Glad Midsommar

Glad midsommar önskar jag er alla, och snart är det dags att ta nya tag på bloggen. :)

Litet uppehåll

På grund av fotbolls EM så kommer bloggen inte uppdateras lika frekvent... :)

Angreppet mot Lindisfarne

På himlen jagar de små ulliga molnen varandra, medan vågorna med jämna mellanrum slår upp mot stranden och lämnar efter sig tång och fiskmåsarna skränar. Längs den blåsiga, men vackra stranden, där strandgräset färgar den ljusbruna sanden grön, går en man och blickar ut över havet. Det är vacker dag, solen lyser och det enda av intresse är några segel vid horisonten som närmar sig snabbt.
Mannen kisar med ögonen för att se bättre, men det enda han kan urskilja i soldiset är ett antal skepp som verkar vara på väg mot ön. Intressant, tänker han, och drömmer sig bort i tankar på om det eventuellt är några besökare på väg mot ön. Han fortsätter sin vandring, och vandrar upp på sanddynerna som på sina håll börjat täckas med strandgräs, och blickar ner mot de trähus som utgör ett av norra Europas främsta religiösa centrum – Lindisfarne, eller den ”Heliga ön”. Bildat på order av nordumbriske kungen Oswald, anlade sankt Aidan och munkar från ön Iona på Skottlands västkust, klostret på ön runt år 635. Klostret har på kort tid blivit ett av Europas främsta, och det utan tvekan viktigaste i norra England. I kyrkan ligger Northumbrias skyddshelgon Sankt Cuthbert begravd och i biblioteket återfinns det ökända Lindisfarnegosplen, ett vackert illuminerat manuskript av flera av evangelierna. Mannen blickar tillbaka till havet, seglen verkar ha blivit fler till antalet och han kan med lite fantasi urskilja de avlånga båtar som snabbt närmar sig kusten. En viss olustkänsla sprids genom hans kropp, men den skingras snabbt av det vackra vädret och han blickar åter tillbaka mot klosterbyggnaderna och fortsätter sin vandring. Innan han vandrar ner mot klostret, vänder han återigen tillbaka blickarna ut mot havet, och ser nu ett stort antal båtar som börjar närma sig stranden.
Utan någon större ansträngning kan han urskilja de avlånga båtarna, längs vars sidor färgglada runda sköldar hänger, de färgfyllda ylleseglen och de hedniska drakarna som pryder båtarnas för. Vinden för med sig deras sträva röster, och solen gnistrar på deras vapen och hjälmar som bländar mannen som plötsligt inser att det inte är några köpmän, och att deras ärende inte är fredliga. Lite längre bort ser han hur några av båtarna redan glidit upp på den grunda stranden och dess besättning hoppat ut, och i full stridsmundering snabbt vadar in mot land i bränningarna. Denna skräckinjagande syn paralyserar mannen, som plötsligt hört ett vinande ljud och ett läskigt klafsande ljud, följt av en brännande smärta och hur något varmt strömmar ner över hans sargade ansikte...
När solen sänker sig är det enda som hörs vågornas brus, stönandet och bönerna från de som undvikit att dödas eller tas som slavar och ljudet av brinnande byggnader. Angreppet mot Lindisfarne den 6 juni 793, sände chockvågor över hela det kristna Europa och skulle innebära början på en period som fått namnet ”vikingatiden”.



Denna i många avseenden halvmytiska period, har sedan dess väckt eftervärldens fantasi. Bilden av vikingarna har gått från medeltidens skräckinjagande berättelser om de plundrade och skövlande vikingarna, till 1800-talets nationalromantiska verk om de nobla och – ofta – hornprydda vikingarna. Den senare bilden har dock varit svår att sudda ut, och även om det saknas såväl skriftliga som arkeologiska bevis för att vikingarna överhuvudtaget använde sig av horn på sina hjälmar, så lever bilden kvar i folks medvetande. Det blir väl inte heller bättre av att de hornprydda vikingahjälmarna ofta används i marknadsföringssyften, eller i samband med att idrottsevenemang. Det är dock tveksamt om anglosaxarna uppskattat denna kommers, för dem blev vikingarna ett synnerligen återkommande problem, som skulle dominera landets utveckling under nästan 300 år.

Synen av vikingarnas segel i horisonten satte skräck även i den mest luttrade krigaren, och för de otaliga klostren var deras besök ett straff från Gud. Men som alltid är inte historien svart och vit, många av skandinaverna var inte vikingar eller sysselsatte sig enbart med att angripa kloster och ensliga samhällen längs Europas Atlantkust. Många var troligen handelsmän som utökade sina inkomster från handelsresor, med att plundra och ta slavar för marknaderna i Skandinavien eller Östeuropa. Men det fanns även andra, som överhuvudtaget inte hade några sådana intressen alls, utan sökte någonstans att bosätta sig. Runt om i norra och östra Europa, anlade vikingarna kolonier, vilka sträckte sig från Grönland i väst till Ryssland i öst. Längs de långa och breda floderna i Ryssland, sökte sig vikingar och skandinaviska handelsmän söderut och nådde Svarta havet och slutligen Medelhavet.
Sätten att försöka stoppa vikingarna varierade, och så gjorde även framgångarna. I Frankrike försökte Karl den Simple muta vikingen Rollo, som belägrat Paris, att häva belägringen mot att han fick ansvar för en del av norra Frankrike. Rollo, som bytte namn till Robert, godtog förslaget och slog sig ned i ett område som senare fick namnet Normandie, och vars släktingar skulle skriva det sista kapitlet i sagan om nordmännens inflytande, när Wilhelm Erövraren 1066 besegrade den sista anglosaxiske kungen Harald Godwinson.

I England bosatte sig troligen tusentals skandinaver, och periodvis kontrollerade man också stora delar av landet under det som fick namnet ”Danelagen”. Just de brittiska öarna skulle drabbas hårt, och periodvis tvingades den engelske kungen Ethelred II, betala stora summor pengar till vikingarna för att de skulle lämna landet ifred. När han sedan avled, valdes Knut den Store, som under sin storhetstid även kontrollerade Danmark, Norge och delar av södra Sverige, till kung över England och gifte sig med änkedrottningen Emma av Normandiet.
Detta skulle dock bli höjdpunkten för vikingarnas inflytande i väst, när Knut senare dog utbröt tronstrider mellan hans söner och efter deras död återvände den landsflyktige Edvard till England och valdes som kung. När han sedan dog, utan att såväl fått en ättling som utpekat en arvtagare, utbröt nya tronsstrider och vilka slutade med Wilhelms seger vid Hastings 1066.

Medeltida vampyrer hittade i Bulgarien

Det är svårt att inte fascineras av vampyrer, jag har ju redan skrivit ett blogginlägg om Richard Chase, (Verklighetens Dracula), och hans vanföreställningar. Chase hade fått för sig att han behövde människoblod för att överleva, vilket ledde till en serie makabra mord runt om Sacramento i USA på 1970-talet. Tidningarna fylldes med de skakande berättelserna om hur Chase gått till väga, och skräcken spred sig i staden. För även om vi idag, inte tror på berättelser om vampyrer, varulvar och andra oknytt som tidigare smög runt stughörnen, så fanns det en tid när dessa historier var något man tog på blodigt allvar.

Arkeologer i Bulgarien har nämligen funnit, vad man tror är bevis på just detta. I samband med en utgrävning av ett kloster utanför staden Sozopol vid Svarta Havet, upptäckte man något ovanligt med kvarlevorna i två av gravarna. De hade nämligen utsatts för en ritual, som var tänkt att förhindra att personen skulle återvända från de döda och terrorisera sin omgivning. Genom kvarlevorna hade man nämligen kört en järnpåle genom kropparna, för att på så sätt förhindra att personen gick igen. Gravarna är från medeltiden, men sederna levde kvar långt efteråt.
”Att dessa skelett stacks med stavar visar på seder som var vanliga i vissa bulgariska byar fram det första decenniet av 1900-talet” säger Bozhidar Dimitrov, chef för Bulgariens nationalhistoriska museum.

Enligt Dimitrov är fyndet i sig inget unikt, under de senaste åren har man funnit ett hundratal gravar, där kvarlevorna stuckits med järnstavar för att förhindra att de blev vampyrer. Han fortsätter och förklarar att ”detta troligen var människor som uppfattats som onda, och att man var rädd att de skulle återuppstå som vampyrer efter de dött och fortsätta plåga människor”. Det verkar även också som att många av de misstänkta vampyrerna, var antingen aristokrater eller präster, men att det inte verkar finnas några kvinnliga vampyrer.

Men, i Italien har man funnit just detta. I samband med en utgrävning 2009 av pestgravar från Medeltiden, på ön Lazzaretto Nuovo utanför Venedig, som under Medeltiden användes som karantänstation för sjömän innan de tilläts komma in i staden och sjukhus för personer som smittats. I en av dessa gravar fann man kvarlevorna av en kvinna, som fått en tegelsten instoppad i munnen. Vilket enligt traditionen, skulle förhindra att hon förvandlades till vampyr. Matteo Borrini, forensisk arkeolog vid Universitet i Florens, säger till National Geographic att han ”[...] var lyckligt lottad, och [inte] räknade med att finna en vampyr under sina utgrävningar”.

Men varifrån kommer då dessa rykten om vampyrer, en förklaring kan troligen vara okunskaper om förruttnelseprocesserna. I samband med de återkommande pestepidemierna som drabbade Europa under medeltiden, så tvingades man ofta återanvända gravar. I samband med att man grävde upp dessa var det troligen inte ovanligt att man fann kroppar, som uppvisade tecken som tydde på att personen förvandlats till vampyr. Detta visade sig genom att naglar och hår fortfarande växte, att det rann blod ur kroppsöppningarna eller att det såg ut som om personen ätit upp den slöja som lagts ovanför ansiktet.
För att förhindra att personen, som ibland misstänktes för att vara orsaken till pestutbrottet eller andra olyckor som drabbat samhället, genomfördes ofta en mängd ritualer för att förhindra att personen gick igen.

Källor:
"Vampyrgrav" hittades i Bulgarien
Are you sure digging him up is a good idea? Archaeologists find Bulgarian 'vampires' from Middle Ages with iron rods staked through their chests
"VAMPIRE" PICTURE: Exorcism Skull Found in Italy

Robert Capa och Dagen D

I en av de otaliga LCI (landstigningsfarkoster) som förde de nervösa soldaterna från det 16:e infanteriregementet från 1st Infantry Division ”Big Red One”, till en kuststräcka längs den franska Atlantkusten som fått kodordet Omaha, fanns den ungerskfödde Robert Capa (egentligen Endre Ernö Friedmann). Capa som redan gjort sig ett namn som en berömd krigsfotograf, hade inlett sin karriär i det Spanska inbördeskriget och hade under det andra världskriget följt de amerikanska styrkorna i Stilla Havet och på Sicilien. När transportfarkosterna närmade sig land, måste den visserligen luttrade Capa nog ändå undrat vad han gett sig in i. För de amerikanska styrkorna hade inte brutit igenom de tyska försvarslinjerna, och landstigningszonen låg under hård beskjutning.
När luckorna öppnades strömmade soldaterna ut, samtidigt som Capa, beväpnad med två Contax II kameror, lämnade den relativa tryggheten i farkosterna. Under två timmar sprang Capa runt på stranden och över 100 bilder under tysk beskjutning, efter att han använt upp sina fotorullar såg han en inkommande LCI, och beslöt sig för att det var dags att återvända. Tillbaka i Storbritannien, avreste han snabbt till London för att snabbt få sina bilder framkallade och lämnade in dem den amerikanska tidningen Lifes Londonbyrå. Här skedde nog en av fotohistoriens största tragedier, den blott femtonåriga laboratorieassistent Dennis Baker, som var lika nyfiken som Capa på att se bilderna från landstigningen. Råkade sätta torkaren på för hög värme och smälte negativen i tre och en halv rulle av de fyra rullar Capa lämnat in.
Av 106 kort, överlevde endast elva, av vilka några publicerades i Life-artikeln ”BEACHHEADS OF NORMANDY: The Fateful Battle for Europe is Joined by Sea and Air” den 19 juni 1944. Eftersom en del av bilderna var suddiga, förklarade Life detta med att Capas hand skakat av upphetsning, något han senare ivrigt nekade till. Han använde senare Life:s bildtext ”Slightly out of focus”, som titel på sin biografi över sina erfarenheter under det andra världskriget, och beskriver där utförligt sin erfarenhet av landstigningen i Normandie.

Efter att de amerikanska soldaterna säkrat stranden, återvände Capa och fortsatte sedan att följa i de amerikanska soldaternas fotspår. Efter kriget fortsatte han att arbeta som krigsfotograf, och besökte såväl Sovjetunionen som Israel. I början av 1950-talet övertalades han att resa till Indokina, och den 25 maj 1954 trampande Capa olyckligtvis på en mina. Mannen som myntat termen ”Om din bild inte är tillräckligt bra, då är du inte tillräckligt nära”, och varit närvarande i några av 1900-talets största konflikter, avled...



Källor:
The Magnificent Eleven: The D-Day Photographs of Robert Capa
Robert Capa
Robert Capa
The Magnificient Eleven

Dagen ingen vill ha?

Imorgon är det Sveriges nationaldag, en dag som hos många väcker mer olustkänslor och ångest, än en släktmiddag på julafton. För till skillnad från övriga högtider som firas i Sverige som julafton, påsk och midsommar, saknas några egentliga traditioner om hur man bäst firar den svenska nationaldagen. Saken blir inte heller bättre av att orsakerna till firandet är milt sagt obskyra, och många är rent utsagt okunniga om precis vad vi egentligen firar. Som om detta var nog, har Sverige och svenskarna – ett milt sagt – komplicerat förhållande till frågor som rör nation och hur man definierar sig själva. Saken blir inte heller bättre av den relativt negativa självbild som frodas i Sverige, där att vara svensk är negativt. Så till vida det inte handlar om mat, djur eller möjligen jämställdhetsfrågor, då det är helt i sin ordning att använda ordet i positiva ordalag. Inte heller är det helt ok att slå sig för bröstet och säga sig vara stolt svensk, så till vida det inte handlar om idrott eller musik. Då varenda floskel om ryssar, tjecker, tyskar, engelsmän eller vilka vi råkar ställs emot, används flitigt för att beskriva dessas schablonmässiga beteende.

Roms fall och den bortglömda fronten

Den 10 juli 1943 inleddes Operation Huskey, invasionen av Sicilien. Med detta hade de Västallierade påbörjat återerövringen av Västeuropa, och även tagit kriget till Axelmakterna. En mer eller mindre direkt effekt av detta var att den italienska diktatorn Benito Mussolini, avsattes den 25 juli som primärminister och det italienska fascistpartiet upplöstes. Men de allierades planer på att försvaret av Italien skulle falla samman tämligen omgående, realiserades aldrig. Väl medvetna om Italiens prekära situation, och en allmän uppgivenhet bland de flesta italienare, strömmade tyska trupper in i landet efter att de tysk-italienska styrkorna kapitulerat i Nordafrika. De allierades landstigning möttes av blandade reaktioner, de ofta dåligt utrustade och motiverade italienska styrkorna kapitulerade i stora mängder, medan de mer välorganiserade tyska styrkorna genomförde en effektiv reträtt och evakuering av ön. Den 3 september inleddes nästa fas, när brittiska styrkor inledde Operation Baytown och landsteg på den italienska halvön. Under de närmaste dagarna fortsatte de allierade styrkorna att landsättas runt om i södra Italien, samtidigt som såväl de allierade som den italienska regeringen tillkännagav att Italien kapitulerat.
Detta skulle dock i praktiken, var en av de få riktigt goda nyheter de allierade kunde glädja sig med under kampanjen i Italien. Tyskarna som fått nys om de italienska förhandlingarna, fortsatte att förstärka sin närvaro i landet, bland annat med ett flertal elitdivisioner, och även gjort upp planer för hur de skulle agera om Italien kapitulerade. När väl Eisenhower tillkännagav att Italien kapitulerat, utan den italienska regeringens vetskap, så utbröt panik i Rom. Den italienska regeringen flydde hals över huvud, utan att ge vare sig armén eller italienarna någon som helst vägledning över hur de skulle agera. Det blev således upp till lokala befälhavare eller civila tjänstemän att själva bestämma hur de skulle förhålla sig till de tyska styrkor, som nu började anlända för att besätta strategiska positioner. På vissa håll ledde detta till våldsamma sammanstötningar, bland annat i Rom, när italienska militärer och civila försökte hejda tyskarna. Men på de flesta håll valde de italienska soldaterna, att helt sonika bara lägga ifrån sig sina vapen och gå hem.

Hundratusentals italienska soldater togs till fånga, och i vissa fall utkrävde de tyska soldaterna hämnd för den italienska regeringens svek och avrättade tillfångatagna italienska soldater. Ett av de kanske mest kända, främst tack vare filmen ”Kapten Corellis mandolin”(2001) av John Maddon med Nicolas Cage och Penèlope Cruze, är massakern på den grekiska ön Kefalonia. Efter den italienska kapitulationen, valde garnisonen att sätta sig till motvärn mot de tyska styrkor som skickats till ön för att avväpna garnisonen, som till största del utgjordes av den 33. italienska infanteridivsionen Acqui. Efter hårda strider, som avslutades den 21 september, avrättades över 4500 italienare av de tyska soldaterna, och resterande stuvades ombord på båtar för att föras till tyska arbetsläger. I samband med detta körde en av båtarna med de italienska krigsfångarna på en mina, och sjönk med ytterligare förluster på 3000 man.

Samtidigt som denna tragedi utspelades i den grekiska övärlden, svepte de allierade norrut från sina landstignings områden, bara för att snabbt köra fast i en av de tyska försvarslinjer som hastigt anlagts för att hejda de allierade. Under förhållanden som på intet sätt gav de allierade några fördelar, tvingades de snabbt inse att fronten i Italien inte skulle kollapsa inom en rimlig framtid. Istället valde de Allierade att flytta fokus till en framtida invasionen av Frankrike, och med det förpassades striderna i Italien till att bli någon form av andrahandsfront.
Efter att de allierade fastnat i den så kallade “Gustavlinjen” (eller Vinterlinjen) under vintern och hösten 1943, beslöt de Allierade sig för att försöka kringgå linjen genom en landstigning bakom de tyska försvarslinjerna. Den 22 january 1943 inleddes Operation Shingle, och amerikanska, brittiska och kanadeniska soldater landsattes i närheten av Anzio, utan att möta något nämnvärt motstånd. I vad som blivit syntomatiskt med de Allierades krigföring i Italien, var dock de allierade långsamma med att utnyttja situationen och agerade alldeles för sent. Ett lysnade tillfälle att inta Rom slarvades bort, och när väl de Allierade påbörjade offensiven mot Rom, möttes de av starka tyska styrkor som snabbt gick till motangrepp. Endast de allierads luftherravälde, och de allierade krigsfartyg som använts under landstigningen, förhindrade en katastrof. Ironiskt nog skulle de inringade Allierade styrkorna i Anzio, undsättas först den 5 juni 1944, efter att de markstrykor landstigningen skulle bistått, slagit sig igenom de tyska försvarslinjerna.

Den 4 juni 1944 hade Rom, som i och med detta blev den första ockuperade huvudstad som befriades av de Allierade under kriget. Ironiskt nog ledde detta inte till några större glädjeytteringar, striderna hade varit hårda och de Allierades försök att kringgå de tyska försvarslinjerna hade nästan slutat i en total katastrof. Inte heller blev det bättre av att nya försvarslinjer väntade, och att några av de hårdaste striderna under hela kampanjen låg framför de Allierade styrkor som nu stretade norrut i den intensiva italienska sommarhettan....
Men vid det här laget hade intresset för Italien försvunnit helt, de allierade förberedde sig för att landstiga i Normandie och med det fick fronten i Italien framöver spela andra fiolen.

Källor
XXII Gebirgs-Armeekorps

Vandaler plundrar Rom!

Hade modern massmedia funnits på Antiken, hade detta troligen varit huvudnyhet på såväl löpsedlarna som i nyhetsprogrammen och fått läsarna eller tv-tittarna att förfasas över ungdomarnas meningslösa förstörelse. I såväl direktsändning som eftersända reportage, skulle de sedan kunna följa centralmaktens försök att förhindra att förstörelsen sprider sig, och sedan följa den efterkommande debatten om vilka åtgärder samhället ska ta för att undvika liknande händelser.
Nu fanns förstås inte den typen av medier på Antiken, vilket osökt får mig att tänka på devisen ”det var bättre förr”, och ordet ”Vandal” hade en helt annan betydelse. För de antika människorna var en vandal en folkgrupp, inte någon som sysselsatte sig med meningslös förstörelse och inte heller skilde deras intresse för meningslös förstörelse från någon av de övriga germanska stammar, som under slutet av 300- och början av 400-talet vandrade in i det Romerska riket. Men till skillnad från de flesta andra germanska stammarna, vars namn nu endast agerar pulshöjande på några historiker och arkeologer med intresse för tidsperioden, som försvunnit ur historien, har vandalernas framfart tydligen etsat sig fast i vårt medvetande. Det är dock tveksamt om den nutida definitionen av en vandal, är likvärdig med den antika.

Riktigt var vandalerna härrör ifrån är okänt, likt många andra germanska stammar under Antiken vandrade de fram och tillbaka i Central- och Östeuropa. Under 300-talet hade de dock slagit sig ner längs gränstrakterna med det romerska imperiet, där de blev feoderati, det vill säga underordnade allierade. Av okända orsaker, men troligtvis delvis orsakat av de östasiatiska stammarnas expansion västerut, försökte många av de germanska stammarna att ta sig över Rhen och andra gränsfloder in i det romerska imperiet. En av dessa stammar som nu sökte skydd i riket, var vandalerna. Men deras ankomst till det som idag är Frankrike under nyårsafton 406 var inte speciellt populärt, och vandalerna sökte sig söderut. 409 korsade de Pyrenéerna och slog sig ned i Spanien, men inte heller där verkar de lyckats slagit sig till ro, och 429 tog de sig tillsammans med alanerna – en annan germansk stam som underordnats vandalerna efter att de krossats av frankerna – över till Nordafrika. Här intog vandalerna staden Hippo Regius 431, där den döende kyrkofadern Augustinus låg för döden och förbannade de belägrande vandalerna och 439 intog staden Karthago, vilken de gjorde till sin huvudstad.
Under ledning av den mycket kompetente Geiserik expanderade riket, och med hjälp av en mäktig flotta intogs Balearerna, Korsika, Sardinen och delar av Sicilien. Han lyckades även underteckna ett vapenstillestånd med Rom, troligen orsakat av stadens omättliga behov av livsmedel som importerades från de delar av Nordafrika som nu kontrollerades av vandalerna. Men det var varken Augustinis förbannade av de arianska vandalerna, eller deras segrar i Nordafrika och allians med Rom som gjort att vandalerna etsat sig fast i historieböckerna. Utan det är istället vad som utspelade sig år 455, och som återknyter till ovan nämnda rubrik – plundringen av Rom.

Som en del i fredsavtalet mellan Geiserik och den romerske kejsaren Valentinianus II år 442, trolovades Geiserik äldste son Hunerik – som samtidigt skickades till Rom som gisslan) – med kejsarens dotter Eudoxia. Men när kejsaren mördades år 455, och Petronius Maximus tog makten, bröts trolovningen och den nye kejsaren planerade att gifta bort henne med sin son Palladius, medan han själv skulle gifta sig med änkekejsarinnan Licinia Eudoxia. Uppenbarligen fann inte Licinia, som var dotter till den bysantinska kejsaren Theodosius II, sina framtidsutsikter speciellt lovande, och vände sig därför till Geiserik om hjälp.
I Karthago hade den troligen förbannade Geiserik redan påbörjat arbetet med att samla ihop vandalernas flotta när Licinias vädjan om hjälp anlände, vilken nu fått sett sitt noggranna arbete med att vinna legitimitet åt sina anspråk på området försvinna. Den mäktiga flottan lämnade så hamnen i Karthago och satte segel mot Italien, där man uppenbarligen inte mötte på något nämnvärt motstånd när man landsteg. När så Geiserik nådde Rom, valde dock Petronius att fly istället för att organisera något motstånd, och enligt krönikören Prosper av Akvatinten, förhandlade påven Leo I fram ett avtal, där Geiserik lovade att inte förstöra staden eller mörda dess invånare mot att stadens portar öppnades.
Hur pass omfattande den efterföljande plundringen sedan var, har sedan dess varit omdiskuterat. Klart är dock att plundringen troligtvis var förhållandevis omfattande, Geiserik och hans vandaler spenderade två veckor i staden, vilket ska jämföras med de tre dagar som goterna hade på sig när de plundrade Rom 410. Men, Geiserik höll åtminstone några av sina löften och staden varken förstördes eller brändes, även om man säkerligen kan anta att en hel del byggnader och annat skadades i samband med jakten på byten. När Geiserik slutligen lämnade staden, tog han med sig Licinia och hennes dotter Eudoxia och ett stort antal romare som gisslan eller för att sälja som slavar. Tillbaka i Kartago gifte han sig med Licinia, samtidigt som hans son giftes bort med Eudoxia.
Sämre gick det då för den flyende kejsaren, som tillsammans med sin son Palladius slogs ihjäl av en uppretad folkmassa utanför staden.

Det är alltså denna händelse som gett namn åt meningslös förstörelse, men ordet härrör inte från Antiken. För även om händelsen säkerligen väckte en hel del uppmärksamhet, hade dock Rom sedan länge förlorat sin tidigare roll och plundringar och belägringar var inget unikt för perioden. Det skulle nästan över 1300 år innan ordet fick sin nuvarande betydelse, när den franske abbén Henri Grégoire 1774, likställde förstörelsen av klosterbiblioteken och religiösa konstverk under den franska revolutionen med vandalernas plundring av Rom 455.
Huruvida vandalerna sysselsatte sig med meningslös förstörelse i någon högre grad än någon annan av de otaliga germanska stammar, som under den så kallade folkvandringen tog sin tillflykt i det romerska imperiet, är dock tveksamt. Modern forskning har visat att de snarare var väldigt snabb att anamma en romersk livsstil, och eftersom många av dessa stammar dessutom under långa perioder bott i gränstrakterna till det Romerska riket, hade många av dem även tjänstgjort i rikets arméer. Vandalerna var förstås inget undantag, och en av senantikens mest kända och betydelsefulla romerska statsmän, Stilicho, hade vandaliskt påbrå. Men vad som utmärkte vandalerna från många andra av de dåtida germanska stammarna, och som väckte såväl dåtidens som senare kristna ledare, var det faktum att vandalerna var arianer och således inte accepterade den romerska kyrkans dogmer. Kanske var det detta som gjorde att ordet för meningslös förstörelse inte blev visigot eller ostrogot, utan vandal...