Imorgon är det Sveriges nationaldag, en dag som hos många väcker mer olustkänslor och ångest, än en släktmiddag på julafton. För till skillnad från övriga högtider som firas i Sverige som julafton, påsk och midsommar, saknas några egentliga traditioner om hur man bäst firar den svenska nationaldagen. Saken blir inte heller bättre av att orsakerna till firandet är milt sagt obskyra, och många är rent utsagt okunniga om precis vad vi egentligen firar. Som om detta var nog, har Sverige och svenskarna – ett milt sagt – komplicerat förhållande till frågor som rör nation och hur man definierar sig själva. Saken blir inte heller bättre av den relativt negativa självbild som frodas i Sverige, där att vara svensk är negativt. Så till vida det inte handlar om mat, djur eller möjligen jämställdhetsfrågor, då det är helt i sin ordning att använda ordet i positiva ordalag. Inte heller är det helt ok att slå sig för bröstet och säga sig vara stolt svensk, så till vida det inte handlar om idrott eller musik. Då varenda floskel om ryssar, tjecker, tyskar, engelsmän eller vilka vi råkar ställs emot, används flitigt för att beskriva dessas schablonmässiga beteende.
No comments:
Post a Comment