Vandaler plundrar Rom!

Hade modern massmedia funnits på Antiken, hade detta troligen varit huvudnyhet på såväl löpsedlarna som i nyhetsprogrammen och fått läsarna eller tv-tittarna att förfasas över ungdomarnas meningslösa förstörelse. I såväl direktsändning som eftersända reportage, skulle de sedan kunna följa centralmaktens försök att förhindra att förstörelsen sprider sig, och sedan följa den efterkommande debatten om vilka åtgärder samhället ska ta för att undvika liknande händelser.
Nu fanns förstås inte den typen av medier på Antiken, vilket osökt får mig att tänka på devisen ”det var bättre förr”, och ordet ”Vandal” hade en helt annan betydelse. För de antika människorna var en vandal en folkgrupp, inte någon som sysselsatte sig med meningslös förstörelse och inte heller skilde deras intresse för meningslös förstörelse från någon av de övriga germanska stammar, som under slutet av 300- och början av 400-talet vandrade in i det Romerska riket. Men till skillnad från de flesta andra germanska stammarna, vars namn nu endast agerar pulshöjande på några historiker och arkeologer med intresse för tidsperioden, som försvunnit ur historien, har vandalernas framfart tydligen etsat sig fast i vårt medvetande. Det är dock tveksamt om den nutida definitionen av en vandal, är likvärdig med den antika.

Riktigt var vandalerna härrör ifrån är okänt, likt många andra germanska stammar under Antiken vandrade de fram och tillbaka i Central- och Östeuropa. Under 300-talet hade de dock slagit sig ner längs gränstrakterna med det romerska imperiet, där de blev feoderati, det vill säga underordnade allierade. Av okända orsaker, men troligtvis delvis orsakat av de östasiatiska stammarnas expansion västerut, försökte många av de germanska stammarna att ta sig över Rhen och andra gränsfloder in i det romerska imperiet. En av dessa stammar som nu sökte skydd i riket, var vandalerna. Men deras ankomst till det som idag är Frankrike under nyårsafton 406 var inte speciellt populärt, och vandalerna sökte sig söderut. 409 korsade de Pyrenéerna och slog sig ned i Spanien, men inte heller där verkar de lyckats slagit sig till ro, och 429 tog de sig tillsammans med alanerna – en annan germansk stam som underordnats vandalerna efter att de krossats av frankerna – över till Nordafrika. Här intog vandalerna staden Hippo Regius 431, där den döende kyrkofadern Augustinus låg för döden och förbannade de belägrande vandalerna och 439 intog staden Karthago, vilken de gjorde till sin huvudstad.
Under ledning av den mycket kompetente Geiserik expanderade riket, och med hjälp av en mäktig flotta intogs Balearerna, Korsika, Sardinen och delar av Sicilien. Han lyckades även underteckna ett vapenstillestånd med Rom, troligen orsakat av stadens omättliga behov av livsmedel som importerades från de delar av Nordafrika som nu kontrollerades av vandalerna. Men det var varken Augustinis förbannade av de arianska vandalerna, eller deras segrar i Nordafrika och allians med Rom som gjort att vandalerna etsat sig fast i historieböckerna. Utan det är istället vad som utspelade sig år 455, och som återknyter till ovan nämnda rubrik – plundringen av Rom.

Som en del i fredsavtalet mellan Geiserik och den romerske kejsaren Valentinianus II år 442, trolovades Geiserik äldste son Hunerik – som samtidigt skickades till Rom som gisslan) – med kejsarens dotter Eudoxia. Men när kejsaren mördades år 455, och Petronius Maximus tog makten, bröts trolovningen och den nye kejsaren planerade att gifta bort henne med sin son Palladius, medan han själv skulle gifta sig med änkekejsarinnan Licinia Eudoxia. Uppenbarligen fann inte Licinia, som var dotter till den bysantinska kejsaren Theodosius II, sina framtidsutsikter speciellt lovande, och vände sig därför till Geiserik om hjälp.
I Karthago hade den troligen förbannade Geiserik redan påbörjat arbetet med att samla ihop vandalernas flotta när Licinias vädjan om hjälp anlände, vilken nu fått sett sitt noggranna arbete med att vinna legitimitet åt sina anspråk på området försvinna. Den mäktiga flottan lämnade så hamnen i Karthago och satte segel mot Italien, där man uppenbarligen inte mötte på något nämnvärt motstånd när man landsteg. När så Geiserik nådde Rom, valde dock Petronius att fly istället för att organisera något motstånd, och enligt krönikören Prosper av Akvatinten, förhandlade påven Leo I fram ett avtal, där Geiserik lovade att inte förstöra staden eller mörda dess invånare mot att stadens portar öppnades.
Hur pass omfattande den efterföljande plundringen sedan var, har sedan dess varit omdiskuterat. Klart är dock att plundringen troligtvis var förhållandevis omfattande, Geiserik och hans vandaler spenderade två veckor i staden, vilket ska jämföras med de tre dagar som goterna hade på sig när de plundrade Rom 410. Men, Geiserik höll åtminstone några av sina löften och staden varken förstördes eller brändes, även om man säkerligen kan anta att en hel del byggnader och annat skadades i samband med jakten på byten. När Geiserik slutligen lämnade staden, tog han med sig Licinia och hennes dotter Eudoxia och ett stort antal romare som gisslan eller för att sälja som slavar. Tillbaka i Kartago gifte han sig med Licinia, samtidigt som hans son giftes bort med Eudoxia.
Sämre gick det då för den flyende kejsaren, som tillsammans med sin son Palladius slogs ihjäl av en uppretad folkmassa utanför staden.

Det är alltså denna händelse som gett namn åt meningslös förstörelse, men ordet härrör inte från Antiken. För även om händelsen säkerligen väckte en hel del uppmärksamhet, hade dock Rom sedan länge förlorat sin tidigare roll och plundringar och belägringar var inget unikt för perioden. Det skulle nästan över 1300 år innan ordet fick sin nuvarande betydelse, när den franske abbén Henri Grégoire 1774, likställde förstörelsen av klosterbiblioteken och religiösa konstverk under den franska revolutionen med vandalernas plundring av Rom 455.
Huruvida vandalerna sysselsatte sig med meningslös förstörelse i någon högre grad än någon annan av de otaliga germanska stammar, som under den så kallade folkvandringen tog sin tillflykt i det romerska imperiet, är dock tveksamt. Modern forskning har visat att de snarare var väldigt snabb att anamma en romersk livsstil, och eftersom många av dessa stammar dessutom under långa perioder bott i gränstrakterna till det Romerska riket, hade många av dem även tjänstgjort i rikets arméer. Vandalerna var förstås inget undantag, och en av senantikens mest kända och betydelsefulla romerska statsmän, Stilicho, hade vandaliskt påbrå. Men vad som utmärkte vandalerna från många andra av de dåtida germanska stammarna, och som väckte såväl dåtidens som senare kristna ledare, var det faktum att vandalerna var arianer och således inte accepterade den romerska kyrkans dogmer. Kanske var det detta som gjorde att ordet för meningslös förstörelse inte blev visigot eller ostrogot, utan vandal...