Blunda för historien

I dagens Dagens Nyheter skriver Moa Matthis om sin ångest över sin barndoms äventyrsböcker, böcker som idag är långt ifrån politiskt korrekta och innehåller såväl rasism, våld och antisemitism. Matthis undrar om det är okey att låta sina barn läsa dessa, speciellt som de förespråkar en världsbild som idag anses som ytterst inkorrekt. Matthis är kluven mellan sin roll att förmedla en politiskt korrekt världsbild, men samtidigt är det böcker hon uppskattade som liten och som i många avseenden är både välskrivna och som fortfarande påverkar vår moderna litteratur. Såväl ”Skattkammarön”, ”Djungelboken” som ”Tarzan” har blivit tecknade filmer av Disney, och filmatiseringen av ”Ivanhoe” är ju ett måste varje nyårsdag. Så hur ska man göra?
Frågan om klassisk barnlitteraturs vara eller icke-vara brukar poppa upp lite då och då, för några år sedan var det ”Tintin i Kongo” som var på tapeten och före det Astrid Lindgrens ordval om Pippis pappa som ”negerkung”. Kraven på bojkott, förbud och censur restes, och även om affären med Hergés Tintin ebbade ut av sig själv, så ändrades Lindgrens ordval till något mer politiskt korrekt.

Även om Matthis nu inte tillhör de mer radikala grupperna, vilka verkar vilja anordna offentliga bokbål och i den politiska korrektheten och demokratins namn förbjuda politiskt inkorrekt litteratur, så andas ändå Matthis artikel av någon form av censur och vilja att dölja det förgångna. Är det verkligen rätt väg att gå, och vad säger att vår barnlitteratur, som idag anses vara såväl politiskt korrekt, om 100 år kommer ses som politiskt korrekt? Kanske kommer samma debatt som förts om Tintin att föras om Harry Potter, Sune eller någon annan av dagens ungdomslitteratur.
Personligen finner jag både Potter, Sune och annan modern ungdomslitteratur som både enformig och ointressant. För oavsett vad man nu anser om Stevens ”Ivanhoe”, Burroghs ”Tarzan” eller Kiplings böcker, så var syftet med dessa inte att sälja dyra filmrättigheter till sina böcker, utan att förmedla en berättelse. Inte heller ser jag några problem med att dessa böckers värdegrund kolliderar med vår, snarare tvärt om. För inte nog med att det ger oss en inblick i en svunnen tid, det ger oss också möjlighet att faktiskt förstå vår värld och varför den ser ut som den gör. Vi behöver bara ta Hergés ”Tintin i Kongo”, inte nog med att den ger oss en inblick i hur européerna såg på sina afrikanska kolonier. Det ger oss också en inblick i att förstå bakgrunden till den konflikt som idag härjar i landet, och som faktiskt är ett arv från den belgiska kolonialtiden.

Jag ser en större fara att vi stigmatiserar och förbjuder litteratur endast på grundval av att de är politiskt inkorrekta, än att vi låter dem läsa dem. Inte nog med att det är ett sätt att idiotförklara folk, det är också ett sätt att förneka läsare en inblick i att förstå både historien och nutiden.

Källa:
De omöjliga klassikerna