Roms fall och den bortglömda fronten

Den 10 juli 1943 inleddes Operation Huskey, invasionen av Sicilien. Med detta hade de Västallierade påbörjat återerövringen av Västeuropa, och även tagit kriget till Axelmakterna. En mer eller mindre direkt effekt av detta var att den italienska diktatorn Benito Mussolini, avsattes den 25 juli som primärminister och det italienska fascistpartiet upplöstes. Men de allierades planer på att försvaret av Italien skulle falla samman tämligen omgående, realiserades aldrig. Väl medvetna om Italiens prekära situation, och en allmän uppgivenhet bland de flesta italienare, strömmade tyska trupper in i landet efter att de tysk-italienska styrkorna kapitulerat i Nordafrika. De allierades landstigning möttes av blandade reaktioner, de ofta dåligt utrustade och motiverade italienska styrkorna kapitulerade i stora mängder, medan de mer välorganiserade tyska styrkorna genomförde en effektiv reträtt och evakuering av ön. Den 3 september inleddes nästa fas, när brittiska styrkor inledde Operation Baytown och landsteg på den italienska halvön. Under de närmaste dagarna fortsatte de allierade styrkorna att landsättas runt om i södra Italien, samtidigt som såväl de allierade som den italienska regeringen tillkännagav att Italien kapitulerat.
Detta skulle dock i praktiken, var en av de få riktigt goda nyheter de allierade kunde glädja sig med under kampanjen i Italien. Tyskarna som fått nys om de italienska förhandlingarna, fortsatte att förstärka sin närvaro i landet, bland annat med ett flertal elitdivisioner, och även gjort upp planer för hur de skulle agera om Italien kapitulerade. När väl Eisenhower tillkännagav att Italien kapitulerat, utan den italienska regeringens vetskap, så utbröt panik i Rom. Den italienska regeringen flydde hals över huvud, utan att ge vare sig armén eller italienarna någon som helst vägledning över hur de skulle agera. Det blev således upp till lokala befälhavare eller civila tjänstemän att själva bestämma hur de skulle förhålla sig till de tyska styrkor, som nu började anlända för att besätta strategiska positioner. På vissa håll ledde detta till våldsamma sammanstötningar, bland annat i Rom, när italienska militärer och civila försökte hejda tyskarna. Men på de flesta håll valde de italienska soldaterna, att helt sonika bara lägga ifrån sig sina vapen och gå hem.

Hundratusentals italienska soldater togs till fånga, och i vissa fall utkrävde de tyska soldaterna hämnd för den italienska regeringens svek och avrättade tillfångatagna italienska soldater. Ett av de kanske mest kända, främst tack vare filmen ”Kapten Corellis mandolin”(2001) av John Maddon med Nicolas Cage och Penèlope Cruze, är massakern på den grekiska ön Kefalonia. Efter den italienska kapitulationen, valde garnisonen att sätta sig till motvärn mot de tyska styrkor som skickats till ön för att avväpna garnisonen, som till största del utgjordes av den 33. italienska infanteridivsionen Acqui. Efter hårda strider, som avslutades den 21 september, avrättades över 4500 italienare av de tyska soldaterna, och resterande stuvades ombord på båtar för att föras till tyska arbetsläger. I samband med detta körde en av båtarna med de italienska krigsfångarna på en mina, och sjönk med ytterligare förluster på 3000 man.

Samtidigt som denna tragedi utspelades i den grekiska övärlden, svepte de allierade norrut från sina landstignings områden, bara för att snabbt köra fast i en av de tyska försvarslinjer som hastigt anlagts för att hejda de allierade. Under förhållanden som på intet sätt gav de allierade några fördelar, tvingades de snabbt inse att fronten i Italien inte skulle kollapsa inom en rimlig framtid. Istället valde de Allierade att flytta fokus till en framtida invasionen av Frankrike, och med det förpassades striderna i Italien till att bli någon form av andrahandsfront.
Efter att de allierade fastnat i den så kallade “Gustavlinjen” (eller Vinterlinjen) under vintern och hösten 1943, beslöt de Allierade sig för att försöka kringgå linjen genom en landstigning bakom de tyska försvarslinjerna. Den 22 january 1943 inleddes Operation Shingle, och amerikanska, brittiska och kanadeniska soldater landsattes i närheten av Anzio, utan att möta något nämnvärt motstånd. I vad som blivit syntomatiskt med de Allierades krigföring i Italien, var dock de allierade långsamma med att utnyttja situationen och agerade alldeles för sent. Ett lysnade tillfälle att inta Rom slarvades bort, och när väl de Allierade påbörjade offensiven mot Rom, möttes de av starka tyska styrkor som snabbt gick till motangrepp. Endast de allierads luftherravälde, och de allierade krigsfartyg som använts under landstigningen, förhindrade en katastrof. Ironiskt nog skulle de inringade Allierade styrkorna i Anzio, undsättas först den 5 juni 1944, efter att de markstrykor landstigningen skulle bistått, slagit sig igenom de tyska försvarslinjerna.

Den 4 juni 1944 hade Rom, som i och med detta blev den första ockuperade huvudstad som befriades av de Allierade under kriget. Ironiskt nog ledde detta inte till några större glädjeytteringar, striderna hade varit hårda och de Allierades försök att kringgå de tyska försvarslinjerna hade nästan slutat i en total katastrof. Inte heller blev det bättre av att nya försvarslinjer väntade, och att några av de hårdaste striderna under hela kampanjen låg framför de Allierade styrkor som nu stretade norrut i den intensiva italienska sommarhettan....
Men vid det här laget hade intresset för Italien försvunnit helt, de allierade förberedde sig för att landstiga i Normandie och med det fick fronten i Italien framöver spela andra fiolen.

Källor
XXII Gebirgs-Armeekorps