Angreppet mot Lindisfarne

På himlen jagar de små ulliga molnen varandra, medan vågorna med jämna mellanrum slår upp mot stranden och lämnar efter sig tång och fiskmåsarna skränar. Längs den blåsiga, men vackra stranden, där strandgräset färgar den ljusbruna sanden grön, går en man och blickar ut över havet. Det är vacker dag, solen lyser och det enda av intresse är några segel vid horisonten som närmar sig snabbt.
Mannen kisar med ögonen för att se bättre, men det enda han kan urskilja i soldiset är ett antal skepp som verkar vara på väg mot ön. Intressant, tänker han, och drömmer sig bort i tankar på om det eventuellt är några besökare på väg mot ön. Han fortsätter sin vandring, och vandrar upp på sanddynerna som på sina håll börjat täckas med strandgräs, och blickar ner mot de trähus som utgör ett av norra Europas främsta religiösa centrum – Lindisfarne, eller den ”Heliga ön”. Bildat på order av nordumbriske kungen Oswald, anlade sankt Aidan och munkar från ön Iona på Skottlands västkust, klostret på ön runt år 635. Klostret har på kort tid blivit ett av Europas främsta, och det utan tvekan viktigaste i norra England. I kyrkan ligger Northumbrias skyddshelgon Sankt Cuthbert begravd och i biblioteket återfinns det ökända Lindisfarnegosplen, ett vackert illuminerat manuskript av flera av evangelierna. Mannen blickar tillbaka till havet, seglen verkar ha blivit fler till antalet och han kan med lite fantasi urskilja de avlånga båtar som snabbt närmar sig kusten. En viss olustkänsla sprids genom hans kropp, men den skingras snabbt av det vackra vädret och han blickar åter tillbaka mot klosterbyggnaderna och fortsätter sin vandring. Innan han vandrar ner mot klostret, vänder han återigen tillbaka blickarna ut mot havet, och ser nu ett stort antal båtar som börjar närma sig stranden.
Utan någon större ansträngning kan han urskilja de avlånga båtarna, längs vars sidor färgglada runda sköldar hänger, de färgfyllda ylleseglen och de hedniska drakarna som pryder båtarnas för. Vinden för med sig deras sträva röster, och solen gnistrar på deras vapen och hjälmar som bländar mannen som plötsligt inser att det inte är några köpmän, och att deras ärende inte är fredliga. Lite längre bort ser han hur några av båtarna redan glidit upp på den grunda stranden och dess besättning hoppat ut, och i full stridsmundering snabbt vadar in mot land i bränningarna. Denna skräckinjagande syn paralyserar mannen, som plötsligt hört ett vinande ljud och ett läskigt klafsande ljud, följt av en brännande smärta och hur något varmt strömmar ner över hans sargade ansikte...
När solen sänker sig är det enda som hörs vågornas brus, stönandet och bönerna från de som undvikit att dödas eller tas som slavar och ljudet av brinnande byggnader. Angreppet mot Lindisfarne den 6 juni 793, sände chockvågor över hela det kristna Europa och skulle innebära början på en period som fått namnet ”vikingatiden”.



Denna i många avseenden halvmytiska period, har sedan dess väckt eftervärldens fantasi. Bilden av vikingarna har gått från medeltidens skräckinjagande berättelser om de plundrade och skövlande vikingarna, till 1800-talets nationalromantiska verk om de nobla och – ofta – hornprydda vikingarna. Den senare bilden har dock varit svår att sudda ut, och även om det saknas såväl skriftliga som arkeologiska bevis för att vikingarna överhuvudtaget använde sig av horn på sina hjälmar, så lever bilden kvar i folks medvetande. Det blir väl inte heller bättre av att de hornprydda vikingahjälmarna ofta används i marknadsföringssyften, eller i samband med att idrottsevenemang. Det är dock tveksamt om anglosaxarna uppskattat denna kommers, för dem blev vikingarna ett synnerligen återkommande problem, som skulle dominera landets utveckling under nästan 300 år.

Synen av vikingarnas segel i horisonten satte skräck även i den mest luttrade krigaren, och för de otaliga klostren var deras besök ett straff från Gud. Men som alltid är inte historien svart och vit, många av skandinaverna var inte vikingar eller sysselsatte sig enbart med att angripa kloster och ensliga samhällen längs Europas Atlantkust. Många var troligen handelsmän som utökade sina inkomster från handelsresor, med att plundra och ta slavar för marknaderna i Skandinavien eller Östeuropa. Men det fanns även andra, som överhuvudtaget inte hade några sådana intressen alls, utan sökte någonstans att bosätta sig. Runt om i norra och östra Europa, anlade vikingarna kolonier, vilka sträckte sig från Grönland i väst till Ryssland i öst. Längs de långa och breda floderna i Ryssland, sökte sig vikingar och skandinaviska handelsmän söderut och nådde Svarta havet och slutligen Medelhavet.
Sätten att försöka stoppa vikingarna varierade, och så gjorde även framgångarna. I Frankrike försökte Karl den Simple muta vikingen Rollo, som belägrat Paris, att häva belägringen mot att han fick ansvar för en del av norra Frankrike. Rollo, som bytte namn till Robert, godtog förslaget och slog sig ned i ett område som senare fick namnet Normandie, och vars släktingar skulle skriva det sista kapitlet i sagan om nordmännens inflytande, när Wilhelm Erövraren 1066 besegrade den sista anglosaxiske kungen Harald Godwinson.

I England bosatte sig troligen tusentals skandinaver, och periodvis kontrollerade man också stora delar av landet under det som fick namnet ”Danelagen”. Just de brittiska öarna skulle drabbas hårt, och periodvis tvingades den engelske kungen Ethelred II, betala stora summor pengar till vikingarna för att de skulle lämna landet ifred. När han sedan avled, valdes Knut den Store, som under sin storhetstid även kontrollerade Danmark, Norge och delar av södra Sverige, till kung över England och gifte sig med änkedrottningen Emma av Normandiet.
Detta skulle dock bli höjdpunkten för vikingarnas inflytande i väst, när Knut senare dog utbröt tronstrider mellan hans söner och efter deras död återvände den landsflyktige Edvard till England och valdes som kung. När han sedan dog, utan att såväl fått en ättling som utpekat en arvtagare, utbröt nya tronsstrider och vilka slutade med Wilhelms seger vid Hastings 1066.