När Skandinavien koloniserade Grönland

 

1410 lämnar ett isländskt skepp den grönländska Herjolfsnes, och kunde skeppet som lämnat Island 1406, och kommit ur kurs och hamnat på Grönland, nu börja resan hemåt. Tillbaka på Island, kunde besättningen berätta om ett bröllop Torstein Olafsson och Sigrid Björnsdottir 1408 i Hvalsey, och den storslagna fest som sedan följde. Men hade även andra, mer oroväckande nyheter, som och hur man bevittnat när en viss Kolgrim, om anklagats för att ha använt svartkonst för att förföra Torgrim Sölvesons dotter Steinunn, som sedan ska ha blivit galen på kuppen. Vad varken åhörarna eller besättningsmännen vet om, är att detta är det sista vi med säkerhet vet om den skandinaviska kolonin på Grönland. Även om det finns obekräftade besök och sporadiska observationer, var det oklart var ön för det första låg, och vad som hänt skandinaverna. Den första frågan kunde besvaras i slutet av 1500-talet, när engelsmannen John Davis utforskade delar av den grönländska kusten. Flera nya expeditioner gjordes, men förutom några enigmatiska och sedan länge övergivna ruiner, fanns inget kvar av de skandinaver som bosatt sig på ön.

Teorierna om vad som hänt på Grönland var många, och rörde sig ifrån åtminstone troliga alternativ som att hela kolonin utplånats av pesten, eller att inuiterna slagit ihjäl alla männen och tagit kvinnorna och barnen som slavar. Till mer fantasifulla som att kolonisatörerna återgått till sin gamla tro och således bestraffats av Gud, eller att alla seglat iväg till Vinland. Under årens lopp har dessa teorier stötts och blötts, och medan vissa avfärdats, har andra tillkommit. Dock kvarstår problemet att man fortfarande inte fullt ut kan förklara varför kolonin helt plötsligt upphörde, och framförallt inte kan förklara vart skandinaverna sedan tog vägen.

Jag har tänkt att i ett par inlägg, berätta historien om vikingarnas kolonisering av Grönland, deras besök i Nordamerika samt dess nedgång. Serien avslutats med en debatt om vad som kunde ha orsakat kolonins undergång, och varför kolonin förmodligen inte var livsduglig.

Ett något anakronistiskt träsnitt på Erik Röde av Arngrímur Jónssons ifrån Gronlandia

Upptäckten av Grönland och Erik Röde

Grönland är i mångt och mycket intimt förknippad med Erik Röde, denne färgstarka personlighet som personligen ledde koloniseringen av ön och även gav den dess – i våra ögon kanske något motsägelsefulla – namn. Han var dock inte den förste att upptäcka ön, utan denna ära går istället till Gunnbjörn Ulfsson, som i början av 900-talet kommit ur kurs på väg från Norge till Island, och rapporterade att han siktat ett antal okända öar. Under 900-talets andra hälft började så intresset för dessa okända öar öka, förmodligen därför att fler fartyg kom ur kurs och siktade vad man kunde utgå från var någon form av landmassa. De första att landstiga ön var de båda islänningarna Snæbjörn Galte och Rolf av Rödenæs, som i början av 970-talet steg i land någonstans utanför Angmagsslik på Grönlands västkust, där man även övervintrade. Dock verkar intresset för att kolonisera denna avlägsna ö, inte varit speciellt stort, men det skulle snart ändras.

Som de flesta personer som utmärkte sig under den så kallade vikingatiden, har Erik Röde nått kultstatus och näst intill blivit odödlig. Han var uppväxt i Jæren i sydvästra Norge under mitten av 900-talet, men tvingades efter ha blivit dömd fredlös för dråp tillsammans med sin far Torvaldsson, lämna Norge. Familjen slog sig ner i Västfjordarna på Island, där Erik Röde nu lyckades med konststycket att på nytt bli dömd fredlös för dråp, och tvingades återigen fly. Med en besättning som förmodligen redan besök Grönland, gav han sig iväg 982 och satte kurs västerut. Han började nu utforskade det främmande landets syd och västkust, där han noterade flertalet skyddade vikar, gräsbeväxta områden och även mindre skogar. Under sin resa påstod han sig funnit spår efter människor, men huruvida detta rörde sig om resterna efter tidigare vikingaexpeditioner eller något annat är oklart. Under denna resa anlade han även gården Brattahlíð (Brattalid) i Eriksfjord, som sedan skulle fungera som Grönlands ”huvudstad”.

Efter tre års exil, återvände han så till Island, där han genast började leta efter personer som var intresserad av att följa med honom tillbaka till detta nya främmande land han kallade Grönland. Orsakerna till namnet är omtvistat, men enligt den så kallade Islendingabok, så var det helt enkelt ett reklamknep, vilken förklarar namnvalet med att”han gav landet namn och kallade det Grönland och sa, att det skulle uppmuntra folk att resa dit, när landet hade ett så gott namn”. En annan, kanske något mer fantasifulla förklaring till valet av namn ger Adam av Bremen, som 1070 skrev ”människorna blir blågröna av det salta havet, och därav har landet sitt namn”.

Oavsett vad, så verkade många islänningar onekligen intresserade av Erik Rödes förslag. Nu var det kanske inte primärt Erik Rödes fagra ord och val av namn på det nya landet som lockade, snarare handlade det om att Island började bli överbefolkad och att många helt enkelt saknade möjlighet att såväl sysselsätta sig som livnära sig.

År 985 lämnade så 25 skepp, fullastade med kolonisatörer, proviant, redskap, boskap och allt annat som man ansåg sig behöva för att grunda en ny koloni.