När Skandinavien koloniserade Grönland, del 3

Leiv Eriksson oppdager Amerika av Christian Krogh (1893)

Grönland och Amerika

Erik Röde i all ära, men Grönlands mest kände person är utan tvekan Leif Eriksson, vilket med tanke på hans upptäckt kanske inte så underligt. Han föddes omkring 970 på Island, och tjänstgjorde under en tid som hirdman under den norske kungen Olav Tryggvason, innan han återvände till Grönland för att sprida det kristna budskapet på ön. När han inte sysselsätter sig med att missionera, så intresserar han sig för de rykten som florerar bland många grönlänningar om att man siktat land västerut. I synnerhet verkar han intressera sig för var köpmannen Bjarne Herjolfsson har att berätta, som i mitten av 980-talet hamnade ur kurs och siktat land. Förmodligen var inte Herjolfsson den ende som kunde berätta liknande berättelser, och likt sin far bestämmer sig nu Leif Eriksson för att ge sig ut på jakt efter nya landområden att kolonisera.

Efter att ha köpt Herjolfssons skepp och förmodligen även hyrt in ett antal av hans gamla sjömän, lämnade han Grönland för att leta rätt på vad köpmannen siktat. Redan efter ett par dagar siktar man land, och går också i land på en öde och stenig strand som han kallar Helluland (Hällandet och förmodas vara Baffin Island. Resan fortsätter efter detta söderut, och återigen siktas land, som den här gången beskrivs som täckt av skog och får namnet Markland eller Labrodorkusten som vi skulle säga. Resan fortsätter ytterligare ett par dagar tills man återigen gör ett strandhugg, den här gången på en plats som Leif Eriksson ger namnet Vinland (som tidigare ansågs hänvisa till de vinrankor som växte vilt där, men på senare år har forskarna börjat fundera i nya banor, och en ny teori som lanserats är att det helt enkelt är en hänvisning till områdets geografi, och härrör från det protonorska ordet Winju, som betyger äng eller betesmark. Den senare tolkning överrensstämmer på den terräng som omger L'Anse aux Meadows, där man under 1960-talet grävt ut vad man tror är resterna av en av de byggnader som vikingarna anlade i Nordamerika). Här anlägger man en bosättning, som senare får namnet Leifbúdir av besökande grönlänningar, där man övervintrar och reser hem under våren. I samband med hemresan, räddar man också besättningen på ett skepp som förlist, och vilket ger Leif Eriksson hans smeknamn ”Leif den tursamme”.

Rekonstruerat Vikingahus i L'Anse aux Meadows

Väl tillbaka på Grönland väcker förstås uppgifterna om att man verkligen funnit land stor uppståndelse, inte minst på grund av tillgången på timmer och andra viktiga råvaror. Ny resor planeras och genomförs, men vikingarna upptäcker tämligen snabbt att de till skillnad från Grönland, inte är ensamma i det nyupptäckta landet. Man kan förstås utgå från att båda parter blev minst lika förvånande, och ögonblicken när man inser att man inte är ensamma torde otvivelaktigt vara ett av 1000-talets kanske främsta Kodakminne. Kontakten med lokalbefolkningen, som får namnet Skrälingar, som förmodligen från det gammelnorska ordet skrá, som betyder skinn, är inte helt okomplicerat. Inledningsvis verkar både skandinaver och indianerna, vara försiktigt nyfikna på varandra och av allt att döma verkar man bedrivit någon form av handel med dem. Av lite oklara orsaker försämras snabbt relationen, och vikingarnas bosättningar i Vinland angrips av stora grupper indianer och under en attack dödas Leifs bror Thorvald av en grupp ”skrälingar”.

Den försämrade relationen med indianerna och interna konflikter bland de kolonisatörer som lämnat Grönland, gör att man till slut överger sina planer på att kolonisera Vinland. Detta innebär dock inte på något sätt att resorna dit upphör, snarare tvärt om talar källorna om flertalet resor, förmodligen för att fylla på förråden av brännved men även timmerstockar till båtar och husbyggen torde varit tillräckligt eftertraktade för att göra resan till Vinland.

Oavsett vad, så återvände Leif Eriksson till Grönland, där han ersatte sin far och försvinner ur källorna under 1020-talet.

Riktigt hur man ska värdera Leif Erikssons upptäckt är faktiskt lite svårt, rent konkret kan vi konstatera att hans bedrift inte väckte något större nationellt eller internationellt intresse. Nyheten om hans upptäckt spreds bland annat genom Adam av Bremens berättelser från mitten av 1000-talet, men Europa saknade kanske både intresset och förmågan för att riktigt förstå omfattningen av vad Leif Erikssons upptäckt, det fanns dessutom gott om andra konflikter och områden att avyttra övertalig befolkning på.

Det hela blev förstås inte bättre av att försöken att kolonisera Vinland inte blev nämnvärt framgångsrika, delvis på grund av den ansträngda relationen med indianerna, men också därför att Grönland inte hade förmågan att upprätthålla en avlägsen koloni, när man själv led brist på viktiga förnödenheter för sin överlevnad.

Skillnaden är diametral mot hur situationen såg ut nästan 500 år senare, när Christopher Columbus gjorde samma upptäckt. Inte nog med att han hade stöd av centralmakt med såväl vilja som kunnande, men också de ekonomiska, militära och politiska musklerna att bistå honom. Vid ungefär samma tidpunkt när Leif Eriksson gjorde sin upptäckt, var den norske kungen Sven Tveskägg fullt upptagen med att försöka avsätta den anglosaxiske kungen Æthelread ”den villrådige” och bekämpa sina norska meningsmotståndare.

Det var dock först under 1800-talet, när intresset för vikingarna vaknade till liv som Leif Eriksson fick den uppmärksamhet han kanske förtjänade. I synnerhet blev han en förebild för de tiotusentals nordbor, som emigrerat till Nordamerika, och som kanske kände att de saknade någon riktig förebild bland de tidiga kolonisatörerna och upptäckarna. Det skulle dock dröja fram till 1960-talet innan man på allvar faktiskt fick konkreta bevis för att vikingarna verkligen befunnit sig i Nordamerika, när man hittade en västnordisk bosättning av Helge Ingstad på Newfoundlands udde. Sedan dess har fler fynd hittats, och under de senaste åren har historien över de nordiska försöken att kolonisera Nordamerika successivt skrivits om. Sedan den 2 september 1964 uppmärksammas den nordiska invandringen till Nordamerik med ”Leif Erikson day”, som infaller den 9 oktober.

Intresset för de skandinaviska besöken, har också renderat i en uppsjö pseudovetenskapliga teser och rena falsarier. En av de mer kända är den så kallade Kenisingtonstenen, som hittades av den utvandrade svensken Olof Öhman (hemmahörande från Hälsingland) i slutet av 1898 när han rensade sin mark. Fyndet som har varit hett omdebatterat, och vanligtvis avfärdas som falsarium av såväl historiker som arkeologer och runologer, har föga förvånande ett visst stöd bland många pseduohistoriker. På stenen beskrivs hur ett trettiotal skandinaviska upptäcksresande nått centrala Nordamerika i mitten av 1300-talet, och att ett tiotal av dessa sedan dödats av okända angripare. Hur stenen hamnade på Öhmans gård, och vem som ristade runorna är än idag oklart. Även om det finns vissa frågetecken runt själva stenen, så måste jag säga att jag är tämligen övertygad om att det rör sig om ett falsarium.


Den så kallade Kensingtonstenen