7. Flieger-Division

7. Flieger-Divisionbildades den 1 juli 1938, och tog över ansvaret för alla fallskärmstrupper inom Luftwaffe under befäl av den dåvarande Generalmajor Kurt Student, som hade tills den 15 september 1938 att göra den nybildade divisionen stridsberedd. Tanken var nämligen att divisionen under hösten 1938 skulle medverka i Unternehmen”Grüne”,den tyska invasionen av Tjeckoslovakien, där det var tänkt att den skulle släppas bakom de tjeckiska försvarslinjerna. Under den målmedvetna ledningen av Student, sattes arbetet med att göra divisionen redo igång. För förstärka divisionen, införlivades frivilliga från Regiment Feldherrnhalle, vilka var tänkt att landsättas ombord på Junkers Ju 52/3m, efter att fallskärmstrupperna säkrat flygplatserna. Redan den 1 september 1938, kunde en förmodligen stolt Student rapportera att divisionen var stridsberedd, och redo att sättas in i aktiv tjänstgöring.

Divisionens elddop fick dock vänta på sig, efter intensiva diplomatiska förhandlingar, kunde krisen mellan Tjeckoslovakien och Tyskland avvärjas, och den 30 september 1938 undertecknades den så kallade Münchenöverenskommelsen, där Tjeckoslovakien överlämnade Sudetenland till Tyskland och operationen ställdes in.
Under första hälften av 1939 omorganiserades divisionen kraftigt, och redan den 1 januari 1939 förstärktes med den med Fallschirm-Infanterie-Bataillon från Heer, vilken införlivades i divisionen som II./Fallschirm-Jäger-Regiment 1. Divisionen tillfördes även en rad nya enheter, som pansarvärnskanonskompani, ett haubitskompani och så vidare.

Polen, Fall Weiss

I samband med den allmänna tyska mobiliseringen den 26 augusti 1939, förflyttades divisionen från Berlin till Breslau, där den var tänkt att invänta ytterligare order om framtida operationer. Men den snabba tyska framryckningen i Polen gjorde att de första planerade hoppen ställdes in, och istället fick divisionen vänta tills slutet av kampanjen innan den sattes in i mindre operationer, främst för att erövra polska flygplatser och förhindra att högre polska officerare lyckades fly ut ur landet. Dess första förluster i strid skedde den 14 september 1939, när enheter ur II./Regiment 1, drabbade samman med polska styrkor runt Wola-Gulowska.
Efter att kampanjen avslutats, användes divisionen för att antingen bevaka tyska militära installationer som flygfält eller stabshögkvarter och sortera krigsfångar. I mitten av oktober 1939 beordrade divisionen att återvända till Tyskland och förbereda sig inför den kommande invasionen av Frankrike under hösten. Efter att höstoffensiven skjutits upp till våren 1940, spenderade divisionen tiden med övningar inför de kommande prövningarna inför kampanjen i Väst.

Norge och Danmark

Men det blev inte över Västeuropa som manskapet ur 7. Flieger-Division fick sitt elddop, utan istället blev det i samband med Unternehmen”Weserübung” i Norge och Danmark som divisionen fick visa upp sig. Klockan 6.15 den 9 april 1940 landsattes manskap ur I./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 vid bron som förband Falster med Själland. De danska styrkor som satts att försvara bron blev så överraskade att de inte gjorde något motstånd, och bron kunde snabbt erövras.
Övriga insatser under kampanjen i Skandinavien gick inte lika smärtfritt, tät dimma över delar av Skagerrak försvårade för transportflygplanen och deras eskort som i vissa fall fick avbryta och vända hemåt. När väl enheter ur I./Fallschirm-Jäger-Regiment nådde fram till Fornebu utanför den norska huvudstaden, möttes flygplanen inte bara av intensiv beskjutning från luftvärnspjäser runt flygplatsen, utan även av norska jaktflygplan. Under kaoset krockade två av de tyska transportflygplanen, och tre tyska flygplan sköts ned, innan de tyska jaktflygplanen kunde jaga bort de norska Gloster Gladiatorplanen. Detta förhindrade dock inte de norska luftvärnspjäserna, som fortsatte sin beskjutning, först efter att de tyska jaktflygplanen, som nu led brist på bränsle, landat på Fornebu och täckte de tyska Ju 52:orna kunde de tyska styrkorna landsättas. Dessa nåddes nu av nyheten av den tyska flottstyrka, som egentligen var tänkt att inta Oslo, hade hejdats och en improviserad styrka bestående av fallskärmsjägare och infanterister, skyndade sig in till den norska huvudstaden.

Kaoset i Oslofjorden och på Fonebu, hade dock gett den norska regeringen och kungahuset tillräckligt med tid för att fly till Elverum. Under ledning av den tyske flygattachén i Oslo, Hauptmann Eberhard Spiller, tvångskommenderades ett antal bussar för att transportera de tyska fallskärmsjägarna till Elverum innan man kunde fly vidare. Men utanför Elverum körde man in i ett högst improviserat norskt bakhåll, bestående av ett kompani gardesrekryter, män ifrån en lokal skytteklubb och medlemmar ur en gasövningskurs som hölls i närheten. Tyskarna stormade barrikaden, och tvingade norrmännen att dra sig tillbaka in i Midtskogsgården, varifrån man kunde beskjuta tyskarna med sina två vattenkylda kulsprutor. En kaotisk eldstrid inleddes, men till slut valde de tyska styrkorna att avbryta angreppet och dra sig tillbaka. Förlusterna hade varit små, nio norrmän skadades, ett tyskt underbefäl dödades, medan Hauptmann Spiller hade skadats och skulle senare avlida av sina skador.

Även angreppet mot flygplatsen Sola utanför Stavanger, drabbades av en rad motgångar när man körde in i en dimbank och förlorade flera av sina eskortflygplan. Efter att flygplatsen bombats av tyskt bombflyg, svepte de tyska transportflygplanen in över flygplatsen och hittade efter vissa problem en lucka i den låga dimman. De skakade norska försvararna trodde först de återigen skulle bli bombade, och flydde, vilket gav de tyska styrkorna tillräckligt med tid för att utrusta sig och gå till attack. En kort, men intensiv strid följde och de när de tyska bombplanen återvände efter att ha sänkt en norsk jagare, kapitulerade norrmännen.

Fallschirmjäger utanför Fornebu i Norge 1940
Källa: Bundesarchiv/Wikimedia

Alla insatserna var dock inte lika framgångsrika, i ett försök att spärra den viktiga järnvägsknuten vid Dombås och på så sätt spärra den viktiga trafiken mellan Oslo och Trondheim, landsattes ett kompani under befäl av Oberleutnant Herbert Schmidt. Under inflygningen in i Gudbrandsdalen, sköts en Ju 52/3m ner av norska luftvärnspjäser, samtidigt som piloterna hade svårt att avgöra höjden i det snötäckta landskapet. Flertalet vapencontainrar förstördes eller försvann i snön, samtidigt som många av fallskärmsjägarna antingen dödades eller skadades när de landade. Situationen blev inte heller bättre av att de norska försvararna bet ifrån sig rejält. Efter fem dagar strider, och med bara ett trettiotal soldater kvar av de 185 som lämnat flygplatsen, hade Oberleutnant Schmidt som trots att han sårats under det inledande anfallet fortfarande ledde styrkan, inget annat val än att kapitulera. Hans fångenskap skulle dock inte bli långvarig, och han belönades efteråt med Riddarkorset.

I ett försök att undsätta de enheter ur 6. Gebirgs-Division som ringats in i Narvik, och nu var under hårt press från de framryckande Allierade styrkorna. Beslöt man sig för att försöka landsätta enheter ur I./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 för att förstärka de tyska bergsjägarna. Eftersom den närmsta flygplats som tyskarna kunde använda sig av låg i Trondheim, var man tvingade att utrusta de tyska Junkers Ju 52/3m med extra tankar, vilket innebar att de bara kunde ta ett par soldater åt gången. Tillsammans med några gebirgsjäger som fått en snabbkurs i hur man hoppade, släpptes ett antal över de belägrade styrkorna fram till den 29 maj 1940 då situationen förbättrats och de Allierade styrkorna lämnat Norge.

Efter att Norge kapitulerat den 10 juni 1940 embarkerade de kvarvarande fallskärmsjägarna leichte Kreuzer Nürnberg, och återvände till Tyskland.

Fall Gelb

Även om de tyska fallskärmsjägare som medverkat i Unternehmen Weserübung utmärkt sig, så var det under kampanjen i Västeuropa som divisionen skulle få möjligheten att visa sin militära potential, och då i synnerhet i Nederländerna men även för mål i Belgien. Tillsammans med 22. Luftlande-Division hade divisionen fått i uppgift att inta en rad strategiska broar vid Dordrecht, Rotterdam, Moerdijk och längs Diepfloden. Vid sidan av dessa mål, var det även planerat att delar av divisionen skulle inta och säkra flygplatsen vid den nederländska huvudstaden Haag, så att enheter ur 22. Luftlande-Division kunde landsättas för vidare operation runt huvudstaden.
Under morgonen den 10 maj 1940 lämnade de tyska fallskärmsjägarna sina baser, och de första att lämna de tyska transportflygplanen var III./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 under Hauptmann Schultz, som landade utanför Waalhaven. Efter en kort, men intensiv eldstrid mot den förhållandevis stora garnisonen kunde flygplatsen säkras lagom tills att flygplanen med enheter ur 22. Luftlande-Division anlände. Under dagen anlände även Generalmajor Student, som nu satte upp sitt högkvarter vid flygplatsen och så långt hade allt gått enligt planerna.
Även vid Moerdijk hade de tyska fallskärmsjägarna haft framgångar, och tagit de båda broarna över Maas. Problem uppstod dock när det visat sig att de tyska markstyrkorna kört fast, och snart fick manskapet i III./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 inrikta sig på att försvara sina ställningar. Efter att ha hållit broarna i fyra dagar, fick Generalmajor Student till slut nog den 14 maj 1940, och skickade iväg förstärkningar i form av två kompanier, pansarvärnskanoner och artilleripjäser till de strandsatta fallskärmsjägarna. Med hjälp av dessa kunde de hårt pressade fallskärmsjägarna hålla sina ställningar tillräckligt länge, för att den kraftigt försenade SS Leibstandarte Adolf Hitler kunna undsätta dem.
Vid bron vid Dordrecht fick de tysk fallskärmsjägarna vänta in de tyska markstyrkorna, och först efter två dagar kunde enheter ur 8. Armee nå fram till manskapet i I./Fallschim-Jäger-Regiment 1. vilka då förlorat Leutnant von Brandis, befälhavaren för 3. Kompanie och som lett anfallet på flygplatsen i Sola i Norge.

Trots vissa små missöden, hade ändå operationen varit framgångsrik, med ett stort undantag, nämligen försöken att inta Valkenburg. Visserligen hade den första vågen av fallskärmsjägare lyckats inta flygplatsen, men när den andra vågen skulle landa visade det sig att marken var alldeles för mjuk och flygplanen körde fast och blev enkla byten för de nederländska försvararna. Försöken att landa på de två mindre flygfälten Ypenburg och Ockenburg, visade sig inte lyckade då de fallskärmsjägare som skulle säkrat dessa inte anlänt. De desperata piloterna försökte nu landa vart de än kunde, varav vissa på stranden utanför Haag eller på motorvägen mellan Haag och Rotterdam. Området runt Haag var nu fullt av sönderskjutna eller havererade Junkers Ju 52/3m, varav många blockerade vägen för de flygplan som fortfarande var operationsdugliga och nu inte kunde lyfta. Kaoset ledde till att de tyska fallskärmsjägarna blev utspridda och lätta byten för de nederländska soldaterna, försöket att inta Haag avbröts och den nederländska regeringen samt kungahuset kunde fly till Storbritannien.
Samtidigt som detta drama utspelade sig, rasade hårda strider inne i Rotterdam, vilka fick ett abrupt slut när tyska bombflygplan den 14 maj 1940, som inte hörsammat ordern att avbryta operationen då förhandlingar om stadens kapitulation inletts, och bombade den nederländska hamnstaden. Beordrad att övervaka förhandlingarna, tog sig Generalmajor Student till Rotterdam, där han under pågående förhandling träffades i huvudet av en förlupen kula, förmodligen avfyrad av en soldat ur SS-Leibstandarte Adolf Hitler.

Brinnande Junkers Ju 52/3m på flygplatsen Waalhaven

Trots vissa framgångar, fick striderna i Nederländerna en bitter eftersmak. Förlusterna hade varit omfattande, och över 1.200 soldater från de båda divisionerna hade tagits till fånga och transporterats till Storbritannien. Av de 430 Junkers Ju 52/3m som sattes in i operationerna över Nederländerna, hade över 65% förstörts eller fick skrotas då de inte gick att reparera. Siffrorna för de flygplan som medverkat i operationerna runt Valkenburg var ännu högre, där hade man förlorat 90% av flygplanen. Generalfeldmarschall Albert Kesselring, som förde befäl över 2. Luftflotte var rasande, och ansåg att Generalmajor Student dels landsatt sina styrkor alldeles för tidigt, dels blivit alldeles för isolerad vid sin stabspostering i Waalhaven. Men sådan kritik vann lite gehör över den allmänna euforin över framgångarna under kampanjen i Västeuropa, och i synnerhet fallskärmsjägarnas framgångar i Belgien.

Här hade manskapet ur 7. Flieger-Division fått en synnerligen delikat uppgift, nämligen att inta och hålla det belgiska fortet Eben Emael. Fortet som byggts under 1930-talets första hälft, och låg strategiskt placerad mellan floden Maas och Albertkanalen och var tänkt att fungera som låset i den belgiska försvarslinjen mot Tyskland, då den dominerade de kringliggande broarna. För att undvika hamna i samma situation som 1914, då de belgiska befästningarna runt Liege stoppat upp den tyska framryckningen, var det av stor vikt att inta fortet vid Eben Emael omgående. För detta ändamål sattes Sturmabteilung Koch upp, vilken bestod av 11 officerare, 427 män samt 42 piloter för de DFS 230 glidflygplan som skulle användas i operationen. Styrkan var sedan uppdelade i fyra mindre enheter, som fått var sin uppgift att lösa:

• Sturmgruppe Stahl (Stål), skulle erövra bron Veldwezelt
• Sturmgruppe Beton (Betong), skulle erövra bron vid Vroenhoeven
• Sturmgruppe Eisen (Järn), skulle erövra bron vid Kanne
• Sturmgruppe Granit (Granit), skulle erövra fortet vid Eben Emael

Under vintern 1940 övade enheten på de tjeckiska befästningarna i Sudetenland, och man hade även fått tillgång till ritningarna över fortet. Ett av de stora problemen var hur man skulle få glidflygplanen att stanna och inte glida över kanten och ner i Albertkanalen, men detta löstes med att man monterade en metallbit på skenorna som agerade som en plog och grävde ner sig i marken. Det var dock ingen lätt uppgift, inte nog med att garnisonen bestod av över 1000 man, man var riktigt utrustad med såväl kuls, granatkastare och artilleripjäser monterade i massiva kupoler. För att slå dessa var Sturmgruppe Granit utrustad med nya sprängladdningar med riktad sprängverkan, eldkastare, handgranater och kulsprutor. På väg till Belgien råkade en av kablarna till det glidflygplan som transporterade enhetens befälhavare Oberleutnant Witzig, gå av och flygplanet landade i leråker.
Denna fadäs till trots landade enheten planenligt klockan 05.32 och inledde genast arbetet med att slå ut fortets artilleripjäser, och tog sig även in i själva fortet. Här bröt våldsamma strider ut mellan de angripande fallskärmsjägarna och den belgiska garnisonen, som trots sitt numerära överläge inte kunde jaga ut tyskarna. Senare under dagen anslöt Witzig och hans glidflygplan, som man dragit loss och nu landade på taket till fortet. Vid sju-tiden avlöstes slutligen de tröttkörda fallskärmsjägarna, som förlorat sex döda och tjugo skadade under anfallet.
Samtidigt som striderna bröt ut i Eben Emal landade de övriga enheterna, och såväl Sturmgruppe Stahl som SturmgruppeBeton erövrade sina broar, som de sedan höll mot flera belgiska motangrepp innan de kunde undsättas av de framryckande tyska styrkorna. Däremot råkadeSturmgruppe Eisen illa ut, och upptäcktes när de landsattes av garnisonen i Eben Emael, som började beskjuta styrkan som led svåra förluster. Vid sidan av enhetens befälhavare Leutnant Schäfer, dödades tjugoen man och tjugosex skadades. Efter att ha motat flera belgiska motangrepp, undsattes de senare ut natten av de framryckande tyska styrkorna.

Sturmabteilung Koch efter erövringen av Eben Emael

Undernehmen”Seelöwe” och Unternehmen ”Attila”
Divisionen spenderade sedan sommaren 1940 med att förbereda sig på den planerade invasionen av Storbritannien, under vilken det var tänkt att fallskärmsjägarna skulle spela en viktig roll i den inledande fasen. Framgångarna i samband med att stormningen av Eben Emael, gjorde också att Stormabetilung Koch expanderades till regementsstatus under beteckningen Fallschirmjäger-Sturmregiment. Samtidigt innebar de svåra förlusterna divisionen lidit under striderna i Nederländerna, att den var i stort behov av att förstärkas, och arbetet med planeringen av invasionen fick således kombineras med att utbilda nytt manskap.
Enligt de första planerna förUnternehemhen ”Seelöwe”,var det tänkt att man skulle landsätta styrkor utanför Brighton och bakom Dover, för att täcka de styrkor som skulle landsättas via Engelska kanalen. Kritik från bland annat Generalleutnant Richard Putzier, som tagit över under Generalmajor Kurt Students frånvaro, gjorde dock att planerna ändrades och att man nu istället skulle slå ut de brittiska kustartilleribatterierna vid Dover, säkra övergångarna vid Hyth och så vidare. När hela operationen ställdes in på obestämd framtid i oktober 1940, hade börjat se över vilka flygbaser som skulle användas.
I december 1940 fick Generalmajor Kurt Student en förfrågan av Adolf Hitler, om att se över möjligheterna med att landsätta fallskärmsjägare i Toulon, där den franska Medelhavsflottan låg förlagd. Tanken var att förhindra att flottan antingen lämnade hamn eller sänktes av sin egen besättning, och enligt de första planerna i vad som fick beteckningen Unternehmen Attila, skulle man använda sig av samma metod som på Eben Emael. Men med undantag för en stabsofficer skickades iväg för att rekognosera hamnområdet, kom aldrig planerna. Istället riktades nu allas blickar mot Balkan.

Unternehmen Marita
Den 6 april 1940 invaderade tyska styrkor Grekland, och efter att ha slagit sig igenom Metaxaslinjen började det grekiska försvaret falla samman. Den brittisk expeditionskår som skickats till Grekland, blev nu tvingad att retirera för att inte dela det öde som drabbats den grekiska armén vid Epirus som ringats in och tvingats kapitulera. För att försöka förhindra detta, var det nu tänkt att sätta in enheter från 7. Flieger-Division för att stoppa dem. Faktum var att de första enheterna ur divisionen anlänt till regionen redan i slutet av mars 1941, då en Fallschirm-Jäger-Regiment 2 skickats till Plovdiv i Bulgarien för att förbereda sig inför den kommande invasionen av Grekland. Men eftersom den tyska framryckningen nu gick så snabbt, och de mål man haft redan intagits, hade de förblivit overksamma. För att försöka stoppa den brittiska reträtten, och slå ett hårt slag mot de tyska brittiska markstyrkorna i Medelhavet, tänkte man nu försöka inta bron över Korintkanalen.
Den 26 april 1941 landsattes de första enheterna ur II./Fallschirm-Jäger-Regiment 2 på båda sidorna av bron, och precis som man antagit blev de brittiska styrkorna fullständigt överraskade. Dessa hämtade sig snabbt och en våldsam strid inleddes nu om broarna, samtidigt som tyska ingenjörssoldater började att desarmera de sprängladdningar som placerats under bron. Vad som sedan hände är oklart, men på något sätt lyckades ändå britterna att förstöra bron, enligt vissa källor genom att de utlöste sprängladdningarna själva, eller att dessa träffades –på flit eller av en olyckshändelse – av brittiska luftvärnspjäser som besköt de tyska ingenjörssoldaterna. Oavsett vad så lyckades tyskarna, främst tack vare det brohuvud man skapat på andra sidan kanalen, resa en temporär bro över kanalen, och kunde fortsätta framryckningen mot de grekiska hamnar som britterna använde för att evakuera sina trupper till Egypten eller Kreta.

Unternehmen Merkur

Med kampanjen på det grekiska fastlandet avslutad, riktades nu blickarna mot Kreta, dit delar av de brittiska, australiensiska och nya zealändska styrkorna evakuerats. Oroade över att den grekiska ön skulle kunna nyttjas av RAF för att angripa de rumänska oljefälten i Ploesti, beslutade man sig för att Kreta skulle intas. Uppgiften att inta den grekiska ön föll på 7. Flieger-Division, och Generalmajor Kurt Student satte genast igång med arbetet, som dock försvårades av bristen av transportflygplan, men också av problem att transportera all utrustning, förnödenheter och glidflygplan till Grekland då transporterna inför den kommande Unternehmen”Barbarossa”,hade företräde.

En Junkers Ju 52/3m skjuts ned över Kreta

Som om detta inte var nog, försvårades planeringen av operationen av att man hade begränsad kunskap om ön geografi och hur riktigt stora de Allierade styrkorna på ön var. Man led dessutom fortfarande brist på transportflygplan, dels efter striderna i Nederländerna, men också för att många var öronmärkta för att användas under den förestående invasionen av Sovjetunionen. Ett annat problem var de grekiska flygfälten man tänkt använda, inte var anpassade för sådana här operationer, speciellt eftersom deras startbanor inte var asfalterade och dessutom saknade mängder av andra faciliteter. För att ytterligare försvåra det hela, var hela operationen känd för de Allierade, som genom den brittiska signalspaningen inte bara avslöjat själva invasionen, utan även vart de tyska fallskärmsjägarna skulle landsättas.

Inför angreppet mot Kreta den 20 maj 1941, var divisionen uppdelad på följande sätt:

Maleme, 1860 man

två kompanier ur I./Luftlande-Sturm-Regiment 1 (3:e och 4:e)
II./Luftlande-Sturm-Regiment 1

III./Luftlande-Sturm-Regiment 1

IV./Luftlande-Sturm-Regiment 1

3./Fla.MG-Btl

1./Fallsch. Art. Abt. 7

ett Zug/San. Abt. 7
Enheten förstärktes den 21 maj 1941 med två kompanier (5:e och 6:e) från II./Fallschirm-Jäger-Regiment 2

Sudavika, 2460 man
Div. Stab/7. Flieger-Division
två kompanier från I./Luftlande-Sturm-Regiment 1 (1:a och 2:a)
Fallschirm-Jäger-Regiment 3
Fallsch. Pi.Btl. 7
1./Fallsch. San.Abt. 7

Rethymnon, 1380 man

Fallschirm-Jäger-Regiment 2 (minus 5:e och 6:e kompanierna som var vid Maleme)
2./Fallsch. San.Abt. 7
Stab Fallsch. MG-Btl. 7
1./Fallsch. MG-Btl. 7
2./Fallsch. MG-Btl. 7
2./Fallsch. Art.Abt. 7

Heraklion, 2360 man

Fallschirm-Jäger-Regiment 1
1./Fallsch. Art.Btl. 7

Under morgonen den 20 maj 1941 började så de tyska transportflygplanen lämna de grekiska flygfälten, och redan hade problem uppstått. De oasfalterade landningsbanorna täcktes snabbt av ett dammoln som försvårade sikten för de tyska piloterna, vilket försenade flygplanen. Under inflygningen till Kreta, störtade det glidflygplan som transporterade Generalleutnant Wilhelm Süssmann på de grekiska ön Aegina och dödade alla ombord. Detta var kanske en föraning om det kaos, som nu väntade manskapet ur divisionen.
De första enheterna landsattes med glidflygplan utan större problem vid 8-tiden runt Maleme, och lyckades trots att dess båda befälhavarna dödades under striderna, erövra Tavronitsbron samt slå ut de omkringliggande luftvärnspjäserna. Men man var snart involverade i hårda och kostsamma strider mot de nyzeeländska styrkor som höll Höjd 107, samtidigt anlände ny tyska styrkor som landade mitt i en stridszon. De tyska fallskärmsjägarna spreds nu när vinden grep tag om deras fallskärmar, och eftersom man endast bar en pistol och ett par granater, blev de ett lätt byte för de försvarande Allierade soldaterna och en uppretad lokalbefolkning, när de desperat letade efter sina vapencontainrar. Man lyckades dock till slut organisera sig något, och satte nu hård press på nyzeeländarna, vars befälhavare Lieutenant Colonel L.W. Andrew hade svårt att få någon riktig överblick över striderna och förlorade ständigt kontakt med sitt högkvarter. Han tvingades dessutom evakuera sitt stabskvarter, under vilken deras kodbok föll i händerna på tyskarna, det planerade motangreppet man tänkt göra rann ut i sanden när de två stridsvagnar man tänkt använda sig av, fick mekaniska bekymmer och havererade.
Men på andra håll var situationen inte lika ljus, runt Hania hade de tyska piloterna svårt att lokalisera sina landningsplatser och besköts dessutom av brittiska luftvärnspjäser. När man väl lämnat flygplanen, spreds även dessa ut över ett stort område och även om man lyckades slå ut några av de brittiska luftvärnspjäserna, rådde totalt kaos och många soldater dödades eller togs tillfånga. De efterföljande glidflygplanen hade inte heller några större framgångar, och landsattes dessutom på terräng som var direkt olämplig och renderade i såväl skadade flygplan som soldater. Under ledning av Oberst Richard Heidrich lyckades man dock etablera ställningar runt byn Agia, och började nu göra framstötar mot Galatos. I likhet med de nyzeeländska styrkorna runt Höjd 107, rådde det oreda även bland de Allierade styrkorna i området, och försöken att eliminera fickan rann ut i sanden.

Tyska fallskärmsjägare landar på Kreta

Ovetande om det kaos som nu rådde på Kreta, beordrade Generalmajor Kurt Student iväg nästa våg. Denna blev dock kraftigt försenad, dels på grund av att man saknade tankbilar, och därför fick tanka flygplanen med handpumpar, dels därför att dammoln som revs upp när flygplanen antingen landade eller lämnade flygbaserna. Försök att vattna de snustorra landningsbanorna, visade sig fruktlösa och den delikata tidtabell man satt upp sprack. Det blev inte heller bättre av att det grekiska civila telefonnätet man utnyttjade för att samordna de olika flygstyrkorna, var kraftigt underdimensionerat och stördes av grekiska motståndsmän.
När väl den andra vågen kom iväg var den kraftigt försenad, och de styrkor som släpptes över Rethymnon spreds ut över ett stort område. Turligt för dessa trupper var dock de Allierade styrkorna i området även de utspridda, och förlusterna blev därför inte lika kraftiga som på andra håll. Helt smärtfritt gick det dock inte, försöken att inta Rethymnon och den viktiga flygplatsen, fick avbrytas efter att man mött oväntat hårt motstånd av lokala milisenheter bestående av gendarmer och civila. De australiensiska styrkorna började nu också inleda en rad motangrepp, men dessa avbröts efter att en stridsvagn kört ner i en ravin och den andra körde fast i en skreva.
Lika tursamma var inte de tyska styrkor som landsattes över Heraklion, där terrängen visserligen inte var lika kuperad och gjorde det lättare att hitta de livsviktiga vapencontainrarna. Samtidigt innebar terrängen att man knappast kunde räkna med något större skydd, och man led svåra förluster, i synnerhet II./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 som landade rakt i famnen på de Allierade styrkorna. När mörket lade sig, hade visserligen delar av regementet organiserat någon form av ställning, men många soldater var fortfarande utspridda och isolerade i utsatta positioner eller gömde sig i övergivna byggnader.

Natten mellan den 20 och 21 maj 1941, skulle visa sig vara lika kaotisk som under dagen. Medan de utmattade och törstiga tyska fallskärmsjägarna förväntade sig Allierade motreaktioner, rådde ett smärre kaos även bland de Allierade befälhavarna, vilka led brist på kommunikationsutrustning och därför hade svårt att få någon överblick över vad som hände. Man verkar även överskattat de tyska styrkornas numerär, samtidigt som mer eller mindre grundlösa rykten cirkulerade och gjorde det ännu svårare att få någon övergripande överblick även på lokal nivå. Runt Höjd 107, började nu de nyzeeländska soldaterna dra sig tillbaka, något som de utmattade tyska trupperna först inte märkte. Först efter att huvudläkaren för Luftlande-Sturm-Regiment, Dr. Heinrich Neumann, gett sig ut på en rekognosering av höjden, insåg man att de Allierade styrkorna övergivit den och satte snabbt igång att befästa den.

När dagen grydde den 21 maj 1941, hade läget i stora drag inte förändrats. Tyskarna bet sig fast på några få platser, medan de Allierade styrkorna försökte få någon form av överblick över läget. Vid Generalmajor Kurt Students stab i Grekland, var läget ännu mer oklart. Rapporter som kommit under natten var inte uppmuntrande, och för att få klarhet i precis vad som hände på Kreta, skickades en stabsofficer till Maleme ombord på ett Junkers Ju 52/3m. Tillbaka på det grekiska fastlandet kunde han berätta att läget var akut, och att man endast höll delar av flygfältet vid Maleme. Under dagen genomfördes nya landsättningar, med nya förluster som följd, men till slut kunde man säkra flygplatsen vid Maleme.
På andra håll var situationen inte lika fördelaktig, i Fängelsedalen lyckades Luftwaffe förse de tyska fallskärmsjägarna med förnödenheter, och även om man tvingades överge vissa positioner, fortsatte man med sina framstötar. I Rethymnon fick de tyska fallskärmsjägarna överge sina försök att inta Höjd A, och istället inrikta sig på att inta försvarsställningar runt Stavromenos och en intilliggande olivfabrik. Runt Heraklion lyckades man förstärka de hårt pressande manskapet ur Fallschirm-Jäger-Regiment 1, som lidit svåra förluster och fortfarande inte lyckats länka samman med sina isolerade utposter. I en av dessa skedde kanske kampanjens mest underliga händelse, när en pluton under ledning av Leutnant Wolfgang Graf von Blücher, fann sig fångad av enheter ur ”Black Watch”utanför Heraklion. Enheten led brist på ammunition, och en stor del av manskapet var dessutom skadat. Det var i detta läge, som hans bror Leberecht Graf von Blücher kom ridande på en häst genom kulregnet, med ammunition och andra förnödenheter. Precis när han nådde fram till de tyska ställningarna träffades han, och dödades. Dagen efter dödades även Leutnant Wolfgang Graf von Blücher, medan den tredje brodern, Hans-Joachim Graf von Blücher också dödades på Kreta, även om hans kropp aldrig återfanns. Efter kriget påstår sig lokalbefolkningen ha sett en spökryttare i det här området, vilken de utgick från var en brittisk officer.

Trots divisionens utsatta läge, med många enheter utspridda över ett stort område och där många led akut brist på ammunition, mat och vatten, var de Allierade motdragen långsamma och illa organiserade. Delvis kan detta förmodligen förklaras av att trupperna var slitna efter debaclet på det grekiska fastlandet, att man var ovana med denna form av krigföring och att många enheter helt eller delvis saknade möjlig att kommunicera med varandra. Först den 22 maj inleder de Allierade styrkorna ett större anfall för att återta flygfältet vid Maleme, men efter att man kört fast, beslutar man sig för att dra tillbaka till mer lättförsvarade linjer. Med detta är de Allierade styrkornas öde beseglat, och det dröjer inte många dagar innan man beslutar sig för att helt evakuera Kreta den 29 maj 1941.

För manskapet i 7. Flieger-Division var slaget om Kreta förödande, av en styrka på runt 22.000 man, förlorade XI. Fliegerkorps 3352 dödade eller saknade, samt över 3400 skadade. När Adolf Hitler presenterades med uppgifterna om förlusterna, konstaterade han att fallskärmsjägarnas tid nu var över. Efter en kortare period som ockupationsstyrka på Kreta, återvände resterna av divisionen till Tyskland i augusti 1941 för att förstärkas.

Östfronten

I september 1941 ansågs divisionen återigen stridsklar och skickades till Östfrontens norra sektor, där den förlades längs Leningradfronten. Här splittrades den ofta upp i mindre enheter, som sattes in på utsatta frontavsnitt för att förstärka andra enheter. I slutet av månaden sattes Fallschirm-Jäger-Regiment 1 och Fallschirm-Jäger-REgiment 3 in för att förstärka fickan runt Nevafloden, och led svåra förluster. I mitten av december 1941 beslöts att divisionen skulle återvända till Tyskland, med undantag för Fallschirm-Jäger-Regiment 2 som förflyttades till den södra sektorn för att förstärka de tyska styrkorna där inför den väntade sovjetiska vinteroffensiven. I mars 1942 förflyttades den tillbaka till den norra sektorn, och stationerades vid Volkhovfronten, innan den i juni 1942 förflyttades till Tyskland för att användas som kader för den nya 2. Fallschirmjäger-Division.
Samtidigt ersattes Fallschirm-Jäger-Regiment 2 med det nybildade Fallschirm-Jäger-Regiment 4, innan den var tänkt att förflyttas till Östfrontens södra sektor inför den tyska sommaroffensiven. Nu blev det inte så, och istället fördes den i september 1942 till Rzhev, och månaden efter till en sektor i närheten av Smolensk. Större delen av vintern 1942-1943, var förhållandevis händelsefattig, då fokus låg på den sektorn och striderna runt Stalingrad och i Kaukasus. Detta lugn, som endast avbröts av patrulluppdrag eller av att mindre enheter sattes in för att bekämpa partisaner, bröts i mars 1943 när sovjetiska styrkor inledde en offensiv i området. Efter hårda strider, under vilka de sovjetiska styrkorna lidit svåra förluster, avbröts offensiven och lugnet återvände till frontavsnittet igen.

I maj 1943 återvände divisionen till Tyskland, där den bytte beteckning till 1. Fallschirmjäger-Division.

Kända krigsbrott

Under invasionen av Kreta avrättades över 100 civila på order av Generaloberst Kurt Student, detta som repressalie för att de påstods varit delaktiga i att mörda och stympa flertalet fallskärmsjägare som fastnat i träd under invasionen. Efter kriget dömdes Student av en brittisk tribunal 1946, men domen revs senare upp.
Den 2 juni 1941 mördades ett sextiotal manliga civila i Kondomari av en enhet under befäl av Oberleutnant Horst Trebes (som dödades under striderna i Normandie 1944), som en repressalie för att tyska styrkor angripits av civila. Kriegsberichter Franz-Peter Weixler som fotograferade händelse, spenderade sedan flera år i fängelse för detta och för att ha hjälp civila att fly undan avrättningen.
Den 3 juni 1941 revs byn Kondomari som repressalie för en påstod attack av civila mot en tysk patrull, och en skylt sattes upp som varnande exempel med texten: Som repressalie för de bestialiska morden på pluton fallskärmsjägare och en halv pluton ingenjörssoldater, i ett bakhåll begånget av beväpnade män och kvinnor, förstördes Kandanos.

Befälhavare

Generaloberst Kurt Student (9 september 1938 – 14 maj 1940)
Generalleutnant Richard Putzier (14 maj 1940 – 21 januari 1941)
Generalleutnant Wilhelm Süssmann (21 januari 1941 – 20 maj 1941)
Generalleutnant Alfred Sturm (20 maj 1941 – 30 maj 1941)
General der Flieger Erich Petersen (1 juni 1941 – 1 augusti 1942)
General der Fallschirmtruppen Richard Heidrich (1 augusti 1942 – 1 maj 1943)

Emblem

Den 19 augusti 1939 fick manskapet i ”Fallschirm-Jäger-Regiment 1”tillåtelse att bära ett ärmelband med texten ”Fallschirm-Jäger Rgt. 1”.

Källor:

Peter D Antill: Crete 1941, Germany's lightning airborne assault; Osprey Publishing 2005
Antony Beevor: Kreta, erövring och motstånd; Historia Media 2004
Douglas C Dildy: Denmark and Norway 1940, Hitler's boldest operation; Osprey Publishing 2007
Simon Dunstan: Fort Eben Emael, the key to Hitler's victory in the West; Osprey Publishing 2005
Chris Ellis: 7^th Flieger Division, Student's Fallschirmjäger Elite; Ian Allen Publishing 2002

Internetsidor:
7. Flieger-Division (Axis History) (Läst 2013-01-15)

1^st Parachute Division (Germany) (Läst 2013-01-15)

9 april 1940 – Blixtanfall mot Norge