Vandalerna del 3

Den enorma mängden vandaler började nästan omedelbart angripa romerska städer och samhällen, vilka föll en efter en. Oroade för vandalernas rykte, vilket säkerligen inte förbättrats av vandalernas aktiviteter som pirater, flydde mängder med människor österut. Trots att vandalerna långsamt avancerade mot de större städerna som Hippo Regius och Karthago var Roms försök att stoppa dem obefintliga. Sommaren 430 nådde vandalerna fram till Hippo Regius, en gammal fenicisk koloni som under 300-talet blivit ett viktigt religiöst centrum i Nordafrika och som bland annat arrangerat tre synoder. Det var också hemvist för Augustine från Hippo, en av den katolska kyrkans viktigaste personer under 400-talet, vilken nu tog en aktiv del i försvaret av staden. Men trots att han och hans präster konstant bad om bistånd, så försvann inte vandalerna och den 28 augusti 430 avled han.
Trots detta avbräck så vägrade staden kapitulera, först efter en fjorton månader lång belägring tvingades staden kapitulera och vandalerna plundrade staden. Geiserik installerade sig i staden som gjordes till det nordafrikanska vandalrikets huvudstad, och 435 slöts ett avtal med Rom som gav vandalerna rätt till det område man erövrat. Geiserik var dock inte nöjd, utan kastade lystna blickar på ytterligare erövringar. Avtalet med Rom så angrep Geiserik den romerska staden Karthago, som romarna byggt upp efter de puniska krigen och som blivit det romerska imperiets juvel i Nordafrika. Men inte nog med detta, staden var dessutom vital för försörjningen av den romerska huvudstaden då Karthago var omlastningshamn för de enorma mängder jordbruksprodukter som transporterades från Nordafrika till de italienska städerna.
Trots detta var staden svagt försvarad, och 439 intog Geiserik staden i samband med att man höll tävlingar vid stadens hippodrom. Tack vare denna erövring hade nu Geiserik, som snabbt flyttade rikets huvudstad till Karthago och utropade sig till kung över vandalerna och alanerna, tagit ett veritabelt strypgrepp på Rom och Italien. För även om Rom givetvis oroade sig över utvecklingen i Nordafrika, var det lite man de facto kunde göra annat än att titta på.

Nu var det inte bara Rom som såg på vandalernas framfart med oro, och Konstantinopel följde utvecklingen noggrant. När så den romerske kejsaren vädjade om hjälp från den bysantinska armén kunde Konstantinopel inte säga nej, och snart stod en stor armé redo att skickas till Nordafrika. Ironiskt nog skulle vandalerna få hjälp från ett oväntat håll, för efter flera års frånvaro skulle en gammal bekant komma till vandalernas hjälp.
Dryg 40 år tidigare hade hunnernas ankomst till Europa gjort att vandalerna tvingats bort från sina gamla hemtrakter, men nu skulle hunnernas återkomst hjälpa vandalerna. Efter ett misslyckat försök att angripa det sassanidiska imperiet vände sig hunnerna, under ledning av Attila och Bleda, västerut. Inför den planerade invasionen av Nordafrika hade Konstantinopel tvingats förflytta delar av sina styrkor till Sicilien, vilket lett till att östra Europa nästan lämnats obevakat, något som Attila nu utnyttjade. 441 svepte hunnerna in i nuvarande Jugoslavien och intog och plundrade Belgrad, de styrkor bysantinerna tänkt att använda till att angripa vandalerna fick nu dras tillbaka för att försvara det bysantinska riket. Under stora delar av 440-talet fortsatte hunnerna att terrorisera Östeuropa, samtidigt som vandalerna kunde utöka sitt rike genom att erövra Sicilien, Sardinien, Korsiska och de Baleariska öarna.
Samtidigt fortsatte hunnerna att plundra sig igenom det bysantinske rikets provinser i östra Europa, först efter att man misslyckats inta Konstantinopel återvände man hemåt. Helt lottlösa återvände man dock inte, innan man lämnade det bysantinska riket hade man förmått den bysantinske kejsaren Theodosius II att lösa ut alla fångar hunnerna tagit. Respiten var dock kortvarig, redan 447 återvände hunnerna men efter att ha plundrat sig igenom Grekland öppnades plötsligt nya möjligheter.

Utvecklingen i öst innebar givetvis att hotet mot vandalerna försvann, och att dessa nu kunde konsolidera sin ställning i Nordafrika. När nyheten om att de bysantinska planerna avbrutits, fick Rom helt enkelt acceptera situationen. Efter förhandlingar så erkände den romerske kejsaren Valentine III vandalernas rike som en självständig nation, och inte som en underlydande nation som vanligt. För att bekräfta avtalet så trolovades Geiseirks son Hunerik med kejsarens dotter Eudocia, det var senare planerat att paret skulle bosätta sig i Rom.
Trots eftervärldens dom över vandalerna så blomstrade Karthago, någon större förstörelse var det aldrig tal om, snarare tvärtom. Imponerade över den romerska livsstilen övertog vandalerna romarnas livsstil, moderna utgrävningar av Vandalriket har gett en helt ny bild av vandalerna, bland annat i form av mosaiker och de villor man anlade. Kontakten med lokalbefolkningen var dock inte lika oproblematisk, och även om många faktiskt välkomnat vandalernas ankomst var det andra som inte alls såg vandalerna som några befriare.
Precis som tidigare nämnts var vandalerna arianer, en kristen sekt var tolkning av bibeln i vissa avseenden gick stick i stäv med den katolska. Många katoliker var inte alls roade av att styras av kättare, men Geiserik var inte dummare än att han tänkte sysselsätta sig med att stöta sig med områdets befolkning. Med undantag för att Geiserik fördrev några av de mest trilskande biskoparna så lät han rikets katoliker vara, samma sak gällde förstås de som tillhörde någon annan av de kristna sekter som frodades i Nordafrika. Till skillnad från katolikerna var dessa inte alls lika avogt inställda till vandalerna utan hälsade dessa i mångt och mycket som befriare, vilka till skillnad från romarna inte förföljde dessa.
Det enda egentliga motståndet mot vandalerna kom från berberna, vilka levde i de nordafrikanska bergen och endast varit nominellt underställda Rom. Dessa såg nu till att utnyttja situationen, för även om vandalerna var fruktade krigare var de alldeles för få för att effektivt kunna bevaka sitt rike på samma sätt som romarna. Till detta ska förstås läggas vandalernas snabba och stora expansion, vilket ytterligare sträckte ut de sedan tidigare fåtaliga soldaterna. Vandalerna var inte heller redo för berbernas krigföring, och snart hade delar av rikets södra delar mer eller mindre kommit under berbernas styre. Geiserik verkar dock inte varit allt för oroad, för i och med hunnernas återkomst till Europa hade nya möjligheter öppnats.

Till skillnad från den populära bilden av de germanska stamhövdingarna var Geiserik ingen idiot, snarare tvärt om var han en slipad militär, politiker och diplomat. Geiseriks avtal med Valentin III torde om inte annat vara ett lysande exempel på hans diplomati och gav honom en fullständigt unik ställning i det romerska riket. Men det var inte bara Rom han förhandlade med, efter att hunnerna tröttnat på att plundra det östromerska riket vändes deras intresse västerut. Här såg Geiserik en chans att ge igenom på vandalernas arvfiende, visigoterna, vilka tillsammans med romerska arméer fördrivit dem från Spanien och tillsammans med Valentin III planerades hunnerna, romarna och vandalerna att angripa visigoterna. Mitt i allt detta planerade skickade Valentin III:s dotter Honoria ett brev till Attila, i detta beklagade hon sig över att hon skulle giftas bort med en romersk senator. Attila tolkade brevet, kanske inte helt felaktigt då Honoria lagt ner en vigelsering i brevet, som en invit till ett giftermål mellan honom och den romerske kejsarens dotter. Givetvis orsakade nyheten, när den väl läckte ut, en våldsam skandal, och Honorias liv besparades först efter att kejsarens moder Galla Placidia vädjat om nåd för sitt barnbarn. Valentin III hade inget annat alternativ än att förvisa sin dotter, men snart skulle Attilas fortsatta intresse för utvecklingen i Västeuropa direkt leda till en katastrof med långtgående effekt.