Efter Sveriges match mot Albanien i Tirana så får man nog konstatera att Sveriges chanser att nå VM-slutspelet i Sydafrika om två år är försvinnande små, något som egentligen stod klart redan efter debaclet i Österrike/Schweiz i somras. För även om 0-0 mot Albanien på bortaplan är någon katastrof, och att det är en svår bortamatch så tror jag att den rätt trista tillställningen i Tirana på något sätt symboliserar svensk fotboll. Det här är alltså det bästa Sverige kan ställa på en fotbollsplan för tillfället, och tyvärr måste vi inse att det inte duger i längden. Vi har under de senaste åren blivit otroligt bortskämda, något som kanske gjort att vi överskattat vår egen förmåga, något som lett till den övertro på landslagets förmåga, vilket blev tämligen uppenbart under senaste Europamästerskapen. Ska vi vara ärliga så är Sverige inte bättre än så här, och jag ser ingen direkt ljusning framför mig, och även om jag anser att Lars Lagerbäck snart själv måste inse att han nått vägs ände, så spelar det nog ingen större roll vem som styr skutan, vi kommer ändå inte komma till Världsmästerskapen i Sydafrika 2010.
Nästa match för det svenska landslaget blir en avgörande hemmamatch mot Ungern, en match de flesta verkar tro ska bli en promenadseger för landslaget. Jag är inte så säker, inte nog med att vi har en rad skador, den tidigare så harmoniska truppen verkar fylld av interna konflikter mellan såväl spelare som ledning. Och även om man ska ta uppgifterna i massmedia med en viss nypa salt, så är det uppenbart att Lagerbäck har svårt att få bukt med konflikterna. Vems felet är, ja det är jag förstås inte rätt man att säga, men att det uppenbarligen stör spelarna och ledningen tror jag få kan ifrågasätta. Hur som helst, nu kommer vi troligen att få se en tämligen trist tillställning – som jag på grund av arbete inte kommer kunna bevittna – på onsdag mot Ungern. Och oavsett allt tal om det nya spelsystemet så är det i ärlighetens namn tämligen ointressant, för det är till synes och sist spelarna som måste klara av det, och det är jag tveksam till. För även om vi fortfarande har lite stjärnglans med Zlatan, så är det ändå rätt långt ifrån den stjärnglans svensk landslagsfotboll hade under sin storhetstid på 2000-talet, vilket enligt mig var i samband med Europamästerskapet i Portugal 2004.
Det var Sveriges chans att gå långt i ett internationell mästerskap, vi hade en bra mix av unga och äldre spelare som fortfarande var hungriga, och där ledningen fortfarande verkade ha spelarnas förtroende. Av det man såg i Tirana igår så saknas det helt, något som definitivt kan förklaras med att flera nyckelspelare är borta på grund av skador, eller som i Zlatans fall spelar småskadad.
Just Zlatan är tror jag lite av Sveriges akilleshäl, är han dålig, ja då spelar Sverige dåligt. I takt med att Fredrik Ljungbergs karriär stannat upp, så har allt mer och mer fokuserats runt Zlatan och jag inte säker på att han är riktigt den personen. För till skillnad från Ljungberg som haft en rätt relaxad inställning till massmedia, så har Zlatans relation med massmedia varit fylld av konflikter. Vilket förstås inte är bra, lägg därtill det faktum att massmedias krav på Zlatan har stundtals varit nästan ofattbara, och där Ljungberg rätt snyggt lyckats parera massmedias frågor så har Zlatan gått i polemik med journalisterna.
Det största problemet när det gäller Zlatan är dock inte hans relation med journalisterna, utan hans trasiga knä. För även om både Inter och landslaget försöker tona ner problemet, så verkar det ändå som om Zlatans karriär mycket väl kan avbrytas allt för tidigt. Alla som är intresserade och kunniga i idrott vet hur problematiska knäskador är, och att det finns en uppsjö spelare som tvingats avbryta sin spelarkarriär på grund av dessa. Tyvärr tror jag att Zlatan kommer förr eller senare att hamna i den kategorin, och då kan vi förstås glömma allt vad europa- och världsmästerskap heter.
No comments:
Post a Comment