När skandinavien koloniserade Grönland, del 2

Livet på Grönland


Av de 25 skeppen som lämnade Island, var det bara 14 som nådde fram till Grönland och de runt 600 personerna som till slut steg i land på Grönland, kunde åtminstone glädja sig över att ha fast mark under fötterna. Erik Röde delade upp landet mellan besättningarna på båtarna, och valde att tillsammans med tio av båtarna bosätta sig i vad som kom att kallas Österbygden (Eystribyggd), medan de kvarvarande fyra båtarna letade sig norrut och grundade Västerbygden (Vestribyggd). 

De tre viktigaste områdena för vikingarna på Grönland.
Källa: Grönlands historia.

Som framgår av den bifogade kartan, så är det inte bara öns namn som är lätt missledande, utan även namnen på bosättningarna leder till viss förvirring, då Österbygden ligger på Grönlands sydvästkust, medan Västerbygden ligger längs nordvästkusten. Senare anlades ytterligare en bosättning mellan Västerbygden och Österbygden, som arkeologerna kallar för ”mellanbygden”, och som idag inte räknas som en separat bosättning, utan en del av Österbygden. Namnvalet och placeringen av bosättningarna skulle senare rendera i en hel del förvirring, och först i slutet av 1880-talet, kunde man slutligen belägga att alla bosättningar låg längs Grönlands västkust.

Detta var dock något som de nyanlända grönlänningarna levde i total okunnighet om, vilka istället snabbt började anpassa landskapet till sina behov. De fåtaliga skogarna höggs ned, marken bröts upp för att odlas, längs de gräsbeväxta kullarna betade får, kor samt getter, och längs kusten jagade man bland annat valross och säl. Även om klimatet var något mildare, något som bekräftas av undersökningar av inlandsisen och fynd av träd, av vilka vissa kunde bli nästan fem meter höga. Detta förklarar varför man överhuvudtaget kunde bosätta sig så här långt norrut, men även för de luttrade islänningarna var det ett hårt liv. Under det korta sommarhalvåret hann knappt säden mogna, vilket primärt användes för att användas som vinterfoder åt boskapen. För att få tag i de värdefulla valrossbetarna, som var högt eftertraktade i övriga Europa, letade sig nordborna till det Nordsetur i norr, och förmodligen även längre norrut. På ön Kingigtorssuaq utanför Upernavik, har man hittat en sten med runor på en ålderdomlig dialekt, som berättar om att de ristades av de tre vikingarna Erling Sigvatsson, Bjarne Thordarson och Einride Oddsson.

Trots detta växte de båda bosättningarna snabbt, och Österbygden hade när den var som störst runt 4.000 invånare, medan Västerbygden kunde skryta med en befolkning på runt 1.000 personer. Detta var således en ansenlig koloni, i synnerhet om man betänker att det idag bor mindre än 60.000 på Grönland. och arkeologerna har identifierat över 600 gårdar från perioden. Att det var ett seriöst försök att etablera en koloni, bekräftas också av det faktum att man redan i början av 1100-talet började utnämna biskopar för Grönland, med säte från och med 1126 i Garðar .

Även om befolkningen i viss utsträckning var självförsörjande, så var kontakten med omvärlden tidigt vital för kolonins fortlevnad. Medan båtarna lämnade Grönland fullastade med valrossbetar, sälskinn och så vidare, anlände de fullastade med järnmalm, timmer, ved och andra produkter som inte kunde tillverkas eller utvinnas på Grönland. Det är förmodligen ur detta avseenden som grönlänningarna senare börjar vända blicken västerut, men mer om det senare.

Grönlands styre och kristnande

Grönland var fram till 1216 en fristat, då man av lite oklara orsaker valde att ställa sig under den norska kungamakten, även om fortfarande fick ha kvar sin egen lag. En inte helt orimlig förklaring till detta är att den grönländska flottan, som inte enbart trafikerade rutterna till Island och Norge, utan även seglade till Vinland, nu blivit så slitna och omöjliga att reparera. En annan bidragande orsak till beslutet kan förstås också bestå i att man inte längre själva förmådde underhålla kolonin med varor, och var i behov av att kunna säkerställa sina leveranser av förnödenheter och varor. Rent konkret innebar beslutet att handeln nu enbart fick ske via Norge, som nu fick tillgång till viktiga och eftertraktade råvaror på den europeiska marknaden. För grönlänningarna innebar dock beslutet inga större ingrepp i övriga frågor, Grönland låg långt bort och de fortsatte förmodligen att leva på samma sätt de gjort tidigare.

Något som däremot förmodligen fick en konkret effekt på samhällslivet på Grönland, var Kristendomens ankomst. Efter att Erik Röde 1003 i sviterna av en epidemi som anlänt året före, tar hans son Leif Eriksson (som vi av försåtliga skäl vi kommer återvända till) över rollen som ledare, Eriksson som spenderat tid vid det norska hovet, återvände till Grönland med uppgift att kristna ön åt den norske kungen. Konverteringen av Grönland till kristendomen verkar visserligen inte skett med tvångskonvertering, och förmodligen levde de båda lärorna parallellt med varandra. Vid 1000-talets slut får man dock utgå från att en majoritet av befolkningen – åtminstone nominellt – var kristna, även om de få källor som ändå finns, antyder om att det länge fanns konflikter mellan de båda och att hedniska traditioner levde kvar, vilket bl.a. berättelsen från 1408 om hur man bevittnat när en häxa brändes.

1112 utses Erik Gnupson till Grönlands första biskop. Efter hans död 1121 i samband med en missionsresa till Vinland, utses Arnold av Lunds ärkebiskop Asker, och under hans ledning inrättas också biskopssätet i Garðar och en katedral tillägnad St. Nickolaus, sjömännens helgon. I likhet med biskopssätet på Island, Isle of Man, Orkneyöarna och Färöarna, var Grönlands biskop under Ärkebiskopen i Nidaros (nuvarande Trondheim). Vid sidan av katedralen, i vilken man hittat kvarlevorna efter en av de grönländska biskoparna, kanske Jón Árnason, har arkeologer identifierat minst fem kyrkor och kloster.

Källan i Garðar.

Som vi ska se var kommunikationerna redan under Grönlands storhetstid, inte speciellt tillförlitliga, och i takt med att vädret försämrades och den minskande handeln med Grönland, blev också övriga kommunikationer lidande. Ett rätt talande sådant exempel är när ärkebiskopen i Nidaros inte hört av den grönländske biskopen Árni på ett tag, så förutsatte han att biskopen avlidit. 1343 utnämdes Jón Skalli till ny biskop, men innan han hann avresa till Garðar, så hörde den förmodade avlidne biskopen av sig och upplyste ärkebiskopen om att han inte alls avlidit och det hela slutade med att Skalli helt enkelt avsade sig sitt ämbete. Árnis efterträdare Alf som biskop för Grönland, blev dock den siste att anlända till ön och efter hans död 1377 (eller 1378) så fortsatte man visserligen utse nya biskopar fram till att handeln med Norge upphörde och biskopsämbetet upphörde.

Detta innebär dock inte att den katolska kyrkans intresse för Grönland försvann, snarare tvärt om. 1448 uppmärksammar Vatikanten det faktum att ingen biskop befunnit sig på ön sedan Alf avled, i ett brev från påve Nikolaus V, uppmanas biskoparna i Skáholt och Hólar att skicka en präst och biskop till Grönland, då påven nåtts av nyheter om att hedningar anlänt och förstört kyrkor. Det verkar dock inte som uppmaningen hörsammats, och 1492 utgå påven Innocens VIII benediktinermunken Martin Knutsson till biskop och genast bege sig till Garðar som enligt påven ”ligger vid världens ände”. Att påven ansåg uppgiften viktig råder ingen tvekan om, då Knutsson inte ens behövde betala för att få tjänsten, något som annars var regel inom den katolska kyrkan.

Nu var det förstås inte enbart omtanke om grönlänningarnas själar, eller rykten om att delar av befolkningen återgått till asagudarna. Det handlade också om att se över den lukrativa handeln med valrossbetar, och att se till att de kyrkliga pålagor som lagts på handeln från Grönland betalades. Huruvida Knutsson avreste till Grönländ är oklart, men förmodligen avstod han. Eftersom ingen vill, eller kan resa till Grönland, slutar man i början av 1500-talet helt och hållet att utse nya biskopar och sätet upplöses.