Lehr-Regiment 901 (mot.)

Tyska grenadjärer på Östfronten.

Lehr-Regiment 901 (mot.) bildades den 21 december 1942 i Tyskland, och hade bildats efter att den sovjetiska Woroneshfronten brutit igenom den 8. italienska arméns linjer längs Donkröken¹. Ställda inför risken att hela den södra sektorn på Östfronten skulle kollapsa, men eftersom det saknades tillräckligt med trupper för att stabilisera fronten, så började man sätta upp ett så kallat Einsatzverband Lehrtruppe, vilket bestod av personal och elever från de olika vapenskolorna i Tyskland.
Manskap och utrustning till det nyligen bildade regementet hämtades från:

I. (Gren.) från II./Inf.Lehr.Rgt.
II. (Gren.) från II./Pz.Lehr.Rgt.

III. (Pz.jg.) från III./Pz.Lehr.Rgt.
StuG Bttr. 901 från den tidigare 8./Art.Rgt. 2

Många av regementets officerare och underofficerare hade tidigare stridserfarenhet från Östfronten, och valet av befälhavare föll på Oberst Georg Scholze, tidigare Kdr. Infanterie-Lehr-Regiment Döberitz. Oberst Georg Scholze hade erfarenhet av att leda Lehrtruppen i strid, då han ett år tidigare fört befäl över II./Inf.Rgt. (mot.) 900 under den inledande fasen av Unternehmen Barbarossa, och under vintern 1941-42, medverkat i de hårda striderna utanför Moskvas förstäder.

    De första tågen med manskap och utrustning lämnade Wünsdorf den 21 december 1942, och efter att man nått slutmålet Starobjelsk, ställdes regementet under 19. Panzer-Division, vilken också nyligen anlänt från Östfrontens centrala sektor. Dess första uppgift var att upprätta ett brohuvud ungefär 50 km öster om Starobjelsk runt en dså kallad Straßen Strelzowka², för att där försöka hejda den Röda Arméns framryckning söderut, och försöka skära av dess försörjningslinjer.   
    Dess andra uppgift blev att säkra reträttvägarna för de trupper som nu under strid drogs tillbaka mot de nyligen upprättade tyska försvarslinjerna, och vilka än inte hade krossats. Dessa styrkor omfattade bland annat 298. Infanterie-Division (Gruppe Göller), och de italienska trupper (Gruppe Tyroller) som fortfarande var stridsdugliga. Den 29 december 1942 kunde Kampfgruppe Bruns (Pz.Gren.Rgt 74) från 18. Panzer-Division, vilken förstärkts med delar av Lehr-Regiment 901 och var understödd av III./Pz.Art.Rgt. 19, inta vägkorsningen vid Strelzowkavägen.

I början av januari 1943 tog Oberst Scholze och LR 901 över försvaret av brohuvudet, och den 16 januari 1943 kunde både Gruppe Göller och Gruppe Tyroller nå fram till Hauptkampflinie³. Med detta var uppgiften löst, var det dags för LR 901 att överge de svaga fästningarna runt brohuvudet och påbörja en taktisk reträtt mot Belowodsk, vilken regementet nådde natten mellan den 19 och 20 januari.
     Med detta problem löst, var det dags för nästa uppgift, vilket var att försvara Starobjélsk och det intilliggande flygfältet vid Polowichino. Den runt 13,5 km långa frontlinjen var dock alldeles för lång för regementet att hålla, så istället använde man sig av en rad stödjepunkter längs fronten. Strax efter man bemannat sina posteringar, så inledde Röda Armén en offensiv och skapade ett massivt tryck norr om den sektion regementet höll och låg under det område som 298. Infanterie-Division ansvarade för. Under det allt ökande trycket, i synnerhet mot 298. Infanterie-Division, blev det snart uppenbart att situationen började bli ohållbar, och en reträtt snart skulle bli oundviklig. Efter att regementet den 23 januari 1943 beordrats att tillsammans med 19. Panzer-Division, vilka nu ställts under Heeresgruppe Don⁴, att ”den Feind, hinhaltend kämpfend, vorwärts des Donez aufzuhalten”⁵. Dagen efter började regementet att lösgöra sig från fronten, och drog sig tillbaka mot Donets, för att den 30 januari 1943 ta upp nya försvarsställningar längs flodens västra strand och ”Abschnitt” Nishneje.
    Dagen efter inledde den 1. sovjetiska gardesarmén Operation Galopp, under vilken man angrep de tyska försvarslinjerna längs hela Donetsbäckenet, och som snabbt ledde till stora svårigheter för de utmattade tyska försvarsstyrkorna. Under hård press drevs regementet västerut, och först natten mellan den 10 och 11 februari 1943, kunde man upprätta en ny HKL längs järnvägslinjen mellan Gorkoje och Lokutowka. Vid det här laget hade dock den sovjetiska offensiven mattats, och krigföringen längs frontlinjen hade nu blivit allt mer statisk.

Regementets vid det här laget utmattade manskap, kunde nu konstatera att man varit del av den framgångsrika strategi som gjort att Heeresgruppe Süd⁶ kunnat hejda den sovjetiska framryckningen. Det innebar också att man etablerade en frontlinje inom synhåll för Donets, vilket snart skulle utgöra startpunkten för en tysk motoffensiv, vilken den 16 mars 1943 skulle innebära att man återerövrade Donetsregionen och Kharkov. Under motoffensiven för att återta Donetsregionen, vilken regementet medverkat i sedan den 2 mars, sattes LR 901 in i striderna om Toschkowa och Nishneje, och kunde efter håra strider inta Priwolnoje.

    Efter detta drogs regementet tillbaka till Artemowsk för att förstärkas, men istället fördes alla dess fordon och tyngre utrustning över till 19. Panzer-Division, och med dess uppdrag slutfört, påbörjades hemfärden den 10 april 1943. Tillbaka i sin hemmagarnison, omorganiserades regementet och bytte under sommaren 1943 beteckning till Versuchs-Regiment 901.

Befälhavare

Oberst Georg Scholze (21 december 1942 – ? april 1943)

Operationsområde

Östfronten, södra sektorn (december 1942 – april 1943)

Organisation
Stab
    Pionierzug

    Nachrichtenzug

I. (Gren-)Bataillon (Hptm. Uthe – Kurt eller Konrad?)
    1. – 4. Kp [LKW]
     leichter Infanteriegeschütz-Zug
II. (Pz.Gren-)Bataillon (Major Christian Kübler)
    5. – 8. KP [SPW, Sd.Kfz. 251; dabei Sd.Kfz. 251/9 ”Kanonenwagen”, 7,5cm KwK L/24]
    leichter Infanteriegeschütz-Zug x 2
III. (Pz.Jg.-)Bataillon [Hptm. Klein]
    9. – 10. Kp [Panzerjäger (mot.Zg.), je 7,5 cm Pak40 x 12]
    Nachrichten-Zug
Sturmgeschütz-Batterie 901 [Hptm. Alfred Müller]

Noter:

1 Großer Donbogen

2 Vägkorsningen vid Strelzowka.

3 Eller HKL, det vill säga Frontlinjen.

4 Under befäl av Generalfeldmarschall Erich von Manstein.

5 sv. stoppa fienden norr och öster om Donets, genom offensivt försvar.

6 Den tidigare Heeresgruppe Don under Generalfeldmarschall Erich von Manstein.

Hitlers arabiska frivilliga

Jag hade ju som sagt planer på att skriva om det Tredje Riket och arabvärlden, men av olika anledningar har det arbetet kört fast. Nu kommer dock den första artikeln i den serie, vilken kommer komma allt efter som. Dagens artikel behandlar en av många frivilligenheter som Wehrmacht satte runt frivilliga araber, och vilka var tänkt att medverka i framryckningen av Mellersta Östern.

Araber tillsammans med en tysk officer

Deutsche-Arabische Lehr Abteilung bildades i juli 1941 i den grekiska staden Sonium runt Sonderstab F, och bestod av frivilliga araber som värvats bland brittiska och franska krigsfångar. Enheten skakades tidigt av interna konflikter mellan anhängare till stormuftin av Jerusalem Hadju Muhammed Amin Al Hussein, eller den förre detta irakiska premiärministern Rashid Ai Al-Gailani. Först efter att flera personer med nära band till de båda personerna rensats ut, lugnade läget ned sig något, och i september 1942 förflyttades förbandet till Stalino i Sovjetunionen.

Öronmärkt för att medverka i den tyska framryckningen genom södra Ryssland in i Mellersta Östern, sattes den istället in mot Röda Armén när det stod klart att offensiven i Kaukasus misslyckats. Enheten flyttades i november 1942 till Italien, och därifrån transporterades den i januari 1942 till Nordafrika, där den främst användes för att rekrytera frivilliga arabiska hjälptrupper. På grund av det allt mer kaotiska läget i de områden som kontrollerades av Axelmakterna, är det idag oklart precis hur många man i slutändan lyckades värva. Dessa användes främst för att anlägga försvarsanläggningar eller att bevaka tyska och italienska installationer i Tunisien. På grund av den akuta bristen på utrustning, som främst orsakades av att allt färre konvojer kunde anlända ostört till Nordafrika, var manskapet till stora delar utrustad med franska gevär och uniformer. Stationerad i närheten av Hammamet, ska manskap ur bataljonen lyckats förhindra en brittisk kommandoräd mot en intilliggande tysk eller italiensk militärinstallation.

Bataljonen kapitulerade i maj 1943 när det tysk-italienska försvaret i Tunisien kollapsade.

De enheter som inte skickats till Nordafrika, utan blivit kvar i Europa, användes under sommaren 1943 för att sätta upp Deutsche-Arabische Bataillon Nr. 845.

Befälhavare

Hauptmann Schober (26 januari 1941 – 24 februari 1943)¹

Källor:

Antonio J. Munoz: The East came West, Muslim, Hindu and Buddist Volunteers in the German Armed Forces 1941-45; Axis Europa Book 2001

 

1 Hauptmann Schober dödades den 24 februari 1943 i en Allierad flygräd.

Förorten brinner...igen

En brandman släcker en brinnande bil i Stockholm

Under de senaste fyra dagarna har nu svensk media i stora drag dominerats av de kravaller som inleddes i Husby under söndagskvällen, och vilka nu verkar spridit sig till andra förorter i Stockholm och andra städer. Vad som blev startskotte till kravallerna är lite vaga, men enligt vissa är det frustration över att polisen under lite oklara omständigheter, sköt ihjäl en 69-årig man som uppträtt hotfullt och var beväpnad med någon form av stickvapen. En av de som framhärdar denna teori, är organisationen Megafonen, vilka syftar till att aktivera förortens ungdomar politiskt och vilka ”kämpar för social rättvisa”.¹ De och många andra pekar också på att Husby, samt andra förorter i Stockholm, är ekonomiskt utsatta, med högt utanförskap och att både vuxna och ungdomar är cementerade i arbetslöshet. Andra pekar på att kravallerna inte alls har något med dödsskjutningen att göra, och att den endast används som svepskäl. Det har också antytts från polisen att Megafonen är involverad i att underblåsa oroligheterna, något som den organisationen nekar till, något som dock inte känns helt övertygade.² Det är väl i och för sig inget kontroversiellt att konstatera att mycket tyder på att kravallerna inte är helt spontana, och att de är organiserade i varierande grader. Vem eller vilka som drar i dessa trådar är oklart, jag har dock svårt att tro att Megafonen är så pass oskyldig som de påstår sig vara. Dels på grund av deras rätt hårdföra vänsterretorik, men också problem att riktigt förklara vart de står i själva sakfrågan runt kravallerna.

Inte helt oväntat har kravallerna blivit heta politiska frågor, och på såväl debattsidor som i tv, försöker nu politikerna desperat skyffla ansvaret för kravallerna på sina meningsmotståndare. Medan vänsteroppositionen pekar på att kravallerna är en direkt effekt av den sittande regeringens politik, och ökade klyftor i samhället, och att staten och Stockholms stad, satsar mer resurser på förorten. Sverigedemokraterna å sin sida, pekar på att kravallerna är en effekt av den svenska flyktings och invandringspolitiken, och kräver vid sidan av hårdare tag från polisen, att Sverige ska dra ner flyktingmottagandet. Regeringspartierna pekar på att problemen i förorten är strukturella, och att de är ett arv från när Socialdemokraterna satt vid makten, och att det tar tid att ändra djupgående problem. Det är dock uppenbart att regeringen saknar någon som helst handlingsplan, och det dröjde ända fram till tisdagen innan statsminister Fredrik Reinfeldt, efter viss kritik, uttalade sig. Lite förenklat man konstatera att det inte är symptomen som är stridsfrågan, utan vad som orsakat detta. För alla verkar vara eniga om att problemet är att många i Husby och andra utsatta förorter lider av hög arbetslöshet, speciellt bland unga, och att många inte klarar av vare sig grundskolan eller gymnasieskolan. Vad som ska göras åt detta, nämligen att fortsätta satsa pengar på att förbättra skolan, och bidra till att minska arbetslösheten bland befolkningen, är man också eniga om. Kvar blir alltså att skyffla runt ansvaret, och det går väl så där.

Samtidigt som debatten nu rasar om vems fel det är, så försöker många nu skylla kravallerna på mantrat ”arbetslöshet, utanförskap, bristande framtidstro och att ingen lyssnar på dem”, speciellt bland många av de yngre, som på grund av sin låga utbildningsnivå saknar förmåga att få ett arbete. Även om det säkerligen ligger en del i denna analys, så är det inte så enkelt. När jag satte mig ner för att skriva detta inlägg, tänkte jag först bara kommentera själva upploppen, men i samband med inlägget så började jag fundera över hur situationen ser ut i resten av Sverige. Är verkligen Husby, eller någon annan socialt utsatt förort eller stadsdel så unik som vissa försöker framställa det som? Eftersom jag själv kommer från en region med såväl hög arbetslöshet som låg utbildningsnivå, så ser jag den förklaringsmodellen som väldigt förenklad. Istället verkar det vara ett försök, och uppenbarligen också ett förhållandevis framgångsrikt sådant, att förklara frågan från en vänsterdiskurs, och därför blunda för att det också finns andra orsaker till kravallerna. För om det nu var så att det enbart handlade om de ovan nämnda orsakerna, varför brinner det inte på fler platser? Är det kanske så att kravallerna egentligen har andra, mindre politiskt gångbara orsaker, och att majoriteten av stenkastarna fullständigt saknar några andra orsaker än att de får kasta sten på polisen?
För att visa att Husby på intet sätt är unikt, så har jag valt att ta en tid på den värmländska orten och kommunen Karlskoga.³ Varför det blev just Karlskoga är egentligen lite av en slump, då jag sökte på orter med låg utbildningsnivå, och en av de orter som dök upp i dessa sökningar var just Karlskoga. Av de sökningar jag gjort, så är orten/kommunen på intet sätt unik, men för att inte det här inlägget ska bli allt för långrandigt, beslöt jag mig för att avgränsa det hela till just Karlskoga. På samma sätt som det finns en mängd likheter, så finns det förstås också en rad skillnader, bland annat ligger orten Karlskoga i en region med hög utflyttning, bara de senaste 40 åren har orten och kommunen förlorat nästan tio tusen invånare.⁴ En annan skillnad är förstås den etniska sammansättningen av invånarna, medan lite över 80% av befolkningen i Husby är av utländsk härkomst, antar jag att situationen är omvänd i Karlskoga, och att det i Husby bor runt 12.000, medan det bor runt 27.000 i Karlskoga.
     Det som sagt finns en mängd skillnader, så finns det också gott om liknelser. Arbetslösheten i Karlskoga låg 2011 på 8,9%, vilket visserligen är en nedgång från 2009, då den låg på 10,6%.⁵ En bidragande orsak till dessa, även ur ett nationellt perspektiv väldigt höga arbetslöshetssiffrorna, går givetvis att finna i de neddragningar som genomfördes inom försvarsindustrin på slutet av 1900-talet. Från att ha haft runt 10.000 anställda, har nu ortens största arbetsgivare Bofors, endast 2.000 anställda, vilket förstås är starkt en bidragande orsak till den höga utflyttningen från orten, och vilket lett till att över 1.400 lägenheter rivits. Även om allt förstås inte är nattsvart i Karlskoga, och att det finns en småskalig tillverkningsindustri som verkar blomstra, så är det ändå kanske svårt att se hur de höga arbetslöshetssiffrorna radikalt ska sjunka.
Tittar vi på ungdomsarbetslösheten, som av många pekas ut som en huvudorsak till kravallerna, så är siffrorna för Karlskoga ännu mer nedslående. Det visar sig att 26,6% av ungdomarna i Karlskoga saknar arbete, vilket ska jämföras med Husby, där motsvarande siffra ligger på runt 20%. Till skillnad från Stockholm som har en stark tillväxt, och där det teoretiskt sett finns gott om jobb, är situationen i Karlskogaregionen den motsatta. Om nu ungdomarna i Husby säger sig sakna framtidsutsikter, vad ska man då säga om de i Karlskoga? Precis vilka framtidsutsikter har man som ung i Karlskoga, speciellt med tanke på den negativa befolkningsutvecklingen, och att kommunen har ansett sig nödgad – precis som många andra kommuner – att riva ett stort antal lägenheter.
Ett annat argument som ofta används är bristen på utbildning, men en snabb titt i statistiken visar att varken Husby eller någon annan utsatt förort utmärker sig nämnvärt i det avseendet. I Karlskoga saknar 15% av eleverna gymnasiebehörighet, och placerar kommunen på plats 230 i fråga om elever som går ut nian med gymnasiebehörighet.⁶ Siffrorna för de elever som går ut gymnasiet, är siffrorna ännu mer nedslående, drygt var tredje elev i Karlskoga går ut gymnasiet utan slutbetyg.⁷ Vad detta i sin tur beror på, är oklar, det visar dock att situationen i förorterna är unika, och att allt inte enbart kan skyllas på bristande kunskaper i svenska.

     Ett ytterligare argument som ofta brukar plockas fram är det så kallade utanförskapet i förorten, där föräldrarnas arbetslöshet i stora drag ärvs av deras barn, och skapar en alienering med övriga samhället. Man pekar bland annat på att antalet personer som lever på försörjningsstöd är stort i förorterna, men hur ser det då ut i Karlskoga. Nu har jag inte hittat några direkta siffror för precis hur många som lever på försörjningsstöd, eller socialbidrag som det tidigare hette. Däremot pekar alla siffror på att antalet ökar konstant, och att det blivit en allt större börda för kommunen.⁸ Med tanke på de höga antalet ungdomar utan arbete, och att många går ut gymnasiet utan slutbetyg, kan man anta att dessa utgör en allt större grupp även här. Man kan även här anta att många föräldrar som är arbetslösa, också har barn som är arbetslösa, och kanske även de lever på försörjningsstöd.
Det sista argumentet jag tänkte titta på är frågan om rasism, vilket är ett av förståeliga skäl, känsligt ämne. Att det säkerligen påverkat bilden av förorten ifrågasätter jag inte, men hur står det till med bilden av den svenska landsbygden? Medan förorterna verkar befolkas av kriminella invandrare, vilka går på försörjningsstöd, så verkar landsorten var full av lågutbildade rednecks, vilka lever på försörjningsstöd, röstar på Sverigedemokraterna och inte gör något annat än snusar och dricker hembränt. Hårddraget, ja kanske. Men samtidigt är det ibland den bilden som framkommer, och medan det i stora drag är politiskt inkorrekt att tala om förorterna i en öppet negativ diskurs, är det full accepterat att använda en liknande diskurs när man talar om landsbygden. Nu vill jag på intet sätt sätta på bruksorterna någon offerkofta, som jag pekat på i det här inlägget, så finns det stora problem som man måste komma till rätta med, och förmodligen också ställa sig en rad väldigt svåra frågor, med lika svåra som obehagliga svar.

Det talas ibland även om att förorten aldrig får komma till tals, men hur ofta kretsar inte nyhetsutbudet om tillståndet i skolorna i förorten. Jag tror de flesta i Sverige är medvetna om att många skolor i förorten lider av stora brister, och att många av deras elever går ut grundskolan utan slutbetyg. Men frågan är om det ser så väldigt mycket bättre ut på landsbygden, speciellt när vi betänker att endast 71% av eleverna i Orsakommun går ut nian med fullständiga betyg. Var tredje elev i Orsa klarar inte av grundskolan, men när talas det om dessa smått chockerande uppgifter i svensk media? Jag tror tyvärr många av de siffror jag idag presenterat, är okända för de flesta. Nu är inte mitt syfte att ställa förort mot landsbygd, utan att försöka att visa att förorterna inte är unika, och att debatten måste nyanseras. Den nedmontering som ofta framställs som ett stort problem i storstäderna, är knappast unikt för landsbygden. Den sker i lika hög grad, och kanske i ännu snabbare takt, på landsbygden.

    Frågan som dock uppstår när man tittar på dessa siffror, är varför inte bruksorterna brinner. Om vi applicerar de förklaringsmodeller som ofta framkommer i media, borde ju orter som Karlskoga vara nedbränt för länge sedan. Som jag ser det, är den vänsterdiskurs som alldeles för ofta hörs i debatten felaktig, och även om jag givetvis inte ifrågasätter att arbetslöshet, bristande utbildning och svårigheter att försörja i sig är en grundorsak till social oro, är det inte hela sanningen. Frågan är således varför ungdomarna i Husby radikaliseras, och inte de Karlskoga, trots att de också saknar framtid, arbete och utbildning?

Källor:

Karlskoga – arbetslöshet

Många gymnasielever utan slutbetyg
Fler klarar inte gymnasiet i tid

Ungdomsarbetslöshet Karlskoga

Allt fler får försörjningsstöd i Karlskoga

Försörjningsstödet fortsätter att öka

Barn med gymnasiebehörighet
SVT Pejl

Noter:

1 Megafonen 

2 Polisen: Förortsvåldet är organiserat

3 Bara för att göra det klart, jag är inte från varken Karlskoga eller Värmland.

4 Befolkningsutveckling Karlskoga

5 Karlskoga – arbetslöshet

6 Barn med gymnasiebehörighet

7 Många gymnasielever utan slutbetyg

8 Allt fler får försörjningsstöd

Unternehmen Greif, en bakgrund



StuG från Kampfgruppe Y med amerikanska markeringar som övergivits av sin tyska besättning

Panzer-Brigade 150 (eller 150. SS-Panzer-Brigade) bildades under hösten 1944, efter att Adolf Hitler kallat till sig Otto Skorzeny till Rastenberg den 22 oktober 1944. Under detta möte förklarade Hitler för honom om den planerade operationen i Ardennerna, och de förberedelser som gjorts.

”Han berättade om de ofantliga mängder material som lagts undan inför den stundande offensiven, och jag vill minnas att han uppgav att vi skulle ha 6.000 artilleripjäser i Ardennerna, samt att Luftwaffe skulle ha upp emot 2.000 flygplan, varav större delen skulle utgöras av de nya jetversionerna. Han förklarade sedan att att jag [Skorzeny, min anm.], skulle leda en pansarbrigad, speciellt avsedd för att erövra och hålla ett antal broar över floden Meuse”.¹

Eftersom det var tänkt att stora delar av brigaden skulle infiltrera de amerikanska linjerna, skulle den vara utrustad med amerikansk utrustning och bestå av soldater som talade flytande amerikanska eller engelska. Eftersom det inte fanns några som helst förberedelser, och att det dessutom var brådskan att påbörja arbetet med att sätta upp brigaden inför den kommande offensiven i Ardennerna, skred Skorzeny och hans stab tillverket. Det skulle dock snabbt visa sig att Hitlers högflygande planer för brigaden inte gick att realisera, och av den planerade styrkan på 3.300 man, infann sig runt 2.500, varav 1.000 från Heer, 500 från Waffen-SS, 800 från Luftwaffe och 200 från Kriegsmarine.
Inte heller löftena om att manskapet skulle tala flytande engelska gick att uppfylla, och en stor del av det tilldelade manskapet kunde överhuvudtaget inte tala engelska. Det visade sig att engelsktalande personal inte var det enda problemet man hade, det visade sig snabbt att planerna att utrusta brigaden med Allierad utrustning inte skulle gå att genomföra. Inte nog med att det förmodligen saknades tillräckligt med utrustning, många av de tyska förband som använde sig av erövrade fordon och utrustning var högst ovillig att lämna ifrån sig dessa.

     De fordon som slutligen nådde fram till brigaden, var ofta i så dåligt skick att de inte gick att använda, utan fick kanibaliseras på reservdelar. Detta gällde de båda Shermanstridsvagnar som anlänt, vilka så dåligt skick att de omgående skrotades. Det var dock inte enbart fordonen som visade sig omöjliga att använda, de flesta handeldvapen som anlände var trasiga eller defekta, och man led en skriande brist på uniformer och hjälmar. Ironiskt nog hade man visserligen fått en stor sändning amerikanska uniformer, men vid en närmare granskning, så utgjordes större delen av dessa av sommarversionen.

Det stod således snabbt klart att Hitler storstilade plan inte skulle gå att genomföra, och att det nu handlade om att försöka rädda vad som räddas kunde. Efter att man gått igenom manskapets kunskaper i engelska, samlades de som ansågs ha tillräckligt goda kunskaper för att hjälpligt kunna passera som Allierad soldat. Större delen av dessa utgjordes antingen av personal från Kriegsmarine, eller före detta matroser i den tyska handelsflottan, och var att nu låta dessa agera förtrupp och bereda vägen för resten av brigaden. Under kodnamnet Einheit Stielau, satte arbetet igång, men stötte nästan omedelbart på patrull. Få eller inga av manskapet i enheten hade några som helst erfarenheter av liknande uppgifter, och man var därför tvingade att börja utbilda dessa i att använda sig av radiosändare, sprängmedel och liknande uppgifter. För att försöka underlätta för manskapet att få träna sin engelska, men även att få möjlighet att lära sig nya slanguttryck och få nyheteter om olika sporthändelser, skickades delar av manskapet fångläger med amerikanska krigsfångar.
    Detta till trots visade sig att man fortfarande led akut brist på utrustning, vapen och personer som talade tillräckligt bra engelska.

Resten av brigaden organiserades nu i två bataljoner, och på grunden av bristen på Allierad utrustning, valde man istället att använda sig av tyskt material. Det var sedan tänkt att de tyska stridsvagnar som man till slut utrustats med, skulle maskeras om för att, under rätt förhållanden kunna tas för amerikanska. Bland annat byggdes brigadens PzKpfw IV Panther om till den amerikanska pansarvärnsvagnen M 10 genom att befälhavarens kupol på tornet togs bort, och att man monterade fast stålplåtar på karossen och tornet. Dessa målades sedan olivgröna, och fick amerikanska identifikationsmärken. För att undvika att de modifierade stridsvagnarna skulle beskjutas av tyska styrkor styrkor, målades tyska identifikationsmärken på deras bakre delar, och besättningen var beordrad att hålla kanonen i ett klockan-nio-läge.

      Det visade sig dock snabbt att inte ens dessa åtgärder räckte, och att de två bataljonerna var både underbemannade och saknade tyngre utrustning. Man tvingades därför återigen genomföra ytterligare omorganisering av styrkorna.

Brigaden delades nu in i tre kampfgruppen, vilka ställdes under officerare som lånats in till brigaden just för detta syfte. De tre stridsgrupperna var:

• Kampfgruppe X
• Kampfgruppe Y
• Kampfgruppe Z

Varje Kampfgruppe bestod av en stab, tre infanterikompanier, två pansarskyttekompanier, två pansarvärnsplutoner, två granatkastarplutoner, en ingenjörspluton, en signalistpluton och en verkstadsenhet. Vid sidan av detta hade både Kampfgruppe X och Kampfgruppe Y ett pansarkompani, där bestod av fem PzKpfw VI och av fem StuG.
     Efter att brigaden lämnat Truppübungsplatz Grafenwöhr, började de första enheterna anlända till sin uppsamlingspunkt utanför Münsterreifel den 14 december 1944. Efter att hela brigaden samlats, påbörjade man den 16 december sin marsch mot sina startpositioner, varifrån det var tänkt att man skulle rycka fram mot broarna vid Arna, Engis och Huy.
    Men innan man ens nått sina startpositioner, fastnade man i de massiva köer som skapats på grund av avsaknaden av farbara vägar i Ardennern. Situationen förbättrades inte heller av att befälhavaren för Kampfgruppe X dödades när han befälsbil körde över en mina. Kraftigt försenade och utan några som helst chanser att nå sina mål, beslöt man sig för att den 17 december ställa in hela operationen. Istället beslöt man sig för att sätta in brigaden som ett normalt förband, och fick i uppgift att inta vägkorsningen vid Malmedy.
    Enligt de uppgifter från några tyska soldater som lyckats infiltrera de amerikanska linjerna, bestod den försvaret av Malmédy det amerikanska 120. infanteriregementet, delar av 99. infanteriregementet och 120. ingenjörsregemtet. Runt det belgiska samhället hade minor placerats ut, samtidigt som samhällets järnvägsviadukt, hade försåtminerats.

På eftermiddagen den 20 december hade Kampfgruppe X och Kampfgruppe Y slutligen nått fram till sina nya startpositioner utanför Ligneuville, medan Kampfgruppe Z fortfarande satt fast i de massiva trafikstockningarna. Eftersom Skorzeny saknade eget artilleri, förlitade sig man sig på överraskningseffekten.

    Tanken var att Kampfgruppe Y anfalla samhället från öster, medan Kampfgruppe X skulle falla in i samhället västerifrån. Eftersom hela angreppet byggde på att de amerikanska försvararna hölls okunniga om de tyska planerna, var det av största vikt att de tyska styrkorna inte upptäcktes. Vad man dock inte kände till var att de amerikanska trupperna redan under kvällen fått kännedom om anfallet, antingen från en desertör eller fånge, uppgifterna går lite isär.
    Tidigt på morgonen den 21 december inledde så Kampfgruppe Y anfallet, vilken möttes omgående av en massiv artilleribeskjutning och direkt körde fast i de amerikanska försvarsställningarna. Inte heller Kampfgruppe X hade någon större framgång, och körde även dessa fast utanför de amerikanska försvarsställningarna, och tvingades efter att man förlorat flera stridsvagnar dra sig tillbaka. Efter att Skorzeny skadats av granatsplitter, avbröt de utbrända tyska trupperna i brigaden sina vidare försök att inta samhället.
Brigaden avlöstes den 28 december av manskap från 18. Volksgrenadier-Division, och efter att den återvänt till Truppenübungsplatz Grafenwöhr, började den upplösas, ett arbete som var slutfört den 23 januari 1945.

Einheit Stielaus öde

Av de runt 40 man som under kodnamnet Unternehmen Grief, som lyckades infiltrera de amerikanska linjerna, greps arton stycken av amerikanska trupper. Även om deras syfte att försöka erövra broarna över Meuse misslyckades, så går det inte underskatta deras inverkan på de amerikanska truppernas moral. Vid sidan av den osäkerhet som spreds bland de amerikanska trupperna, florerade även rykten om att hela tyska förband var förklädda och hade infiltrerat de amerikanska försvarslinjerna. Förmodligen späddes dessa rykten på av att många tyska soldater, på grund av den akuta bristen på tysk utrustning, försett sig med amerikanskt material i samband med att man erövrade amerikanska depåer.

De arton tyska soldater som greps dömdes av en amerikansk krigsrätt, och avrättades i Henri-Chapelle eller Huy.

Efter kriget åtalade Skorzeny för brigadens agerande under Ardenneroffensiven, men frikändes, och förmodligen kommer jag återvända till denne man som senare förklarade sig vara "det Tredje Rikets farligaste man", men som när man börjar granska honom inte riktigt lever upp till sin egen hybris.

Befälhavare
Oberstleutnant Wulf	(? 1944 – 14 december 1944)
SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny	(14 december 1944 – januari 1945)

Noter:

1Jean Paul Pollard:

Ardennes 1944, Pieper and Skorzeny; Osprey Publishing 1988, s 3

Wallonische-Infanterie-Bataillon 373, Wehrmachts valloner

Manskap ur bataljonen har gudstjänst någonstans på Östfronten

Wallonische-Infanterie-Bataillon 373 bildades i början av augusti 1941, och bestod frivilliga från Belgien, vilka på grund av att de tillhörde landets fransktalande befolkning inte hade möjlighet att söka sig till Waffen-SS, utan istället hänvisades till Wehrmacht. En stor del av de frivilliga utgjordes av antingen partimedlemmar eller sympatisörer till det kvasifascistiska Rexistpartiet, bland annat dess partiledare Léon Degrelle, men också vitryssar som flytt till Belgien efter det ryska Inbördeskriget. De första frivilliga lämnade Bryssel den 8 augusti 1941, och började den 12 augusti anlända till Meseritz, där de den 22 augusti svor trohetseden till Adolf Hitler.

      Till skillnad från många andra frivilligenheter som tjänstgjorde i den tyska armén, så fick de belgiska officerarna behålla sina befälsgrader från den belgiska armén. Efter att manskapet avslutat sin utbildning, avreste bataljonen den 15 oktober 1941 till Östfronten och anlände den 2 november till Dniepropetrovsk, där den möttes av manskap från den italienska expeditionskåren i Ryssland. Eftersom bataljonen inte ansågs tillräckligt duglig för fronttjänstgöring, sattes den mellan november 1941 och februari 1941, istället in i upprensningsaktioner och säkringsaktioner bakom fronten.

Redan under tiden i Tyskland hade bataljonen haft vissa problem med manskapets moral, och förmodligen som en effekt av tjänstgöringen på Östfronten började missnöjet växa. Det fanns också en del interna konflikter bland manskapet, främst mellan Rexister eller deras sympatisörer och anhängare av andra belgiska högerextrema partier som till exempel det antisemitiska Ligue de la Défense du Peuple¹. Ett annat stort skäl till många belgares missnöje, var den ofta nedlåtande behandlingen de fick från tyskarna, och efter att bataljonen blivit av med sina tyngre vapen för att de ”riktigt stridande förbanden”² behövde dem, nådde vallonernas moral botten.

      I en rapport från 17. Armee förklarades att ”vi har en del bekymmer med den vallonska bataljonen. Bataljonens medlemmar har lämnat klagomål till OWK om att de behandlats orättvist inom vårt kommando, medan IV. Kåren rapporterar att bataljonens uppförande och brist på samarbete gränsar till förräderi. Den enda användning vi kan ha av dem är att förflytta dem till de bakre regionerna av LII. Kåren.”³

För att försöka råda bot på problemen ersattes dess befälhavare Major Georges Jacobs i slutet av 1941 med Hauptmann Pierre Pauly, och ställdes under 101. Jäger-Division. Tisammans med enheter ur Infanterie-Regiment 369, sattes den senare in för att rensa delar av Samaraflodens södra strand från partisaner och kringrända sovjetiska soldater.
     Det kraftigt försämrade militära läget på Östfronten, där den sovjetiska vinteroffensiven rivit upp stora hål i den tyska frontlinjen, gjorde att tyskarna nu blev tvingade att kasta in allt de hade för att försöka täppa till de värsta luckorna. Den belgiska bataljonen hade vid det här laget reducerats till att bestå av knappt 300 man, och införlivades därför i januari 1942 i Kampfgruppe Tröger. I februari 1942 ställdes den under 100. Leichte-Division, och sattes in för att försvara Gromowaja-Balak, där de efter hårda strider och svåra förluster kunde slå tillbaka de angripande sovjetiska soldaterna och äntligen vinna tyskarnas respekt. Den svårt sargade bataljonen drogs efter detta tillbaka, och i mars anlände så de första och mycket efterlängtade förstärkningarna från Belgien.

      Trots alla dessa umbäranden, fortsatte de interna striderna om vilket parti som skulle ha de ledande posterna in bataljonen. Många av belgarna vände sig emot den ställning som Rexisterna fått, och att bataljonen i stora drag kontrollerades av dess partiledare Léon Degrelle, som av oro för att kontrollen över partiet skulle glida honom ur händerna, anmält sig som frivillig. Eftersom han inte gjort belgisk militärtjänst, avstod han från en automatisk befordran till Leutnant, utan inledde sin tjänstgöring inom bataljonen som mening. Vid det här laget hade han dock befordrats, och såg nu till att Hauptmann Pauly ersattes av Hauptmann Georg Tchekhoff.

Efter att bataljonen vilat upp sig och bedrivit säkringsaktioner bakom den tyska fronten, ställdes den under 97. Jäger-Division, och sattes in i den tyska sommaroffensiven i Kaukasus. Den nyttjades dock sparsamt, och dess kanske främsta insats under kampanjen, var en 800 km lång marsch som den 13 augusti 1942 avslutades i Majkop. Trots att den alltså nyttjats sparsamt, hade den lidit svåra förluster på grund av sjukdomar och skador, och den starkt reducerade bataljonen sattes under sensommaren in i striderna om Tjerkakow. Efter att ha medverkat i några mindre skärmytslingar vid fronten, beslöt tyskarna nu för att dra tillbaka den kraftigt försvagade bataljonen från fronten den 11 november 1942.
Förmodligen hade tyskarna tappat den lilla tilltro man hade på vallonerna, och man valde därför att låta större delen av bataljonens manskap återvända till Belgien.

     Tillbaka i Belgien började Degrelle nu att omorganisera bataljonen och rensa ut personer som ansågs som opålitliga, och ersätta dessa med frivilliga från hans eget parti. Efter långa förhandlingar med bland annat Reichsführer-SS Heinrich Himmler, godkändes till slut hans förfrågan i juni 1943 om att flytta över bataljonen till Waffen-SS och bytte då beteckning till SS-Sturmbrigade Wallonien.

Befälhavare

Major George Jacobs (8 augusti 1941 – 30 december 1941)

Hauptmann Pierre Pauly (1 januari 1942 – 1 april 1942)
Hauptmann Georges Tchekhoff (1 april 1942 – 6 juni 1942)
Oberleutnant Lucien Lippert (6 juni 1942 – 1 juni 1943)

Namnhistoria

Corps Franc Wallonie – förbandets ursprungliga namn, och hänvisade till en Freikorps som tjänstgjorde i Baltikum efter det första världskriget.

Légion Belge Wallonie – användes endast under en kort period, och var tänkt att frammana bilden av ett enat Belgien, som motsats till de separatistiska flamländska frivilliga.
Légion Wallonie – det slutgiltiga namnet
Wallonische-Infanterie Bataillon 373 – Wehrmachts formella namn på bataljonen.

Numerär styrka	Officerare	Legionärer
Datum
augusti 1941	20	850
oktober 1941	6	776
1 januari 1942	?	Ca 600
mitten av januari 1942	?	320
juni 1942	?	850
13 augusti 1942	?	450

Källor:
Chris Bishop: Hitlers utländska divisioner, utländska frivilliga i Waffen-SS 1940-1945; SMB 2007
Eddy de Bruyne & Marc Rikemenspoel: For Rex and for Belgium, Lén Degrelle and Wallon Political & Military Collaboration 1940-1945; Helion & Company 2004
Carlos Caballero Jurado: Foreign Volunteers of the Wehrmacht 1941-45; Osprey Publishing 1999
Brian L. Davis: Flags of the Third Reich 2: Waffen-SS; Osprey Publishing 1994

David Littlejohn: Foreign Legions of the Third Reich (2); James Bender Publishing 1987

1Folkets försvarskår

2Bishop, Chris Hitlers utländska... SMB 2007, sid 33

3Ibd, sid 33-35

schwere Panzer-Abteilung 424

En av bataljonens utslagna Königstiger i Lisow i januari 1945.

Schwere Panzer-Abteilung 424 bildades den 21 december 1944 runt resterna av den upplösta schwere Panzer-Abteilung 501, samt elva Tiger I från schwere Panzer-Abteilung 509 och under befäl av den tidigare befälhavaren Major Saemisch för den upplösta bataljonen. Det råder lite delade meningar om bataljonens styrka, men den 21 december 1944 ska den ha haft 54 stycken Tiger I (varav två ska varit i behov av reparation) och 28 Tiger II, medan det i andra källor framkommer att bataljonen hade 45 Tiger II plus de elva man fått från schwere Panzer-Abteilung 501.
Bataljonen flyttades till Östfronten, där den ställdes under XXIV. Panzekorps, och sattes i början av året in i en större sammandrabbning med den sovjetiska 61. pansarbrigaden och 10. gardesstridsvagnskåren i närheten av Lisow. Efter att marskalk Konevs styrkor brutit igenom de tyska linjerna runt brohuvudet vid Baranov den 12 januari 1945, kunde till slut 168. Infanterie-Division, schwere Panzer-Abteilung 424 och hastigt ihoprafsade tyska reservenheter få stopp på Lelushekos 4. stridsvagnsarmés framryckning. Dagen efter inledde XXIV. Panzerkorps en motoffensiv för att försöka stabilisera fronten, och schwere Panzer-Abteilung 424 fick i uppgift att återerövra det polska samhället Lisow, som var ockuperat av den sovjetiska 61. gardespansarbrigaden, vilken bestod av 65 T-34/85, ett fåtal JS-2 från det 72. tunga gardespansarregementet och ett okänt antal ZIS-3 pansarvärnsvagnar. Angreppet inleddes med att Tiger #323 intog en intilliggande bro, och på så sätt gav de tyska styrkorna möjlighet att avancera mot samhället.

Efter att bron säkrats, stötte nu det första kompaniet fram på vänsterflanken, medan det tredje kompaniet avancerade fram på högerflanken med bataljonens andra kompani tätt bakom sig. Under framryckningen körde flertalet stridsvagnar snabbt fast i den sumpiga terrängen, och strax söder om Lisow förlorade Tiger #111 (under befäl av Leutnant Oberbacht) båda sina drivband, men kunde trots detta förstöra tjugo sovjetiska stridsvagnar. De tyska stridsvagnarna fortsatte sin framryckning, och på högerflanken slog det andra kompaniet ut sju sovjetiska stridsvagnar, samtidigt styrkan successivt försvagades av de opålitliga stridsvagnarna. Både Tiger #202 och #221 tvingades avbryta framryckningen på grund av mekaniska fel, medan Tiger #334 stannade när dess drivaxel helt plötsligt gick sönder. Trots dessa missöden kunde kompaniet ändå till slut nå fram till samhället, bara för att mötes av ett stort antal välplacerade sovjetiska pansarvärnskanoner, som satte stopp för vidare avancemang. Under de hårda och intensiva striderna om det polska samhället, dödades Major Saemisch när hans befälsvagn slogs ut, och till slut tvingades de tyska styrkorna, efter att ha lidit svåra förluster dra sig tillbaka och avbryta offensiven. Slaget blev kostsamt för bataljonen som i stort sett förlorade alla sina stridsvagnar under anfallet, och även om man kunde bärga ett par vagnar efteråt, var förlusterna oersättliga.

Det som var kvar av bataljonen upplöstes i februari 1945, och resterna av den användes för att sätta upp schwere Panzer-Abteilung 512.

Heeres-Gebirgsjäger-Bataillon 202

Gebirgsjäger under slutet av kriget

 

Bataljonen bildades den 9 oktober 1944 i Wehrkreis XVIII i Österrike, och bestod av sårade soldater från Östfronten och unga rekryter från Wehrkreis XVIII. På grund det akuta läget på Västfronten, och behovet av att snabbt sätta upp en bergsjägarenhet för att sättas in i försöken att hejda de Allierades framryckning i den kuperade terrängen runt Vogeserna, beslöt man sig för att endast sätta upp en bataljon istället för ett regemente. Efter att ha hastigt avslutat sin träning och utrustats, skickades bataljonen från Österrike till Västfronten för att förstärka 19. Armee, som skyndsamt retirerade mot säkerheten bakom Rhen. Strax efter att bataljonen anlänt till fronten, råkade den under slutet av oktober 1944 ut för en av de mest underliga händelserna under hela kampanjen i Voges, när den och en amerikansk enhet blev kringrända samtidigt på samma frontavsnitt.

 

I samband med ett hastigt och oväntat tyskt motangrepp, hade den första bataljonen från 141. infanteriregemetet, ”Alamo-Regiment” från den amerikanska 36. infanteridivisionen blivit avskuren. Under nästan sex dagar hade de amerikanska styrkorna utan några framgångar försökt undsätta sina landsmän, som nu led brist på mat, vatten, ammunition och sjukvårdsmaterial. I ett sista försök att undsätta den hårt trängda bataljonen från Texas, vände man sig till Nisei, de japansk-amerikanska soldaterna i ”Go for broke”, eller det 442. regementet.

Samtidigt som de amerikanska trupperna blev avskurna, sattes Heeres-Gebirgsjäger-Bataillon 202 in vid fronten utan tillräckliga förberedelser och blev föga förvånande avskurna. Likt de amerikanska försöken, var de tyska försöken att undsätta bataljonen misslyckade och nu föll det på dess systerbataljon Heeres-Gebirgsjäger-Bataillon 201 att undsätta dem. Men på grund av den oländiga terrängen och det bedrövliga vädret, hade både de amerikanska och tyska styrkorna svårt att lokalisera sina kringrända enheter. För många verkade det nästan som om skogen svalt de båda förbanden, vilket ytterligare förvärrade situationen.

Under några hårda och förvirrade strider, lyckades båda sidor till slut få kontakt med sina kringrända enheter och påbörja reträtten. Båda sidor led svåra förluster, och för de amerikanska trupperna var striderna några av de blodigaste under hela kriget, med över 400 dödade och skadade Nisei för att försöka bistå de runt 230 kvarvarande texasborna. Situationen för tyskarna, som fått i order om att hålla sina ställningar till sista man, var likvärdig, och endast de sorgliga resterna av bataljonen kunde undsättas av Heeres-Gebirgsjäger-Bataillon 201 som led svåra förluster under försöken. De få som överlevt och ansågs stridsdugliga, sattes nu in för att täcka den fortsatta reträtten mot Rhen.

Bataljonen upplöstes i januari 1945, och dess manskap införlivades i 388. Infanterie-Division.

NSBO, den nazistiska fackföreningen



NSBO-möte

Nationalsozialistische Betreibzellenorganisation (NSBO) bildades formellt den 15 januari 1933, men kunde spåra sitt ursprung längre tillbaka. Under slutet av 1920-talet i Berlin hade partimedlemmar och sympatisörer på en rad fabriker börjat organisera arbetsplatsgrupper, och 1928 bildade Johannes Engel NS Wählerschaft på Knorr Bäkefabriken i Berlin. Efter att organisationen bytt namn till NS Arbeiterkampbund, förslog Gauorganisationsleiter Reinhold Muchow att fler sådana grupper, eller Zellen, skulle bildas. För att organisera dessa Zellen, satte Muchow tillsammans med Engel upp ett Sekratariat für Arbeiterangelegenheite ör att övervaka, och i maj 1930 bildades Gaubetriebeszellenabteilung i Berlin med de båda som dess ledare. Sporrade av utvecklingen i Berlin, började nu liknande grupper bildas runt om i Tyskland, och den 15 januari 1930 bildades Reichsberiebzellenabteilung (RB), vilken den 8 mars 1931 bytte namn till NSBO.

Trots en massiv kampanj under stridsropet ”Hinen in die Betriebe!”¹, och att man medverkade i en rad strejker, som transportstrejken i Berlin. Hade den nya organisationen svårt att få någon större genomslagskraft bland de tyska arbetarna, som istället föredrog de katolska eller socialistiska fackföreningarna, och hade i slutet av 1931 bara runt 30.000 medlemmar i hela Tyskland.

    Dagen efter 1 maj 1933 tillkännagav Führer der DAF Robert Ley att alla tyska fackföreningar nu var upplösta, och att DAF skulle ta över ansvaret för NSBO. Detta inledde en bitter intern konflikt mellan Ley, som var lojal till Hitler och delar av den gamla ledningen från NSBO, som sympatiserade med partiets vänsterfalang. Konflikten skärptes ytterligare av att delar av NSBO såg sig själva slåss för arbetarna, mot kapitalet.
     Allt eftersom de radikala elementen ur NSBO rensades ut, förlorade organisationen allt mer och mer inflytande. Spiken i kistan för NSBO som en självständig organisation blev ”de långa knivarnas natt”, då partiets vänsterfalang krossades, och flertalet ledare inom NSBO greps.

Efter dess utrensningarna tynade NSBO successivt bort, och 1935 införlivades det som var kvar av de med DAF.

1In i fabrikerna.