När Skandinavien koloniserade Grönland, del 4

Grönland och handel

Sitt rykte till trots var den skandinaviska sjöfararna inte enbart pirater och våldsmän, de var också skickliga och eftertraktade handelsmän. Längs de omfattande ryska flodsystemen, hade de svenska vikingarna (de så kallade Rus, varifrån vi får ordet Ryssland) byggt upp ett imponerande handelsnätverk som förband Östersjön med Svarta havet och vidare. I Nordatlanten färdades inte bara massiva vikingaflottor för att förhärja de västeuropeiska kusterna, utan också skandinaviska handelsfartyg som förband Östersjön med västra Medelhavet och Nordafrika. Städer som Bergen, Leeds, Dublin och så vidare, hade blivit viktiga knutpunkter för denna handel och där köpmännen kunde handla med alla de produkter som kom från Östersjön, bärnsten, timmer, fisk, pälsar, kött och slavar. Tillbaka till Östersjön var de skandinaviska knarrarna fullastade med dyrbara tyger, vin och inte minst vapen, detta trots att de europeiska kungamakterna återkommande försökte stoppa denna handel.

Även om Grönland rent geografiskt sett var en avlägsen plats, och från alla synvinklar vid världens ände, var den väl integrerad i denna handel. Från Europa kom alla de produkter som inte kunde produceras på Grönland, och som befolkningen behövde för sin existens, som vissa förnödenheter, järn, timmer och nya boskap. Men bland alla dessa livsnödvändiga föremål, fanns även mer luxuösa föremål som dyrbara tyger, vin, smycken, ädelmetaller och förmodligen också ett och annat dryckesglas. Undersökningar av gravar visar nämligen att befolkningen älskade flärd, och i dem har man funnit rester av dyra tyger, smycken och andra lyxprodukter som kommit långväga. Tillbaka till Europa reste de skandinaviska knarrarna fullastade med sälskinn, torkat kött, rep, ull, fårskinn och inte minst, den produkt som i stora drag utgjorde kolonins verkliga inkomstkälla – valrossbetar.

Betarna från valrossen var kolonins främsta inkomstkälla

Behovet av dessa var enormt i Europa, och dess användningsområden var lika omfattande och sträckte sig från utsmyckningar på böcker och möbler till smycken och så vidare. Även om det bedrevs en viss handel med Afrika via arabiska köpmän, var de afrikanska elfenben både dyra och svåra att komma över. Valrossbetarna blev en fullgod ersättare, och många av de medeltida föremål som vid en snabb blick kan antas vara elfenben, är med största sannolikhet valrossbetar. Den här handeln var mycket lukrativ, vilket onekligen visas av att den så kallade ”korsfarartioende”, som påven tog ut för att bekosta korstågen, togs ut i valrossbetar.

Eftersom Grönland var en så kallad fristat, var det fritt fram för de grönländska köpmännen att handla med vem de ville. Detta förändrades tvärt i och med det avtal som det grönländska tinget 1216 undertecknade med den norske kungen, vilket stipulerade att all handel skulle ske via norska hamnar, främst då Bergen. Vad som orsakade detta och vilka direkta effekter detta fick, är oklart. En orsak som nämnts i sammanhanget är att de grönländska handelsfartygen helt enkelt var i så dåligt skick, och de köpmännen helt enkelt saknade de ekonomiska resurserna att investera i nya fartyg, att denna lösning var ekonomiskt sett fördelaktig. För grönlänningarna innebar kanske också avtalet att nödvändiga transporter säkerställdes, och att man nu kunde förlita sig på att nödvändiga förnödenheter verkligen anlände. Hur bra kontroll den norske kungen verkligen hade över denna handel är oklart, grönlänningarna var skickliga sjömän och det finns förstås inget som säger att de helt slutade sälja till andra än bara Norge.
Men med bara några få inkomstbringande exportprodukter, och stora importbehov var den grönländska ekonomin alltid extremt sårbar. Klimatförändringar, konkurrens och inuiternas ankomst ska bara på några år gör att handeln snart helt och hållet avstannar.

Som vi redan tidigare varit inne på var en av förutsättningarna för kolonins existens den värmebölja som råder under dess tidiga existens. Under 1200-talets början börjar dock klimatet att förändras, det blir kallare och somrarna blir allt kortare, vilket får negativa följder på det begränsade jordbruk som bedrivs, främst för att förse boskapen med vinterbete. Det är dock inte bara jordbruket som påverkas, även handeln påverkas när drivisen går allt längre söderut, och det blir svårare för de sårbara nordiska handelsfartygen att ta sig oskadda till och från Grönland.
Samtidigt har de skandinaviska handelsrutterna tagits över av andra aktörer, i Östersjön dominerar de nordtyska handelshusen, och i Ryssland har de små handelsstationer som svenskarna bildade, utvecklats till stora städer som nu börjar på allvar att utnyttja de enorma resurser som finns i de ryska skogarna. I söder har de arabiska och italienska köpmännen öppnat upp nya handelsrutter, och handeln med elfenben har återigen kommit igång.
Till detta ska också läggas att under slutet av 1200-talet och början av 1300-talet börjar inuiterna anlända till Grönland, något vi får återkomma till senare, men förmodligen påverkade av dessa handeln negativt.

Men det är förmodligen varken Hansan, de norska kraven, konkurrens från Ryssland och Afrika, som blir det berömda spiken i kistan. Istället är den farsot som sprids över stora delar av Europa, och som under 1300-talet lamslår inte bara Europa, utan även Asien, Afrika och Mellersta Östern. Även om det är ytterst tveksamt om digerdöden nådde Grönland, och handeln med övriga Europa fört en tynande tillvaro, att tiden nu runnit ut för kolonin och de skandinaviska bosättarna. Under 1300-talets andra hälft har kontakten med omvärlden nästan helt brutits, inte ens biskoparna kan, eller kanske ska man säga vill, ta sig till Grönland.

Det är under denna period som rykten om sociala problem börjar florera, och på flera håll börjar de skandinaviska kungarna och prästerskapet att undra hur det riktigt står till på Grönland. Det är under denna tid som den svenske Magnus Ladulås beordrar en expedition till ön, dels för att bistå befolkningen, men också för att utröna de allt vildare rykten som nu är i omlopp. Huruvida denna expedition verkligen lämnade Sverige är oklart, förmodligen inte, men det finns antydningar om att representanter för den svenska kungen tog sig till Grönland. Som alltid när det gäller medeltida källor är det dock svårt att avgöra, speciellt som vi tyvärr saknar många av de dokument som förmodligen skulle kunna sprida lite ljus över händelseförloppet.

Oavsett vad så har kontakten med Grönland i stora drag helt upphört i slutet av 1300-talet, den sista nedtecknade händelsen vi känner till är det ovan nämnda bröllopet och avrättningen. Sedan får vi förlita oss på rykten och ekon om enstaka fartyg som trotsat kölden, isen och stormarna för att nå Grönland.