Av någon för mig okänd anledning valde UEFA att låta Polen och Ukraina få arrangera Fotbolls EM 2012, men som väntat har båda arrangörsländer drabbats av stora problem. Inte nog med att de nödvändiga renoveringarna och nybyggnationer - alla som sett bilder från polska och ukrainska fotbollsarenor inser nog att behovet är enormt - dragit ut på tiden, den polska fotbollen är svårt ansatt av återkommande och våldsamma kravaller och i Ukraina är den politiska situationen milt sagt kaotiskt.
Det är således inte så underligt att UEFA nu börjat tröttna, inte nog med att UEFA är missnöjda med utvecklingen. Nu har även det polska inrikesministeriumet tröttnat och avskedat (!) hela fotbollsförbundet, något som gjort att ordföranden i fotbollsförbundet Michal Listkiewicz, som dock sitter kvar, nu hotar med rättsliga åtgärder. Ministeriet anklagar fotbollsförbundet för korruption, och har nog insett att snart kommer UEFA att agera, och i sådana fall kommer Polen och Ukraina att mista sitt arrangemang.
Själv är jag inte ett dugg förvånad, arvet från tiden som sovjetisk lydstat, alternativ sovjetisk republik, har satt sina spår. Fotbollen i Polen är ofantligt eftersatt, och skakas av såväl våldsamma uppgörelser mellan fans som polis, vilket förstås bottnar i avgrundsdjupa sociala och politiska problem. De flesta arenor i Polen är fruktansvärt nedslitna, och korruptionen är troligen rätt utbredd inom den polska fotbollen. Hur det ser ut i Ukraina är jag mindre insatt i, men jag antar att situationen inte är speciellt mycket annorlunda, till läget i Ukraina ska också den politiska situationen, där landet just nu befinner sig i ett totalt politiskt kaos med ett förväntat nyval.
För att ytterligare spä på problemen för de båda arrangörsländerna, så finns också den gryende internationella konflikten mellan Ukraina och Ryssland när det gäller Krimhalvön och norra Ukraina. Även om fullskaligt krig i klass med vad som skedde i Georgien inte känns allt för troligt, så är det dock ett orosmoment som UEFA inte kan blunda för.
Givetvis kommer UEFA att försöka i största möjliga mån att låta de båda länderna få arrangera EM, men frågan är förstås hur mycket UEFA kan och kommer blunda för. Att inget av länderna lär klara av att uppfylla de krav UEFA ställt på dem, är troligen rätt uppenbara. Problemet är förstås att det vore mycket genant för UEFA att tvingas byta arrangörsland, man har trots allt satsat på dessa länder och det skulle också dra ner det polska och ukrainska fotbollsförbundet i fallet.
Man kan dock fråga sig varför UEFA valde att välja Polen och Ukraina, de torde givetvis varit medvetna om de problem som trots allt finns inom både den polska och ukrainska fotbollen. Det mesta talar väl för att det var ett politiskt korrekt beslut, som kanske mest grundades i ett försök att låta UEFA ge chansen till två pånyttfödda länder, och att man därför blundade för de enorma problem som ett arrangemang av denna storlek skulle innebära för länderna. Nu har båda länderna fram till sommaren 2009 på sig att genomföra någon form av förbättring, men jag är tveksam, och tror att UEFA kommer, med svansen mellan benen, att tvingas byta arrangörsland.
Detta öppnar förstås upp för Sverige/Norge/Danmark alternativet inom en inte allt för avlägsen framtid, till skillnad från Polen och Ukraina har såväl svenska, danska och norska klubbar nya fräscha arenor med ett väl utbyggt transportnärt till och från arenorna. Faktum är att UEFA borde gett det nordiska förslaget tummen upp, för jag tror de nordiska länderna är väl förberedda och har kapacitet att klara av en sån här tournering.
Monday, September 29, 2008
Saturday, September 27, 2008
Att ha för mycket böcker
Ångensten börjar göra sig påmind, boken jag håller på med är nästan avslutad och det är dags att välja ny. Men vad ska man läsa, ska man fortsätta på den inslagna vägen och läsa lite fiction - i detta fallet en rätt ok bok baserad på Star Wars världen - eller ska man helt enkelt lägga ifrån sig fictionböckerna ett tag och sikta in sig på faktabökerna?
Nåväl, vi får väl försöka suga ut lite mer ur boken innan vi får låta slumpen avgöra...
Nåväl, vi får väl försöka suga ut lite mer ur boken innan vi får låta slumpen avgöra...
Friday, September 26, 2008
Ross Kemp i Afghanistan
Efter att suttit och tittat på den både fascinerande, och mycket skrämmande, dokumentären "Ross Kemp in Afghanistan" på Discovery så valde jag att införskaffa den på DVD. Detta är en både välgjord och obehaglig dokumentär, där skådespelaren Ross Kemp följer ett brittiskt förband under några månader i Afghanistan. Rekommenderas starkt, och nu hoppas jag i alla fall på en uppföljare om några år där Kemp träffar de överlevande för att se hur det gått för dem. Tyvärr måste jag nog säga att jag är tveksam om det gått så bra för de flesta, risken är nog rätt överhängande att många blivit djupt skadade av sina upplevelser.
Wednesday, September 24, 2008
Blunda för historien
I dagens Dagens Nyheter skriver Moa Matthis om sin ångest över sin barndoms äventyrsböcker, böcker som idag är långt ifrån politiskt korrekta och innehåller såväl rasism, våld och antisemitism. Matthis undrar om det är okey att låta sina barn läsa dessa, speciellt som de förespråkar en världsbild som idag anses som ytterst inkorrekt. Matthis är kluven mellan sin roll att förmedla en politiskt korrekt världsbild, men samtidigt är det böcker hon uppskattade som liten och som i många avseenden är både välskrivna och som fortfarande påverkar vår moderna litteratur. Såväl ”Skattkammarön”, ”Djungelboken” som ”Tarzan” har blivit tecknade filmer av Disney, och filmatiseringen av ”Ivanhoe” är ju ett måste varje nyårsdag. Så hur ska man göra?
Frågan om klassisk barnlitteraturs vara eller icke-vara brukar poppa upp lite då och då, för några år sedan var det ”Tintin i Kongo” som var på tapeten och före det Astrid Lindgrens ordval om Pippis pappa som ”negerkung”. Kraven på bojkott, förbud och censur restes, och även om affären med Hergés Tintin ebbade ut av sig själv, så ändrades Lindgrens ordval till något mer politiskt korrekt.
Även om Matthis nu inte tillhör de mer radikala grupperna, vilka verkar vilja anordna offentliga bokbål och i den politiska korrektheten och demokratins namn förbjuda politiskt inkorrekt litteratur, så andas ändå Matthis artikel av någon form av censur och vilja att dölja det förgångna. Är det verkligen rätt väg att gå, och vad säger att vår barnlitteratur, som idag anses vara såväl politiskt korrekt, om 100 år kommer ses som politiskt korrekt? Kanske kommer samma debatt som förts om Tintin att föras om Harry Potter, Sune eller någon annan av dagens ungdomslitteratur.
Personligen finner jag både Potter, Sune och annan modern ungdomslitteratur som både enformig och ointressant. För oavsett vad man nu anser om Stevens ”Ivanhoe”, Burroghs ”Tarzan” eller Kiplings böcker, så var syftet med dessa inte att sälja dyra filmrättigheter till sina böcker, utan att förmedla en berättelse. Inte heller ser jag några problem med att dessa böckers värdegrund kolliderar med vår, snarare tvärt om. För inte nog med att det ger oss en inblick i en svunnen tid, det ger oss också möjlighet att faktiskt förstå vår värld och varför den ser ut som den gör. Vi behöver bara ta Hergés ”Tintin i Kongo”, inte nog med att den ger oss en inblick i hur européerna såg på sina afrikanska kolonier. Det ger oss också en inblick i att förstå bakgrunden till den konflikt som idag härjar i landet, och som faktiskt är ett arv från den belgiska kolonialtiden.
Jag ser en större fara att vi stigmatiserar och förbjuder litteratur endast på grundval av att de är politiskt inkorrekta, än att vi låter dem läsa dem. Inte nog med att det är ett sätt att idiotförklara folk, det är också ett sätt att förneka läsare en inblick i att förstå både historien och nutiden.
Källa:
De omöjliga klassikerna
Frågan om klassisk barnlitteraturs vara eller icke-vara brukar poppa upp lite då och då, för några år sedan var det ”Tintin i Kongo” som var på tapeten och före det Astrid Lindgrens ordval om Pippis pappa som ”negerkung”. Kraven på bojkott, förbud och censur restes, och även om affären med Hergés Tintin ebbade ut av sig själv, så ändrades Lindgrens ordval till något mer politiskt korrekt.
Även om Matthis nu inte tillhör de mer radikala grupperna, vilka verkar vilja anordna offentliga bokbål och i den politiska korrektheten och demokratins namn förbjuda politiskt inkorrekt litteratur, så andas ändå Matthis artikel av någon form av censur och vilja att dölja det förgångna. Är det verkligen rätt väg att gå, och vad säger att vår barnlitteratur, som idag anses vara såväl politiskt korrekt, om 100 år kommer ses som politiskt korrekt? Kanske kommer samma debatt som förts om Tintin att föras om Harry Potter, Sune eller någon annan av dagens ungdomslitteratur.
Personligen finner jag både Potter, Sune och annan modern ungdomslitteratur som både enformig och ointressant. För oavsett vad man nu anser om Stevens ”Ivanhoe”, Burroghs ”Tarzan” eller Kiplings böcker, så var syftet med dessa inte att sälja dyra filmrättigheter till sina böcker, utan att förmedla en berättelse. Inte heller ser jag några problem med att dessa böckers värdegrund kolliderar med vår, snarare tvärt om. För inte nog med att det ger oss en inblick i en svunnen tid, det ger oss också möjlighet att faktiskt förstå vår värld och varför den ser ut som den gör. Vi behöver bara ta Hergés ”Tintin i Kongo”, inte nog med att den ger oss en inblick i hur européerna såg på sina afrikanska kolonier. Det ger oss också en inblick i att förstå bakgrunden till den konflikt som idag härjar i landet, och som faktiskt är ett arv från den belgiska kolonialtiden.
Jag ser en större fara att vi stigmatiserar och förbjuder litteratur endast på grundval av att de är politiskt inkorrekta, än att vi låter dem läsa dem. Inte nog med att det är ett sätt att idiotförklara folk, det är också ett sätt att förneka läsare en inblick i att förstå både historien och nutiden.
Källa:
De omöjliga klassikerna
Tuesday, September 23, 2008
Hypen är död, länge leve hypen
Så var det då officiellt, hypen runt svensk fotboll är över är verkligheten har hunnit ifatt såväl det svenska fotbollsförbundet som klubbarna. Det vi alla känt till, att intresset för svensk elitfotboll är rekordlågt är nu officiellt, i såväl Svenska Dagbladet som i Aftonbladet talar nu Lars-Åke Lagrell ut om raset i publiksiffrorna som tydligen kommit som en total överraskning för både Svenska fotbollsförbundet och för Lagrell. Men för mig som hängiven fotbollssupporter är det förstås inte det minsta underligt, snarare är jag förvånad att intresset trots allt varit så pass stort som det varit under en förhållandevis lång tid.
Inte helt oväntat skylls det minskade publikintresset på fotbollshuliganer, något det blivit mode att göra och man är förvånad att varken den globala uppvärmningen eller finanskrisen skylls på huliganer. Lagrell håller myten vid liv genom att säga att ”våldet” runt matcherna spelar roll och att det ”är klart att det påverkar. Om det är en eller 10000 är det ingen som vet. Men marginalåskådarna är viktiga.” Det är dock lite otydligt om Lagrell talar om fotbollshuliganer, eller de huliganer iförda uniformer som helt lagligt kan misshandla besökare på arenorna. Frågan är dock på vilket sätt fotbollsbråken i Stockholm påverkar det rekordlåga intresset för fotbollen i Gävle, Halmstad, Trelleborg eller Sundsvall?
I SVD:s artikel försöker också Lagrell skylla de vikande publiksiffrorna på Fotbolls EM och de Olympiska spelen i Kina, och även om det komprimerade schemat säkerligen skrämt bort en och annan ”marinalåskådare” så är det förstås långt ifrån sanningen.
För sanningen är förstås att orsaken till publiktappet är att den Allsvenska fotbollen dels innehåller alldeles för många lag där den majoriteten saknar ett genuint fotbollsintresse, dels alla tv-sändningar från Allsvenskan och att fotbollen håller pinsamt låg klass. Det spelar faktiskt ingen som helst roll om alla klubbar investerar i nya arenor, så länge Allsvenskan innehåller lag som Ljungskile, Trelleborg, GIF Sundsvall, Gefle IF och Halmstads BK kommer intresset att fortsätta sjunka. Inte nog med att dessa lag, med ett visst undantag för HBK, saknar en aktiv fotbollskultur, de har problem att fylla sina egna hemmamatcher, och hur det då ser ut på bortaplan säger sig själv.
Igår måndag spelade Trelleborgs FF till sig ett nytt kontrakt i Allsvenskan, trots att laget överpresterat och ligger på en sjunde plats så kom inte ens 1500 personer till Vångavallen. Pinsamt är förstås bara förnamnet, och det har förstås inget som helst att göra med fotbollsvåld eller att Vångavallen är en bedrövlig fotbollsarena att göra, snarare beror det på att fotbollen håller så låg klass och att matcherna numera också visas på tv.
För just det är ytterligare en del av problemet, att tv-bolagen i form av Canal+, Säsongskortet och TV4/TV 4 Sport kan diktera villkoren. SvFF har försatt sig i en sits där de egentligen avsagt sig all form av kontroll över fotbollen, den ligger istället hos Canal+ och TV 4, där de kan välja och vraka mellan vilka matcher de vill sända. Ett annat problem som SvFF inte ens vill erkänna är Bajen Fans och Black Armys bojkotter av bortamatcher, något som givetvis satt sina spår. Och även om det i vissa fall varit ett marginellt bortfall, så är jag övertygad om att kassörerna i lag som Gefle IF och Örebro SK varit mindre nöjd med publiksiffrorna för matcherna mot AIK och Hammarby. För oavsett vad nu massmedia och fotbollsförbundet säger så är det nämligen fansen som är klubbarna, för hur mycket än de vill efterlikna Premier Leauge så kommer aldrig Allsvenskan att komma i närheten av vad införandet av Premier Leauge innebar för den engelska klubbfotbollen.
Problemet är dock att svensk fotboll saknar ett tillräckligt starkt varunamn, Allsvenskan är ett skämt som håller pinsamt låg klass och skulle det inte vara för oss supportrar så skulle dess klass vara ännu lägre. Tyvärr har varken klubbarna eller SvFF insett det, de tror att bara de inför ett liknande system som man gjorde i England i och med införandet av Premier Leauge så löser man alla problem. Problemet är bara att the Premiership hade ett gott internationellt anseende, trots att fotbollen ofta var rätt medioker, och att det fanns ett stort intresse från utlandet för engelsk fotboll. Så är inte fallet med Allsvenskan, en liga som både dansk och norsk klubbfotboll sedan länge sprungit ifrån både ekonomiskt och sportsligt. För medan Kalmar FF går en oviss match mot holländska Feyernoord, så ska danska Ålborg spela Champions Leauge mot självaste Celtic, Manchester United och Villareal. Visserligen pressade IFK Göteborg schweiziska Basel, men det räckte inte och schweizarna kunde rätt enkelt till slut ta sig vidare till fortsatt kval och slutligen till gruppspelet.
Svensk elitfotboll saknar tyvärr allt vad Premier Leauge har, i form av både spelarprofiler, fans och klubbar. För att ytterligare lägga till problem för Allsvenskan så innehåller den dessutom lag från städer med liten, eller ingen fotbollskultur. Det är bara att inse att försöket att utöka Allsvenskan till 16 lag var ett fiasko, och att det istället kanske vore en idé att testa att minska antalet lag till 12 stycken. Då kanske vi skulle slippa lag som Ljungskile och Trelleborg…
Källor:
Publikras i Allsvenskan
Inte helt oväntat skylls det minskade publikintresset på fotbollshuliganer, något det blivit mode att göra och man är förvånad att varken den globala uppvärmningen eller finanskrisen skylls på huliganer. Lagrell håller myten vid liv genom att säga att ”våldet” runt matcherna spelar roll och att det ”är klart att det påverkar. Om det är en eller 10000 är det ingen som vet. Men marginalåskådarna är viktiga.” Det är dock lite otydligt om Lagrell talar om fotbollshuliganer, eller de huliganer iförda uniformer som helt lagligt kan misshandla besökare på arenorna. Frågan är dock på vilket sätt fotbollsbråken i Stockholm påverkar det rekordlåga intresset för fotbollen i Gävle, Halmstad, Trelleborg eller Sundsvall?
I SVD:s artikel försöker också Lagrell skylla de vikande publiksiffrorna på Fotbolls EM och de Olympiska spelen i Kina, och även om det komprimerade schemat säkerligen skrämt bort en och annan ”marinalåskådare” så är det förstås långt ifrån sanningen.
För sanningen är förstås att orsaken till publiktappet är att den Allsvenska fotbollen dels innehåller alldeles för många lag där den majoriteten saknar ett genuint fotbollsintresse, dels alla tv-sändningar från Allsvenskan och att fotbollen håller pinsamt låg klass. Det spelar faktiskt ingen som helst roll om alla klubbar investerar i nya arenor, så länge Allsvenskan innehåller lag som Ljungskile, Trelleborg, GIF Sundsvall, Gefle IF och Halmstads BK kommer intresset att fortsätta sjunka. Inte nog med att dessa lag, med ett visst undantag för HBK, saknar en aktiv fotbollskultur, de har problem att fylla sina egna hemmamatcher, och hur det då ser ut på bortaplan säger sig själv.
Igår måndag spelade Trelleborgs FF till sig ett nytt kontrakt i Allsvenskan, trots att laget överpresterat och ligger på en sjunde plats så kom inte ens 1500 personer till Vångavallen. Pinsamt är förstås bara förnamnet, och det har förstås inget som helst att göra med fotbollsvåld eller att Vångavallen är en bedrövlig fotbollsarena att göra, snarare beror det på att fotbollen håller så låg klass och att matcherna numera också visas på tv.
För just det är ytterligare en del av problemet, att tv-bolagen i form av Canal+, Säsongskortet och TV4/TV 4 Sport kan diktera villkoren. SvFF har försatt sig i en sits där de egentligen avsagt sig all form av kontroll över fotbollen, den ligger istället hos Canal+ och TV 4, där de kan välja och vraka mellan vilka matcher de vill sända. Ett annat problem som SvFF inte ens vill erkänna är Bajen Fans och Black Armys bojkotter av bortamatcher, något som givetvis satt sina spår. Och även om det i vissa fall varit ett marginellt bortfall, så är jag övertygad om att kassörerna i lag som Gefle IF och Örebro SK varit mindre nöjd med publiksiffrorna för matcherna mot AIK och Hammarby. För oavsett vad nu massmedia och fotbollsförbundet säger så är det nämligen fansen som är klubbarna, för hur mycket än de vill efterlikna Premier Leauge så kommer aldrig Allsvenskan att komma i närheten av vad införandet av Premier Leauge innebar för den engelska klubbfotbollen.
Problemet är dock att svensk fotboll saknar ett tillräckligt starkt varunamn, Allsvenskan är ett skämt som håller pinsamt låg klass och skulle det inte vara för oss supportrar så skulle dess klass vara ännu lägre. Tyvärr har varken klubbarna eller SvFF insett det, de tror att bara de inför ett liknande system som man gjorde i England i och med införandet av Premier Leauge så löser man alla problem. Problemet är bara att the Premiership hade ett gott internationellt anseende, trots att fotbollen ofta var rätt medioker, och att det fanns ett stort intresse från utlandet för engelsk fotboll. Så är inte fallet med Allsvenskan, en liga som både dansk och norsk klubbfotboll sedan länge sprungit ifrån både ekonomiskt och sportsligt. För medan Kalmar FF går en oviss match mot holländska Feyernoord, så ska danska Ålborg spela Champions Leauge mot självaste Celtic, Manchester United och Villareal. Visserligen pressade IFK Göteborg schweiziska Basel, men det räckte inte och schweizarna kunde rätt enkelt till slut ta sig vidare till fortsatt kval och slutligen till gruppspelet.
Svensk elitfotboll saknar tyvärr allt vad Premier Leauge har, i form av både spelarprofiler, fans och klubbar. För att ytterligare lägga till problem för Allsvenskan så innehåller den dessutom lag från städer med liten, eller ingen fotbollskultur. Det är bara att inse att försöket att utöka Allsvenskan till 16 lag var ett fiasko, och att det istället kanske vore en idé att testa att minska antalet lag till 12 stycken. Då kanske vi skulle slippa lag som Ljungskile och Trelleborg…
Källor:
Publikras i Allsvenskan
Sunday, September 21, 2008
Henrik Arnstad på krigsstigen
Författaren och historikern Henrik Arnstads korståg mot den rådande synen på Finland som en högst motvillig allierad till Tyskland har stundtals tagit pateologiska former, något som de flesta som läser Dagens Nyheter torde vara medvetna om. I helgen publicerades en essä om de finska stormaktsdrömmarna som väcktes till liv i samband med "Operation Barbarossa", och behandlingen av de ryssar som råkade befinna sig i de av finnarna återerövrade områdena på Karelen.
Idag kunde Arnstad i DN glatt konstatera att historikern Oula Silvennoinen på fredag släpper sin avhandling "Hemliga vapenbröder". I denna avhandling ska enligt författaren ett samarbete mellan den finska underrättelsetjänsten och Reichssicherungshauptamt avsöljas, Einsatzkommando Finland vars syfte var att avrätta judar och ryssar på norra Östfronten.
Men innan Arnstad besudlar sina byxor och kalsonger i upphetsning över att hans påståenden stämmer, så kanske Arnstad borde vänta tills avhandlingen släppts. Det är mycket möjligt att Silvennoinens påståenden är korrekta, och då lär vi få se en rejäl revidering av synen på Finlands roll under kriget. Å andra sidan är risken stor att avslöjandena inte alls är av den dignitet som Arnstad verkar tro, och att hans segervissa uttalanden fastnar i halsen.
Faktum är att en snabbare granskning av materialt inte alls visar sig vara speciellt sensationellt, och av det som läckt ut på Internet så verkar Arnstad gjort en höna av en fjäder. Om man läser det lilla som finns på Internet, så handladar det om att finska myndigheter mellan oktober 1941 och september 1942 utlämnade runt 500 sovjetiska krigsfångar. Av dessa ska runt 50 stycken varit av judisk börd, det går inte att utröna huruvida dessa valdes ut på grund av sin etnicitet, men det är troligt att anta att orsaken till varför de lämnades ut var för att de var politiskt aktiva kommunister och/eller kommissarier.
Enligt författaren ska den finska underrättelsetjänsten Valpo varit delaktig i arbetet, som skedde tillsammans med Einsatzkommando Finnland, i att sålla ut de som skulle utlämnas. De som överlämnades till tyskarna ska också avrättats av tyska poliser strax efter att de hamnat hos tyskarna.
När det kommer till Einsatzkommando Finnland ger inte det lilla av avhandlingen som finns på internet speciellt mycket, annat än att Valpo tillsammans med officerare från insatskommandot ska ha förhört sovjetiska krigsfångar i tyska läger. Det är möjligt att vi får veta mer när Silvennoinens avhandling släpps, men i ärlighetens namn känns det inte speciellt troligt att så mycket mer kommer avslöjas. Än mindre blir chansen när man betänker att insatskommandots befälhavare Gustav vom Felde uppenbarligen satt på fler positioner, han var bland annat chef över Gestapo i Weimar och fick även ta hand om personalfrågor vid RSHA, han avled 1943 i samband med en bombräd mot Berlin.
Jag avvaktar dock att helt avfärda Arnstads segervissa artikel, men jag ställer mig ytterst frågande till om den verkligen kommer komma med så speciellt mycket nytt och spekulativt material som Arnstad hoppas.
Källor:
Finland deltog i Förintelsen
Gustav vom Felde
Väitös: Valpo syyllistyi sotarikoksiin jatkosodan aikana
Idag kunde Arnstad i DN glatt konstatera att historikern Oula Silvennoinen på fredag släpper sin avhandling "Hemliga vapenbröder". I denna avhandling ska enligt författaren ett samarbete mellan den finska underrättelsetjänsten och Reichssicherungshauptamt avsöljas, Einsatzkommando Finland vars syfte var att avrätta judar och ryssar på norra Östfronten.
Men innan Arnstad besudlar sina byxor och kalsonger i upphetsning över att hans påståenden stämmer, så kanske Arnstad borde vänta tills avhandlingen släppts. Det är mycket möjligt att Silvennoinens påståenden är korrekta, och då lär vi få se en rejäl revidering av synen på Finlands roll under kriget. Å andra sidan är risken stor att avslöjandena inte alls är av den dignitet som Arnstad verkar tro, och att hans segervissa uttalanden fastnar i halsen.
Faktum är att en snabbare granskning av materialt inte alls visar sig vara speciellt sensationellt, och av det som läckt ut på Internet så verkar Arnstad gjort en höna av en fjäder. Om man läser det lilla som finns på Internet, så handladar det om att finska myndigheter mellan oktober 1941 och september 1942 utlämnade runt 500 sovjetiska krigsfångar. Av dessa ska runt 50 stycken varit av judisk börd, det går inte att utröna huruvida dessa valdes ut på grund av sin etnicitet, men det är troligt att anta att orsaken till varför de lämnades ut var för att de var politiskt aktiva kommunister och/eller kommissarier.
Enligt författaren ska den finska underrättelsetjänsten Valpo varit delaktig i arbetet, som skedde tillsammans med Einsatzkommando Finnland, i att sålla ut de som skulle utlämnas. De som överlämnades till tyskarna ska också avrättats av tyska poliser strax efter att de hamnat hos tyskarna.
När det kommer till Einsatzkommando Finnland ger inte det lilla av avhandlingen som finns på internet speciellt mycket, annat än att Valpo tillsammans med officerare från insatskommandot ska ha förhört sovjetiska krigsfångar i tyska läger. Det är möjligt att vi får veta mer när Silvennoinens avhandling släpps, men i ärlighetens namn känns det inte speciellt troligt att så mycket mer kommer avslöjas. Än mindre blir chansen när man betänker att insatskommandots befälhavare Gustav vom Felde uppenbarligen satt på fler positioner, han var bland annat chef över Gestapo i Weimar och fick även ta hand om personalfrågor vid RSHA, han avled 1943 i samband med en bombräd mot Berlin.
Jag avvaktar dock att helt avfärda Arnstads segervissa artikel, men jag ställer mig ytterst frågande till om den verkligen kommer komma med så speciellt mycket nytt och spekulativt material som Arnstad hoppas.
Källor:
Finland deltog i Förintelsen
Gustav vom Felde
Väitös: Valpo syyllistyi sotarikoksiin jatkosodan aikana
Friday, September 19, 2008
Falklandskriget
Har precis avslutat boken "The Falklands war 1982" av Duncan Anderson, en kortfattad översikt över ett krig många idag säkert glömt bort. Även om jag bara var 12 år så kommer jag dock fortfarande ihåg bilderna från kriget, speciellt då alla fartyg som det argentinska flygvapnet sänkte eller skadade svårt under striderna. Detta var dock ett kortvarigt krig, efter endast tre månaders ockupation så vajade återigen Union Jack över Port Stanley, och den argentinska garnisonen hade kapitulerat.
För britterna blev visserligen kriget en framgång, öarna återerövrades, och den brittiska militärens skamfilade rykte från fiaskot under Suezkriget och den utdragna konflikten på Nordirland kunde snyggas till. För premiärministern Margret Thatcher innebar utgången av kriget hennes politiska räddningsplanka, och för första gången fick hennes öknamn "Järnladyn" för första gången en positiv innebörd.
För Argentina blev krigets utgång ett praktfiasko, de glädjescener som uppvisats i samband med invasionen den 1 april 1982 byttes snabbt ut i protestdemonstrationer och den sittande militärjuntan fick avgå som en effekt av utgången. Landet fick en demokratisk regim, men årtioenden av ekonomisk vanskötsel och den våldsamma förföljelsen av regimkritiker under det så kallade "smutsiga kriget" hänger fortfarande över landet än idag. Försök att åtala de skyldiga för de tiotusentals argentinare som försvann, många spårlöst, går långsamt och motarbetas av både politiker och militärer.
Men även för britterna kastar kriget långa, mörka skuggor över dagens politik. I ett försök att avskräcka ytterligare argentinska invasionsförsök, Argentina gör fortfarande anspråk på öarna, har man tvingats bygga en stor militärbas på öarna. Brittiska skattebetalare tvingas också betala stora summor pengar för att bibehålla den brittiska närvaron på öarna, men den kastar också en lång skugga över det konservativa partiet.
Kriget gjorde nämligen den tidigare starkt ifrågasatta Thatcher till en ikon bland många konservativa britter, och hennes arv hänger som våt handduk över det Konservativa partiet. Försöken från tidigare konservativa ledare att bryta med arvet från Thatcher har varit svårt, för att inte säga omöjligt. Detta trots att det nu växt upp en hel generation utan några större minnen av henne under hennes storhetstid...
För britterna blev visserligen kriget en framgång, öarna återerövrades, och den brittiska militärens skamfilade rykte från fiaskot under Suezkriget och den utdragna konflikten på Nordirland kunde snyggas till. För premiärministern Margret Thatcher innebar utgången av kriget hennes politiska räddningsplanka, och för första gången fick hennes öknamn "Järnladyn" för första gången en positiv innebörd.
För Argentina blev krigets utgång ett praktfiasko, de glädjescener som uppvisats i samband med invasionen den 1 april 1982 byttes snabbt ut i protestdemonstrationer och den sittande militärjuntan fick avgå som en effekt av utgången. Landet fick en demokratisk regim, men årtioenden av ekonomisk vanskötsel och den våldsamma förföljelsen av regimkritiker under det så kallade "smutsiga kriget" hänger fortfarande över landet än idag. Försök att åtala de skyldiga för de tiotusentals argentinare som försvann, många spårlöst, går långsamt och motarbetas av både politiker och militärer.
Men även för britterna kastar kriget långa, mörka skuggor över dagens politik. I ett försök att avskräcka ytterligare argentinska invasionsförsök, Argentina gör fortfarande anspråk på öarna, har man tvingats bygga en stor militärbas på öarna. Brittiska skattebetalare tvingas också betala stora summor pengar för att bibehålla den brittiska närvaron på öarna, men den kastar också en lång skugga över det konservativa partiet.
Kriget gjorde nämligen den tidigare starkt ifrågasatta Thatcher till en ikon bland många konservativa britter, och hennes arv hänger som våt handduk över det Konservativa partiet. Försöken från tidigare konservativa ledare att bryta med arvet från Thatcher har varit svårt, för att inte säga omöjligt. Detta trots att det nu växt upp en hel generation utan några större minnen av henne under hennes storhetstid...
Thursday, September 18, 2008
Historielös religionsprofessor
Igår kunde man på Svenska Dagbladet hemsida läsa en artikel om en undersökning som genomförts av Pew Research Center, som genomfört intervjuer i en rad länder i Europa, Amerika, Asien och Mellersta Östern. Slutsatsen från Pew Research Center är att både antisemitism och islamofobi ökat de senaste åren, vid sidan av detta så har också centret undersökt inställningen hos muslimer till terrorgrupper, och där redovisar man att stödet minskat.
Så vad är då problemet, jo för det första så verkar rubriksättaren vara någon kvarvarande sommarjobbare, för rubriken är i ärlighetens namn fullständigt felaktig. I artikeln nämns ingen spridning av antisemitism, snarare handlar artikeln om att antisemitismen ökar i en rad länder, bland annat Spanien och Ryssland. Men om nu rubriksättaren i och med artikeln gjort bort sig totalt, ja då är det inget mot den religionshistoriker som får uttala sig i artikeln.
För att fylla ut sidan så får nämligen religionshistorikern Christer Hedin vid Stockholms Universitet uttala sig, och man kan ju onekligen fråga sig vilka kriterier som krävs för att bli religionshistoriker. Hedin säger angående resultatet om att antisemitismen i Europa ökar:
”Det kan jag inte fatta. Det är obegripligt eftersom judar är så pass integrerade i samhället i dag och inte har det minsta speciell ställning bland folk.”
Frågan om assimilation av den judiska befolkningen i Europa ser jag dock som tämligen ointressant, och som exempel kan man ju peka på att judarna utgjorde knappt 1% av Tysklands befolkning under 1920-talet. Av dessa hade många gift sig med tyskar, andra hade konverterat till kristendomen eller var inte praktiserande judar. Detta faktum till trots så var antisemitismen väl spridd i Tyskland, även i områden med liten eller ingen judisk befolkning, långt innan Adolf Hitler fick idén att bli partiledare i ett obskyrt parti i München.
Tyvärr så slutar inte Hedins förvirring där, utan han fortsätter med att kommentera att antisemitismen ökar ibland annat Polen, Spanien och Ryssland med att säga:”Katolska kyrkan har historiskt sett inte varit så ivrig att motarbeta antisemitism. […] Ryssland är intressant, för det är ett typiskt land där den traditionella kristendomen fått betydelse för patriotismen”
Nu är visserligen både Polen och Spanien två katolska länder, men att vara religionshistoriker och veta att Ryssland inte är ett katolskt land torde väl tillhöra allmänbildningen. Eller så är det något jag missat…
Det är dock länder som har ett gemensamt, och det är att man haft en långvarig tradition av antisemitism i dessa länder, i Spaniens fall ända sedan 500- och 600-talet. Mer moderna inslag finner man från perioden före, under och efter andra världskriget, där såväl tyskarna som Sovjetunionen underblåste antisemitiska strömningar. Detta är dock inget den katolska kyrkan haft någon större inverkan över…
Hedins försök att förklara fenomenet med den ökande antisemitismen blir dock inte mindre förvirrande av att han sen försöker förklara varför skepticismen mot religionen i Spanien ökat. För då handlar det plötsligt om att det finns en ”allmän föreställning om religionens skuld som ligger bakom”. Med andra ord så kan man onekligen fråga sig vad det spelar för roll om den katolska kyrkans avståndstagande, eller huruvida judarna är assimilerade eller ej?
Nej Hedin, man frågar sig verkligen vilka kriterier som ska uppfyllas för att få bli professor i religionshistoria, uppenbarligen inbegriper dessa dock varken historia eller religion…
Men nu är det tydligen inte bara i Europa där antisemitismen ökar enligt Pew Research Center, även i Mellersta Östern ökar antisemtismen en samma undersökning. Man kan dock fråga sig vad nyhetsvärdet i det ligger, att antisemitismen i Mellersta Östern är djupt rotad tror jag de flesta är väl medvetna om, och att den i många avseenden bottnar i konflikten mellan Israel och arabvärlden.
Artikeln avslutas med att konstatera att även attityden mot muslimer ibland annat Europa försämrats…
Källa: Antisemtismen sprider sig
Så vad är då problemet, jo för det första så verkar rubriksättaren vara någon kvarvarande sommarjobbare, för rubriken är i ärlighetens namn fullständigt felaktig. I artikeln nämns ingen spridning av antisemitism, snarare handlar artikeln om att antisemitismen ökar i en rad länder, bland annat Spanien och Ryssland. Men om nu rubriksättaren i och med artikeln gjort bort sig totalt, ja då är det inget mot den religionshistoriker som får uttala sig i artikeln.
För att fylla ut sidan så får nämligen religionshistorikern Christer Hedin vid Stockholms Universitet uttala sig, och man kan ju onekligen fråga sig vilka kriterier som krävs för att bli religionshistoriker. Hedin säger angående resultatet om att antisemitismen i Europa ökar:
”Det kan jag inte fatta. Det är obegripligt eftersom judar är så pass integrerade i samhället i dag och inte har det minsta speciell ställning bland folk.”
Frågan om assimilation av den judiska befolkningen i Europa ser jag dock som tämligen ointressant, och som exempel kan man ju peka på att judarna utgjorde knappt 1% av Tysklands befolkning under 1920-talet. Av dessa hade många gift sig med tyskar, andra hade konverterat till kristendomen eller var inte praktiserande judar. Detta faktum till trots så var antisemitismen väl spridd i Tyskland, även i områden med liten eller ingen judisk befolkning, långt innan Adolf Hitler fick idén att bli partiledare i ett obskyrt parti i München.
Tyvärr så slutar inte Hedins förvirring där, utan han fortsätter med att kommentera att antisemitismen ökar ibland annat Polen, Spanien och Ryssland med att säga:”Katolska kyrkan har historiskt sett inte varit så ivrig att motarbeta antisemitism. […] Ryssland är intressant, för det är ett typiskt land där den traditionella kristendomen fått betydelse för patriotismen”
Nu är visserligen både Polen och Spanien två katolska länder, men att vara religionshistoriker och veta att Ryssland inte är ett katolskt land torde väl tillhöra allmänbildningen. Eller så är det något jag missat…
Det är dock länder som har ett gemensamt, och det är att man haft en långvarig tradition av antisemitism i dessa länder, i Spaniens fall ända sedan 500- och 600-talet. Mer moderna inslag finner man från perioden före, under och efter andra världskriget, där såväl tyskarna som Sovjetunionen underblåste antisemitiska strömningar. Detta är dock inget den katolska kyrkan haft någon större inverkan över…
Hedins försök att förklara fenomenet med den ökande antisemitismen blir dock inte mindre förvirrande av att han sen försöker förklara varför skepticismen mot religionen i Spanien ökat. För då handlar det plötsligt om att det finns en ”allmän föreställning om religionens skuld som ligger bakom”. Med andra ord så kan man onekligen fråga sig vad det spelar för roll om den katolska kyrkans avståndstagande, eller huruvida judarna är assimilerade eller ej?
Nej Hedin, man frågar sig verkligen vilka kriterier som ska uppfyllas för att få bli professor i religionshistoria, uppenbarligen inbegriper dessa dock varken historia eller religion…
Men nu är det tydligen inte bara i Europa där antisemitismen ökar enligt Pew Research Center, även i Mellersta Östern ökar antisemtismen en samma undersökning. Man kan dock fråga sig vad nyhetsvärdet i det ligger, att antisemitismen i Mellersta Östern är djupt rotad tror jag de flesta är väl medvetna om, och att den i många avseenden bottnar i konflikten mellan Israel och arabvärlden.
Artikeln avslutas med att konstatera att även attityden mot muslimer ibland annat Europa försämrats…
Källa: Antisemtismen sprider sig
Monday, September 15, 2008
Den svarta måndagen
Torsdagen den 24 oktober 1929 har för evigt gått in i historien som den ”svarta torsdagen”, dagen då Wall Street störtdök och USA, och senare resten av världen, gick in i en nattsvart depression. En depression som inte bara påverkade ekonomin, utan också i allra högsta grad fick politiska effekter, något som onekligen blev uppenbart i Europa, för en efter en utsattes Europas stater för enorma påfrestningar, påfrestningar som vissa demokratiska stater inte klarade av. Effekten av den stora depressionen blev att flera demokratier föll samman, och det är inte utan orsak som 1930-talet av vissa kallats ”diktatorernas årtioende”.
Orsaken till den idag ökända börskraschen var dels en våldsam spekulation i industriaktier, spekulationer som till stor del bekostats med fördelaktiga lån och en uppseglande kris inom USA:s jordbruk. När så de högt ställda förväntningarna på industriaktierna inte infriades, ja då blev det förstås svårt för många att betala tillbaka sina skulder. I ett försök att rädda vad som räddas kunde så såldes aktier för långt mindre än de köpts, och paniken spred sig. Försöket att stoppa handeln på Wall Street gav ingen effekt, och nu spreds också paniken till USA:s banker som plötsligt insåg att de med största sannolikhet aldrig skulle få tillbaka sina pengar.
Effekten av det blev att man nu blev tvungen att dra in pengar från andra låntagare, och en grupp som speciellt drabbades var USA:s bönder, vilka på grund av en långdragen torka tvingats låna enorma summor. Detta i sin tur gjorde dock att de flesta bönder saknade de ekonomiska resurserna att betala tillbaka sina lån, eller klara av en våldsamt höjd ränta. Intresset att köpa konkursmässiga lantbruk var också minimala, och en efter en började nu bankerna slå igen. Under vintern 1930 började så krisen komma till Europa, bland de första länder som drabbades var Österrike vars banksystem snart kollapsade. Näst i tur var Tyskland, som delvis finansierat sin ekonomiska tillväxt under andra hälften av 1920-talet med fördelaktiga lån från USA, lån som nu helt plötsligt inte längre fanns tillgängliga och som skulle betalas tillbaka. I både Österrike och Tyskland blev effekten av den ekonomiska krisen att den sköra demokratin föll samman och ersattes med ett totalitärt styre.
Men nu var det inte bara förlorarna under första världskriget som drabbades, både Frankrike och Storbritannien drabbades hårt av krisen. Speciellt Frankrike drabbades av långvariga effekter i form av såväl ekonomiskt som politiskt kaos, och faktum var att landet med minsta möjliga marginal undvek att dela samma öde som Tyskland och Österrike. Krisen spreds även till Östeuropa, där flera länder hamnade på ruinens brant då importinkomsterna störtdök.
Även Sverige drabbades, men den riktiga kraschen i Sverige fick vänta på sig. Den 12 mars 1932 påträffas den svenske finansmannen Ivar Kreuger död på ett hotellrum i Paris, dödsfallet som av de flesta anses ha varit ett självmord, skickade chockvågor över Sverige. Kreuger hade byggt upp ett enormt finansimperium, ett imperium uppbyggt på lån och krediter. Börskraschen på Wall Street blev början på slutet på Sveriges kanske mest kända (eller ökända) finansman, och ett finansimperium som under sin storhetstid lånat ut enorma summor till såväl företag som länder.
Idag nåddes vi av nyheten att den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers sökt konkursskydd, och troligen kommer att gå i konkurs. Detta är bara en i raden av banker i USA som nu drabbas av den så kallade bolånebubbla som under sommaren överskuggat alla andra nyheter, för till skillnad från den så kallade Börskraschen 1929, så kommer inte denna ekonomiska kris som en blixt från en klar himmel. Även om förstås den ökända börskraschen givetvis föregicks av påpekande att något var fel, så har denna kris som nu kommer att svepa in över världen föregåtts av en extremt långvarig debatt.
Bolånekrisen i USA har varit på tapeten under en lång tid, och redan i våras började vissa banker att tala om finansiella problem. Det är också en kris som i många avseenden överskuggat allt annat, inklusive det tidigare så massmedialt täckta Irakkriget, och som nu troligen kommer att bli tungan på vågen i det kommande presidentvalet i USA. Frågan många ställer är hur pass allvarlig och djup denna kris kommer bli, och jag tror att vi nu kommer få se en riktigt, riktigt djup ekonomisk kris. Precis som på slutet av 1920-talet, början av 1970 och 1990-talet, har bankerna återigen gett lättvindliga krediter, folk i gemen har belånat till stora inköp av tv-apparater, bilar och bostäder. Redan nu knorras det när Riksbanken höjde räntan för några dagar sedan, och även om riksbanken nu påstår att det var årets sista höjning är jag inte så säker. Den svenska kronan är svag, och en fortsatt svag dollar kommer innebära att den svenska exportindustri förlorar pengar, något som förstås inte lär stärka kronan.
Källa: Lehman kollapsar
Orsaken till den idag ökända börskraschen var dels en våldsam spekulation i industriaktier, spekulationer som till stor del bekostats med fördelaktiga lån och en uppseglande kris inom USA:s jordbruk. När så de högt ställda förväntningarna på industriaktierna inte infriades, ja då blev det förstås svårt för många att betala tillbaka sina skulder. I ett försök att rädda vad som räddas kunde så såldes aktier för långt mindre än de köpts, och paniken spred sig. Försöket att stoppa handeln på Wall Street gav ingen effekt, och nu spreds också paniken till USA:s banker som plötsligt insåg att de med största sannolikhet aldrig skulle få tillbaka sina pengar.
Effekten av det blev att man nu blev tvungen att dra in pengar från andra låntagare, och en grupp som speciellt drabbades var USA:s bönder, vilka på grund av en långdragen torka tvingats låna enorma summor. Detta i sin tur gjorde dock att de flesta bönder saknade de ekonomiska resurserna att betala tillbaka sina lån, eller klara av en våldsamt höjd ränta. Intresset att köpa konkursmässiga lantbruk var också minimala, och en efter en började nu bankerna slå igen. Under vintern 1930 började så krisen komma till Europa, bland de första länder som drabbades var Österrike vars banksystem snart kollapsade. Näst i tur var Tyskland, som delvis finansierat sin ekonomiska tillväxt under andra hälften av 1920-talet med fördelaktiga lån från USA, lån som nu helt plötsligt inte längre fanns tillgängliga och som skulle betalas tillbaka. I både Österrike och Tyskland blev effekten av den ekonomiska krisen att den sköra demokratin föll samman och ersattes med ett totalitärt styre.
Men nu var det inte bara förlorarna under första världskriget som drabbades, både Frankrike och Storbritannien drabbades hårt av krisen. Speciellt Frankrike drabbades av långvariga effekter i form av såväl ekonomiskt som politiskt kaos, och faktum var att landet med minsta möjliga marginal undvek att dela samma öde som Tyskland och Österrike. Krisen spreds även till Östeuropa, där flera länder hamnade på ruinens brant då importinkomsterna störtdök.
Även Sverige drabbades, men den riktiga kraschen i Sverige fick vänta på sig. Den 12 mars 1932 påträffas den svenske finansmannen Ivar Kreuger död på ett hotellrum i Paris, dödsfallet som av de flesta anses ha varit ett självmord, skickade chockvågor över Sverige. Kreuger hade byggt upp ett enormt finansimperium, ett imperium uppbyggt på lån och krediter. Börskraschen på Wall Street blev början på slutet på Sveriges kanske mest kända (eller ökända) finansman, och ett finansimperium som under sin storhetstid lånat ut enorma summor till såväl företag som länder.
Idag nåddes vi av nyheten att den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers sökt konkursskydd, och troligen kommer att gå i konkurs. Detta är bara en i raden av banker i USA som nu drabbas av den så kallade bolånebubbla som under sommaren överskuggat alla andra nyheter, för till skillnad från den så kallade Börskraschen 1929, så kommer inte denna ekonomiska kris som en blixt från en klar himmel. Även om förstås den ökända börskraschen givetvis föregicks av påpekande att något var fel, så har denna kris som nu kommer att svepa in över världen föregåtts av en extremt långvarig debatt.
Bolånekrisen i USA har varit på tapeten under en lång tid, och redan i våras började vissa banker att tala om finansiella problem. Det är också en kris som i många avseenden överskuggat allt annat, inklusive det tidigare så massmedialt täckta Irakkriget, och som nu troligen kommer att bli tungan på vågen i det kommande presidentvalet i USA. Frågan många ställer är hur pass allvarlig och djup denna kris kommer bli, och jag tror att vi nu kommer få se en riktigt, riktigt djup ekonomisk kris. Precis som på slutet av 1920-talet, början av 1970 och 1990-talet, har bankerna återigen gett lättvindliga krediter, folk i gemen har belånat till stora inköp av tv-apparater, bilar och bostäder. Redan nu knorras det när Riksbanken höjde räntan för några dagar sedan, och även om riksbanken nu påstår att det var årets sista höjning är jag inte så säker. Den svenska kronan är svag, och en fortsatt svag dollar kommer innebära att den svenska exportindustri förlorar pengar, något som förstås inte lär stärka kronan.
Källa: Lehman kollapsar
Saturday, September 13, 2008
Liverpool - Manchester United
Idag är det höstens match, en match mellan engelsk fotbolls två giganter, glöm allt va Arsenal och Chelsea heter, glöm allt vad Londonderbyn heter, det här är höstens match. Ska onekligen bli intressant att se vem Ferguson ställer på topp tillsammans med Rooney, blir det Tevez eller blir det Berbatov, eller gör han en fuling och sätter Rooney som offensiv mittfältare och låter Tevez och Berbatov ligga på topp?
Den som lever får se, och nu är det bara timmar till avspark...
I Allsvenskan testar man att - på grund av risken för bråk mellan supportrarna - en liknande pryl, nämligen att låta matchen AIK - IFK Göteborg gå av stapeln klockan halv ett. Det är knappast så att pulsen stiger nämnvärt för det...snarare tvärt om, en kall och kylig septemberlördag...
Den som lever får se, och nu är det bara timmar till avspark...
I Allsvenskan testar man att - på grund av risken för bråk mellan supportrarna - en liknande pryl, nämligen att låta matchen AIK - IFK Göteborg gå av stapeln klockan halv ett. Det är knappast så att pulsen stiger nämnvärt för det...snarare tvärt om, en kall och kylig septemberlördag...
Sunday, September 7, 2008
Slutet på en epok
Efter Sveriges match mot Albanien i Tirana så får man nog konstatera att Sveriges chanser att nå VM-slutspelet i Sydafrika om två år är försvinnande små, något som egentligen stod klart redan efter debaclet i Österrike/Schweiz i somras. För även om 0-0 mot Albanien på bortaplan är någon katastrof, och att det är en svår bortamatch så tror jag att den rätt trista tillställningen i Tirana på något sätt symboliserar svensk fotboll. Det här är alltså det bästa Sverige kan ställa på en fotbollsplan för tillfället, och tyvärr måste vi inse att det inte duger i längden. Vi har under de senaste åren blivit otroligt bortskämda, något som kanske gjort att vi överskattat vår egen förmåga, något som lett till den övertro på landslagets förmåga, vilket blev tämligen uppenbart under senaste Europamästerskapen. Ska vi vara ärliga så är Sverige inte bättre än så här, och jag ser ingen direkt ljusning framför mig, och även om jag anser att Lars Lagerbäck snart själv måste inse att han nått vägs ände, så spelar det nog ingen större roll vem som styr skutan, vi kommer ändå inte komma till Världsmästerskapen i Sydafrika 2010.
Nästa match för det svenska landslaget blir en avgörande hemmamatch mot Ungern, en match de flesta verkar tro ska bli en promenadseger för landslaget. Jag är inte så säker, inte nog med att vi har en rad skador, den tidigare så harmoniska truppen verkar fylld av interna konflikter mellan såväl spelare som ledning. Och även om man ska ta uppgifterna i massmedia med en viss nypa salt, så är det uppenbart att Lagerbäck har svårt att få bukt med konflikterna. Vems felet är, ja det är jag förstås inte rätt man att säga, men att det uppenbarligen stör spelarna och ledningen tror jag få kan ifrågasätta. Hur som helst, nu kommer vi troligen att få se en tämligen trist tillställning – som jag på grund av arbete inte kommer kunna bevittna – på onsdag mot Ungern. Och oavsett allt tal om det nya spelsystemet så är det i ärlighetens namn tämligen ointressant, för det är till synes och sist spelarna som måste klara av det, och det är jag tveksam till. För även om vi fortfarande har lite stjärnglans med Zlatan, så är det ändå rätt långt ifrån den stjärnglans svensk landslagsfotboll hade under sin storhetstid på 2000-talet, vilket enligt mig var i samband med Europamästerskapet i Portugal 2004.
Det var Sveriges chans att gå långt i ett internationell mästerskap, vi hade en bra mix av unga och äldre spelare som fortfarande var hungriga, och där ledningen fortfarande verkade ha spelarnas förtroende. Av det man såg i Tirana igår så saknas det helt, något som definitivt kan förklaras med att flera nyckelspelare är borta på grund av skador, eller som i Zlatans fall spelar småskadad.
Just Zlatan är tror jag lite av Sveriges akilleshäl, är han dålig, ja då spelar Sverige dåligt. I takt med att Fredrik Ljungbergs karriär stannat upp, så har allt mer och mer fokuserats runt Zlatan och jag inte säker på att han är riktigt den personen. För till skillnad från Ljungberg som haft en rätt relaxad inställning till massmedia, så har Zlatans relation med massmedia varit fylld av konflikter. Vilket förstås inte är bra, lägg därtill det faktum att massmedias krav på Zlatan har stundtals varit nästan ofattbara, och där Ljungberg rätt snyggt lyckats parera massmedias frågor så har Zlatan gått i polemik med journalisterna.
Det största problemet när det gäller Zlatan är dock inte hans relation med journalisterna, utan hans trasiga knä. För även om både Inter och landslaget försöker tona ner problemet, så verkar det ändå som om Zlatans karriär mycket väl kan avbrytas allt för tidigt. Alla som är intresserade och kunniga i idrott vet hur problematiska knäskador är, och att det finns en uppsjö spelare som tvingats avbryta sin spelarkarriär på grund av dessa. Tyvärr tror jag att Zlatan kommer förr eller senare att hamna i den kategorin, och då kan vi förstås glömma allt vad europa- och världsmästerskap heter.
Nästa match för det svenska landslaget blir en avgörande hemmamatch mot Ungern, en match de flesta verkar tro ska bli en promenadseger för landslaget. Jag är inte så säker, inte nog med att vi har en rad skador, den tidigare så harmoniska truppen verkar fylld av interna konflikter mellan såväl spelare som ledning. Och även om man ska ta uppgifterna i massmedia med en viss nypa salt, så är det uppenbart att Lagerbäck har svårt att få bukt med konflikterna. Vems felet är, ja det är jag förstås inte rätt man att säga, men att det uppenbarligen stör spelarna och ledningen tror jag få kan ifrågasätta. Hur som helst, nu kommer vi troligen att få se en tämligen trist tillställning – som jag på grund av arbete inte kommer kunna bevittna – på onsdag mot Ungern. Och oavsett allt tal om det nya spelsystemet så är det i ärlighetens namn tämligen ointressant, för det är till synes och sist spelarna som måste klara av det, och det är jag tveksam till. För även om vi fortfarande har lite stjärnglans med Zlatan, så är det ändå rätt långt ifrån den stjärnglans svensk landslagsfotboll hade under sin storhetstid på 2000-talet, vilket enligt mig var i samband med Europamästerskapet i Portugal 2004.
Det var Sveriges chans att gå långt i ett internationell mästerskap, vi hade en bra mix av unga och äldre spelare som fortfarande var hungriga, och där ledningen fortfarande verkade ha spelarnas förtroende. Av det man såg i Tirana igår så saknas det helt, något som definitivt kan förklaras med att flera nyckelspelare är borta på grund av skador, eller som i Zlatans fall spelar småskadad.
Just Zlatan är tror jag lite av Sveriges akilleshäl, är han dålig, ja då spelar Sverige dåligt. I takt med att Fredrik Ljungbergs karriär stannat upp, så har allt mer och mer fokuserats runt Zlatan och jag inte säker på att han är riktigt den personen. För till skillnad från Ljungberg som haft en rätt relaxad inställning till massmedia, så har Zlatans relation med massmedia varit fylld av konflikter. Vilket förstås inte är bra, lägg därtill det faktum att massmedias krav på Zlatan har stundtals varit nästan ofattbara, och där Ljungberg rätt snyggt lyckats parera massmedias frågor så har Zlatan gått i polemik med journalisterna.
Det största problemet när det gäller Zlatan är dock inte hans relation med journalisterna, utan hans trasiga knä. För även om både Inter och landslaget försöker tona ner problemet, så verkar det ändå som om Zlatans karriär mycket väl kan avbrytas allt för tidigt. Alla som är intresserade och kunniga i idrott vet hur problematiska knäskador är, och att det finns en uppsjö spelare som tvingats avbryta sin spelarkarriär på grund av dessa. Tyvärr tror jag att Zlatan kommer förr eller senare att hamna i den kategorin, och då kan vi förstås glömma allt vad europa- och världsmästerskap heter.
Wednesday, September 3, 2008
Mot den moderna fotbollen
Precis innan transferfönstret i Storbritannien stängde så skakades Premier Leauge i sina grundvalar. Först sålde thailändaren Thaksin Shinawatra den anrika klubben Manchester City till den snorrike arabiske shejken Shejk Mansour Bin Zayed Al Nahyan, och sedan köpte samma klubb Robinho från Real Madrid, enligt vissa rykten var klubben också intresserad av Tottenhams bulgariske anfallsstjärna Berbatov, men den affären rann ut och Berbatov skrev istället på för Manchester United.
För Cityfansen antar jag att nyheten om en ny ägare, en man som dessutom inte har sina tillgångar frysta av hemlandet, som en skänk från ovan. Det måste för de flesta stått tämligen klart att Shinawatras kunskap och intresse för fotboll är lika med noll, och även om många Cityfans nu ser ljuset i tunneln är frågan hur stort fotbollsintresse Al Nahyan har. För även om den nye ägaren hyllats så reser det en rad frågor, och den stora frågan är förstås vart är fotbollen på väg?
För Cityfansen antar jag att nyheten om en ny ägare, en man som dessutom inte har sina tillgångar frysta av hemlandet, som en skänk från ovan. Det måste för de flesta stått tämligen klart att Shinawatras kunskap och intresse för fotboll är lika med noll, och även om många Cityfans nu ser ljuset i tunneln är frågan hur stort fotbollsintresse Al Nahyan har. För även om den nye ägaren hyllats så reser det en rad frågor, och den stora frågan är förstås vart är fotbollen på väg?
Monday, September 1, 2008
Batman The Dark Knight
Så har man då sett årets snackis, Heath Ledgers sista film där han gör en makalöst bra och obehaglig rollprestation som "Jokern". Tyvärr håller inte resten av filmen samma klass, det är en lång och stundtals pladdrig film med en rörig och omständig intrig. Inte heller blir det bättre av att Batman ska använda sig av en otroligt larvig djup röst, och slutbetyget kan faktiskt inte mer än bli godkänt, oavsett Ledgers rollprestation och att specialeffekterna är top of the art. Filmen sammanfattas med ett stort "jaha, var det inte mer än så?".
Så med andra ord, det var en liten besvikelse, speciellt med tanke på hur lysande Batman Begins var.
Så med andra ord, det var en liten besvikelse, speciellt med tanke på hur lysande Batman Begins var.
Subscribe to:
Posts (Atom)