Unternehmen Greif, en bakgrund



StuG från Kampfgruppe Y med amerikanska markeringar som övergivits av sin tyska besättning

Panzer-Brigade 150 (eller 150. SS-Panzer-Brigade) bildades under hösten 1944, efter att Adolf Hitler kallat till sig Otto Skorzeny till Rastenberg den 22 oktober 1944. Under detta möte förklarade Hitler för honom om den planerade operationen i Ardennerna, och de förberedelser som gjorts.

”Han berättade om de ofantliga mängder material som lagts undan inför den stundande offensiven, och jag vill minnas att han uppgav att vi skulle ha 6.000 artilleripjäser i Ardennerna, samt att Luftwaffe skulle ha upp emot 2.000 flygplan, varav större delen skulle utgöras av de nya jetversionerna. Han förklarade sedan att att jag [Skorzeny, min anm.], skulle leda en pansarbrigad, speciellt avsedd för att erövra och hålla ett antal broar över floden Meuse”.¹

Eftersom det var tänkt att stora delar av brigaden skulle infiltrera de amerikanska linjerna, skulle den vara utrustad med amerikansk utrustning och bestå av soldater som talade flytande amerikanska eller engelska. Eftersom det inte fanns några som helst förberedelser, och att det dessutom var brådskan att påbörja arbetet med att sätta upp brigaden inför den kommande offensiven i Ardennerna, skred Skorzeny och hans stab tillverket. Det skulle dock snabbt visa sig att Hitlers högflygande planer för brigaden inte gick att realisera, och av den planerade styrkan på 3.300 man, infann sig runt 2.500, varav 1.000 från Heer, 500 från Waffen-SS, 800 från Luftwaffe och 200 från Kriegsmarine.
Inte heller löftena om att manskapet skulle tala flytande engelska gick att uppfylla, och en stor del av det tilldelade manskapet kunde överhuvudtaget inte tala engelska. Det visade sig att engelsktalande personal inte var det enda problemet man hade, det visade sig snabbt att planerna att utrusta brigaden med Allierad utrustning inte skulle gå att genomföra. Inte nog med att det förmodligen saknades tillräckligt med utrustning, många av de tyska förband som använde sig av erövrade fordon och utrustning var högst ovillig att lämna ifrån sig dessa.

     De fordon som slutligen nådde fram till brigaden, var ofta i så dåligt skick att de inte gick att använda, utan fick kanibaliseras på reservdelar. Detta gällde de båda Shermanstridsvagnar som anlänt, vilka så dåligt skick att de omgående skrotades. Det var dock inte enbart fordonen som visade sig omöjliga att använda, de flesta handeldvapen som anlände var trasiga eller defekta, och man led en skriande brist på uniformer och hjälmar. Ironiskt nog hade man visserligen fått en stor sändning amerikanska uniformer, men vid en närmare granskning, så utgjordes större delen av dessa av sommarversionen.

Det stod således snabbt klart att Hitler storstilade plan inte skulle gå att genomföra, och att det nu handlade om att försöka rädda vad som räddas kunde. Efter att man gått igenom manskapets kunskaper i engelska, samlades de som ansågs ha tillräckligt goda kunskaper för att hjälpligt kunna passera som Allierad soldat. Större delen av dessa utgjordes antingen av personal från Kriegsmarine, eller före detta matroser i den tyska handelsflottan, och var att nu låta dessa agera förtrupp och bereda vägen för resten av brigaden. Under kodnamnet Einheit Stielau, satte arbetet igång, men stötte nästan omedelbart på patrull. Få eller inga av manskapet i enheten hade några som helst erfarenheter av liknande uppgifter, och man var därför tvingade att börja utbilda dessa i att använda sig av radiosändare, sprängmedel och liknande uppgifter. För att försöka underlätta för manskapet att få träna sin engelska, men även att få möjlighet att lära sig nya slanguttryck och få nyheteter om olika sporthändelser, skickades delar av manskapet fångläger med amerikanska krigsfångar.
    Detta till trots visade sig att man fortfarande led akut brist på utrustning, vapen och personer som talade tillräckligt bra engelska.

Resten av brigaden organiserades nu i två bataljoner, och på grunden av bristen på Allierad utrustning, valde man istället att använda sig av tyskt material. Det var sedan tänkt att de tyska stridsvagnar som man till slut utrustats med, skulle maskeras om för att, under rätt förhållanden kunna tas för amerikanska. Bland annat byggdes brigadens PzKpfw IV Panther om till den amerikanska pansarvärnsvagnen M 10 genom att befälhavarens kupol på tornet togs bort, och att man monterade fast stålplåtar på karossen och tornet. Dessa målades sedan olivgröna, och fick amerikanska identifikationsmärken. För att undvika att de modifierade stridsvagnarna skulle beskjutas av tyska styrkor styrkor, målades tyska identifikationsmärken på deras bakre delar, och besättningen var beordrad att hålla kanonen i ett klockan-nio-läge.

      Det visade sig dock snabbt att inte ens dessa åtgärder räckte, och att de två bataljonerna var både underbemannade och saknade tyngre utrustning. Man tvingades därför återigen genomföra ytterligare omorganisering av styrkorna.

Brigaden delades nu in i tre kampfgruppen, vilka ställdes under officerare som lånats in till brigaden just för detta syfte. De tre stridsgrupperna var:

• Kampfgruppe X
• Kampfgruppe Y
• Kampfgruppe Z

Varje Kampfgruppe bestod av en stab, tre infanterikompanier, två pansarskyttekompanier, två pansarvärnsplutoner, två granatkastarplutoner, en ingenjörspluton, en signalistpluton och en verkstadsenhet. Vid sidan av detta hade både Kampfgruppe X och Kampfgruppe Y ett pansarkompani, där bestod av fem PzKpfw VI och av fem StuG.
     Efter att brigaden lämnat Truppübungsplatz Grafenwöhr, började de första enheterna anlända till sin uppsamlingspunkt utanför Münsterreifel den 14 december 1944. Efter att hela brigaden samlats, påbörjade man den 16 december sin marsch mot sina startpositioner, varifrån det var tänkt att man skulle rycka fram mot broarna vid Arna, Engis och Huy.
    Men innan man ens nått sina startpositioner, fastnade man i de massiva köer som skapats på grund av avsaknaden av farbara vägar i Ardennern. Situationen förbättrades inte heller av att befälhavaren för Kampfgruppe X dödades när han befälsbil körde över en mina. Kraftigt försenade och utan några som helst chanser att nå sina mål, beslöt man sig för att den 17 december ställa in hela operationen. Istället beslöt man sig för att sätta in brigaden som ett normalt förband, och fick i uppgift att inta vägkorsningen vid Malmedy.
    Enligt de uppgifter från några tyska soldater som lyckats infiltrera de amerikanska linjerna, bestod den försvaret av Malmédy det amerikanska 120. infanteriregementet, delar av 99. infanteriregementet och 120. ingenjörsregemtet. Runt det belgiska samhället hade minor placerats ut, samtidigt som samhällets järnvägsviadukt, hade försåtminerats.

På eftermiddagen den 20 december hade Kampfgruppe X och Kampfgruppe Y slutligen nått fram till sina nya startpositioner utanför Ligneuville, medan Kampfgruppe Z fortfarande satt fast i de massiva trafikstockningarna. Eftersom Skorzeny saknade eget artilleri, förlitade sig man sig på överraskningseffekten.

    Tanken var att Kampfgruppe Y anfalla samhället från öster, medan Kampfgruppe X skulle falla in i samhället västerifrån. Eftersom hela angreppet byggde på att de amerikanska försvararna hölls okunniga om de tyska planerna, var det av största vikt att de tyska styrkorna inte upptäcktes. Vad man dock inte kände till var att de amerikanska trupperna redan under kvällen fått kännedom om anfallet, antingen från en desertör eller fånge, uppgifterna går lite isär.
    Tidigt på morgonen den 21 december inledde så Kampfgruppe Y anfallet, vilken möttes omgående av en massiv artilleribeskjutning och direkt körde fast i de amerikanska försvarsställningarna. Inte heller Kampfgruppe X hade någon större framgång, och körde även dessa fast utanför de amerikanska försvarsställningarna, och tvingades efter att man förlorat flera stridsvagnar dra sig tillbaka. Efter att Skorzeny skadats av granatsplitter, avbröt de utbrända tyska trupperna i brigaden sina vidare försök att inta samhället.
Brigaden avlöstes den 28 december av manskap från 18. Volksgrenadier-Division, och efter att den återvänt till Truppenübungsplatz Grafenwöhr, började den upplösas, ett arbete som var slutfört den 23 januari 1945.

Einheit Stielaus öde

Av de runt 40 man som under kodnamnet Unternehmen Grief, som lyckades infiltrera de amerikanska linjerna, greps arton stycken av amerikanska trupper. Även om deras syfte att försöka erövra broarna över Meuse misslyckades, så går det inte underskatta deras inverkan på de amerikanska truppernas moral. Vid sidan av den osäkerhet som spreds bland de amerikanska trupperna, florerade även rykten om att hela tyska förband var förklädda och hade infiltrerat de amerikanska försvarslinjerna. Förmodligen späddes dessa rykten på av att många tyska soldater, på grund av den akuta bristen på tysk utrustning, försett sig med amerikanskt material i samband med att man erövrade amerikanska depåer.

De arton tyska soldater som greps dömdes av en amerikansk krigsrätt, och avrättades i Henri-Chapelle eller Huy.

Efter kriget åtalade Skorzeny för brigadens agerande under Ardenneroffensiven, men frikändes, och förmodligen kommer jag återvända till denne man som senare förklarade sig vara "det Tredje Rikets farligaste man", men som när man börjar granska honom inte riktigt lever upp till sin egen hybris.

Befälhavare
Oberstleutnant Wulf	(? 1944 – 14 december 1944)
SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny	(14 december 1944 – januari 1945)

Noter:

1Jean Paul Pollard:

Ardennes 1944, Pieper and Skorzeny; Osprey Publishing 1988, s 3