycket av det tankegods som d’Annunzio lämnade påverkade Mussolinis Italien.

Det fanns dock en avigsida av d’Annunzios styre, och även om mycket av det säkerligen är del av Mussolinis försök att smutskasta sin rival så är det troligt att en hel del faktiskt gick snett. Den italienska blockaden och de i många avseenden odisciplinerade miliserna var ingen bra kombination, lägg till detta den officiellt sanktionerade brottslighet som florerade och där staden blev en slags frizon för alla möjliga typer av människor. Med tanke på D’Annunzios rykte och agerande innan kriget, så är nog inte heller ryktena om drog och sexorgier helt tagna ur luften. Det stora förfallet verkar dock skett efter att den italienska armén jagat ut miliserna, men det fanns utan tvekan stora problem i stadsstaten.
Under hösten 1920 började så den italienska armén dra åt tumskruvarna, Badoglio ansåg sig snart ha de styrkor han behövde för att krossa kuppen. I Milano höll Mussolini masken, och försvarade sin passivitet med att han saknade medel att agera, samtidigt som han gjort upp med den italiensk regeringen om att just hålla sig lugn.

Med alla försöken att attrahera stöd från såväl Italien som omvärlden fick så d’Annunzio och hans anhängare förbereda sig på vad som komma skulle. I december 1920 stävade så ett italienskt krigsfartyg in i Fiumes hamn, under en kortare eldstrid så dödades ett antal milismän och d’Annunzio valde att ge upp. Stadstaten hade bara existerat i lite mer än ett år, och gjordes nu till en fristad under Nationernas förbunds kontroll (lite i likhet med Danzig). Förfallet fortsatte dock, och när Mussolini 1924 annekterade staden så höjdes få, eller rättare sagt inga, protester vare sig från Jugoslavien eller någon annan.
Tillbaka i Italien blev dock d’Annunzio varse om Mussolinis svek, han valde dock att mer eller mindre helt lämna politiken och återvände till sitt författarskap. Han fortsatte dock, till Mussolinis irritation, att fortfarande framstå som de extrema nationalisternas frontfigur och när man under 1922 började planera för en statskupp var det inte till Mussolini man vände sig. Istället valde man att besöka den åldrande författaren, som dock fortfarande levde sitt hektiska liv, i hans hus längs Gardasjön.

Vad som senare sker känns nästan som hämtat från en dålig engelsk deckare, dagen innan det avgörande mötet faller – av en än idag okänd anledning – han ut från ett fönster i ett sitt eget hem. Han överlever visserligen fallet, men varken fysiskt eller psykiskt är d’Annunzio sitt gamla jag, och istället får Mussolini ta över rodret i den skadade författarens ställe.
Det saknas givetvis avgörande bevis för att fälla Mussolini, men onekligen är det svårt att komma ifrån de indicier som ändå pekar på att Mussolini var den ende med ett egentligt motiv. Man kan också fråga sig varför d’Annunzio skulle välja, vid en tidpunkt när han faktiskt kunde förväntas bli härskare över Italien, skulle begå självmord genom att kasta sig ut från ett fönster. Än mer underligt blir det när man betänker att hans hus var fullt av vapen, och att det varit mer stilenligt att han skjutit sig själv. Mussolini kunde dock aldrig helt tvätta rent byket, och det mesta talar ändå för att det var ett mordförsök, eller åtminstone ett försök att visa vem som bestämde.

När väl d’Annunzio tillfrisknat hyfsat så hade Mussolini utsetts till ny regeringschef, och han var snabb att se till att gömma undan sin forne förebild och rörelsens förgrundsfigur. På en direkt order från Mussolini så blev d’Annunzio mer eller mindre förvisad till sin villa vid Gardasjön, dit Mussolini även förde hans motorbåt och flygplan, och blev en ikon inom rörelsen. Väl medveten om sin situation verkar d’Annunzio tagit beslutet med ro, eller insett att han saknade alternativ. Mussolini lär ha sagt om sin behandling av författaren att ”har man en rutten tand kan man antingen dra ut den eller förgylla den. Jag valde det senare alternativet.”
I ett försök att blidka såväl författaren som hans vänkrets så utsågs han till ledare för den kungliga akademin och greve av principe di Montenevoso. Det är väl inte helt otänkbart att Mussolini kände viss skuld i frågan, något som delvis kan förklara varför han försökte undvika att träffa den isolerade författaren, trots hans roll och status inom rörelsen. Mot slutet av sitt liv började dock d’Annunzio att protestera mot den förda politiken, han kritiserade – som stark anhängare av en latinsk allians mellan Frankrike och Italien – närmandena till Tyskland och axelpakten. Han varnade, enligt berättelserna, Mussolini för att bli allierade med Tyskland, en allians som enligt honom bara skulle sluta med katastrof för Italien.
När så han avled av sviterna av en stroke i sitt hem fick han en – bokstavlig – statsbegravning under överseende av Mussolini. Ett stort mausoleum restes, och det är än idag en populär turistattraktion.

Efter kriget har d’Annunzios författarskap i mångt och mycket reviderats, han ses fortfarande som en stor författare, men hans kopplingar till Mussolini och den fascistiska rörelsen har för alltid svärtat ner hans anseende. Den stora frågan är förstås vad som hänt om han inte ramlat ut från fönstret, och hur Italien under hans – förmodade ledning – blivit. Med största sannolikhet hade i alla fall något närmande till Tyskland varit uteslutet, han var starkt kritisk till Mussolinis närmande till Tyskland och såg nazisterna som både brutala och outbildade. Kanske hade Italien, i likhet med under första världskriget, närmat sig Frankrike och Hitler aldrig fått möjlighet att starta sitt krig…

Vad hände med Fiume, ja efter att kaoset tilltagit i staden valde som sagt Mussolini att 1924 helt enkelt annekterade staden. Befolkningen skulle bli italiensk, och den slaviska befolkningen fick helt enkelt – allt eftersom lagarna mot personer som inte var av italiensk börd – anpassa sig eller flytta. Under kriget bombades staden av amerikanskt flyg, och efter kriget blev staden – som nu döptes om till Rijeka och blev officiellt en del av Kroatien och Jugoslavien. Den italienska befolkningen som inte flytt under kriget tvingades mer eller mindre fly, och idag finns få rester kvar av ursprungsbefolkningen. Ett sorgligt öde staden delar med en rad andra städer och regioner…

Kvarlevorna efter massaker funnen

Enligt polska myndigheter har man i Malbork i Polen funnit resterna av runt 1800 personer, av vilka de flesta tros vara civila. Vissa av offren bär tecken på att ha blivit avrättade, medan andra kan ha dödats under de hårda strider som skedde i och runt staden. De polska myndigheterna är också ganska säkra på att offren är tyskar, innan kriget hette staden Marienburg och beboddes till största delen av tyskar. Efter kriget blev staden polsk, den lilla kvarvarande tyska befolkning som fanns kvar fördrevs och staden är idag helt polsk. Stadens största turistattraktion, som också pryder denna eminenta blogg, är den borg som gett sitt namn till den tyska staden, och som byggdes av den tyska orden under 1200-talet.
Sådana här upptäcker är förstås inget unikt, de sker tyvärr lite då och då, men den här är kanske lite speciell eftersom den innehåller resterna av tyskar. Den fördrivning, delvis kanske förstålig, av etniska tyskar i Baltikum, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och så vidare är idag ett ämne det talas tyst om. Det har visserligen skrivits en hel del böcker i ämnet, bl.a. på svenska - Stalins hämnd av Niclas Sennertag och Dödens hav av Claes-Göran Westerhom, men såväl polska, tjeckiska, ungerska och tyska myndigheter har valt att lägga locket på.
Speciellt under det Kalla kriget så var intresset från de tyska myndigheterna tämligen svalt, och även om det blivit lite bättre efter murens fall är det knappast något som ligger högst upp på de tyska myndigheternas lista över saker som måste göras.

Det är också ett ämne som är lite känsligt i bl.a. Polen och Tjeckien, länder som jobbat hårt att framställa sig som värnlösa offer, och där massakrer på civila tyskar inte riktigt passar in. Givetvis finns det en förklaring, tyskarnas behandling - speciellt då i Polen - av civilbefolkningen var - milt sagt - under all kritik. Hundratusentals polacker fördrevs, mördades eller användes som slavar inom den tyska krigsindustri, de första offren för de tyska insatsförbanden var inte judar utan polacker. Under hösten och vintern 1939 terroriserade bland annat SS-Kavalleribrigad den polska landsbygden, och under samma period fördrevs tusentals polacker från den del av Polen som Tyskland efter kriget ockuperade. Under själva ockupationen fortsatte förtrycket, en av de kanske värsta förbrytarförbanden under andra världskriget var aktiv i Lublinområdet under ledning av Oskar Dirlewanger (en rent vidrig människa) vars aktiviteter till och med väckte sån anstöt inom SS att en internutredning påbörjades.

När de sovjetiska styrkorna jagat bort de tyska styrkorna kom dock hämnden, men de som drabbades var kanske inte primärt förövrarna. I sann pangermansk stil hade nämligen nazisterna låtit etniska tyska från Baltikum få flytta in i den del av Polen man ockuperade. Utan någon möjlighet att fly, de flesta hade redan tvingats - efter att Sovjetunionen ockuperade Baltikum 1940 - fått lämnat sina hem och de flesta hade aldrig bott i Tyskland, utan var sedan generationer tillbaka bosatta i Baltikum. Dessa blev nu offren för polackernas hämnd, och drabbades med andra ord i dubbelbemärkelse. Av den stora tyska befolkningen i Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien o.s.v. finns inget kvar de fördrevs mangrant efter kriget eller tvingades - under stora delar av efterkrigstiden - att leva förvisade och som en slags andra klassens människor. Även om många säkerligen välkomnade de tyska styrkorna, så var inte heller de etniska tyskarna - även om man från nazstiskt hållt vurmade för dem - speciellt populära bland rikstyskarna.
Man satte visserligen upp "selbstschutz" förband, det vill säga självförsvarsförband i områden med tysk befolkning, av vilka vissa var delaktiga i mindre smickrande händelser. Allt eftersom manskapsbehovet inom den tyska krigsmakten ökade, så började man också sätta up förband bestående av dessa etniska tyskar (volksdetusche som de också kallades). Det var dock många av de rikstyska officerarna som uttryckte sin bestörtning över vad de såg, inte nog med att de flesta av dessa inte på långa vägar var lika militäriserade som de rikstyska instruktörerna eller officerarna, många talade inte ens tyska.

Källa:
Poland: Workers find WWII mass grave of Germans
Kroppar i massgrav i Polen antas vara tyska civila

Blåögda svenskar

Man slutar aldrig, aldrig förvåna sig över hur naiva och - rent ut sagt - korkade vissa svenskar är. I onsdagens Uppdrag Granskning så visades ett repotage om en organisation, Julie Rescue, som sålde herrelösa hundar till Norden, och Sverige i synnerhet. Enligt repotaget var många av hundarna sjuka, eller led av andra åkommor som skabb o.s.v., varken transport av hundarna eller den miljö där Julie hade dem kan anses vara speciellt hälsosam. Hundarna sprang omkring lösa, ingen var kastererad, sjuka hundar rörde sig bland friska och vad värre var så hade organisationen, tillsammans med en "veterinär" satt i system att frissera hundarnas införselpass.
Enligt repotaget led många av hundarna av den - även för människor - dödliga sjukdomen Leishmania, en sjukdom som är spridd över stora delar av Medelhavsregionen. Nu sitter en massa svenska familjer och hundägare och beklagar sig i tv över att deras hund, som de köpt för runt 5000 kronor, är sjuk eller lider av andra åkommor.

Hålla, vad väntar ni er när ni köper en herrelös hund för 5000 kronor? Att ni ska få en fullt frisk rashund? Det är väl helt uppenbart att om man nu köper en herrelös hund från Spanien, dessutom utan att ha sett den på bild, att man köper grisen i säcken!
Det andra är frågan varför man inte kan köpa en hund i Sverige, varför måste man välja en hund från Spanien? Det kryllar av hundar i Sverige ingen vill, eller kan, ta hand om. Hundar som säkerligen också lider och som också behöver en husse och matte? Är det någon form av bevis för att man verkligen bryr sig, eller är det bara ren och skär dumhet? Jag är faktiskt lite benägen att tro det senare, något som sådana här organisationer livnär sig på. Personligen satt jag och funderade på om man antingen skulle skratta, eller gråta, åt dessa tragiska personer som nu satt och beklagade sig i tv över att deras hund var sjuk...

Efter repotaget var jag så uppretad att jag knappt kunde koncentera mig på fotbollsmatchen, som visserligen var bedrövligt trist, mellan Manchester United och Wigan. Vad tänker dessa människor med, och hur i helvete vågar de köpa en hund på det här viset? Å andra sidan, folk är tydligen villiga att köpa importerade hundar från Polen utan större betänkligheter, så man borde kanske inte vara så förvånad.
Men för att återgå till huvudfrågan, en av deltagarna i programmet hade köpt en hund från JR. När man skulle åka och hämta hunden, vilket skedde utanför ett köpcentrum, var hundarna inpackade i en bil i kattburar. Hur kan man överhuvudtaget ta emot en sån hund? Än värre blev det av att paret hade ett barn, hur vet de vad hunden bär på för sjukdomar?
Ett av mina favoritprogram heter "Pet rescue" på Animal Planet, och behandlar RSPA och deras arbete i bl.a. Storbritannien. De hundar som vanligtvis hamnar här, främst pga att de är misskötta, är ofta i mycket dåligt skick, löss, skabb, mask o.s.v. är mer regel än undantag. Hur det då ser ut i Spanien, ett fattigt land där lösdrivande djur verkligen saknar berättigande bland många, mår törs man knappt tänka på. Jag har själv bott i ett land med mängder med lösspringande hundar och katter, där befolkningen var långt ifrån snälla mot dessa. Lägg därtill alla andra sjukdomar, som vi i Sverige och Storbritannien, är befriade ifrån som t.ex. Leishmania (en sjukdom som är dödlig för både hundar och människor) eller rabies.
Här sitter alltså en mor och far med en dotter, de köper en hund från Spanien som är herrelös och som de inte sett annat än på bild? När de hämtar hunden är detta under, milt sagt, bedrövliga förhållande, samt den kondition hunden var i. Vad f*n tänker sådana människor med eller på? Om vi nu struntar i eventuella sjukdomar, hur kan en sådan hund tänkas ha för pskye, fungerar den överhuvudtaget att ha tillsammans med ett barn?

Den stora frågan kvarstår dock, varför måste man köpa en hund från Spanien, varför duger inte en hund i Sverige? Att dessutom tro att en hund man köper för runt 5000 kronor, som dessutom är herrelös, inte ska ha skvanker, åkommor eller - potentiellt dödliga - sjukdomar övergår mitt förstånd eller någon annan defekt. Än mindre förståelse, speciellt som det här ändå är i form av någon missriktad omtanke om djuren, har jag för de som köper "svarta" chihuahuor från Internet för några tusen kronor.
Nu vet jag att det är *inne*, något som kommer ytterligare förstärkas när Disney filmen med samma namn får premiär här, med sådana hundar. Men hur fungerar man när man köper en hund på det viset? På samma sätt som personerna i Uppdrag Granskning så har man inte en aning om vad man köper, man har inte heller en aning om vad djuren har för eventuella åkommor eller - kanske värre - för psyke.

Givetvis borde Uppdrag Granskning ställt köparna, på samma sätt som man gjorde med ägarinnan till härbärget, mot väggen och frågat vad i hela helvete de pysslade med? Förstår folk inte att de inte bara utsätter sig själva för faror, de utsätter även andra - helt oskyldiga - människor och andra djur för fara. Om det nu - mot all förmodan - är någon som läser detta, och tycker jag är en hjärtlös varelse som inte förstår att djuren i Spanien lider, så stämmer det inte alls.
Med på vilket sätt blir dessa djurs lidande mindre av att de tas hit, och kanske smittar ner andra djur eller (ännu värre) människor? Till slut blir det jag som får bekosta dessa människors - uppenbarligen - bottenlösa naivitet och godtrogenhet, antingen via skattesedeln eller på ett personligt plan av denna vansinniga handel.
Så mitt råd till alla dessa som nu sitter och funderar på att köpa hund i Spanien, ge fan i det. Om ni nu vill rädda en hund, eller katt, köp den då i Sverige. På något sätt känns det som om man går över ån för vatten, det är knappast så det saknas hundar och katter som saknar en husse eller matte...

Det bortglömda kolonialkriget, del 2

Italienskt artilleri

Som vi såg i det föregående avsnittet så hade de italienska kolonialdrömmar på Afrikas horn kommit till ett tämligen pinsamt slut, debaclet vid Adwa 1896 stoppade tills vidare all fortsatt expansion. Istället fick Italien rikta in sig på Nordafrika och Tripolitanien, som man 1911 till slut lyckades erövra, om nu erövringen gick förhållandevis smärtfritt, så tog det nästan 20 år innan man lyckades pacificera landet. För den italienska armén och många i Italien var dock förlusten svår att smälta, men någon revansch för italienarna fick dröja nästan 40 år.

Trots att Mussolini som vi såg i går dagens inlägg varit en av de mest högljudda kritikerna mot Italiens koloniala äventyr på 1910-talet, så var han inte främmande för att snabbt byta åsikt. Som vi såg så visade sig Mussolini inte lägga fingrarna i kors för att slå ner upproret i Libyen, och snart började Mussolini vända blickarna österut, mot Afrikas Horn. Här hade Italien haft kolonier sedan slutet av 1800-talet, men här fanns också ett av Afrikas enda kvarvarande områden som inte koloniserats av européerna, Abessinien.

Abessinien var ett glest befolkat och kargt land, utan några naturtillgångar att tala om och ett land som alltså undvikit att bli koloniserat. Nu var det förstås inget skydd mot Europas kolonialmakter, lika karga och ogästvänliga områden hade koloniserats av såväl britter, fransmän som tyskar och nu stod alltså Italien på tur. Orsaken till varför Abessinien undvikit samma öde som sina grannländer berodde delvis på det romantiska skimmer, den geografiska kargheten till trots, som omgav landet i Europa.
Landets befolkning bestod till största delen av kristna, enligt legenden berodde detta på den kärleksförbindelse som drottningen av Saba och kung Salomon haft, och det kristna riket i Afrika återkom ständigt i europeiska myter och legender. Under slutet av 1800-talet, delvis som en effekt av den italienska aggressionen hade kungamakten stärkt sin ställning i landet visavi de lokala krigsherrarna (vilka kallades ras, ett uttryck som lite ironiskt nog också användes av fascisterna i Italien för att beteckna lokala ledare) och landet hade successivt börjat moderniserats.
Åren före och under det Stora kriget hade dock varit oroliga, och många bedömare ansåg att landet riskerade att splittras. 1930 utsågs ras Teferi (från vilket ordet, och religionen, rastafari kommer) som Haile Sellassie I till ny kung eller, som han betecknade sig själv, kejsare. Väl medveten om landets prekära situation, landet var helt inringat påskyndade han moderniseringen och ansökte också om medlemskap i Nationernas Förbund (föregångaren till Förenta nationerna) för att försöka förhindra en italiensk invasion.
Det var dock ett nästan omöjligt uppdrag, den abessinska armén var omodern och utgjordes till största delen av de uppbåd de lokala krigsherrarna ställde upp med. Utrustningen utgjordes uteslutande av spjut, gamla musköter och material som erövrats från italienarna i slutet av 1800-talet. Sellassie och hans föregångare hade visserligen försökt modernisera sina arméer, bland annat hade europeiska militärer (däribland svenskar) hyrts in för att utbilda de kungliga styrkorna, men detta var förstås inte tillräckligt. Inte heller hade försöken att modernisera de lokala krigsherrarnas styrkor rönt några större framgångar, och när kriget ryckte närmare utsattes landet dessutom för ett förödande vapenembargo från omvärlden.

När så Italien, efter nästan 20 års konflikt, till slut lyckats pacificera Libyen vände sig så Mussolini till sitt nästa mål, Abessinien. Den direkta orsaken till Mussolinis intresse av Abessinien är höljt i historiens dunkel, landet var som sagt kargt och saknade några som helst naturtillgångar av värde. Mussolini stod i mångt och mycket på toppen av sin karriär, han var både populär i Italien och utomlands, och hans resoluta agerande (om än mer på pappret) i samband med mordet på den österrikiske kanslern Engelbert Dollfuss den 25 juli 1934 hade stärkt hans anseende i både Frankrike och Storbritannien. Även den tyske kanslern Adolf Hitler, trots fadäsen med Österrike, såg upp till Mussolini, även om känslorna vid den här tidpunkten INTE var ömsesidiga. Och även om fasaden i Mussolinis Italien successivt börjat krackelera, landets ekonomi hade inte hämtat sig från krisåren, och landets industri var otillräcklig för att tillgodose militärens ökade behov, så var landet ändå sett som en framgångssaga. Det fanns också privata problem för den italienske diktatorn, i slutet av december 1931 hade hans bror Arnaldo (som var en av de få personer som stått honom riktigt nära) hastigt avlidit, samtidigt så sviktade hans hälsa betänkligt.

Mussolini började under början av 1930-talet försiktigt sondera terrängen, och det visade sig snabbt att både britterna och fransmännen inte tänkte protestera nämnvärt vid en eventuell invasion. Både britterna och fransmännen ville ha med Italien och Mussolini i en enad front mot det allt mer aggressiva Tyskland, som under Hitlers styre framträdde som ett allt större hot. Det gällde nu bara att finna en anledning, och med tanke på att gränsen mellan de italienska kolonierna och Abessinien var långt ifrån reglerade så var detta inte något större problem. De största betänkligheterna kom dock från den italienska militären, överbefälhavaren Pietro Badoglio var tveksam och försökte avstyra det hela genom att ställa snudd på orimliga krav. Mussolini var dock inte villig att backa, och kunde snabbt skaka fram de nödvändiga styrkorna för att göra Badoglio nöjd.
Allt sedan början av 1930-talet hade italienska styrkor, primärt då lokalt rekryterade med italienska officierare, ockuperat Ual-Ual oasen helt i strid med det avtal de båda länderna undertecknat 1928. Konflikten om den italienska basen fördes primärt diplomatiskt, men i november 1934 drabbade abessinska och italienska styrkor samman, inför ögonen på en brittisk kommission som för NF skulle utreda frågan. Runt 150 abessinska och 50 italienska soldater dödades, och det var förstås den orsak Mussolini behövde för att inleda sitt egna koloniala krig.

Under våren 1935 började så den italienska uppladdningen inför invasionen, och det stod snart klart att Mussolini inte tänkte spara på krutet. Åtta bergsdivisioner och fascistiska milisdivisioner landsattes i Eritrea och fyra infanteridivision i italienska Somalialand. Sammanlagt landsattes runt 700 000 italienska soldater och underhållspersonal, vilka var utrustade med 6000 kulsprutor, 2000 artilleripjäser, 600 stridsvagnar och 390 flygplan. Till detta ska då läggas de italienska förband som redan fanns i regionen vilka uppskattas till runt 600 000 man, vilka var utrustade med 3300 kulsprutor, 275 artilleripjäser, 200 stridsvagnar och 205 flygplan. För att ytterligare förstärka de italienska styrkorna kunde man även tillgodoräkna sig lokala allierade, bland annat Azebu Gallastammen och styrkor under sultanen Olol Diinle.
För att möta denna enorma armé hade Sellassie en armé på runt 350 000 till 760 000 man, vilken kunde förstärkas med ytterligare 500 000 dåligt utbildade och utrustade milismän. Det var dock långt ifrån någon enhetlig armé, och den bestod som sagt till största delen av de soldater som de lokala krigsherrarna ställde upp med. Den tyngre utrustningen bestod av runt 200 omoderna kanoner – varav de flesta var krigsbyten från italienarna – ett femtiotal luftvärnspjäser och tre omoderna flygplan. Man hade också ett fåtal bepansrade bilar och några lätta italienska stridsvagnar från det Stora kriget, med andra ord kändes utgången tämligen säker.

Som överbefälhavare för de italienska styrkorna utsåg Mussolini en gammal vän från kampåren, general Emilio de Bono, vilken ansvarade för tre armékårer och angrep från den ”norra fronten” via Eritrea. Orsaken var kanske att de Bono, trots sin tidiga koppling till partiet och Mussolini, trots allt var en rätt okänd person som inte på något sätt skulle kunna hota Mussolinis ställning. Den mer kände, speciellt då efter att han slagit ner upproret i Libyen, Rodolfo Graziani fick befälet över den södra armén, som bestod av två divisioner och ett antal mindre förband och skulle invadera från italienska Somalialand.
Klockan 5.00 den 3 oktober 1935 inledde så de Bono sin invasion, utan någon formell krigsförklaring och det var istället Abessinien som fick ”äran” att förklara krig mot Italien. Det var dock långt ifrån det glamorösa krig Mussolini hoppats på, de Bono tog god tid på sig och avancerade långsamt i det väglösa landet. Den 6 oktober kom de första goda nyheterna, italienska styrkor hade intagit Adwa och man hade fått sin hämnd från debaclet 1896. Att de italienska soldater som rykte in i Adwa var långt ifrån imponerade av samhället, som bestod av ett antal kraftigt nedslitna lerhus, berättades dock inte. Mussolini uttryckte dock sin besvikelse över den de Bonos försiktiga taktik, och i november valde han att ersätta de Bono med marskalken Pietro Badogilo.
Abessinierna som fram tills nu varit på defensiven, och vanligtvis undvikit större sammanstötningar med italienarna såg nu sin chans. I ett försök att splittra de italienska styrkorna befallde Sellassi sina befälhavare att angripa italienarna, vilka dock inledningsvis kunde stoppa motangreppen men snart tvingades retirera. Det kom även andra sämre nyheter till Rom, avslöjanden i fransk press om att den franske premiärministern Pierre Laval och brittiske utrikesministern Samuel Hoare lagt fram en för Italien fördelaktig fredsplan, gjorde att Hoare tvingades avgå och Laval politiskt vingklippt.

Men den abessinska motoffensiven i december ledde dock fram till ett av krigets kanske mest kontroversiella beslut, för trots den förkrossande tekniska överlägsenheten ansåg Badoglio inte det vara nog. Den 26 december, trots att den abessinska motoffensiven redan tappat fart och italienarna stått emot, bad Badoglio om att få sätta in senapsgas mot abessinierna. I början av 1936 påbörjade så italienarna en förnyad offensiv och fortsatte sitt användande av senapsgas, trots starka internationella protester. Den vid det här laget starkt försvagade abessinska armén hade givetvis inget att sätta emot, försöken att sätta in motangrepp mot Grazianis styrkor under våren mötte ett massivt motstånd, såväl från land som från luften i form av det italienska flygvapnet.
I takt med att den italienska offensiven under våren fick upp farten, primärt beroende då på den italienska arméns friska användande av stridsgas, började också flera italienska fascister söka sig till Afrikas Horn. Möjligheten att under små faror få möjlighet att vinna utmärkelser var alldeles för stor att motstå, och flertalet prominenta fascister deltog i striderna. För Sellassi stod det snabbt klart att kriget var förlorat, omvärlden valde att blunda och även om Nationernas Förbund drev igenom sanktioner mot Italien var dessa i praktiken verkningslösa, speciellt som de inte inbegrep försäljningen av olja. Mussolinis krig mot Abessinien hade med en nästan pinsam tydlighet visat på världssamfundets ovilja att stoppa Italiens aggression, och på så sätt satt dagordningen för såväl den japanska som tyska expansionen åren före krigsutbrottet 1939.
För samtidigt som omvärlden stod handlingsförlamad kunde Hitler införa allmän värnplikt och även närma sig Italien, speciellt som det nu stod klart att den så kallade Stressafronten (en lös allians riktad mot Tyskland mellan Frankrike, Italien och Storbritannien) i allt högre grad inte längre var en realitet.

I Abessinien fortsatte dock slakten, och även om sagt protesterna från omvärlden var massiva, så var de verkningslösa. Sverige som haft goda kontakter med Abessinien, bland annat hade ju svenska officerare deltagit i arbetet med att utbilda kungens förband, skickade en välutrustad rödakorsambulas och Carl Gustav von Rosen deltog som ambulansflygare på den abessinska sidan. Till skillnad från de fascister som under denna period sökte sig till kriget, var det tämligen farofyllt. I samband med ett italienskt flygangrepp mot det svenska sjukhuset skadades läkarmissionären Fride Hylander och den sjukvårdaren Gunnar Lundström dödades. Efter kriget kritiserade von Rosen de italienska styrkorna för att ha angripit flyende och byggnader utmärkta med Röda Korsets symbol med senapsgas.

Den 2 maj 1936 valde till slut Sellassis att fly och sätta sig i exil i London, där han med tiden blev en tämligen prominent gäst. Efter att huvudstaden Addis Adaba plundrats av den egna befolkningen ryckte den italienska armén in i staden den 6 maj och kriget var officiellt slut. Den 7 maj annekterade Italien officiellt Abessinien och den 9 maj utnämndes Victor Emmanuell III kejsare över Etiopien. Sellassis gjorde ett sista, desperat försök, att väcka omvärlden, men även om hans tal i Nationernas Förbund gått till historien (kanske mest på grund av att ett antal italienska journalister fick avhysas efter att ha skrikit okvädningsord mot honom), så var den italienska ockupationen ett faktum. Några dagar senare övergavs sanktionerna mot Italien, och världens blickar började nu istället riktas mot Spanien och utvecklingen i Tyskland.
Även om striderna officiellt avslutats i Abessinien och många av krigsherrarna valt att lägga ner sina vapen, så fortsatte motståndet. Etiopiska angrepp mot italienska posteringar besvarades med senapsgas och godtyckliga avrättningar av fångar, den 18 februari 1937 försökte två etiopier mörda Graziani, försöket misslyckades, men det italienska svaret blev fruktansvärt och över 30 000 ska ha avrättats. Även om omvärlden i mångt och mycket glömt bort konflikten så kritiserades den italienska ockupationen öppet i Nationernas förbund, som ett svar på detta valde Mussolini att den 11 december lämna organisationen. Man var dock medveten att Grazianis metoder var kontraproduktiva och den 21 december 1937 utsågs greven av Aosta till ny vicekung över Etiopien. Under hans ledning påbörjades en modernisering av landet, bland annat anlade italienarna runt 3 000 km asfalterad väg och man byggde såväl postkontor som sjukhus.
I sann kolonial stil så försökte italienarna att knäcka motståndet genom att stödja olika minoriteter, primärt då de muslimska stammar som till viss del förtryckts under Sellassis tid.

Det italienska styret över Östafrika blev dock kortvarigt, redan den 18 januari 1941 kunde Sellassis återvända till sitt hemland och den 5 maj intogs Addis Adaba. Strider mellan kvarvarande italienska styrkor och deras allierade fortsatte dock fram till 1943 då de sista italienska trupperna kapitulerade. Efter kriget gick Italien med på att betala 25 000 000 i skadestånd för det lidande man orsakat, etiopiska myndigheter värderade dock förlusterna till 185 000 000 pund och man räknar med att över 700 000 etiopier fick sätta livet till under invasionen och den efterföljande ockupationen.
Även om kriget idag är bortglömt, annat än hos historiker då, så var det en vågbrytare för såväl inblandade som åskådare, det visade också på världssamfundets totala maktlöshet. Som jag tidigare skrivit så visade Mussolinis invasion såväl japaner som tyskar att omvärlden inte skulle göra något, det knöt också Italien och Tyskland närmare varandra i en – för alla involverade – ödesdiger allians. Och även om omvärlden reagerade kraftigt på de italienska övergreppen, där användandet av senapsgas väckte speciellt starka reaktioner, så visade de sig vara osedvanligt tandlösa.
Men samtidigt så ska man kanske också betänka att de italienska övergreppen, om än vidriga, knappast skiljde sig nämnvärt mot de både britter, belgare, fransmän och tyskar begått i Afrika under kolonialismen. En annan mindre smickrande del i tragedin är britternas och fransmännen vilja att faktiskt låta Mussolini hållas, något som Hoare-Lavalavtalet visade. Man var villig att mer eller mindre dela upp Abessinien, som skulle få en liten korridor (ironiskt nog döpt till kamelkorridoren) till Röda havet, och ge större delen till Italien.
Det har spekulerats i att Mussolini faktiskt funderade i banorna på att godta den fransk-brittiska planen, men den italienska arméns användande av stridsgas och avslöjandet i fransk press gjorde att inte längre var aktuell. Mussolinis val att vänta med svaret till Laval visade sig således vara framgångsrikt, och innebar endast att britterna och fransmännen försvagades medan Mussolini stärktes såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt.

Det hade förstås aldrig varit tal om något egentligt vågspel, den italienska armén var – oavsett om man använt stridsgas eller ej – vida överlägsen den abessinska. Utgången var given från första början, och det visste förstås Mussolini om, men det kanske också grumlade hans tidigare försiktighet. Fram till krigsslutet 1937 så genomsyras Mussolinis agerande av en förhållandevis avhållsamhet, i alla fall i jämförelse med Adolf Hitler, och avoghet att agera. Kanske blev kriget i Abessinien det som till slut får Mussolini att själv tro på sin egen propaganda, att han är ofelbar och att hans beslut är rätt. Trots kritik från bl.a. sin svärson Galaezzo Ciano så närmar han sig Tyskland, stödet till Franco och nationalisterna sätter tillsammans med uppbyggnaden av det italienska kolonialväldet (som vi som sagt sett endast kostade och gav väldigt lite) enorm press på den underpresterande italienska industri.
Som grädde på moset väljer han dessutom i maj 1940 att förklara krig mot både Frankrike och Storbritannien. Av det imperium han så mödosamt byggt upp finns inget kvar tre år senare, när han i september 1943, avsätts och sätts i fängelse av fascisternas stora råd. Knappt två senare grips han utanför Milano, avrättas och hängs upp till allmän beskådan på en bensinmack. Den man som av många hyllades som 1900-talets störste, har i eftervärlden blivit en pajas och en slags humoristisk sidekick till Adolf Hitler, trots att det i hans ögon var precis tvärt om…

Det okända kolonialkriget

Italienska koloniala trupper i Libyen
 

Europa hade allt sedan slutet av 1400-talet haft kontroll över områden i Afrika, dessa hade dock uteslutande varit förlagda till kustnära områden och behovet eller intresset av Afrikas inre regioner hade varit små eller obefintliga. Under mitten av 1800-talet hade dock medicinska, ekonomiska och imperiedrömmar gjort det möjligt för européer att på allvar börja söka sig allt längre in i den afrikanska kontinenten. De europeiska imperiedrömmarna i Afrika riskerade dock snart att utmynna i ett krig i Europa, såväl brittiska, franska och tyska styrkor hade redan drabbat samman och i ett försök att undvika en större konflikt kallar den dåvarande tyske kejsaren Wilhelm I till ett möte i Berlin 1878.

Under mötet, där det givetvis inte fanns några afrikanska representanter, delades Afrika upp mellan Europas stater. Delningen av Afrika skedde helt godtyckligt och baserades helt på deltagarnas behov och åsikter, vad lokalbefolkningen ansåg i frågan var förstås fullständigt ointressant och gjordes utan hänsyn till religion, kulturell bakgrund eller etnicitet.

Förstås var inte alla deltagare nöjda, för både värden Tyskland och det nyligen enade Italien blev mötet lite av ett misslyckande. Som två tämligen sena aktörer på den koloniala scenen, både hade endast enats några år innan mötet i Berlin, fick de nöja sig med det som blev över när de två europeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien gjort sina val. För italienskt vidkommande blev mötet i Berlin ett fiasko, det nyligen enade landet som desperat ville ses som en fullvärdig europeisk stormakt fick nöja sig med Afrikas horn och nuvarande Libyen.
De italienska koloniala drömmarna blev dock kortvariga, och den katastrofala förlusten under slaget om Adwa den 1 mars 1898 innebar slutet för vidare italiensk expansion i östra Afrika.

Med vidare italiensk expansion på Afrikas horn effektivt stoppad, så fick italienarna vända sig till Nordafrika och Tripolitanien (nuvarande Libyen) som vid denna tidpunkt var en del av det snabbt sönderfallande osmanska riket. Efter att man slickat såren efter debaclet vid Adwa, så började italiensk press och kolonialförespråkarna under våren 1911 att propagera för en invasion av Tripolitanien.
Motvilligt började den italienska regeringen under Giovanni Giolitti att sondera terrängen för hur grannländerna skulle reagera, men det största motståndet till de italienska planerna på att annektera Tripolitanien kom inte utifrån. De främsta kritikerna mot de italienska kolonialdrömmarna fanns dock inte utomlands, istället var den inrikespolitiska kritiken massiv. En av de främsta och mest högljudda kritikerna mot de italienska kolonialdrömmarna var Benito Mussolini, som vid denna tidpunkt ledande person inom det italienska socialistpartiet och en populär journalist på socialisternas främsta tidskrift ”Avanti!”. I sina artiklar uppmanade Mussolini italienarna att rent handgripligen stoppade tåg som skulle transportera de italienska soldaterna, men med undantag för lokala strejker och demonstrationer i centrala Italien uteblev några större protester.

Förespråkarna av invasionen talade dock om det italienska behovet av nya kolonier, man framställde Tripolitanien som ett blomstrande paradis med oändliga råvaror och med en befolkning som i stora drag skulle välkomna ett italienskt styre. Enligt samma förespråkare skulle detta bli en militär promenadseger, och den lilla osmanska garnisonen skulle inte kunna stoppa de italienska styrkorna.
Under hösten 1911 höjdes temperaturen mellan italienarna och turkarna, och den 29 september förklarade Italien krig mot Turkiet. Trots att den italienska flottan redan den 28 ankrat utanför Tripoli, dröjde det ända till den 3 oktober innan man började beskjuta staden som snabbt intogs av de italienska sjömännen. Den 10 oktober landsattes så de första italienska styrkorna, som i en föraning om vad som senare skulle ske under andra världskriget, använde sig av både motoriserade förband och flygplan, och kunde snabbt inta bland annat Tobruk och Derna. Även om den italienska armén undvek en upprepning av debaclet vid Adwa, så blev invasionen av Tripolitanien ingen promenadseger och man tvingades förstärka den ursprungliga invasionsstyrkan från 20 000 man till runt 100 000. Hårt pressat av det nyligen uppkomna Balkankriget tvingades Turkiet i oktober 1912 underteckna ett fredsavtal med Italien.
Men om nu de osmanska styrkorna varit förhållandevis enkla att besegra, så visade sig lokalbefolkningen vara desto svårare att besegra. Tämligen omgående skakades kolonin av uppror från beduinstammarna, och den italienska armén blev nu indragen i både långvarig och kostsam konflikt. Samtidigt gick koloniseringen av Libyen trögt, och avstannade helt när det Stora kriget bröt ut.

Om Italien före det stora kriget varit i inrikespolitiskt kaos, så var det inget mot vad som följde krigsslutet. Inte nog med att de territoriella löften Frankrike och Storbritannien gett aldrig infriades, landets ekonomi var körd i botten och över 600 000 italienare hade avlidit – och ungefär lika många sårats – under de resultatlösa striderna i alperna. Hundratusentals veteraner – varav många skadade både fysiskt och psykiskt – drev omkring arbetslösa i Italien, och landet skakades av återkommande strejker och våldsamma sammanstötningar mellan höger- och vänstermiliser. Först efter att den forne socialistiske politikern Mussolini utsetts till regeringschef återfick landet något som skulle kunna kallas normalitet.
Den tidigare motståndaren till Italiens kolonialdrömmar vände nu blickarna till landets kolonier, och då utvecklingen i Nordafrika i synnerhet. Där utvecklingen tagit en oroväckande vändning…

Under ledning av den shejken och koranläraren Omar al Mukhtar hade det libyska motståndet blivit allt mer välorganiserat, och hade successivt tagit kontroll över allt större områden. De italienska styrkorna blev konstant angripna, och var nu mer eller mindre förpassade till kustregionerna och enstaka starkt befästa oaser. Det var förstås inga smickrande nyheter som nådde Rom, speciellt som Mussolini vid det här laget försökte framställa landet som Roms arvtagare. I ett försök att återställa ordningen utsågs den unge, och mycket lovande, generalen Rodolfo Graziani till ny italiensk ståthållare i kolonin. Valet av den unge generalen skulle visa sig vara ett ovanligt lyckat drag av Mussolini.

Successivt, och med mycket hårda tag, drevs Mukhtar successivt tillbaka samtidigt som de italienska styrkorna tog kontroll över allt större och större delar av landet. Det var dock långt ifrån någon enkel uppgift, Mukhtar var en skicklig befälhavare – något som även italienarna och Graziani själv erkände när de till slut fått tag i Mukhtar. I försöken att bekämpa motståndet väjde inte Graziani för något, man inrättade arbets- och koncentrationsläger, i slutet av 1920-talet uppförde italienska styrkor en taggtrådsmur längs den libyska gränsen till Egypten. Man satte in allt den italienska armén förfogade över i form av stridsvagnar, bepansrade bilar och flygplan, och i vad som var en föraning om Grazianis agerande i Etiopien angreps civila utan större hänsyn eller omtanke.
Effekten av dessa åtgärder började till slut ge effekt, Mukhtar och hans styrkor blev allt mer pressade och när stödet successivt försvann också isolerade. Jagade av såväl italienska styrkor som inhemska blev till slut övermakten för stor, och den 11 september 1931 greps han utanför Zonta.

För Italien blev gripandet av Mukhtar vändpunkten man vänta på, inte nog med att konflikten kostat enorma summor, utan sin ledare föll motståndet samman. Efter att Mukhtar förhörts, och troligen torterats, dömdes han i en rättegång till döden. Den 16 september 1931 fördes han från sitt fängelse till galgen i koncentrationsläget i Solluqon där han hängdes. För Italien innebar avrättningen av Mukhtar att en nästan 20 år lång konflikt avslutats, för libyernas del innebar det fjorton år av fortsatt ockupation…

Den utdragna konflikten i Libyen var inte bara ett svårt slag för den italienska självbilden, det var förödande för den italienska ekonomin. Löftena och förhoppningarna om råvaror visade sig grundlösa, och kolonin blev aldrig den guldkalv man hoppats på. Trots stora investeringar från den italienska staten i kolonin, så gick koloniseringen trögt. För även de italienska kolonisatörerna utgjorde runt 13% av befolkningen vid krigsutbrottet 1939, så fick de italienska myndigheterna och Mussolini arbeta hårt för att kolonisera landet.
För att bereda mark åt de nyanlända tvångsdeporterades ytterligare libyer, och allt tal om Mussolini som ”islams beskyddare” var nog mer tänkt till grannländerna än den inhemska befolkningen. Hur många libyer som fick sätta livet till under den italienska ockupationen är okänt, men troligen rör det sig om hundratusentals. Man räknar med att minst 80 000 – troligen fler – dödades under upprorsåren 1924 – 1931, hur många som senare avled pga tvångsdeportationer och så vidare är dock okänt. Ironiskt nog så behandlades den judiska befolkningen bättre, och först när de tyska styrkorna anländer i början av 1941 inrättats speciella läger för judar under överseende av SS.
Italiens inträde i kriget 1940 innebar dock slutet för Italiens kolonialdrömmar och Mussolinis dröm om att återupprätta det romerska imperiet. Tre år efter Italiens krigsförklaring hade de sista italienska soldaterna tvingats bort från kolonin, som under dessa år varit skådeplats för några av de bittraste striderna under hela Nordafrikakampanjen. Kvar av Italiens och Mussolinis koloniala drömmar fanns bara ruiner, och 1947 förklarades landet självständigt. Under 1970-talet utvisades de kvarvarande italienska kolonisatörerna av landets ledare Muhammar al-Qaddafi och Italien valde senare att även betala för de skador man åsamkat landet under kolonialperioden.

För att ytterligare strö salt i såren så visade sig förespråkarnas tal om viktiga råvaror stämma, okänt för de italienska kolonisatörerna dolde sig en ovärderlig skatt under Libyens karga öken. Det svarta guldet, och en konstant bristvara för såväl den italienska som tyska krigsmakten, fanns precis under näsan på både italienare och tyskar utan att de visste om det…

Se upp Liverpool

Efter en knackig säsong så visade äntligen United lite mästartakter, 3-0 hemma på Old Trafford var i underkant och nu har onekligen laget satt press på Liverpool.

Grattis Tintin

En av mina ungdomsidoler fyller i dag 80 år, och jubilaren är ingen annan än den världskände journalisten Tintin, den evigt unge globetrottern jubilerar och givetvis så är jag inte sen med att ställa mig bland gratulanterna.
Tintin är tillsammans med Spirou, Lucky Luke och Asterix serieböcker som fyllde bokhyllorna i ungdomsrummet, och som fortfarande intar en särställning för mig. Även om både Spirou, Lucky Luke och Asterix fortsatt - med en klar försämring - att ges ut, så avsåg Hergé (eller Georges Remi) att inte låta så bli fallet. När Remi avled 1989 så förblev hans sista titel "Tintin och alfabetsmysteriet" ofärdigt, och serien slapp att se samma utveckling som de ovan nämnda.

Det som utmärker Tintin, och som kanske också är dess storhet, är Hergés enorma intresse för detaljer. Inte nog med att hans böcker är välritade, han lade också ner stor tid på att göra efterforskningar till sina bakgrundsmiljöer, och kunde trots att han aldrig besökt platserna ändå ge en detaljerad bild av dessa. Även om serien under årens lopp fått utstå rätt hetsk kritik, speciellt då "Tintin i Kongo", eller hans nidbilder på judar i "Tintin och krabban med guldklon" så tycker jag den kritiken är orättvis.
För man ska trots allt komma ihåg när dessa böcker skrevs och ritades, de är tidsdokument som inte bara ger oss en bild av hur världen såg ut på den tiden, utan också hur de faktiskt upplevdes. Hergé hade givetvis inte besökt Kongo, men det ger ändå en bild av hur synen på kolonialväldet sågs av Europeerna och belgarna i synnerhet. Jag har lite svårt att riktigt förstå ståndpunkten att vi måste rensa ut precis allt som inte är politiskt korrekt, givetvis ska Tintin i Kongo tas för vad det är, och kanske till och med utgöra startpunkten för en givande debatt om synen på Afrika under 30- och 40-talet.

Själv så läser jag gärna Tintin, och ser det som en utmärkt spegling av sin samtid. Ta t.ex. "Blå Lotus" som utspelas i det av Japan ockuperade Kina, och som på ett tämligen otäckt sätt visar japanernas behandling av kinserna. Debatten om den japanska ockupationen av Kina lyser dock med sin totala frånvaro i den svenska debatten, där bilden av kolonialism cementerats...

Men för att återgå till jubilaren så höjer jag idag mitt glas för Tintin, och hoppas också att Spielbergs och Jacksons filmer blir så lyckade som jag hoppas.

GRATTIS TINTIN!

Källa: Anfäkta och anamma, Tintin fyller 80 år!

Lite nya böcker

Trots att man redan har runt femtio böcker på listan "böcker som nu måste läsas", så förhindrar det ju inte en från att investera i nya. Tack och lov så sammanföll det med att man blev magsjuk, så nu har man åtminstone betat av de nya böckerna, med andra ord snart dags att ta och beta av de andra böckerna.
Den här gången blev det Nic Fields "Romes Saxon shores", Nigel Thomas "The royal hungarian army 1939 - 1945 och Angus Konstam "British fort in the age of Arthur". Faktum är att jag blivit lite trött på andra världskriget, och mitt nya fokus Storbritannien under senantik/tidig medeltid fått upp mina ögon för en ny fas i historien. Det är förstås alltid skoj att lära sig något nytt... Å andra sidan har medeltiden alltid varit av intresse.

Dog i sina egna sopor

I vad som nästan känns apocalyptiskt - speciellt med tanke på den miljödebatt som förts - så tillkallades polis till Gordon Stewarts hem i Broughton av oroliga grannar. Enligt dessa hade Gordon inte synts till på ett tag, och det som mötte polisen torde varit som tagen ur filmen Wall-E. Huset var nämligen så fullt av sopor, och stanken så stark att man tvingades kalla in specialutrustad polis för att överhuvudtaget kunna ta sig in. Till slut hittade polisen mannen, som man nu antar gått vilse i sina egna sopor och avlidit.

Även om det givetvis är otroligt tragiskt, så känns det ändå lite ironiskt och kanske också en föraning om vad som kanske väntar oss...

Källa: Gick vilse och dog i skräpfyllt hem

Fast i vinterkräksjukan

Så var det då dags att hamna i vinterkräksjukans grepp. Mindre skoj...faktiskt.

Navia svenskar

Man slutar aldrig att förundras över de svenska politikernas naivitet, även om utspelet om att låta fångar från Guantánmofågnar ska få en fristad i Sverige troligen lär nå en topplacering när året är slut.
Bakgrunden är att den tillträdande amerikanske presidenten Barak Obama nu lovat att stänga den starkt kritiserade fånglägret, som allt sedan det öppnades varit fokus för stark extern och intern kritik. Vad det nu ska bli av internerna är dock okänt, och det är här som de svenska politikerna nu träder in och Birgitta Olsson (fp) säger:

"Det är en självklarhet. Även om det är USA som har huvudansvaret, så har de europeiska länderna varit de starkaste kritikerna av Guantánamo."

Även centerpartisten Kerstin Lundgren delar sin allianspartners åsikt och säger:

"Men vi kan inte svära oss fria. Vi måste säkra att människor inte får ytterligare ett straff till följd av att man sänds tillbaka till tortyr, förföljelse och risk för livet."

Och Alf Svensson säger att det här är ett problem som bör lösas av Eu, speciellt som "Det är en så liten population det handlar om."

Frågan är bara vad det är för en population, för även om det med största sannolikhet återfinns personer som är oskyldiga bland fångarna på Guantánmo, så sitter de flesta där av en orsak, att de på något sätt varit involverad i terrorhandlingar. Fast det behöver givetvis inte Olsson, Lundgren eller Svensson bry sig om, för det är knappast så att dessa personer lär bli grannar med Olsson, Lundgren och Svensson i deras etniskt rensade villaområde. De lär troligen hamna i Rosengård, Tensta eller Södertälje, där de tillsammans med likasinnade kan fortsätta sina planer på att störta det degernerade västerländska samhället.
Som vanligt när politikerna talar om solidaritet och så vidare, så är det förstås inte de som får skörda frukterna av sitt fina tal. De sitter på betryggande avstånd från de områden man skapat, och som man aldrig - utan bevakning och skydd av SÄPO - frivilligt kommer besöka.

Källa: Guantánmofångar kan få fristad i Sverige